mailade och ringde terapeuten som besatt

95% av gångerna jag ringde så var det "tillfälligt fel, försök igen om en stund"

vill slänga telefonhelvetet i väggen

till slut mailade hon i alla fall tillbaka

de hade haft problem med mailtrafiken - igen

pratade med henne och hon tyckte att det jag skrivit lät rimligt

att hon mailar och ringer till läkaren på kvinnokliniken och frågar om hon kan skriva remiss till annan klinik som kan hjälpa, och om jag kan få smärtstillande i väntan på det

jag SKA börja i ridterapi

JAG SKA

fick mailsvar av ridterapeuten idag och har svarat henne

hon är borta den här veckan, men nästa vecka ville hon att jag skulle ringa

får be mitt PO - om hon klarar av det

hon knäcker mig verkligen

hon gör inte ett skit

och när jag försöker prat-prata med henne så säger hon inget, och efter en stund börjar hon skämta och skratta

är så jävla sjukt när man sitter där och gråter och tårarna trillar nerför kinderna

hon har i alla fall lyckats ordna klipp-tid till mig på onsdag

så på onsdag kl 14 ska jag till frisören för andra gången

är så jävla nervös

mår ju inte som en dröm direkt...

smsade mamma mitt i allt pga att hon smsade mig

"hoppas du mår bättre idag" skrev hon

förbjöd dem att ringa mig i helgen för att jag mådde så jävla dåligt

så jag visste att hon ville prata med mig idag

skrev till henne att det finns saker som jag vill berätta för henne men som jag inte kan

särskilt inte då pappa finns kvar

och jag vill inte lasta på henne mer än vad hon redan bär

och heller inte få henne att hamna i kläm mellan mig och pappa

"Jag har skurit sönder mig på ena armen och låren, och förresten så har jag skav i underlivet som jag haft sedan jag var barn. Du minns säkert att du sa åt mig att 'inte pilla i stjärten' när jag var liten, men jag försökte bara lufta skavsåren för att de gjorde så ont. Och nu har jag sökt hjälp för det, men får ingen trots att det gör så ont att jag knappt kan gå. Jag har stått ut hittills av ren envishet och insikten att jag kommer få hjälp en dag, bara jag vågar berätta hur ont jag har, men nu får jag ingen hjälp i alla fall."

nej, don't think so !

mamma ringde och jag grät, men lyckades hålla rösten hyfsat stadig så jag tror inte att hon misstänkte något

sa att jag inte behövde eller ville prata med henne, och försäkrade henne att jag pratar med henne om jag vill och känner för det *lögn*

mitt PO hörde av sig innan hon gick hem och skrev att hon ev hade en timme på torsdag em att handla på - och då visste hon och skulle planerat efter att jag bara handlade hem mat för helgen sist

men hon lyssnar som vanligt inte

mailat tillbaka och frågat hur många ggr hon sökt gynläkaren idag och om hon fått telefontid, men jag tvivlar på att hon kommer svara på det

hon svarar inte på saker som hon inte vill svara på - alltid

orkade inte ta bussen och handla och jag tänker inte gå till maxi, för då gör det ont, och numera kommer jag undvika ALLT sådant

ont = gör ej

gick till pizzerian och köpte en kycklingrulle istället

kalorier för en vecka framöver, men ändå

vad spelar det för roll hur jag ser ut

nu när jag inte får hjälp

vilken man skulle vilja vara "intim" med en kvinna som har skavsår och blöder till och från - oavsett hur starkt smärtlindrande medicin jag kan få

det handlar också om min kroppsuppfattning - självklart

jag kopplar det här till övergreppen och kommer så alltid att göra - oavsett om jag står på morfin

så länge det finns kvar så finns "han" kvar

jag kan inte leva med det

har fått reda på att en av mina internetvänner mår jättejättedåligt

trodde att det berodde på mig som hon inte hört av sig

men när jag smsade henne så gick hon till attack på mig och påstod att jag alltid ska ha "drama"

blev så sårad att jag grät tills jag nästan kräktes

drama - borderline

men jag förstår att det här är inte hon

hon skulle aldrig göra såhär om hon mådde ok eller ens hyfsat

har aldrig varit med om det förut

blev vettskrämd

är så rädd att hon är ensam och inte har någon att prat-prata med

trots pojkvän och arbetskamrater

bad henne om ursäkt både i sms och på mail, och lovade att lämna henne ifred nu, eftersom det är det hon vill

och så skrev jag att hon får ringa mig om hon behöver

jag har så fruktansvärd telefonfobi, så jag fattar knappt att jag gjorde det

men jag blev så orolig för henne att jag verkligen ville göra det

ringer hon så kommer jag att svara

kommer vara livrädd - för att prata i telefon men framförallt för vad hon kan behöva för stöd

är ju ingen expert på pojkvänner, jobb, framtidsplanering, osv

men jag kan lyssna i alla fall

jag älskar henne som om hon vore min syster

och det skär i hjärtat att hon mår så fruktansvärt dåligt

tänker på min andra internetvän

har inte hört av henne på jättelänge

hon skrev sist att hon inte tror att hon kommer leva länge till

jag törs inte höra av mig mer till henne, utan väntar på att hon ska hör av sig

klarar inte av att höra att hon tagit livet av sig

får jag reda på att hon gjort det så kommer jag hämnas

ja, jag kommer hämnas - på hennes störda pappa som har våldtagit henne gång på gång och det slutar aldrig

han behöver aldrig sluta för att han "tillhör en familj av finare börd"

när hon berättade att hennes farmor dött och att hennes pappa tröstade sig med att ha sex med henne.......... då brast något inom mig

sätt gubbjäveln naken i bur mitt på torget med en stor skylt om vad han gjort och låt folk spotta på honom

han förtjänar inte att dö - det är ett för milt straff

han ska kastreras, någon ska hugga s*oppen av honom utan bedövning och sedan ska han sitta en hel jävla livstid i den där buren

och jag skulle önska att han levde LÄNGE

har bestämt mig för att vänta med att skicka in anmälningarna mot kvinnokliniken tills på fredag

de måste få tid på sig att ändra sitt beslut - annars är jag oresonlig

inte för att jag tror att de kommer ändra ett skit - de är ju läkare

men nu ger jag dem i alla fall chansen - en sista chans

göran är död

den äldsta Platy-hanen

han blev som förlamad i stjärtfenan och hela bakkroppen och kunde bara röra på de små fenorna där fram

misstänker genetisk missbildning eftersom hans bebis-yngel dog efter att ha uppvisat samma problem

han levde när jag fiskade upp honom ur akvariet

hade inte hjärta att låta honom sitta på botten tills han dog om 1-2 dagar

visste inte vad jag skulle göra

hade honom i en kopp med vatten först medan jag tänkte

mamma tyckte att jag bara skulle spola ner honom i toaletten, men vad är det för sista vila - berg- och dalbana när man är sjuk för att sedan hamna i ett stinkande avlopp, och gud vet hur länge han hade överlevt och plågats

ville göra plågan så kort som möjligt

lyfte ur honom försiktigt och tog den vassaste kniv jag hade

skar genom den lilla nacken så snabbt jag kunde

tårarna rann

kände mig som en mördare

visst, det var bara en fisk, men ändå

en sällskapsfisk med ett namn

* sov gott göran... förlåt att jag döpte dig efter läkaren som var så jävla elak mot mig... *

måste samla kraft för att orka handla imorgon

hur vet jag inte

varit hos terapeuten

gick helt åt helvete

hon var "som vanligt"

som om det inte hänt någonting utan allt är bra

jag klarade inte av  det

exploderade

sa att jag inte fattar hur hon bara kan sitta där utan att göra något

hon sa då att det inte finns något hon kan göra

och att "jaha, så du tycker alltså inte att jag gjort något" osv

sa till slut till henne att sluta ge råd och rekommendationer som hon själv aldrig följer

hon säger till mig att allt är värt att ge en chans

men hon själv tycker inte att det hon kan göra är värt en chans

"värt att tänka på" sade jag, och hon höll med och såg besvärad ut

jag ÄR INTE DUM I HUVUDET

jag ÄR verbal bara jag törs öppna käften

och nu har jag klämt till terapeuten idag pga det

men som man sår får man skörda

hon får stå för det hon säger och gör - precis som jag

ringer och ringer men hon har telefonen stängd

hon avslutade med att berätta att hon talat om för min cp-läkare vad som hänt

hon fattar verkligen inte att min sk läkare SKITER FULLSTÄNDIGT I MIG OCH BARA TROR ATT ALLT ÄR PSYKISKT

vet att läkarkärringen är MER ÄN NÖJD över att jag blivit nekad hjälp

hon tyckere väl inte att det är bra att jag är ledsen

men eftersom hon hela tiden har trott och tror att det bara är psykiskt så är hon nöjd nu

till och med när hon skrev remissen till kvinnokliniken så skrev hon att "pat har ej genomgått neuropsykiatrisk utredning" - SOM OM DET GARANTERAT HAR MED SOMATISKA PROBLEM ATT GÖRA

vill dö

jag orkar inte mer

vad fan är det för jävla policy att inte hjälpa en människa

slår vad om att om jag bott i ett annat jävla landsting så hade jag fått hjälp

och/eller jag inte talat om att jag har en samtalskontakt

vaken vid kl3

sprang på toa

diarré

ont i magen och mådde illa

lade mig på toagolvet och somnade ett tag

vaknade och lade mig i sängen

somnade menvaknade igev efter kl5

toa igen

kan inte hålla mot kväljningarna

kräktes ett antal ggr i handfatet

svimmar nästan när jag kräks

alltid så

ligger i sängen igen och hoppas att få somna och sova jänge

hoppas att jag aldrig vaknar

Hej,
Jag har bett mitt Personliga ombud, *namn*, att få tag i dig via telefon, men tvivlar på att du är anträffbar så därför mailar jag.
 
Jag vill veta om du läst mina brev och hur du ställer dig till det jag skriver där? Jag undrar också hur du tänker om att jag kommer anmäla kvinnokliniken till DO eftersom jag upplever att jag nekas hjälp till stor del pga att jag har kontakt med psykiatrin, och det är ren och skär diskriminering. Jag kommer även att anmäla kliniken till HSAN och Socialstyrelsen, eftersom "ni" bedriver en icke-seriös klinik där fin statistik och rädsla för anmälningar om felbehandling styr behandlingen. Jag kommer även att kontakta Patientnämnden för att få stöd, eftersom detta är så fel som det kan vara.
 
Under veckan kommer jag att inhandla det jag behöver för att utföra "operationen" på mig själv. Jag har inget annat val. Jag har lidit i 20 års tid och spenderat 4 år i terapi där detta varit en milstolpe och markering av en ny början där jag tar tillbaka mitt liv och skapar mig ett liv värt att leva. Smärtan är alltså så outhärdlig att jag hellre skär i mitt eget underliv än att fortsätta ha det såhär. Det borde säga allt och vara avgörande för hur "ni" ställer "er" till operation - men eftersom "ni" bara tror att det är psykiska problem så förstår jag att det inte ändrar någonting. Därför har jag skrivit anmälan till DO som kommer att postas måndagen den 30 nov. Det blev 3 sidor text där jag förklarar hur mitt liv ser ut med min blygdläpp samt hur "ni" fattar beslut och att "ni" nekar mig operation trots att min terapeut intygade att jag vet vad jag gör och vad jag ger mig in i, och hur viktigt det var. Har även tagit upp övriga frågor du ställde och uttalanden du gjorde. Sidan 4 innehåller bilder. Så så lågt har jag sänkt mig, så stor är smärtan som "ni" inte tror på - mitt namn och underliv blir på måndag *borttaget*. För så viktigt är detta för mig. Så det gäller verkligen att "ni" vet vad "ni" gör och gjort, eftersom "ni" får stå till svars för det.
 
Jag kommer även göra anmälan om felbehandling till både HSAN samt Socialstyrelsen. Bl.a om "er" policy att fatta beslut "i grupp" och "er" rädsla för "dålig statistik". Preskriptionstiden för ärenden hos DO och HSAN är två år, och jag kommer ägna de två åren att processa mot "er". För även om jag tvingas operera mig själv så ska ingen annan kvinna behöva blöda i underlivet pga skav efter en promenad eller cykeltur. Inte när det inte finns något annat som antingen lindrar tillräckligt eller att hon är införstådd och accepterar risken med en operation. Dessutom är det omöjligt att inte se det som felbehandling av er klinik att neka en starkt smärtpåverkad patient chans till hjälp, så att hon opererar på sig själv hemma eftersom hon har så ont att hon anser att det inte kan bli värre. Så du som sa att "ni" är rädda att bli anmälda för felbehandling - jag skulle aldrig ha anmält "er" om jag hade fått chansen till hjälp för jag vet riskerna. Jag hade kunnat skriva under ett dokument om ansvarsfrihet! Men istället har "ni" nu dragit på "er" en anmälan om felbehandling pga att "ni" inte behandlat en patient som borde ha fått behandling. Och om "ni" inte visste det så kan jag informera att anmälningar till HSAN ligger kvar i 4 år - oavsett vad de fattar för beslut. Vem som helst kan höra av sig dit och fråga om en läkare och få veta när och för vad läkaren är anmäld.
Socialstyrelsen och Patientnämnden har ingen preskriptionstid, så jag kommer att ha kontinuerlig kontakt med dem och meddela vad "ert" beslut inneburit och innebär för mig och min framtid.
 
Vad gäller statistiken så finner jag "Gynop" som någon som kan vara bra. Men som också kan vara farligt - för statistik får aldrig tillämpas på enskilda individers lidande! Och att sedan få reda på att *borttaget* gör bara att jag förstår ännu bättre hur "ni" tänker kring att neka operation. Det är fult och elakt, och inte minst farligt. Min statistikföreläsare talade om för oss studenter att det finns 3 olika sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Så det kanske "ni" borde diskutera, eftersom "ni" verkar ha glömt vad statistik är överhuvudtaget.

"Ni" har tagit mitt liv ifrån mig i och med beslutet att neka mig operation eftersom inget annat hjälper, och jag kommer dra detta så långt jag bara kan - för att andra patienter inte ska behöva leva med denna outhärdliga smärta som jag gjort i 20 år i hopp om att en dag få hjälp. Men för mig kom aldrig den dagen, utan jag tvingades skära i mitt eget underliv. Det önskar jag ingen människa på denna jord, utan jag kommer kämpa för att nästa patient ska bli tagen på allvar av "er" och inte som "simulant" eller "psykfall".

Som du kanske märker kommer jag inte anmäla dig personligen, utan hela kliniken eftersom "ni" aldrig fattar beslut annat än i "gruppen", enligt vad du sade. Men eftersom du är med där så kommer du att drabbas också - alla "ni som fattar beslut" kommer att beröras.
Men det kanske behövs för att "ni" ska förstå att "ni" inte skulle överleva en endaste dag i mina skor. Jag har tillräcklig förmåga att läsa av folk, så jag vet att du inte tror på min enorma fysiska smärta. Men skulle du gå en dag i mina skor så skulle det sluta med ambulans till akuten där du bönföll dem att stympa dig så att du slapp smärtan - så illa är det, oavsett om du vill inse det eller ej.
 
Jag vill verkligen inte orsaka varken dig eller kvinnokliniken problem och arbete, men så länge "ni" vägrar hjälpa mig så kommer jag inte att ge mig. Jag kommer dra det här till regeringsrätten om det så behövs. För det här är allvarliga och farliga saker, och handlar om människors liv och livskvalité.
En kvinnoklinik som inte hjälper en plågad kvinna, vilket leder till att hon skär sig själv i underlivet - för att få SMÄRTLINDRING (när det läkt) är både fel, farligt olagligt.

Ändrar "ni" "ert" beslut så lär "ni" göra det SNABBT. Nästa helg utför jag operationen på mig själv, och sedan skickar jag in anmälan om felbehandling till alla instanser. Rekommenderar att du ringer *terapeuten* eller *PO* om "ni" är villiga att omvärdera mitt ärende och förstår att jag menar allvar och är en människa och inte ett "psykfall". *terapeuten* är ledig på fredag, och *PO* är ledig onsdag och fredag em - bara så du vet.
Ingen av "er" vet säkert hur ont jag har, så det är FEL att döma ut mig utan bättre orsaker än vad du presenterade för mig i onsdags.
 
Jag tycker bra om dig. Därför ger jag dig och "er" chansen att göra fel till rätt innan det är för sent. Jag tror inte att "ni" bryr "er" om vilket eller ens funderar på att ändra "ert" beslut, men jag skriver i alla fall det här för att jag inte vill någon något ont och jag vill tro gott om människor - och läkare.
 
Hälsn,
Maria

efter att ha skrivit klart anmälan till DO med tillhörande bilder *mår illa* så har jag bestämt mig för att anmäla kliniken överallt - till HSAN, Socialstyrelsen, Patientnämnden

ALLT

om de nu är så jävla rädda att jag ska anmäla dem efter ett ingrepp som inte garanterat blir bra, så får de istället blir anmälda för att INTE behandla en patient

en anmälan till HSAN ligger kvar i 4 år om jag minns rätt, oavsett om eller vilken påföljd det blir

även om mitt liv är förstört för alltid, för jag förväntar mig inte att de kommer ändra sig, så är det ändå värt det

ingen annan kvinna ska behöva gå med outhärdlig smärta och blöda från underlivet pga att huden skavts sönder - och vården inte vill göra något pga statistik samt att jag har en samtalskontakt

träffade terapeuten på fm

bara grät

berättade att jag ska anmäla kliniken för diskriminering

mailade till kliniken och frågade efter ett telefonnummer att ange

men självklart svarade de inte

har i alla fall skrivit klart brevet

jag kommer dra det här ända upp till regeringsrätten om det behövs

för det kan inte vara meningen att man ska gå i över 20 år med denna smärta

OCH resten av livet

inte få hjälp när man öppnar sig efter så lång tid och berättar

jag tänker inte leva mitt liv som handikappad

då tar jag livet av mig så att jag slipper plågas

terapeutens föräldrar är sjuka

hon har mobilen på hela tiden så det lär vara allvarligt

bara en tidsfråga innan hon blir borta ännu mer

ringde till henne efter lunch

var så ledsen och behövde höra hennes röst

fattar inte hur jag ska överleva helgen

jag är så ensam

har smsat till mamma och sagt att jag inte kommer ringa

och att jag inte vill att hon ringer

för jag orkar inte mer

kommer bara ligga i sängen

för vad spelar något för roll längre

vården - hjälpa

nej

stjälpa

Hej igen,

Jag vill bara tala om att efter att ert beslut nu sjunkit in så har jag också fattat ett beslut. Jag kan inte leva med den här fysiska smärtan, och jag kommer pga det heller aldrig kunna lära mig hantera och leva med min psykiska smärta. I fyra år har jag kämpat för att ta mig hit, i 20 år har jag kämpat för att dölja smärtan för alla i alla situationer.

Jag har tidigare påbörjat ett eget ingrepp, eftersom jag inte såg någon annan utväg. Jag snörade då av den stora blygdläppen så hårt jag kunde för att hindra blödning så gott det gick. Men jag blev övertalad i sista stund om att hålla ut lite till, jobba lite hårdare, satsa mer, kämpa, så att jag en dag skulle våga mig till kvinnokliniken och ”få rätt och säker hjälp så att inget går fel”. För där skulle jag bli tagen på allvar och där skulle jag få hjälp. Så man sa till mig att jag skulle hålla ut, för hjälpen var på väg. Fanns det något endaste som gick att göra så skulle man göra det för mig. Redan då visste jag om riskerna, och jag har varit påläst om detta i flera år.

Jag vet att ni ser på mig som ett ”psykfall” pga att jag har den historia jag har, och att jag varit inlagd på psykiatrisk avdelning. Jag vet inte om ni läst min journal, men har ni det så kan jag berätta att det mesta av läkarutlåtandena är falska och en stor del är lögner. För jag förstår att ni även baserat ert beslut på att jag haft kontakt med psykiatrin, och att det inte talar till min fördel vad gäller operation. Så är det inom alla vårdområden – har man eller har haft kontakt med psykiatrin så blir man inte trodd när man söker hjälp för fysiska besvär. Det har varit en väldigt bra artikelserie i DN där bl.a detta tas upp. Och jag har bekanta som kommit till akuten med allvarliga somatiska sjukdomar, men som ändå lagts in på psykiatrisk avdelning. Där har de fått stanna till dess att tillståndet förvärrats så att de riskerat att avlida. Först då har de tagits på allvar. Och jag tvivlar på att jag skulle vara ett undantag. Det kallas diskriminering – och är mycket allvarligt.

Jag förstår att detta inte ändrar något kring ert beslut att neka mig vård. Jag förväntar mig inte att ni ska tro på varken den fysiska smärtan eller de irreparabla psykiska besvär som mitt nuvarande tillstånd ger upphov till. Jag förväntar mig heller inte att ni ska känna någon slags empati – för den empatiska fasen lämnade ni redan när ni nekade mig försök till smärtlindring. Trots att jag har både fysisk smärta och psykiska besvär, och det kommer att förstöra resten av mitt liv.

Jag har följt vårdens direktiv och rekommendationer, sökt hjälp enligt alla föreskrifter, försökt förklara vad detta innebär för mig och mitt liv, men blir ändå nekad försök till smärtlindring. Trots att jag ingående har förklarat att ert beslut förstör hela mitt terapeutiska arbete samt min framtid, vilket även min terapeut instämmer i eftersom hon inte vet vad vi ska göra nu och undrar om det är värt att fortsätta med vår kontakt. Så för att hjälpa alla parter, men självklart mest för min egen skull, har jag fattat detta beslut.

Så såhär blir det. Knyta av så hårt jag kan för att minska blödning, vänta tills det börjar verka, och sedan ta den vassaste sekatör jag kan få tag i och ”klippa” bort det smärtsamma området. Räkna till tre och sedan bara göra. Jag är som sagt inte smärtkänslig så därför är jag säker på att jag klarar det. Särskilt då jag varit på väg tidigare. Min terapeut förstår inte hur man kan överväga ett sådant agerande, men hon (och heller ingen av er som fattat beslutet att neka mig hjälp) har aldrig upplevt den starka fysiska smärta jag upplever. Och ni förstår heller inte hur detta påverkar mig psykiskt. Med andra ord; skulle ni förstå och kunna känna empati så skulle ni inte neka mig hjälpen.

Du berättade att ni samtalat om etik. Jag hoppas att mitt öde skall ge ytterligare ett perspektiv i er etikdiskussion. Etik där man värderar ett människoliv och ett värdigt liv högre, än statistik över lyckade eller misslyckade operationer. Jag har tagit reda på *gynregister*, att den har sitt fäste här i *staden*, och dess statistik. Det har gjort att jag har förstått att också siffrorna väger tyngre än ett människoliv.

Eftersom jag inte orkar stå ut med smärtan längre nu när jag vet att ni nekar lindring för gott, så blir jag tvingad att kontakta någon så att jag får en rullstol. Det är enda sättet för mig att ta mig ut från lägenheten utan att känna den fruktansvärda smärtan. Men jag vill inte vara rullstolsbunden i resten av mitt liv pga att ni nekar mig vård och inte kan visa empati, förståelse eller varken tro på vad jag säger eller ens ta med det psykiskt positiva bitarna beräkningarna; ni ser inte mig som den individ jag är. Så jag chansar och gör det själv – för det kan inte bli sämre än vad det är. Och tyvärr är jag van att skära i mig sedan tidigare. Jag har hållit upp över ett år nu, tack vare att jag trodde att detta mål var inom räckhåll. Men jag kunde ju inte haft mer fel. Var tom inlagd på psykavd i 4 hela månader pga detta. Och varken du eller någon annan vet hur jävligt det är och hur det tär på en. Och så var allt det i onödan. Men för att återgå till ingreppet så är jag ändå säker på att de gamla takterna finns kvar och att jag kan ordna detta med hjälp av de erfarenheterna som jag har.

Om du vill kan du ju hälsa dina ”kollegor” från mig att etik är än mer komplext eftersom det handlar om människor, och människor är komplexa för att de är individer. Inga regler eller rekommendationer finns utan undantag. Du får gärna använda mitt fall som exempel – ung kvinna med övergreppsproblematik samt enormt svåra smärtor i underlivet som utgör ett fysiskt funktionshinder. Hennes läkare tror inte på att smärtan är fysisk och bl.a därför nekas hon en chans till smärtlindring, trots att hon vet om riskerna och är beredd att skriva under ett papper om ansvarsfrihet. Detta leder till att kvinnan själv utför ingreppet i hemmet med smutsiga redskap samt utan chans till hjälp om något går fel (och nej, jag skulle aldrig larma om något gick fel). Detta gör hon eftersom hon är så smärtpåverkad i sin vardag, vilket pågått i 20 år. Hon har stått ut så länge eftersom hon utgått från att hon ska få hjälp en dag, men nu när hoppet är ute för att få hjälp av vården måste hon ta saken i egna händer. Det är inget psykiskt sjukt med det om du nu skulle tro det. Det kallas överlevnadsinstinkt.

Förutom etik så talade du även om ”könsstympning”, och det enda jag har att säga om det är att jag redan lever ett liv som könsstympad genom att ha växt upp och fortfarande lever med denna smärta – och ni vill att jag ska leva med den i resten av mitt liv. Det mest etiska hade varit att hjälpa mig för att jag har den övergreppsproblematik som jag har och för att jag har så ont av det ständiga skavandet som gör att det alltid svider. Men det är klart, ni tror bara att jag är ett psykfall och att jag ”upplever” smärta och inte att jag har ont på riktigt. Ni förstår heller inte, och tar ingen hänsyn till min kroppsupplevelse. Och så är det ju det där med statistiken också.

Får jag inte bort det här kommer jag aldrig vidare och kan lämna övergreppen bakom mig. Oavsett hur det än går så kommer jag vara glad och stolt över att jag gav mig själv chansen till ett bättre liv. Både genom att be er på Kvinnokliniken om hjälp och sedan utföra det på egen hand pga att jag nekats hjälp. Då har jag verkligen gjort allt jag kunnat.

Hade det här hänt för 1-2 år sedan hade jag tagit livet av mig, men jag har kommit enormt långt – längre än vad någon kunde tro. Jag hade planerat att börja studera hösten -10, eftersom jag sedan inte får bostadsbidrag när jag blir *X* år gammal, och jag har inget mer bidrag eller mer lån att ta heller.

Jag har provat ALLA dörrar, och den här var den sista. Men även här får jag nej. Så det är samma sak som vanligt – ingen vill hjälpa mig så därför måste jag försöka hjälpa mig själv.

Jag måste verkligen vara helt värdelös som efter 10 års övergrepp och 20 års fysisk smärta och psykiskt lidande blir nekad till chansen att få ett bättre liv. Ni måste verkligen tycka att alla våldtäkter och tortyrliknande övergrepp jag utsattes för som barn var mitt fel. Annars hade jag blivit tagen på allvar och fått chansen till hjälp.

Jag vet i alla fall att om jag får ännu ondare efter mitt egna ingrepp så slipper jag i alla fall se och känna det stora hela tiden. Och då har jag dessutom verkligen gjort allt i min makt – för en hemmaoperation måste vara höjden av att vilja överleva och skapa ett liv. Och ingen som verkligen inte hade likadana fruktansvärda plågor som jag skulle ens komma på tanken. Så sett ur det perspektivet så blir det bra oavsett hur det går.

Jag kommer meddela socialstyrelsen och Försäkringskassan för kännedom, eftersom jag är skyldig enligt lag att göra det.

Så jag kommer inte sälja den ssk-litteratur jag köpt på mig – än. Och jag kommer inte sälja ridutrustningen – än. Utan istället vänta och se hur det läker när jag gjort ingreppet. För det finns en mini-mini liten chans att det går bra, och då är inte 4 års terapi bortkastat trots allt och då kan jag släppa det här och gå framåt och börja ta för mig . Då kan jag vara tillräckligt frisk till ht -10 så att jag kan börja studera!

Jag tänker inte ge upp. Jag ger mig inte. På ett eller annat sätt SKA det bort. Och ni har valt att inte hjälpa mig och därför tvingas jag göra ingreppet själv, ensam hemma.

Vänliga hälsningar,

Maria