for och tittade på området dit jag vill flytta

på vägen hem kom 6-7 hästar som smitit och rusandes rakt över vägen

jag tog av mig säkerhetsbältet och var beredd att hoppa ur bilen för att leta efter ägaren

men min sk pappa vägrade stanna

"någon annan får väl göra det"

JÄVLA GUBBJÄVEL!

kommer de ut på europavägen så blir det bara slarvsylta kvar!!!

kan inte andas

har tipsat lokaltidningen med sms, men eftersom jag inte är hemma i området så vet jag inte exakt var vi var

kommer inte kunna sova inatt

det här är ännu en sak som jag ALDRIG förlåter honom för

jag behöver avdelningen

"min" avdelning

det hjälper inte att vara någon annanstans

4 pat i ett rum för 2, korridoren full, förrummet till bältesrummet och samtalsrummen fulla av pat

personal som bara springer och inte har någon tid

det är bara förvaring

kvantitet istället för kvalitet

tack vare den här jävla kommunen

och jag har fått höra så många gånger att man måste vara halvdöd för att få bli inlagd

här finns inga pat som är inlagda en eller ett par dagar - nu längre - utan här är det LPT och månader

är du inte döende så att det syns på dig, tex om man skurit sig så blodet forsar, så är det bara att vända och gå hem

"vi tar inte emot folk som bara behöver vila upp sig eller inte orkar vara hemma"

gråtit hela dagen

gråter fortfarande

jävla skit

FÖRBANNADE JÄVLA FÖRÄLDRAJÄVLAR!!!!!!!

de har erbjudit sig att köpa en bostadsrätt i det område där jag vill bo

men jag VÄGRAR hyra av dem

dessutom kan jag inte bo kvar OM jag någon gång skulle plugga till ssk

OCH - de KAN INTE KÖPA MIG!!!!!!!

det har de aldrig kunnat, även om jag låtsats

fan

FANFANFAN

om hästarna blir skadade så förlåter jag aldrig mig själv!!!!!!!!

antar att det här är slutet för mig och mina föräldrar

känns som att det är slutet på mitt liv också

jag vill dö

gråter

imorgon får jag i alla fall gråta ifred

jag kommer alltid vara ensam och isolerad, och jag är bara dum i huvet när jag hoppas att det inte alltid kommer att vara så

jag kommer växa upp, leva och dö - helt ensam

nu

nu har jag gett upp

pappa for och "shoppade" på fm så jag var ensam med mamma

försökte prat-prata med henne, men det går inte

det går bara inte

nämnde lite om de saker som vi skulle behöva reda ut, men hon bara slår ifrån sig

man ska inte prata om hur man mår

man ska inte prata om hur man kanske kan göra saker och ting bättre

man ska bara hålla käften och lida i tysthet

ska man gråta så får man gå undan och göra det i tysthet och sedan komma tillbaka och le

man ska tassa på tå för allt och alla

- med andra ord - håll käften och orkar du inte det så är du vek och då kan du lika gärna dö

de far i alla fall hem imorgon

sen är JAG i alla fall klar med det här

den här gången har jag VERKLIGEN FÖRSÖKT, men det går inte

DET GÅR INTE!!!!!!!!!!

mamma anser att hon är den människa som lider mest på jorden

hon sa det

jag blir så jävla förbannad, för hon vet inte hur andra har det!!!!!

jag började gråta när hon sa att hon "inte har något"

då skrek jag åt henne mellan tårarna att hon i alla fall har ett hus, en sommarstuga i fjällen, 2 hundar, en make, vänner och bekanta, haft ett jobb, och barn som i alla fall vittnar om att hon har existerat

JAG HAR INGET!!

sa att jag inte tänker vara hennes jävla kurator mer, för hon vänder sig bara emot mig

hon gnäller om pappa och han gnäller om henne, och så sitter jag i mitten och ska medla - men det påstår hon att HON gör!!!! och jag har fan inte pratat med min sk pappa i max totalt 5 min sedan jul!!

men det är som vanligt - när jag försöker sammanföra dem och ta tag i något så "går de ihop" och så blir det MIG som de hackar på istället

ja, jag sa det också!

och jag sa att mina vårdkontakter tom har föreslagit att jag ska dra ner på kontakten med dem pga hur de är

och självklart hugger mamma direkt; då ska vi inte ha någon kontakt

jag förklarar för henne att det är JAG som bestämmer, inte någon annan, hur ofta vi talas vid, och att jag VILL veta hur de har det FÖR MIN SKULL om inte annat

men det skiter hon i

de har farit iväg nu - "turistar"

skickade sms till henne för att tala om hur jag tänker kring det som varit nu

skrev att jag ser det som att vi i alla fall har försökt nu, även om det gick åt helvete

men det är bättre att försöka än att bara skita i allt

fick svar

"ok"

blev förbannad, eftersom jag vet att hon bara vill att man ska hålla käft och le

så jag skrev ett till sms, "hoppas att det känns bra för dig också att vi i alla fall försökt"

svaret blev "ok"

och nu skiter jag i det här

de kommer aldrig att bli vuxna

aldrig

hur blir man FRI från dem???

vad ska man förvänta sig kommer hända i framtiden????

kan man hoppas på NÅGOT när ens mamma inte ens "kan minnas eller veta" att pappan till hennes barn har slagit dem gula och blå så länge de inte kunde slå tillbaka??? och misshandlat - och misshandlar - dem verbalt?????

hur kan man som mamma begära att ens barn bara ska ha "överseende" med deras pappa, och att mamman bara skiter i allt????

överseende med fysisk och verbal misshandel både mot barnet och mamman - my ass att jag NÅGONSIN kommer att ha det!!!

kommer inte fara dit över jul, sommaren nästa år, eller någonsin mer

nu är jag FÄRDIG

LÄGG IN MIG PÅ "MIN" AVDELNING FÖR NU MÅR JAG SÄMRE ÄN NÅGONSIN

JAG ORKAR INTE MER

men avdelningen finns inte kvar

tack och hej, leverpastej

pappa skriker och har sagt att han ska köra bilen rakt in i en bergvägg

mamma gråter och skriker

pappa vrålar om att hans helvete började för *min ålder* år sedan - dvs när jag föddes

mamma tjuter och svär om pappa som aldrig kan lyssna

osvosv

- ännu en vanlig dag med mina sk föräldrar i  mitt sk liv

sa till dem att om de inte lägger av NU så kan de packa ihop sina jävla saker och dra härifrån

för de är 40 kvadraten är det enda stället som är MITT och bara mitt

det här är MIN fristad

och passar det inte dem så kan de fara härifrån

sa att jag aldrig mer far hem till dem

och det menar jag verkligen

sen for de till maxi

kom hem

och helt plötsligt - precis som när jag var barn - så är det som att inget har hänt

men jag sa till, berättade hur det känns

sa att jag tycker att det här är lika obehagligt och förvirrande som förr

då pratade de i 2 min

krävde mig på ett LÖFTE om att de varit jättebra föräldrar och att de inte förstört min barndom (ja, jag var ärlig i stundens ingivelse och sa som det var - att de har förstört och gjort mitt liv till ett än värre helvete)

sen efter "löftet" - vilket jag självklart inte gav, utan pratade bort det - skulle det väl verka "bra" igen

de kan dra åt helvete

HELT åt helvete

nä, ensam är stark

jag ska klara mig själv

ALLTID

det är min lott i livet

tänk

nu ska jag leva med vetskapen om att jag förstört min sk pappas liv

kom hem ikväll. de sk föräldrarna har redan rivit upp hela jävla lägenheten. deras hundar är så skadade av att aldrig få gå ut att de skrek över hela kvarteret när de fick syn på en annan hund, så nu lämnar jag inte min lägenhet annat än för livsviktiga saker. det ekade över hela gården och alla stirrade. jag klarar inte av det. de är fan i mig vuxna. när ska jag slippa vara den vuxna åt dem. jag orkar inte. JAG ORKAR INTE. pappa fick spel över att de inte hade något kaffe med sig, och jag hade kastat det jag hade eftersom jag aldrig dricker kaffe själv. och det var naturligtvis fel. sen ville mina sk föräldrar att jag skulle följa med lilla pappa och hålla honom i handen när han skulle köpa ett jävla paket kaffe. och så är det ju mitt självskrivna jobb att ta hand om hundarna - karda, kamma, uppfostra, rasta, plocka bajs, osv, osv. mamma fick frispel när jag sa att om jag måste hålla pappa i handen så går jag inte ut med hundarna för jag orkar inte göra båda dera. när jag kom in från försöket till promenaden med hysteriska hundar, så grät jag och sa till mamma att jag inte tänker lämna lägenheten på en vecka. hon förstod inte alls. som vanligt talar hon om att hon och pappa är sååååååååååååååååå överens och att man måste förstå honom - och henne - för de mår ju inte bra. jag blev så JÄVLA FÖRBANNAD att jag sa att "jag mår fan inte bättre än vad DU gör". då höll hon i alla fall käften. men när pappa kom hem så påstod hon att jag sagt att de får mig att må dåligt. då blev jag ännu mer förbannad. jag fattar att det är så hon alltså känner - när jag talar om för henne att jag mår lika dåligt som hon så projicerar hon hur hon själv känner. alltså; jag får henne att må dåligt. sen satte de sig på balkongen - och började prata illa om mig. jag kan ta det - MEN, alla grannar hör ALLT som sägs eller ens viskas på balkongen. mina egna föräldrar kommer hem till mig och sitter och snackar skit om mig så att mina grannar hör. och inte nog med det. mamma slet upp blommorna på balkongen "för de var så dåliga" och säger att HON ska köpa nya. jag förklarade att jag ALDRIG tar upp några blommor förrän dess att jag redan har köpt nya, eftersom det blir rena leran om det börjar regna och då drunknar i krukan i flera månader efteråt. de har sagt att pappa ska fara runt och handla det jag behöver ha hem imorgon och sedan fara hem på lördag istället för på söndag. men ALDRIG I HELVETE. någon jävla gång måste de fan i mig fatta att ALLT INTE GÅR ATT KÖPA FÖR PENGAR! och jag har alltid, ALLTID, fått fixa precis ALLT själv, så det ska jag fan i mig göra nu också! soc sa till mig att det inte är meningen att allt ska vara så svårt och tungt, men de har fel. det är MIN lott här i livet.

nu ska jag lägga mig och gråta. jävla skitsommar. jävla skitliv. fuck allt!

aldrig mer en sommar såhär. ALDRIG.

Har skrivit varje dag, trots att jag inte loggat in här... så nu kommer en uppdatering... Orkar inte skriva om idag... mamma grät imorse... jag dog när jag hämtade ut medicin... och pappa låtsas som om inget har hänt... Jag är SÅ JÄVLA arg, ledsen frustrerad............. kan inte andas.

2010-06-28
Helvetesresa. Gick upp kl 4. Gick till stadsbussen vid 5:40-snåret. Klev på CP-bussen vid busstationen före kl 7. Kortläsaren fungerade inte den här gången heller så jag fick inget "giltigt färdbevis". Tårarna rann och paniken stegrade sig - trots en massa stesolid. Funderade på att gå av bussen och istället försöka att ta mig hem igen. Men paniken lamslog mig. Även om första etappen av resan var "godkänd" utan färdbevis, så finns ingen överrapportering alls vid andra etappen om problemen som inte är MITT fel. Förra året fick jag åka med ändå, trots att chauffören sa att han inte kunde ta emot sådana förköpsbiljetter. Den här gången orkade jag inte "hålla tal" om varför jag skulle få kliva på bussen. Våndades i över 9 timmar med tårar och panik innan så bussen för sista etappen kom in till stationen. Jag svamlade och halvgrät nästan, men så säger han att det inte är några problem alls och "blippar" mitt kort och så står jag där med min biljett i handen! Efter nio jävla timmar får jag min biljett! Och INGEN har talat om att det numera finns sådana kortläsare på den bussen - varken chauffören på andra bussen ELLER ens länstrafiken! Kom fram mitt i en åskskur och som vanligt var det samma gamla visa med de fina löftena och orden från min sk pappas sida. Han var inte där och mötte mig den här gången heller. Helvetet satte igång direkt. Orkar inte. Ångrar att jag bestämt mig för att göra såhär. Djupt.

2010-06-29
Helt slut. Orkar inte. Jävla äckel som aldrig kommer heller.

2010-06-30
Föräldrarnas ena hund är riktigt dålig. Jag har gjort majsvälling och tvingat i henne. Hon dricker vatten men äter ingen mat, så jag försöker hålla blodsockret uppe på henne. Mamma ringde närmsta veterinär som sa att vovven måste opereras eller avlivas... Hon fick som tur var tag i sin vanliga veterinär till slut som skrev ut medicin - tack och lov. Äcklet kom vid midnatt. Har m*nsvärk så jag dör.

2010-07-01
M*nsvärk. Outhärdligt. Bara bråk. Jag tänker inte häva mig iväg till ett jävla utflyktsmål 20 min innan de stänger!
Jag orkar inte med pappa längre. Han bara skriker, skäller och pustar. Mamma blir helt förstörd, men han skiter i det; säger bara att allt hon gör är felfelfel. Inget duger.

2010-07-02
Helvetesresa nr 2 - från fjällen till mina föräldrar. Pappa glömde kaffetermosen så det gick helt åt helvete från början. Han rev ur hela bilen för att leta efter en termos med kaffe, och sen fick han som vanligt utbrott och härdsmälta... Jag vill verkligen dö. Orkar inte det här. Det går käpprätt åt helvete. ALDRIG mer. ALDRIG MER att jag gör om det här! Vem ska ta hand om mig när jag kommer hem och är söndertrasad???
Rev mig på en av kaninburarna när jag satte ihop dem. Föräldrarna ville att jag skulle vara social när vi kommit fram, men jag ville se till så att kaninerna hade det bra först. Var så förtvivlad och arg så jag skrapade nästan upp operationssåret. Hade jag inte haft häftan på så hade jag rivit mig precis på ärret. Har jätteont nu och ärret är svullet och rött där jag rev mig.

2010-07-03
Vaknade med blossande kinder. Elementet hade verkligen gasat på hela natten. Var så varm om huvudet att jag trodde att det skulle explodera. Har inte sovit många timmar inatt, men var tvungen att ta mig ut för att inte dö av värmeslag. Det gjorde jag sen ändå... 31 grader i skuggan. 31 grader inomhus. Har underhållit mamma hela dagen och fått henne att skratta, medan jag själv har rasat sönder inuti. Men ingen ser det bakom mitt leende. Ingen. Mår både psykiskt och fysiskt dåligt av värmen. Fruktansvärt dåligt. Längtar verkligen till vintern. Mamma är betydligt sämre än vad hon har varit. Gissar att det är stressen, kanske MSen också. Hon kan knappt gå, knappt stå upp, men vägrar använda rullstol. Vår sk familj i ett nötskal - vi dör hellre än att visa att något är fel och be om och ta emot hjälp.
Min bror och hans sambo kom på kvällen. De skulle köpa med sig mat att grilla till oss alla, men de var så sena att jag åt en smörgås istället och föräldrarna grillade korv. Sen var det fullt hålligång hela jävla kvällen. Allt är så jävla pressat och stressat. Min bror har dessutom tagit efter min pappa och är lika "rapp i käften", så det haglar hela tiden förolämpningar och nervärderande ord. Skratt åt mig, inte med mig. Absolut noll förståelse eller medkänsla för mig. Jag drar mig undan; tar hand om all disk - allt möjligt skräp som de släpar fram för att roa sig med, men som de inte plockar undan och städar upp efter sig efteråt. Det får mig att bara vilja skrika rakt ut. Men vad skulle det hjälpa.

2010-07-04
Ännu en helvetesdag till ända. Lika varmt, kletigt, äckligt och jobbigt som igår. Tiden rinner på fort ibland - tack och lov. Det blir väl så när man jäktar på och ska sköta ett hushåll helt prickfritt... samtidigt som man renoverar och bygger till... Jag måste hjälpa både mamma och pappa med sina "projekt", så jag springer bara mellan som en yr höna. Till slut är jag så trött att jag inte orkar vara "go' å gla' kexchokla'". Pappa beter sig som ett svin mot alla i sin närhet. Svär, skriker, kastar saker. Och jag orkar inte. Jag orkar inte stå där som vuxen och se hur han beter sig som en trotsig unge som får ett utbrott om inte allt och alla håller med och engagerar sig i honom. Samma sak med mamma. Så jävla självutplånande, självömkande och utnyttjande. Jag fattar att hon är sjuk och inte kan göra många av de saker som hon brukar göra, men hon skiter i det och det blir "ack du grymma värld"-scener medan hon släpar sig fram över golvet. Hur många kan se sin mamma så utan att gripa in och hjälpa till - det är omöjligt. Känner hur jag regredierar och blir som en trotsig unge som bara gnäller - precis som de. Och på kvällarna slutar det med att jag går ner till friggeboden där jag "bor" och bara lämnar dem i huset. Bara skiter i dem. Varför ska jag kastas tillbaka till gamla vanor för deras skull, för att göra dem nöjda. Varför ska jag medla mellan dem. Varför ska jag ta alla smällar. Varför kan jag inte bara få vara jag.
Min bror och hans sambo ringde på em och talade om för mamma att de var på väg. De skulle leka med hundarna i barnpoolen som de köpt åt dem igår. Så jag har återigen fått höra förnedringar och tagit reda på all skit efter dem. Mina föräldrar orkar inte - mamma är för sjuk och pappa är för elak och förbannad. Mitt jobb är då alltså att serva min bror och hans sambo, ta hand om mamma, och hjälpa pappa att snickra och med hans andra "projekt". Det tillsammans med den här jävla värmen gör mig hysterisk. Slänger i mig lugnande hela tiden. Men annars orkar jag inte. Då ramlar jag ihop i en hög och dör. Inte för att någon skulle bry sig - om det inte vore för alla saker som jag ska göra åt dem.
Är orolig för Astrid. Hon har knappt druckit något vatten, trots hettan. Ställt in en skål med vatten och hoppas att hon dricker där om hon blir riktigt törstig. Hon drack nyss ur vattenflaskan, så den fungerar och hon hittar ju den i alla fall.
Operationsärret kliar mer än någonsin. Förmodligen pga att jag nästan rev upp hela såret i fredags när jag kom hit och skulle slänga ihop kaninburarna så snabbt som möjligt. Rev mig på gallret mitt på operationsärret, och nu är det svullet och rött.

2010-07-05
Jag HATAR min sk pappa. Han är bara nervärderande och kränkande mot mamma. Jag kan hantera att han är så mot mig, och ibland säger jag ifrån även om det oftast blir att jag går undan istället. Men när han ger sig på och hackar på en som redan ligger - ja, då tänder jag till. Jävla idiot som förnedrar sin MS-sjuka hustru och talar om för henne att inget hon gör blir bra eller duger. Jag blev så jävla arg vid middagen så jag kunde inte hålla käften. Dels gnäller han på ALLT kring mamma och allt hon gör, och så säger han att HON har planerat HANS jävla ledighet. Jag och mamma höll på i nästan en hel jävla vecka för att få ihop allt, och pappa godkände det. Men sen när han kom till jobbet så sket HAN i att ta ledigt enligt planerna, vilket ställde till allt helt åt helvete! Sa åt honom att man inte tilltalar andra på det sättet, och självklart var det ju "inte så" han hade sagt. Då blev han såklart sur och så gick han från bordet utan tillstymmelse till att hjälpa med att duka av. Sen spikar och skruvar han tills han nästan går under - för han kan ju inte be om hjälp. Och sen kommer han och pratar som om inget hade hänt. PRECIS som när jag var barn. Han kunde slå mig gul och blå en kväll och ta bilen och åka iväg i ilfart så jag trodde att han skulle köra ihjäl sig, och nästa morgon var det som om ingenting hade hänt. Inte konstigt att man blir helt jävla fel som vuxen sen!
Mamma och jag har planerat en resa till IKEA sedan vi kom hit från fjällen, och vi ska fara imorgon. Pappa fick reda på det - för 25:e gången men hade ju självklart aldrig hört talas om det förut - och så blev han sur och trumpen för att inte HAN fick bestämma vilken dag som JAG OCH MAMMA ska göra vad. Han är verkligen sinnessjuk!
Väger 64kg nu, går bara upp, så jag får sluta med maten som jag trodde och planerade. Jag ska väga 50kg den 4 aug. SKA!

2010-07-06
Tog färdtjänst med mamma till IKEA. Färdtjänst är verkligen bara SKIT. Det gick åt helvete. Har humlor som närmsta granne i väggen, så jag kan fan inte sova.

2010-07-07
Mamma gråter varje dag. Hopplöst. Deprimerad. Sally vet. Apoteket hade inte laxido, jag skakade ihjäl mig när jag bad dem ta hem det. Får se om jag får ngt under veckan. Kaninerna ute idag med.

2010-07-08
Marknad imorgon. Pappa ska fara dit med grejorna. Han har varit - och är helt hysterisk. Som vanligt. Skriker, skäller, svär -  hela repertoaren... Han var ledig idag för att kunna packa. Vilket SKÄMT. Vi spenderade fm på Maxi, vilket innebär att vi passerade "hans" hus 2ggr. Ville bara skrika högt. Slita av mig håret. Klösa mig så att naglarna nådde ända in till benen i min kropp. Men vad gjorde jag? Jag låtsades som ingenting. Hetsåt en massa godis när vi kom hem. Var meningen att jag skulle köpa naturdiet på Maxi, men pga allt ståhej så glömde jag det och när jag kom på det så orkade jag inte.
Pappa fick fara till stan sent ikväll för att få hem silkepapper. Det skyllde han på mamma, som med allt annat. HAN tror verkligen att han är ofelbar. Jävla underbart. Och när jag betraktar honom med de nya ögon jag fått, ja, då inser jag att han ju är helt körd. Han är riktigt sjuk!

2010-07-09
Nu gick det inte längre. Jag och mamma satt uppe och slet med pappas grejor inatt och hela dagen idag har vi ägnat åt de saker som han är helt fixerad vid - jag har tex ordnat med bokföringen till lilla affären under årets 6 första månader, men han säger inte så mycket som ett tack - eller håller ens käften; han bara hittar felfelfel. Och ikväll ordnade vi middag särskilt för hans skull. Inte ett ord. Och inte ett ord om de nya visitkorten eller något -  det är bara fel på allt. ALLT. INGET duger. Absolut ingenting. Det första han säger till mamma när han kommer hem efter dagens marknad är "du har ju inte gjort någonting, du bara sover eller sitter på ett ställe hela dagarna". Sen när han FORTSATTE, ja då JÄVLAR blev jag rasande. Mamma sa ifrån, sa att hon blev skitförbannad, han slog ifrån sig allt - och DÅ brast det för mig. Jag vrålade in i rummet där de var att han är så jävla elak, egoistisk och rent ut sagt betedde sig som ett svin. Han reagerade som vanligt; skrek och svor. Men så fan heller att jag bara sitter och hör och ser hur han misshandlar MIN MAMMA!! Jag är faktiskt VUXEN nu och inget barn, så jag kan bara inte låtsas som om det regnar! Mamma gick undan och grät. Har inte sett till henne alls, vet inte var hon gick - hon har ju så svårt att gå pga MS:en så hon kommer ju ingenstans. Vet att hon grät. Hörde eller såg det inte, men jag vet. Jag satte mig och gjorde lite mer hantverk för att falla in i familjens vanliga självutplånande attityd och destruktivitet, och när jag var klar med det jag tänkt mig så kommer gubbjäveln och tar delar av det som han ska sälja löst - trots att vi för länge sedan beslutat att INTE sälja det löst! Så jag satt där och arbetade helt i onödan. Skrev ihop en kladdig A4 om att han kommer bli lämnar ensam väldigt snart om han inte ändrar sig NU. Skrev att han bara får mamma att må ännu sämre, och att jag inte kan hantera det. Jag kan bära det han gjort mot MIG, men INTE vad han gör min mamma. Jag påpekade att han inte vill känna till något om mammas MS, och därmed inte heller visa någon sorts empati eller förståelse. Och att det faktiskt är skillnad på att vara sjuk i MS och att vara arbetslös. Han tror nämligen att det är samma sak. Att det tex tar 1 timme för mamma att orka och klara av att duscha, att hon inte hinner på toaletten ibland utan kissar ner sig. Han vet och fattar ju INGET! Han var fan erbjuden att gå på en anhörigkurs om MS, men han "ville inte". JAG hade gått om jag bara varit här! Men istället har jag läst allt jag kommit över - på nätet och äv en lånat böcker. Han har inte gjort ett endaste skit! Och mamma säger att det är hennes fel; att hon "inte är lätt att leva med". Men det är fan i mig ingen anledning till att bli utsatt för psykisk misshandel! och är det någon som är svår att leva med så är det pappa - han är OMÖJLIG att leva med! Varnade honom för att mamma snart går ifrån honom, för det här går inte, och jag kommer INTE stå på hans sida efter det han gjort och gör. Utan då får han klara sig själv bäst fan han vill och lycka till med att hitta någon annan som slavar för honom. För min mammma förtjänar bättre. Mycket bättre. Så jag hoppas att hon lämnar honom om han inte ändrar sig - NU. Han får väl hjärtinfarkt av det. MEN, det skiter jag i.
Smsade till mamma, ett långt sms där jag skrev liknande, och att jag far hem till mig och mitt om han inte lägger om kursen - NU. Jag kan inte rädda henne hur mycket jag än vill och önskar, för jag klarar inte ens av mig själv. Och ja, jag ÄR arg på min pappa - för vad han gjort mot mig, och tydligen fortfarande håller på med, men nu mot min mamma. Jag kommer aldrig att förlåta honom för vad han gjort mot mig, och det blir inte lättare när han mobbar min mamma för att hon är sjuk. Just nu känner jag HAT inför honom. Ja, HAT, riktigt HAT. Vill aldrig mer se honom. Jag far hem om han inte ändrar sig redan imorgon - punkt jävla slut.
Har tagit både stesolid och atarax. Ska snart ta propavan och stilnoct.
Tusen, tusen tack Jossan. Tack för att du finns. Hoppas att du känner att jag verkligen bryr mig om dig och känner att du får något av kontakten med mig. Gumman... *bamsekram*
Har ninisarna ute nu. Eller ja, Astrid har varit ute, men hon kunde inte sköta sig så hon fick gå in och Tilda fick komma ut en stund. Har inte haft dem ute idag, stackarna, men jag vill inte att de ska bli stekta i solen.y