kan inte andas för att det gör så ont där nere

ridningen kanske gjorde så att det blev mycket tryck

fick inget skav, kanske för att jag smörjde in mig med vaselin före

och så sitter man ju ganska still och då gör inte låren så att det mosar och skaver som när man går

men jag skiter i det

jag tänker inte låta det påverka ridterapin

det har påverkat och kommer påverka och förstöra hela mitt liv

men hästarna ger jag aldrig upp

ALDRIG

jävla kvinnoklinik!!!!!!!!!!!!!!!

jag vill dö

jag orkar inte leva med det här

det gör för ont

och jag orkar inte se ut såhär

jag sa inte nej

jag var hans trasdocka

han k*ullade sönder mig

och vården vill inte hjälpa

för de tycker väl precis som jag att det är mitt fel

jag får skylla mig själv

Det svider

bränner

Skavet från igår

Jag kan inte ens ta en promenad

i jeans

eller cykla

utan att påminnas

om all skada jag lät honom göra

"Ej neuropsykiatriskt utredd"

skrev läkaren i remissen

Remiss för somatisk vård

som självlart innebär

att "hon är psyksjuk, så hon hittar bara på"

Varför annars ens nämna det

i en remiss som handlar om min fysiska kropp

Jag kämpade

jag led och torterades

gjorde saker som jag inte orkade

inte kunde

Bara för att äntligen få hjälp

Men jag får ingen hjälp

för ingen tror på mig

lilla psyksjuka patetiska barnahora

Jag får skylla mig själv

Det är meningen att jag ska leva med detta

leva med smärtan i resten av mitt liv

Leva som rörelsehindrad

eftersom ingen vill hjälpa mig

Naiv

det är mitt mellannamn

I hela mitt liv har jag trott

att om jag bara berättar

om jag bara ber

om hjälp

så kommer jag att få hjälp

För ingen människa ska behöva leva såhär

eller kanske snarare inte leva alls

För det enda som finns

är smärta,

smärta,

och mer smärta

Och nu

har jag dessutom blottat min strupe

Jag har visat min svaghet

det allra skamligaste

mest fruktansvärda

Men ingen bryr sig

ingen vill hjälpa

Jag inser själv

att mina chanser till ett någorlunda fungerande liv

är små

Mina ärr kommer jag få bära så länge jag lever

men då ingen vill hjälpa mig

att lindra det som går att lindra

så ger jag upp

Jag kommer aldrig kunna släppa någon nära inpå

Ingen man får röra vid mig

någonsin

Så mitt öde är att för alltid vara ensam

Inte kunna tillåta någon komma mig nära

Ingen familj

inga barn

inget liv

Ingenting

har varit och köpt fiskmat och en massa godis

var inte så jättemycket folk där

sen har jag kardat, kammat, klippt och klippt klorna på tilda

och astid blev avundsjuk på all uppmärksamhet, så då gjorde jag en rolig sak

lyfte upp henne och drog kardan och kammen på henne också, och hon sträckte på sig och var så mallig

fick till och med klippa klorna på henne medan hon låg på rygg i mitt knä

nu springer hon som en idiot här i lägenheten och lägger sig för att pusta ut lite under köksbordet då och då

hon är SÅ UNDERBAR

hade jag inte henne så hade jag inte levt idag

hon fyller snart 4 år

vill inte att hon ska bli äldre, för närmar sig dagen när hon inte finns längre

sista kaninen jag hade dog när jag var på semester med familjen

efter det lovade jag mig själv att aldrig mer köpa någon kanin, för jag dör när de dör

men så hittade jag astrid

världens sötaste viltgula dvärgvädur med fin stamtavla

hon är mer som en hund än en typisk kanin

hon behandlade mig som en själsfrände innan jag köpte tilda

på det sättet ångrar jag att jag köpte en kanin till

men hon var ett "räddningsobjekt" och dessutom ville jag att astrid inte skulle behöva vara ensam så mycket när jag var på universitetet hela dagarna

tänk, på kvällarna sa jag till henne att vi skulle "titta tv:n", och då hoppade hon upp och lade sig på ryggstödet på soffan och bakbenen hängde ner

sen lade jag mig på soffan och så låg vi bara där

då och då klappade jag på henne, och då och då putsade hon mig i hårbotten som om jag vore en kanin

hon väckte mig varje dag runt kl 5:30, för då skulle hon gå och kissa på lådan

första gången jag reste med henne så var jag rädd att hon skulle dö, för hon vägrade kissa i transportburen trots 15 timmars resa

min älskade ninis

jag skulle dö för henne

det är fest här i huset

det spelar så det dånar

håller på att bli galen

tror det är lägenheten snett ovanför min

kommer sova med stallvanten på kudden inatt

behöver få lugn och känna något bra

eller också kan jag alltid skära ihjäl mig............................

så startar helgfrosseriet

har gått upp massor nu den här veckan, så jag ställer mig inte ens på vågen för att se

vad gör jag åt det?

jag ska köpa GODIS

skitbra...............

65kg here I come......

somnade en stund

behövde det

luktar häst

ligger här med min vante

borde finnas parfym med hästdoft

jag är för trött idag

upptäckte ett platyyngel igår

har två vuxna platysar som bara har legat på botten

levande, men de kommer att dö - stjärtfenorna drar ihop sig och de blir mer och mer förlamade innan de dör

nu har jag plockat upp dem ur akvariet............. och spolat ner dem i toaletten

jag vet, det är bara fiskar, men det är just det - det är "bara" fiskar

deras sista stund i livet åker de på en skräckfärd i ett avlopp för att sakta dö av rengöringsmedel och ammoniak och gud vet vad

mår illa

kan inte andas

flåsar och flåsar men stesoliden börjar verka nu

jag hatar när det börja sticka i händer och fötter

och öronen och kinderna, har aldrig hört att någon annan får så

nu måste jag lägga mig innan hag tuppar av

somnade utan stilnoct igår

såg på film Nim's Island

stängde av före midnatt för jag var så trött

då hade jag redan somnat och vaknade bara och skulle stänga av datorn

sen kunde jag inte somna om

har bara slumrat

tänte ta stilnoct vid kl 2, men jag hade tänkt att gå till maxi och köpa fiskmat innan de andra affärerna öppnade

så jag tog ingen

resultatet blev att jag knappt har sovit en blund

vilket gör att jag inte tar mig ut alls idag

om det inte blir ikväll när mörkret fallit och de flesta affärer har stängt

kan inte påstå att jag har någon riktig träningsvärk sedan igår

känns lite i låren, men det är allt

kanske har alla milen på motionscykeln faktiskt gjort någon nytta

eller så kommer det väl senare

igår hade jag visserligen värk i nacke och axlar, men det brukar jag få när jag varit avslappnad

jag går ju och bär axlarna vid öronen hela veckorna, och nu plötsligt på fredagarna så släpper jag bara allt

bara slappnar av och är mig själv

då behöver jag inte vara den skygga lilla tjejen som går så ihopsjunken som möjligt för att inte synas

jag vet inte, men på något sätt så är det som att hela min hållning ändras - utan att jag tänker på det

och igår på hästryggen så satt jag bara där och njöt

det är svårt att tro på vad ridterapeuten säger då

att jag sitter som man ska och att man inte kan ana att jag aldrig ridit någonsin förut

hur kan det vara möjligt när jag inte ens TÄNKER

och så har jag så svårt att ta komplimanger och positiva uppmaningar

känns som att gårdagen är helt overklig

kan verkligen inte fatta att JAG red!

jag känner mig så lugn när jag är med en häst

och så vet jag att trots att jag inte har något "hästvett", så har ridterapeuten det

och hon har något alldelles särskilt som gör det så lätt att lita på henne

så jag bara slappnar av

ett underbart snällt djur och en ängel på jorden

vad mer kan man begära...??

bara gråter när jag tänker på det

blir så varm i hjärtat att det värker

........ska ta en av vantarna jag brukar ha i stallet  och ligga och lukta på under bolltäcket idag...............    

Jag har ridit!

JAG - har ridit!

JAG AV ALLA MÄNNISKOR - har ridit!

Först tänkte jag att "herregud, han kommer gå dit han själv vill", men saken är den att... vad skulle det spela för roll!

Hade en annan häst idag. Saknade min lille clown lite, men den här killen är ju lika underbar! Fick lära mig att sadla och tränsa, även om jag var skiträdd för att göra honom illa - precis som vanligt... Det "värsta" var att spänna sadergjorden... kunde se "inuti mitt huvud" hur jag mosade ihop tarmarna och alla organ på stackaren......... Hade fingrarna mellan den och killen av rädsla att dra åt för hårt.. Men det skulle jag inte ha... och jag fattar ju att det här handlar om ett stort djur som människor har ridit sedan urminnes tider, och borde överleva att ha mig som drar åt spännena och ha mig på ryggen. Det är bara så svårt att släppa den känslan. Men det hjälpte att se att han nästan började somna medan jag stod där och höll på...   

Gjorde några vändor på gårdsplanen.... en hel del konstiga svängar..... stackars killen blev väl helt förvirrad av att jag tryckte med fel ben när vi skulle svänga de första gångerna...    Men till slut slutade jag försöka tänka och då fick jag ihop koordinationen. Kom på att det ju är samma princip som när man står och ryktar och vill att hästen ska flytta sig åt sidan - då har jag lärt mig att sätta fingrarna och trycka till lätt, och då flyttar sig hästen därifrån. Så när jag trycker med ena benet så blir det samma sak - "gå åt andra hållet". Men jag tyckte att det var lite otäckt att dra i tyglarna, för jag vet ju inte hur det känns för honom. Men till slut insåg jag att jag var tvungen att lita på att jag inte gjorde honom illa.

Ridterapeuten hämtade sina hundar och så gick hon och jag red bakom henne. Först på vägen och sedan in på en liten skogsväg. Först när jag inte var tillräckligt uppmärksam så kom killen på att han ville gå hem, och gjorde en U-sväng. Det kanske låter helt sjukt, men jag tyckte att det var lite komiskt .... Var tvungen att samla ihop mig för att kunna skärpa mig så jag fick honom att vända åt rätt håll igen....

Efter ett tag kom jag in alltmer i rytmen och kunde känna av hur känslig killen var för hur jag gjorde med min kropp. Så jag tömde skallen och bara "var", och då kändes det så underbart att jag trodde att jag drömde..!!! Det rytmiska som nästan som masserade och mjukade upp min kropp som har varit så spänd i princip hela mitt liv... HERREGUD VAD UNDERBAAAAAAAAAART!!

Har ingen aning om hur länge jag red, men det kändes som 5 min... hade kunnat fortsätta hela dagen.......

Alltså.... det känns SÅ STORT... att... det går inte att greppa! Det går inte att förstå och ta in! Overkligt.

Och jag känner mig SÅ TRYGG med hästarna, och jag vet ju inte hur det kommer sig. Alla spärrar liksom släpper, och jag har levt hela mitt liv med en enda sak som verktyg för min överlevnad - KONTROLL. Och nu släpper jag bara all kontroll, och det är första gången i hela mitt liv.

Och om man tänker på på vilket sätt jag gör det på - att umgås med djur på 500kg som jag aldrig varit i närheten av förut - ja... jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga..... Jag kan inte förklara det.

Blir så oerhört berörd av hästarna. Att bara stå och luta huvudet och andas in lukten, känna den fysiska värmen, känna att det svarta hålet i mitt hjärta fylls på med äkta kärlek, trösten som jag aldrig fick som barn, sorgen över hur dåligt jag mått i hela mitt liv, frustrationen över att jag inte vågat och kunnat göra det här tidigare..... och att se in i hästens ögon... för mig känns det som om mitt hjärta brister av all den kärlek och värme jag känner. Blir gråtfärdig av att bara stå där. Insupa så mycket jag bara kan. Som en bortirrad människa i en öken som håller på att dö av törst, och så kommer någon med en hel tunna färskt och kallt vatten.

Det här passar mig bättre än något annat. Ridterapeuten är en underbar människa och bra person på alla sätt och vis. Hennes personlighet passar mig precis! Och hon vet precis vad hon gör. Jag märker efter varje gång att allt är noga planerat och uttänkt, men det är inget jag ens tänker på när jag är där. Hon börjar lite försiktigt, sen bygger hon upp mitt självförtroende, och när jag tror mig om att klara sitiuationen så tar hon ett steg till med mig. Och det gör att JAG MÅR SÅ DJÄVULSKT BRA!!! Önskar att hon kunde förstå och känna om så bara en bråkdel av hur fantastisk hon är!

....och nu är det en hel vecka innan jag får hälsa på sötnosarna igen........... vet att det låter knäppt, men det jag får av ridterapeuten och hästarna är ovärderligt, för jag känner mig till och med lite mer social när jag varit där. För att inte tala om hur BRA jag mår!

Har fortfarande svårt att ta komplimanger... tycker det är jättejobbigt... för det är lättare att ta emot kritik...... förmodligen för att jag är så självkritisk och hatar mig själv....... Så som idag, första gången jag rider, och hon säger att jag sitter bra och avslappnat och inte ser ut som en nybörjare.... ja, då vet jag inte vad jag ska säga...... skulle jag ta in det så skulle jag börja storgråta.... för det är så jobbigt att höra bra saker om mig................ Min enda "talang" har alltid varit att jag kan hacka ner på mig själv, och jag kan få allas ord att bli negativa på ett eller annat sätt..... men hon är så ärlig och öppen. Så det blir bara "ERROR" i skallen på mig, och jag kan inte ens säga tack.

Något som jag verkligen måste bli bättre på är att hoppa av hästen, för det funkar liksom inte... Jag känner mig baktung när jag kastar över högerbenet och då tror jag att jag ska ramla av och bli en enda hög. Det skulle vara ok för mig, men jag är rädd att jag ska skrämma eller skada hästen. Ridterapeuten visade idag hur jag skulle hålla händerna på sadeln, men problemet var att snön på mina vantar mot den "halkiga" sadeln gjorde att jag bara gled. Fick inget tag alls. Sen tror jag att det kanske skulle hjälpa dels om jag visste hur långt det är ner till marken när jag hänger där med båda benen, och dels se hur någon annan hoppar av.

Älskar verkligen hästarna, och - ja, jag vet, jag känner allt SÅ starkt att det blir såhär - jag älskar ridterapeuten. Jag vet, det är en relativt ny kontakt, men det känns så ÄKTA. Så så är det. ♥

........förlåt mig.................

....och det var som jag trodde

16 år - och killar mognar senare än tjejer, så det är väl som jag trodde... "fjortisbeteende".....

herregud, vad vet man om livet då

särskilt när det verkar på intellektet som att man glidit på en räkmacka genom livet hittills

nej, man ska inte lyssna på de som inte känner en

punkt