Dagen har varit ungefär som den började - minst sagt svajig. J hörde av sig på msn, och när jag inte svarade direkt för att jag ordnade middag så skickade hon sms. Hon vill bara ha hjälp med matten och ingenting annat. Det enda hon säger om något annat är "vad tycker du om att jag är gravid då". Vad fan ska jag svara på det - samtidigt som jag sitter och försöker hjälpa henne greppa matten. Har frågat henne om hon läser in kursen själv eller om hon har lärarledd undervisning, men hon svarar inte på något. Till slut blev hon missnöjd med väntetiden medan jag åt middag och försökte lugna ner mig efter flashbacks, så hon stängde bara ner. Sen svarade jag på hennes frågor i alla fall, och så ställde jag de farliga frågorna om graviditeten - "hur mår du egentligen efter att din pappa förgripit sig på dig under så lång tid och nu har du träffat en kille som du ev ska ha barn med", "varför har du inte gjort ett gravtest än", "borde du inte tala med en läkare så fort som möjligt om du är gravid, eftersom du står på en massa mediciner som kan påverka ett foster", "är du redo att bli mamma", "kan du försörja er, hur ska ni bo, vad ska du göra med skolan"...........

Och så får jag ett mail senare. Ett mail som man tyckte var skitkul och viktigt när man var 17 år - ett "skicka vidare-brev" som man ska sända vidare till x antal personer för annars händer något dåligt.

Alltså, när ska hon växa upp..? När ska hon börja ta ansvar för sig själv och sina handlingar....? Och när ska hon SLUTA LJUGA ?

Chattat med I på icq:n. Hon hade lovat att vi skulle träffas i helgen och hitta på något, men hennes pojkväns föräldrar ska komma och äta middag hos I. Sen kunde hon tänka sig att gå ändå, men då med pojkvännen också. jag har inte träffat honom sedan dess att jag skrev brev till I och berättade hur mitt liv ser och har sett ut.

Så jag funderar på om jag ska säga att jag är sjuk istället. Men jag vill ju dit. FAN! Hade varit bättre att jag hade gjort allt själv. Men naturligtvis var jag tvungen att fråga och tala om.

Jag orkar bara inte. Har flashbacks hela tiden. I hagen utanför vår tomt. Springer och leker. Det är vår. Gräset är inte helt grönt. Han drar mig med sig längre bort. Längre bort än vad vi kommit överens om. Han trycker ner mig på gräset. Bland al- och enbuskar. Han fumlar med sina byxor och jag hasar mig bakåt för att komma bort. Men han är så lång och stor så han hugger bara tag i mig. Smärtan är outhärdlig. Jag kommer inte kunna gå efteråt. Spräcker sönder mig där nere. Bränner som eld inuti. Jag säger inget. Gör inget. Gråter inte. När han är klar springer han iväg, för man får ju inte gömma sig på samma ställe, så sitter jag kvar och plockar bort löv och enbarr som sitter som nålar i huden. Det gör inte ont av barren, för den andra smärtan är så mycket större än vad som går att uttrycka i ord. Jag vill inte gå hem. Jag vill inte.

Varför kommer ingen. Varför kommer ingen och räddar mig. Jag har sett på tv att sjukhus verkar vara bra, för där tar de hand om människor. Men ingen kommer till mig. Ingen hjälper, ingen kommer och sätter stopp för det. Ingen hör, ingen ser. Men samtidigt är jag glad att det inte syns, för skulle någon få veta så skulle jag dö av skam. Om inte min pappa hade slagit ihjäl mig först.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...