Chattade i några minuter med en gammal kursare. Visade sig att hon fått något i ögat på vägen hem från jobbet, och att det fortfarande kändes irriterat. Och så säger människan att hon ringt sjukvårdsupplysningen..! SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN!? Har aldrig fallit mig in att ringa sjukvårdsupplysningen för ett irriterat öga. Visst, jag skulle väl hellre släpa mig hem om jag blivit påkörd av en långtradare än låta en ambulans komma, men ändå. Hur många får inte skräp i ögonen såhär på hösten när det blåser. Och tänk om alla skulle ringa sjukvårdsupplysningen då. Jag vet sedan tidigare att vi är väldigt olika inom det här området, men jag visste inte att hon var så "extrem". När jag hade körtelfeber visste jag inte vad det var och jag stannade hemma en fredag - när jag inte tog mig ur sängen för att det gjorde så ont bak i sidan. Hon fick också körtelfeber, och hon gick till VC och tog prover (det var så jag fick reda på att jag hade körtelfeber). Mina körtlar var så svullna att ögonen rann hela tiden och jag kunde se svullnaderna på halsen i spegeln... och när jag berättat för vårdpersonal om det här efteråt, så säger de att jag troligen hade en farligt förstorad mjälte och/eller lever, och det var det som orsakade smärtan... om jag inte hade knäckt ett par revben...

Alltså, jag försöker bara förstå. Jag menar inte att verka som någon "macho-rambo". Jag förstår bara inte hur folk tänker. När borde man ringa sjukvårdsupplysningen, när borde man inte göra det. Och varför.

ingen

ingenting

bara tystnad

och ensamhet

inte ens ett skrivet ord

kan man vara mer värdelös

kan man bli mer lämnad

varit hos terapeuten

dissocierade och fick panikångest

jag hatar flashbacks

ville inte gå därifrån

det lilla lugn hon gav mig försvann halvvägs därifrån i kulvertarna

åt lite när jag kom hem

vaktmästaren ringde på mobilen mitt uppe i allt

paniken kom tillbaka och jag var tvungen att ta en stesolid

mitt po kom vid halv två och jag fick handlat yoghurt och riskakor

försökte prata med henne, men hon byter bara samtalsämne

snöade för en stund sedan - helt underbart, jag älskar verkligen vintern

väntar på att se om terapeuten ev hör sig via mail nu i em

och om plastikkirurgen svarar

min terapeut säger att livet är orättvist

men jag har fått nog av orättvisa nu

sitter och bläddrar i utbildningskataloger som jag beställt

jag vill

JAG VILL

JAG VILL!

helveteeeeeeee

vill bara snitta upp hela armen och låren!!!!!!!!!!!!

Hej *läkaren på kvinnokliniken*,

Skriver till dig ang vårt möte som jag hörde ev blir av tidigast i nov-dec.

Jag vill tala om att jag gjort allt du rekommenderat mig, men det hjälper inte. Smärtan kvarstår oavsett vad jag än gör, och jag tror att svampinfektionen är tillbaka. Därför har jag inte börjat i ridterapi, och det finns inga andra grupper eller verksamhet inom varken kommun eller landsting som passar mig och min problematik heller. Avdelningen jag var inlagd på när vi sågs har slagit igen och har nu endast hand om *patientgrupp*, och *namn*'s behandlingscenter som jag jobbat med mig själv så länge inför, har helt ändrat profil och försvunnit. Så jag står helt ensam nu, förutom det jag har med min terapeut *namn*. Min läkare är tyvärr inget stöd.

Så jag vänder mig nu till dig för att du är mitt allra sista hopp. Jag orkar inte leva ett liv som är såhär smärtsamt både psykiskt och fysiskt. Jag måste få komma vidare, och jag har inte all tid i världen. Jag har drömmar och hopp som blir mer och mer onåbara för varje dag som går.

Så jag ber dig, snälla hjälp mig innan det är för sent.

Jag vet inte hur jag ska kunna sätta min fot innanför kvinnoklinikens dörrar igen, men jag vet att jag måste försöka för annars dör jag. Jag har levt i princip hela mitt liv med båda mina besvär, men jag orkar inte mer. Förstår att det är svårt att bli av med en infektion som man haft i 20 år, och att det är små chanser att du säger ja till operation. Och jag vet inte heller hur jag ska klara av det om du skulle säga ja, eftersom jag är utan det stöd jag hade från personalen på avdelningen, och utan trygg plats att komma från och återgå till efter att det är över. Var skulle jag vara före och efter, och vem kunde hålla min hand som jag litar på. Menar inte att jag skulle behöva vara inlagd länge, utan bara att jag skulle behöva stöd kanske ett dygn innan och ett dygn efteråt. Och ”handhållaren” behöver inte vara med hela tiden, utan bara då det verkligen händer riktigt jobbiga saker.

Jag vet att det låter desperat, men jag kommer inte att bli av med mina flashbacks förrän jag får hjälp med mina fysiska besvär, för de påminner mig ständigt om övergreppen.

Som du kanske förstår är jag helt rådlös och har inget val annat än att återigen vädja om hjälp. Och den här gången är du verkligen mitt sista hopp. Kommer jag inte vidare så att jag kan läka så kommer jag inte överleva det här. Då vinner min förövare.

Förlåt att jag skriver det, men det är så jag känner och så det är.

Så jag hoppas att jag kan träffa dig tillsammans med *terapeuten* så fort som möjligt. För jag griper verkligen efter halmstrån varje dag. Jag vet inte hur jag ska klara att ens sitta i samma rum som du, särskilt då du sett och till och med tagit i mig där jag är som allra äckligast och mest förstörd. Skammen och skulden för övergreppen dränker mig.

Snälla, snälla, snälla hjälp mig. Du är mitt sista halmstrå.

Skräckslagna men varma hälsningar,

____________________________________

*mitt namn*

Har gråtit hela dagen. Ont i huvudet och hela kroppen. Alla muskler värker. Har varit förskonad från de flesta panikattacker sedan jag började med Cymbalta, men nu när den är borta så är allt tillbaka. Jag vet inte hur man ska beskriva det, men det känns i kroppen som att ha sprungit ett maratonlopp. Helt utpumpad. Slut i både kropp och själ, och axlarna sitter uppe vid öronen.

Har ätit yoghurt fastän att klockan är halv tio. Känner hur den lägger sig direkt på magen och gör den större. Precis som med allt annat jag sväljer. Extrem ångest. Måste gå ner i vikt. Måste komma i mina gamla kläder någorlunda. Jag hatar mig själv tillräckligt utan de extra valkarna och bristningarna. Råkade hamna på en "pro ana"-blogg igår. Tjejen är 20cm längre än jag och väger så mycket som jag vägde innan jag började med medicinen. Mådde verkligen piss av att läsa där. Känner hur diagnosen "ätstörning" kommer närmare och närmare. Men då finns det i och för sig hjälp att få i grupp. Det finns det inte nu.

Ensamheten dödar mig. Minnena dödar mig.

Orkar inte och kan inte vara ensam. Men jag orkar inte och kan inte vara social alls. Ringer inte och skickar inte ens sms till föräldrarna längre. Ligger bara i sängen och skakar. Oavsett hur ensam en människa kan känna sig, så är min isolering verkligen något onormalt.

Och eftersom jag garanterat inte får hjälp av kvinnokliniken det här året, så blir det ingen gruppaktivitet nästa termin heller. Tänker inte hoppa in mitt i terminen på ridterapin. Aldrig. Så då är det ett år kvar innan jag kommer någonstans. Och ärligt talat tror jag inte att jag kommer ta mig ut då. För då har det gått för lång tid och skadan är för stor. När jag rannsakar mig själv så inser jag att jag inte kommer leva då. För jag orkar inte ha det såhär i ett helt år till.

har tvättat

fick panikångest i tvättstugan

sen brakade allt

flashbacks

mår illa

ont i magen

ligger under bolltäcket

skakar

ensam

jag hatar helger

jag har förstört allt

magen är så jävla stor

har så jävla ont i magen

ingen mer mat

ångrar att jag åt

helveteeeeeeeeee