Igår kväll blev det en riktig kiss- and cry-hörna här på avdelningen. Är så många jag har skapat relationer till under min tid här - inte bara nu utan också tidigare. Jag fick i alla fall en kram av P och många kramar av K, men så kom vi på att K ju jobbar på söndag också. Men jag fick ta en Stesolid, Stilnoct och Propavan för att komma till någon sorts ro. Idag är det inga hjärtskärande avsked, men jag bävar redan för imorgon. Visst, jag kommer hit på måndag morgon för att bli utskriven, men då är jag som redan borta härifrån.

Har rafsat ihop de sista sakerna nu på morgonen. Har bara mini-laptopen kvar och några ritpapper. Och så min "projektbok" som AJ ska skriva i. Så jobbigt att de delat upp sig pga personalbristen, för AJ och AP går om varandra både idag och imorgon. Hade varit lättare om de varit här båda två, för då hade man kanske kunnat få prata med någon av dem. Ska i alla fall fara hem och ev ner till Maxi. Ska köpa något drickbart - förmodligen en Bärry Smoothy - att ha på resan. Och resegodis.

Tänk att man kan uppleva fysisk smärta av att konstgjorda relationer upphör. Men det är väl bara ett bevis för hur mycket hjälp och stöd man har fått, och hur lätt och mycket man släpper in människor i sitt inre.

har gråtit sedan i eftermiddag

N jobbade dag och gick hem på em

hon är den starkaste kvinna jag någonsin mött och blir jag en hundradel så stark och trygg i mig själv som hon är så skulle jag vara nöjd

nu sent ikväll så har jag sagt hejdå till K och P

har gråtit till och från hela tiden och varvat det med stefans krav på att jag ska underhålla honom genom att sitta och spela "finns i sjön"

A fick mig till slut att lugna ner mig och så tog jag en stesolid

sen fick jag en kram av P

och när jag fick nattmedicinen av K så kom vi på att han ju jobbar på söndag

resan.... ja allt är bara kaos just nu

har  inte fått någon faktura av H&M så jag vete fan vad jag ska göra

varorna skickades 13 maj....

och jag har inte packat ett skit

jag orkar inte

inatt är min sista natt på avdelningen

vi ses aldrig mer - här - men utanför

har egentligen inte hänt något banbrytande de sista dagarna

men jag har sagt hejdå till några i personalen som antingen gått på semester eller jobbat sitt sista pass innan jag far hem

separationsångesten har nu blivit så tung att jag har svårt att andas

P kom in och pratade med mig igår kväll

N hade talat om för honom att jag väljer att sova här på avd när han jobbar för att jag känner mig trygg då

inatt är hans sista natt

han lovade att jag ska få en kram antingen ikväll eller imorgon bitti när han går hem

i eftermiddag måste jag säga hejdå till N

vill bara fly

men det går ju inte att göra så heller

en relation består ju av två parter, inte en

sen ikväll, imorgon kväll och på söndag får jag ha AJ och AP

AJ är det hejdå till på eftermiddagen på söndag

och AP på kvällen

känns som att jag har hjärtinfarkt

det värker i bröstet, jag kan knappt andas och tankarna bara snurrar

känner hur allt "bara" förvandlas till minnen

finns inget att "ta på"

allt bara försvinner och tomheten fyller hela mig

tomheten och oklarheter, frågetecken, är allt som finns kvar i mig till slut

och som det ser ut nu så är det bara att acceptera att saker och ting är som de är

att jag inte vet något om någonting och att jag måste leva för dagen

ta en dag i taget

men det är inte lätt

mår totalt skit

gick hem för att se om jag fått busstidtabellerna

men istället hade jag fått brev från förnedringskassan

jag får tydligen inget bostadstillägg utan strid

jag har rätt att få det, så de gör fel

men jag måste nu strida för det

mitt PO ringde och till henne sa de att jag skulle få 2880kr per månad

men det är i vilket fall som helst 400kr mindre än innan jag fick hyreshöjning

så sammanlagt går jag 600kr back varje månad nu

ska jag behöva flytta från min lägenhet nu bara för det här

och förstöra hela sommaren

och alla framsteg

kunde mycket väl vara jag som kräkits i trappen

men det är det inte

jag har skrattat tills jag kiknat

gråtit tills jag kräkits

vrålat svordomar och viskat vackra ord

jag har dunkat mitt huvud i väggen

skurit sönder lår och arm

blödit litervis med ångestblod

svetten har runnit på min panna

handen varit blå efter slagen mot cementväggen

jag har tömt förpackning på förpackning med laxertabletter

lika fort som jag hetsätit igen

jag har hällt i mig piller

inte brytt mig om vilken sort eller verkan 

skrivit avskedsbrev och min sista vilja

och bett om ursäkt för att jag finns 

jag har mått så fucking jävla dåligt

jag har varit så nära så många gånger

att kasta mig från en bro

framför ett tåg

ta sista tabletten

skära det sista snittet

men jag har överlevt

rakbladen är inte mina bästa vänner längre

jag dunkar inte skallen mot väggen

jag säger 'fuck it' när någon försöker trampa ner mig

för här är jag

sakta tar jag mitt liv tillbaka

det liv som jag borde haft från början 

vissa dagar är bättre

andra sämre

men jag försöker göra mitt bästa av dem alla

jag vet inte vad som komma skall

men jag vet att det finns en morgondag

dit vill jag nå

till imorgon

Har sovit hemma på nätterna och gått tillbaka hit på dagarna. Har inte varit någon höjdarpersonal. Hemma har jag städat och donat, så nu behöver jag inte komma hem till en smutsig lägenhet. Stefan har haft ytterligare utbrott och både hotat och gett sig på andra patienter. Men nu just för tillfället är han väldigt låg och gör inte mycket väsen av sig.

Idag är det exakt tre år sedan min syster dog. Har fortfarande inte bearbetat det och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Ska sova här på avd inatt. Mår inte bra alls.

.......man får inte säga så... men... jag önskar att jag fick dö.. och bli begravd med min syster.......

AJ jobbade dag igår. AP och J jobbade kväll. Hade de inte gjort det så hade jag sovit hemma. Kennet jobbade nämligen inatt IGEN. Har mailat till hans chef och ställt allmänna frågor om hur någon kan få fortsätta arbeta på en plats där varken föreståndare, kollegor eller patienter vill ha en sådan personal. AH har berättat att hon skar sig en natt för att hon mådde så dåligt, och hon hade ringt på personal och Kennet kom. Han stod bara och tittade på henne medan hon skar sig och så gick han. Hon fortsatte skära sig och ringde återigen på personal. Då kom P och Kennet. P blev "jättearg" för han tar det enormt hårt om någon skadar sig och särskilt på avdelningen och när han jobbar.

Om det så är det sista jag gör så ska jag få gubbjäveln härifrån och se till att han aldrig mer får jobba här!

Imorgon jobbar J sin sista dag innan semestern, så då ska han få sin present. En "Koosh-flyer" som han kan reta gallfeber på sina kollegor med. Det passar honom som alltid skojar med sina kollegor. En gång kastade AJ ett kokt ägg på honom så att han spräckte läppen... och sen kom han ut i korridoren och hade ett ägg fasttejpat på axeln. Han låtsades se ledsen ut och sa att "det är tungt när det är ägglossning". Jag skrattade så jag höll på att kissa ner mig. Han är så gullig. Och "ofarlig". Han skulle aldrig göra något för att skada mig. Aldrig. Det gör honom pålitlig och jag kan prata med honom om ALLT. Igår plockade en kille från bemanningen fram en mugg med engångs-teskedar. Jag sa till AP efter att ha brutit samman så hon tog bort skiten för att jag inte skulle skada mig. Några minuter senare ställde han fram nya och reflekterade inte ens över var de andra tagit vägen. Jag talade om både för E och R att det var så, men ingen av dem tog bort dem. Till slut var jag helt förstörd och bad om en Stesolid för jag ville så jävla gärna skada mig. Efter det skrev jag en lapp till J och han tog bort skedarna igen. Men då hade jag fått nog, så jag var på mitt rum resten av kvällen.

Idag är det terapi kl 10 och så ska jag sova hemma inatt. Hade tänkt vara hemma hela dagen imorgon och komma tillbaka på lördag, men J jobbar ju sista dagen imorgon. Det här är förmodligen sista gången jag ser honom så jag vill bara "njuta av honom" den lilla stund jag har kvar.

Mötet var idag kl 13. Mådde så dåligt och hade sådan fruktansvärd ångest att nästan all personal följde mig till mötet. Jag bara grät och satt och stirrade i mina papper. Innan dess hade jag lämnat till ronden om att jag inte vill bli utslängd, och svaret jag fick därifrån var detsamma som vanligt - att min läkare fick bestämma det.

Så det var det första som diskuterades och bestämdes, så jag blir utskriven på morgonen den 22/6. Vad som ska hända sedan, i höst, och KANS och allt annat blev det inget av. Ingen vet vad som händer med öppenvården så det går inte att planera ett skit.

P's sista natt för den här gången, men han är inte här utan är på en annan avdelning inatt. Blir så ledsen. Men försöker tänka skit samma.

Var ute med AJ en sväng. Hon bjöd mig på en glass och vi promenerade och satt ute och pratade om allt möjligt. Hon förstår inte varför det är viktigt att min läkare erkänner att jag hade rätt; jag behövde visst hjälp från kvinnokliniken så det är inget som jag bara hittat på eller framkallat rent psykiskt. För mig är det jätteviktigt att bli lyssnad på och trodd. Det kan gå till överdrift - det kan jag hålla med om i vissa fall - men det här är en så stor sak att jag måste få höra att jag gjorde rätt.