var till maxi med mina sk föräldrar och handlade

for förbi min förövares hus för han bor på vägen dit

både mamma och pappa kommenterar huset

"ja, här är slottet! ser du alla kristallkronor!" - tex

jag vill bara SPY

på vägen hem frågade mamma mig om jag tror att han går och tänder alla lampor för hand eller om han har en central strömbrytare

svarade "jag skiter i det"

postat pappren om förlängd akt.ers idag

skönt att få iväg dem

internetbanken har fortfarande inte löst sig, men nu beror det på banken

har blivit kontaktad av en kärring på banken i staden där jag är född och uppväxt och hon är så jävla oförskämd och otrevlig, och hon skriver till mig som om jag vore en jubelidiot

har mailat till banken hemma och sagt att jag vill bli deras kund och om det inte går så byter jag bank för jag tänker inte ta mer skit av en inkompetent och nervärderande kärring

   till kärringen!

har blivit en hel del stesolid idag, men jag har knappt tagit någon alls tidigare

definitivt inte mina 12 per vecka.... som på något mystiskt sätt blivit 14 per vecka i ordination av min läkare helt plötsligt - som vill att jag ska sluta, men jag ser det som ännu ett bevis för hennes oengagemang.....

måste sluta innan mamma kommer

har inte berättat om ärren men ville verkligen det idag för vi var och handlade lite nya kläder

mamma provade sina när vi kom hem och visade mig, men det kan ju inte jag

längtar hem så in i helvete

särskilt när det ska bli plusgrader här, och fortsatt kallt och mängder med snö hemma

mamma påstår att man måste tassa på tå för min sk pappa

men jag skiter fullständigt i hur han växt upp och att han hör dåligt osv, för man kan inte förpesta hur många människors liv som helst - och allra helst inte sina barns!

men allt är som vanligt mitt fel

det är tom mitt fel att min bror och jag blev osams på julafton - han skickade sms sen och bad om ursäkt och jag svarade på det, och mamma sa "tack gode gud att du skickade det där till honom"

och idag har jag fått höra att "du måste ha tålamod, pappa är van att byta tv-kanal var tionde minut så han måste få göra det"

jag blir så jävla handfallen

jag har INGEN och INGENTING - förutom mina kanier och tv:n som sällskap

och när jag är här ska jag bara ha kaninerna i burarna pga hundarna och får inte se ett program eller film på tv

fy fan vad jag mår dåligt

vill skära ihjäl mig

vill verkligen

men jag kan inte

pga alla som kämpat för mig

kan inte svika dem för det skulle kännas som att jag inte är tacksam för allt de gjort

vill vara duktig

och göra dem stolta

måste det

nu får jag inte ens sitta här

måste radera historiken innan jag far hem så att de inte hittar hit

blir nog mest troligt inget av med att berätta att jag skurit mig för mamma

som det är nu så är ju allt jag gör och är fel

och jag orkar inte

jag ber om ursäkt för att jag finns

jag ber om ursäkt för att jag andas

fick jag bestämma själv så skulle jag vara död nu

2009-12-23
Har hjälpt mamma att städa hela deras hus. Är helt slut. Hann inte ens äta frukost, hann inte heller med lunch. Så det går från 0 till 250km/h hela tiden, och jag orkar inte med det. Jag förstår att mamma behöver ha min hjälp, för annars är det vissa saker som aldrig blir gjorda pga att hon inte kan och pappa vägrar hjälpa till.
Jag orkar inte men jag gör ändå, precis som förut. Så när jag kommer hem och ska hantera "rekylen" av att ha varit här så kommer jag må så jävla dåligt att jag borde vara inlagd. Men den "lyxen" har jag inte längre, utan nu får jag hantera allt på egen hand.
Mamma har nämnt "hans" mammas namn idag. Flashbacks direkt. Klistra på ett leende och säg att man är trött.
Sover inte i gäststugan. Är för kallt - och krångligt för 14 dagar. Så jag sover i mitt gamla rum som jag hade som barn. De har lagt en madrass i en gammal träsoffa som de brukade ha i köket förut. Är så jävla hårt att jag får ännu ondare i kroppen... och blåmärken på höfterna när jag vänder på mig på nätterna. Saknar mitt bolltäcke extremt mycket. Och att de har satt in värmepumpen här precis utanför hallen så att den står och både brummar och blåser gör inte saken bättre
Längtar efter julmaten. Sen önskar jag att jag fick fara hem. Men jag vet att jag inte heller mår bra av att vara ensam och helt isolerad. Känns som att det blir fel oavsett hur jag än gör.
Har inte varit inne på bloggplatsen överhuvudtaget - har inte haft någon tid över och vill heller inte lämna några spår efter mig på föräldrarnas dator så att de råkar gå in och läsa. Kollat mailen, men det är allt. Ska försöka dra igång den här mini-pc'n så att jag är friare och åtminstone kan skriva någonting.
Känns inte som att det kommer bli något av att berätta för mamma om ärren. Så jag får fortsätta gömma allt och gå i långärmat oavsett temperatur. Så jävla jobbigt.
Nu slog termostaten ifrån så värmepumpen har stannat en stund. Gud vad skönt - så länge det nu varar.
Har inte tagit någon stesolid sedan jag kom hit. Har inte haft tid. Så sjukt så det inte är sant.
Nu drar värmepumpen igång igen. Och nu ska jag försöka somna. Varmt och äckligt, är helt slut och "sängen" är så jävla hård.
Måste överleva morgondagen, julafton, måste stå ut. *gråter ljudlöst*
Vill skära mig så att jag kan le, men får inte.
Vill hem.

God Jul till er alla - oavsett var ni är.

2009-12-24
Är så ledsen så jag dör. Mår totalt skit. Pappa är så jävla jobbig och jag står inte ut. Fattar inte hur mamma står ut. Han är bara arg och allt är fel, och saker och ting ska hända precis när det passar honom. Hade lust att be honom dra åt helvete idag när vi for för att tända på min systers och min morfars grav. Men jag orkade inte och dessutom vet jag att inget skulle bli annorlunda ändå. Han är en stor skit - och visst, han har själv haft en jobbig uppväxt, men bara för det kan man inte bete sig hur som helst och plåga sin omgivning hela livet.
Nu är det Kalle  Anka. Missar det men vad spelar det för roll. Vill skjuta skallen av mig.
Om jag någonsin får någon att dela livet med så kommer jag att se till att slippa "fira jul" såhär. Fy fan. *gråter*

Inga av julkorten som jag postat över en vecka före sista datumet har kommit fram. Är konstigt nog är det bara de hemma i stan som gått fram. Helvete vad ledsen jag blir.

Jag har nu försökt komma ut på nätet och logga in på bloggen för att posta det här inlägget i 45 min och det fungerar fortfarande inte i skrivandes stund - därför är min "närvaro" så sparsam..... kan inte ens kolla mailen och det gör mig ännu mer ledsen och frustrerad....

Sådär ja, tåget har fortfarande inte lämnat startstationen så nu är kapplöpningen i full gång. Buss eller tåg från stan. Fy fan vad jag hatar det här. HATAR!!!

Ska aldrig mer resa på det här sättet. Har sagt det förut, men jag säger det igen och den här gången menar jag verkligen det. ALDRIG MER OM DET BLIR BUSS!

Och deras värdelösa trafikinfo är bara SKIT, för enligt den finns inga störningar i trafiken. Men på banverket står det precis och vilka de nya avgångstiderna är beräknade till.

HELVETE.

Ikväll bär det av. Är så jävla nervös - trots att jag farit samma vända så otroligt många gånger. Men det är början som är värst, innan man vet om man ska bussas till nästa hållplats. Men läste sent igår kväll på tidtabellen att de ändrat avgångstid för mitt tåg, och dessutom har det samma tågnummer och avgångstid som ett annat tåg. Så jag vet inte om det är samma tåg som kopplas isär efter typ halva vägen, eller vad det är frågan om. Kollar de inte biljetterna så finns det ingen att fråga heller. Ja - vissa gånger kollar de inte biljetterna, hur otroligt det än må låta.

Har ätit lite, men mår illa av nervositet och ångest. Måste börja min "avgiftning" av njurarna... dvs man dricker MÄNGDER av vatten och slutar precis i tid så att man klarar sig utan att gå på toa på 15-20 timmar i värsta fall. En gång tog resan 20 timmar, men då var det snöstorm från början. Och när tåget väl är försenat så får det automatiskt stanna för varenda tågmöte. Vet alltför väl hur det där fungerar...

Och nu är jag livrädd för att jag dessutom ska hamna på fel ställe - tänk om de kopplar isär vagnarna och har missat var jag ska gå av... De är inte direkt kända för att vara bra rent organisatoriskt, i alla fall inte på den här sträckan.

Har ingen aning om hur alla timers är inställda, men jag hoppas att det inte ska lysa överallt hela tiden eller på konstiga tider. Vetefan hur jag ska frakta den lilla vandrande pinnen som är julklapp till min bror, tänk om den fryser ihjäl.

Ska duscha, dränka blommorna och ge fiskarna sin veckomat... och allt annat jag glömt... om jag kommer ihåg det...

Imorgon kväll far jag. Tur att det inte var idag, för nu snöar det som fan. Vägrar åka buss i 1½ timme om tåget är försenat. I och för sig brukar det inte vara problem med snö, utan om det är mer än -30 grader så fryser växlarna och kopplingarna mellan vagnarna. Då brukar tåget vara sent och det blir buss till nästa station. Och om det blir snöstorm så att det faller ner fler träd än vad de hinner röja.

Har diskat och städat lite idag. Bytit vatten i akvariet igen. Sedan jag började ansa växterna så har det blivit mycket alger i vattnet, och nu ska jag ju vara borta till trettondagsafton. Har städat åt kaninerna också, så att de kan komma hem och vila. Känns som att jag springer runt som en yr höna och har ingen aning om vad jag ska göra fastän att jag vet precis. Men så ska allt laddas - mobil, MP3, dator, batterier till kameran. Och så matsäcken. Och allt annat som man vill ha "tillgängligt". Måste verkligen packa väskan med skallen... men det är enormt skönt att slippa släpa på kläder och julklappar. Mamma berättade att de hämtade ut paketet på posten igår, så jag vet att allt finns där och väntar på mig.

Mailade terapeuten hemma och berättade om min underbara kväll och hon har svarat, hon förstår och vet hur berörd man kan bli. Hon är bara för underbar. ...Separationsångest så jag dör......

-------------------------------------

Eeeeh... och där gick jag och stekte ett ägg till matsäcken imorgon.... bara sådär.......

-------------------------------------

Fått svar från apoteket på min lilla anekdot om hur apotekspersonalen är som hökar. Konsensus är att alla som tycker att farmaceuterna är jobbiga ska handla på internet. Men jag skrev tillbaka och sa att det är förjävligt att vi ska betala frakt och fakturaavgift - bara för att de inte kan be sina anställda att helt enkelt tagga ner. Har hört många som tycker att de beter sig påträngande som INTE har de problem som jag har, men de lyssnar ju inte och tar inte till sig någon kritik. *suckar* Avslutade mitt mail med att tala om att jag alltid varit emot att avskaffa apoteksmonopolet, men efter den här responsen så har jag ändrat mig - bort med apoteksmonopolet!

För övrigt så känns det som att allt bara blir fel, och jag är så jävla klantig. Städade åt kaninerna och då stod utblåset på dammsugaren riktad mot ljuset på bordet - ett blockljus som är som en kalender. Brydde mig inte över det... förrän jag såg att det hade runnit ut stearin på min älskade löpare på bordet, och det var stort som ett kaffefat.

Ska se om det är något bra på tv, annars  hyr jag nog en film... Har redan betalat så det är bara att ladda hem och se när man vill.Måste komma ihåg att gå och tända ljus för D. Står inte ut med tanken på att det ska vara alldeles mörkt vid minnesplatsen under jul. Har köpt ett stort ljus som ska räcka i 9 dygn. Jag vet, det räcker inte över nyår, men det viktigaste är julafton.

Kollade tidtabellerna för tåget och upptäckte att tåget ska gå 15 min tidigare än vad som är angett på min biljett. Tur att jag kollade!

Planen för imorgon. Plocka ner all el-skit och packa sedan resten över. Spara utrymme för matsäck och kaninernas vatten. Gå igenom kylen en extra gång och kasta, gå med återvinning och sopor. Tänd gravljus för D. Gör matsäck. Och bryt ihop innan det är dags.

Har lagat nätaggssladden. En viss Astrid var på den för ett tag sedan, men jag trodde inte att hon kommit igenom. Men idag så såg jag att det såg ut som om jag använde batteriet när jag hade datorn igång. Nu ikväll tog jag fram en tång och lite grejor, och så lagade jag det........ undrar vad en elektriker skulle säga om min lagning, men huvudsaken är att det fungerar. Och jag är inte helt okunnig heller....

Ska gå och lägga mig nu. Är helt slut i huvudet. Tog nattmedicinen för en stund sedan också, men det gäller att sova länge imorgon så att jag orkar med tågresan. Sörjer att jag inte kan ta med mig bolltäcket. Det gör att jag blir lugnare och mår bättre - utan piller.

Hela jag fladdrar. Vibrerar. Vill bara skrika rakt ut. Och slippa resa till helvetet...

Varit på mitt livs första stora konsert ikväll. Kan inte skriva vilken för då kan vem som helst ta reda på var jag bor... men jag kan säga att... det kan nog inte bli bättre än såhär. Jag blev helt trollbunden och så berörd av musiken och sången att tårarna bara rann. Och jag var inte ensam. Hörde en äldre man på vägen ut som sa till sin bekant att han "börjat böla".

Försökte ta kort med kameran, men det blev bara suddigt. Och dessutom insåg jag att det här var så otroligt speciellt och mäktigt att några bilder med kameran bara kändes löjligt. Som att ösa ur vattnet ur ett hav med en tesked.

Jag har huvudartisten att tacka för att jag lever idag. Lyssnade bara på den artistens musik för att få tröst innan jag sökte och fick hjälp. Så den här personen har räddat mitt liv - jag vet det. Och därför var det så speciellt att få se och höra - på riktigt. Mitt PO var med och hon frågade om jag ville höra om man kunde få en autograf, men jag sa nej. Jag är vuxen och det känns så "fjortis" att göra något sådant - men ingen fjortonåring lyssnar väl i och för sig på den här musiken. Men vad skulle jag säga? Hur tackar man en okänd människa för att ha räddat livet på en? Stå öga mot öga med en världsartist och storgråta och vilja omfamna personen för att försöka förklara hur mycket musiken och personen betyder.

Med tanke på vilken sorts folk som var på konserten så inser jag att det inte hade varit helt omöjligt att få artistens autograf... men hur ska jag kunna tacka... orden.... bara försvinner.....

Jag blev förbannad på folk som inte förstår att visa mer uppskattning än att applådera lite och sedan klä på sig och gå när sista sången är sjungen. Det var visserligen en hel del som applåderade i takt och de fick komma ut en extra gång.... men jag hade gärna klappat och suttit där 3ggr till... minst... För så spektakulär var upplevelsen. När vi nästan kommit ut så hör jag en kärring - ja, en riktig KÄRRING, som säger "*ett låtnamn* var väl ok, men resten var inte vad jag hade förväntat mig". Jävla gnällkärring! Hon har väl aldrig hört något av det här varken på tv, radio eller cd - och ändå kan hon säga att det var dåligt! Jag hade höga förväntningar och jag förstår inte... det är liksom inte greppbart... hur man kan sjunga lika bra live som på inspelning...... Har hört en del annat live lite här och där, och då förstår man hur stor skillnad det är på bilden man har av en artist efter att ha lyssnat på en skiva jämfört med bilden man får då de visar hur verkligheten ser ut... eller låter.....

Det här var.......... ja..... jag kan inte ens beskriva det........ är alldeles..... utmattad.......... och jag vet inte var jag ska göra av mig själv.......... Det var nästan för mäktigt för mig....... men jag hade inte velat ha det på något annat sätt.

Sen kommer sorgen mitt i allt; det här kommer jag aldrig någonsin få uppleva mer. This was it. Slut. Kaputt. Och jag får panik när jag tänker på det - för hur ska jag kunna bevara och förvalta den här upplevelsen i resten av mitt liv? Jag vill inte glömma något av den här kvällen, inte en enda detalj, men hur gör man det? Hur skapar man plats för det här varje minut i resten av sitt liv?

Känner mig som Askungen - trollbunden av alla känslor och intryck. Och nu när jag är hemma igen så har allt förvandlats till en pumpa. Och är borta för alltid.

Avslutar med ett citat från kvällen:

"Julklapp.... ja, jag önskar mig och har alltid önskat mig en sak av dig,,, som bara du har... men som du inte får ge bort."............. Jag visste EXAKT vad personen syftade på - direkt. Artisten låtsades inte förstå... och så kom svaret; "Din sångröst."

Träffade min ängel kl 10. Hade med mig julklapparna åt henne. Så fort jag kom in i rummet såg jag världens största korg med diverse godsaker och ett paket. Det luktade glögg, pepparkakor och lussekatter som hon hade med sig. Fikade och det kändes riktigt mysigt. Lite skillnad från att bli utskriven från psyk-iva, vara hemma en dag och sedan fara till föräldrarna...

Pratade om allt möjligt; från olika glöggsorter till att politiken styr vilken behandling som det ska satsas på inom psykiatrin. Hade kopierat artiklar till henne ur Revansch, bl.a "Kast med liten patient..." och en debattartikel om vad som händer med psykoterapin. Efter att ha lirkat i veckor så berättade hon till slut på vilket sätt som hennes föräldrar är sjuka... de har båda cancer... Gjorde fruktansvärt ont i hjärtat när hon berättade det... samtidigt som hon försökte säga att det är få förunnat att ha kvar sina föräldrar såhär länge och att det akuta skedet nu i alla fall är över. Men ändå. Ville resa mig och gå fram och krama henne, men vågade inte för att hon säkert skulle tro att hon sagt för mycket och dragit in mig i sitt privatliv. Hon förstår inte att jag vill veta - för att jag måste få bry mig. Var säkert där till halv tolv... skämdes när jag kom hem och såg det. Hon har ju andra patienter och åtaganden.

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 15. Då kommer mitt PO och så ska vi fara och handla matsäck till resan på söndag. Jippi... Men det är -19 grader ute så det är inte så kul att gå en lång väg fram och tillbaka.

Är jätteledsen........ vill inte lämna terapeuten...... vill inte fara....

.......ser på Sjukhuset i TV8.............. narkos........... jag tyckte om narkosen........ så skönt att jag lämnade över mig själv till AJ....... och jag visste att hon "tog över"............ lite konstigt i armen och sedan pang så sov jag....... och pang så var jag vaken igen...... märkte aldrig något EKG eller så....... hade dropp.... men jag visste ju att de skulle sätta nål.......... och eftersom mitt blodtryck rasade så förstår jag att de körde på droppet i full speed........... hade ju haft extravak och inte ätit eller druckit pga det heller......... minns att blodtrycket togs automatiskt......... och ssk:orna var enligt mig onödigt uppvarvade...... trodde att jag skulle vara trött eller yr eller inte kunna dricka....... de bara log när jag sa att jag skulle kunna gå tillbaka till avdelningen själv...... men jag vet att jag skulle ha kunnat det........... hade kunnat gå dit också... trots maximal premedicinering...... himlade med ögonen när de skickade med en rubensblåsa när jag for till op............ kände absolut ingenting av midazolamet.........

.........men nu är det borta.. en tid förliden........ får väl se om inte plastiken säger nej till att hjälpa mig med ärren....... för då blir det fan i mig ingen lokalbedövning utan då får de söva mig........... annars kommer jag slå ner någon............................. men jag tror inte att de bryr sig om något kosmetiskt när jag inte ens kan få hjälp med somatiska problem som gör mig fysiskt handikappad............ och..... om plastiken säger nej......... så tänker jag börja skära mig igen........... för då har jag inget......... inget att hoppas på....................