Att våga... eller inte våga......... Ge sitt liv för hoppet.... eller dö vingklippt..........

Där fanns hon helt plötsligt..... Hade ingen aning om att det fanns någon ssk som skadat sig själv...... Någon som kommit vidare och faktiskt utbildat sig klart och kan se fördelarna med att ha varit "på andra sidan"............

....tänk om...................

Astrid fick lite väl mycket godis på sin födelsedag... så idag fick hon bara rumpan i handfatet. Kändes som plågeri om jag hade hållit på och pillat bort allt intorkat. Alltså, hon ÄR knäpp. Jag håller en arm under framtassarna och så står hon där med rumpan i vattnet. Blaskar på och hon står där och ser visserligen ut som ett frågetecken, men hon står ju still. Lägger en handduk på toalettlocket och så sätter jag ner henne där. Och så sitter hon still (!). Tror att hon gillar "torkningsproceduren"........ Jag sveper in henne i en handduk och torkar det blötaste, och så tar jag en ny handduk och hon ligger som ett barn i min famn och blundar medan jag sakta och mjukt masserar henne så att hon ska bli ordentligt torr. Det är ju jätteviktigt att de inte är blöta eftersom de kan bli kalla och sjuka annars. Så plötsligt ville hon ner. Hon var i princip torr så jag släppte in henne i buren igen. Och tur var väl det, för hon sprang till lådan direkt... Hade det varit Tilda så hade hon kissat eller pluttat på mig.

Tänker på A och S hela tiden. Var så panikartat förut, jag kan ju inget om hästar så jag kan inte ens gissa vad som kan hända. Som tur är har jag träffat en väldigt god vän här som kan en hel del om hästar. Och även om jag förstår att man ju bara kan gissa så känns det lättare för mig. Klart att man blir ledsen, men det är man  ju redan från början. Däremot har jag fått höra några teorier och exempel, och det tar bort den där råa panikkänslan.

Tack snälla M!     

Jag är inte alls säker på att jag får reda på något från stallet om något händer... eller ja.. jag är i princip helt säker på att jag inte får det... och jag vill inte tjata mer på ridläraren. Nu har jag i alla fall några tänkbara scenarion att vänja mig vid, och så får jag se om det blir så eller på något annat sätt. Det kan ju ingen veta.

Var hos min t på fm. Vet inte vad vi pratade om egentligen. Eller jo, det vet jag, jag hade inga svar... Varför gör det ont när du får en komplimang? När började hånen, utfrysningen och mobbingen? Hur gjorde ni i er familj, var någon verbalt kränkande där? Har det hänt även i vuxen ålder? Vad har du för teorier om varför du gråter när du får en komplimang av någon som du vet menar det? Osv...............

Med andra ord.... jag bölade som vanligt. Det hela började med att hon sa att jag var "fin i håret". Jag började asgarva... fint.. Hade bara flätat lite, lite av sidorna bakåt  och satt ihop den i en tofs där bak. Bara för att slippa allt hår i ansiktet. Gjorde samma sak igår i stallet. När det slog mig att min t menade allvar så forsade tårarna. Så följde det vanliga tramset om att "du är ju söt", och "jag tyckte att du var söt första gången jag såg dig"........ visst.. whatever........ Så frågade hon för miljonte gången om jag aldrig SER mig själv i spegeln.... och om jag aldrig tycker att jag ser bra ut..... Jag orkade inte skratta eller le längre... så självklart rann tårarna - igen...

Efter det gick jag hem. Behövde vila. Efter ett par timmar tog jag mig till andra sidan stan och köpte de där JÄVLA flyttkartongerna...... Måste säga att folk har ju verkligen empati och förstånd och visar massor med ömsesidig respekt - INTEEEEEEEEE. Jag kom där med 10 svinigt tunga och otympliga kartonger på en bagagekärra, och folk viker inte en tum! Inte ens trots att de går på fel sida av vägen! Men det är typiskt det där stället. Bara nere på stan är det helt annorlunda. Skulle någon fråga mig så är stadsdelen där jag köpte flyttlådorna den värsta med högst kriminalitet och brottstatistik. Folk där tänker inte. "Förbjudet att stanna... och det kommer en buss bakom som jag blockerar... Äh, jag står här och väntar på frugan medan hon veckohandlar"................ Det TUTAS för lite i det här landet!!! 

Pratat i telefon med mamma också. Hon skulle hjälpa mig fixa internetabonnemanget. Men istället drev hon mig till VANSINNE. Jag har mailat med internetleverantören tidigare så jag vet hur jag ska göra när jag ska flytta. Nu skulle jag bara fixa så att månadsavgiften blev lägre, men det gick inte via nätet - inte ens deras supportchat.... jippi... Så min mamma tog på sig uppdraget att ringa dit och binda det förbannade avtalet. Men vad gör hon. Jo, hon ringer och säger att jag ska flytta. GAAAAAAAHHH!!! Jag vet ju redan hur jag flyttar skiten - över EN dag! Jag var tålmodig och förklarade för åttonde gången - "BINDA AVTALET". Så får  jag svaret "Så säger jag att du ska säga upp avtalet och flytta då". Då skrek jag rakt ut. Ja, jag erkänner det - jag vrålade! Jag har en månads uppsägning på det avtal jag har idag, så det börjar ju inte gälla förrän 1 maj. Men trots allt jävla tjat och förklaringar så fattade inte min kära mor detta. Nu skiter jag i det i alla fall. Nu blir det som det blir. Jag orkar inte mer.

Bara gråter och gråter. För hästarna, för min ätstörning, för alla flashbacks, av ångest, rädsla, skräck, sorg, nervositet................. allt. Och jag MÅSTE hitta ett ställe där jag kan vara i ett stall - snart. Det är ju hur lång tid som helst kvar innan jag ska flytta..!

Nej... nu är det Sveriges värsta bilförare... sista avsnittet... Måste ses.........

Ledsen. Nervös. Rädd. Trött. Svimfärdig. Illamående...........

Men nu är det snart dags för terapi..... Omm (= "om och endast om" inom den underbara matematikens värld...) det mot all förmodan går hyfsat och jag inte blir helt förstörd... så ska jag försöka ta mig iväg och köpa flyttkartonger idag... innan snön kommer.

.......känner mig verkligen döende...........

Älskade hästar......

Ack du grymma värld... jag blev SKADAD i stallet idag....!!!   

Äh, det var inget! Jag har bara fått en halv blånagel!   

 Jag hade S igen - ville ju få en chans att göra bättre än förra veckan. Idag var vi 5st elever i gruppen, för gruppen efter vår hade bara en deltagare så vi slog ihop oss. Och det gick SKITBRA! Alla hade kontroll, det var lugnt, vi höll avstånden, och det var världens flyt...!

Fyrkantsspåret, vändningar, serpentiner... kändes skitbra! Travandet fungerade till och med! S rusade inte! Visst, jag hade djävulskt korta tyglar, men jag vet ju hur han är. När jag blev tillsagd att länga tyglarna så rusade han direkt, men han hade i och för sig redan blivit less och börjat bocka... Jag korrigerade honom heeeeeeeela jävla tiden. Och när jag sedan i slutet av lektionen råkade slappna av och tappa fokus för en hundradels sekund, ja, då passade han på! Ryckte till och körde ner skallen så tygeln och hela jag slets med. Och då lyckades jag med bedriften att mosa den ena tumnageln åt fel håll...   Kändes knappt, så jag trodde inte att det skulle synas ens, men när jag kom in i stallet och tog av mig handskarna så var den blå lila. Alltså, jag klipper mina naglar SKITKORTA för ATT jag är i stallet! Jag är rädd att råka peta en häst i ögat med min enorma "smidighet"..... men inte ens det kunde rädda min tumme. Undrar om det kommer göra ont imorgon........

Sen när S väl "spräckt nollan" så fortsatte han i samma stuk. Till slut blev jag så förbannad så jag sket i allt vad balans och styrning hette..... Istället manade jag på honom FRAMÅT. FRAMFRAMFRAM!!! För då kan han inte köra ner huvudet! Så jag kickade med skänklarna, smackade för glatta livet och ridläraren stod och hejade på mig!!! Problemet var bara att så fort jag inte låg på honom som ett vilddjur så körde han ner skallen IGEN. Samtidigt är det väl en fördel att ha NÅGON kontroll på hastighet, riktning, osv när man rider........ så jag måste väga det mot framåtbjudningarna... för jag vill ju inte att han ska köra på absolut max.......

GAAAAAAAAHH! Känns som att jag försöker köra upp för körkort utan att någonsin ens har suttit bakom en ratt.......

När jag kom dit med bussen så släppte ridläraren just in hästarna från hagen.... jag bytte om och gick ut till henne... Hon började göra iordning kvällshöet... Såg att hon hade jätteont i den brutna och opererade armen.... så jag slank liksom dit och tog de stora lyften......... Sa inget, för då gör hon bara ännu mer själv.... Tror att hon har skitont egentligen... och det gör mig så ledsen....... Jag tror att hon är helt ensam om det... att hon inte berättar sanningen för någon....... utan bär det som blyvikter på sina axlar........ ensam...   

Gick sen in i stallet och jag försökte hjälpa henne tvätta ett sår som ena tjejen har på benet bak.... stackars lilla N... kände nästan i mig hur det sved när ridläraren försökte tvätta såret............. N höjde diverse hovar för att sparka, och jag lyfte stategiskt upp "rätt hov" så att hon inte skulle kunna sparka..... Men hon kan fan i mig stå på två ben utan några som helst problem...... Såg hur rädd ridläraren var att hon skulle bli sparkad igen... hon hoppade till så fort N rörde sig........ Till slut stod jag där med den andra bakhoven i vädret och tryckte med fingrarna på sidan av rumpan som för att få henne att flytta sig åt sidan.... Det gjorde att hon slutade veva runt med hovarna.

Frågade hur det är med lille A......... min älskade lille A........... och..... .......... ... .......... ...jag fick reda på........ att....... att.................

*gråter*

.......att hovbenet inte läkt någonting.............. och att det aldrig kommer göra det.........................................

Den där älskade Haflingern som var mer vild än tam från början och inte klarade någonting...... och som utvecklades och blev så jävla underbar och fantastisk....... Älskade lillen............... "min" lille........ "Ni passar så bra i storleken åt varandra, det är bättre proportioner med honom än med de andra hästarna. Du är så liten och de andra hästarna är så stora, så A passar dig jättebra!".............

...vad fan händer med honom nu då...... han är ju inte halt......... men man kan väl aldrig mer rida en häst med en sådan skada..............

När ridlektionen var slut så pratade vi om S. Hur han beter sig... varför........ och så säger ridläraren att..... hon inte tror att han trivs där han är............. Att det är något som han inte är tillfreds med......... Tydligen står han med öronen bakåtvända när hon kommer till stallet på morgonen....... han vill liksom inte....... Hon tror att han skulle må bra av att antingen vara ensamhäst eller gå tillsammans med EN annan häst.......... Och det gör så in i helvete ont att höra............ så ont att jag nästan dör............. ja - nästan dör...

Sa på halvskoj att.... jag kan ta med mig honom hem....... och ridläraren sa att jag kan få köpa honom av henne för 20 000kr på halvskoj............

..............hade jag haft pengar.... kontakter.. KUNSKAP...........

Alla har sina favorithästar..... P är den som de flesta gillar bäst....... men... mina favoriter är A.... som är skadad för livet.......... och S... som mår psykiskt skitdåligt.................

JÄVLA SKIT!!!   

Pratat med mamma i telefon........ berättade om "mina" hästar......... sa vad jag önskar; att jag kunde köpa och sköta både A och S och låta dem gå tillsammans......... Men då RÖT pappa i andra änden på telefonen att "DET SKA DU INTE GÖRA!!!!!".....

DET FATTAR JAG VÄL FÖR I HELVETE!!!!!!!!!!! MEN - jag måste få önska, hoppas, vilja............ Vad fan har jag kvar om jag inte ens har det!

Tårarna bara sprutar....... Jag orkar inte........

Allt jag rör vid...... allt jag bryr mig om och ligger mig varmt om hjärtat..... blir SKIT..... FÖRSTÖRT............ ALLT OCH ALLA FÖRSVINNER ELLER DÖR!!!!!!!

 SATANS JÄVLA HELVETE!!!

Älskar de där hästarna! Och nej, det finns INGEN ANNAN HÄST I VÄRLDEN som är som de är..

.................låt mig dö istället för att låta de två underverken lida..........

Idag tänker jag INTE rida i mina termoridbyxor. PUNKT. Det får vara femtio minusgrader - det kvittar - jag tänker INTE ha dem!!! Det blir långkalsonger och VANLIGA RIDBYXOR. Det ska bara bli ett par minusgrader, så jag klarar mig. Kommer ta Inderal, men fryser jag så får jag ta det. Har ju ridit utan känsel i både tår och fingrar förut, så det klarar jag idag också. Får ta vinterridstövlarna till trots, men SNART ska jag ta fram mina jodhpurs och chaps - PUNKT SLUT!

Jag vet, jag är dum i huvudet. Hur kan man komma på tanken att göra såhär när det är straxt under en meter snö.......... men, men.... det är min protest. Det ska komma ännu mer snö, så det gäller att "fira" så länge det går.

Ångesten har klorna djupt inmosade i mitt kött... så djupt så att de nästan kommer ut på andra sidan.....

Sitter egentligen bara och väntar på att det ska bli dags att ta medicin. Måste få i mig något lugnande. Det är inte "kris" än.....

Kan inte andas... Känns verkligen som att jag håller på att dö.... sakta men säkert....

Min t har hört av sig...... skrivit en hel del... komplimanger........ och det gör ont......... Vet inte hur jag ska förklara det, men det är så mycket lättare att få kritik och utskällningar.... Jag vet inte hur man tar emot en komplimang.. vad ska man säga..... hur vet man att den är äkta och inte bara ett hån....... Har blivit hånad sååååååååå många gånger....... och jag har bara spelat med... spelat dum......... "Vad fin du är i håret *kvävt skratt*".......... och så står personens kompisar/vänner/whatever och asgarvar.......... och så går de därifrån och skrattar tillsammans och "visar" hur "fint" mitt hår var............

Har ont.... ont i själen............. Jävla skit.

Snälla ge mig en paus...... från mig själv.... från ALLT........... Jag orkar inte andas själv.

Stallet.... stallet ikväll...... En mule mot min kind... värmen från det stora trygga djuret.......... kontakten med något levande....... varma sorgsna ögon som ser på mig....... både kropp och själ som blir buren................   

Önskar att jag fick rida barbacka......... finns något bättre........ Verkligen vara ett med hästen.... smälta samman med värmen.... den värme man inte känner genom en sadel........ Å andra sidan är det väl bättre för både häst och ryttare att använda sadel.... och ja.. jag vet att jag dödar min svanskota om jag travar barbacka.......... hur ska då en älskad häst känna i sin rygg.........

Undrar vilken häst jag får ha idag....... Skulle så gärna vilja ha S som jag hade förra veckan....... få "revansch"......... Det gick bra först förra gången.... men sen när han blev varse de andra hästarna så kunde jag inte få tillbaka hans fokus.... och han skulle bara springa till de andra...... rusa......... Jag lät honom inte... och kanske... behöver han en fast hand så att han inte TROR att han får bete sig så........... Jag vill så gärna vara den fasta handen....... men.... jag vet inte.......... Lärde mig i alla fall att... en häst har inga som helst problem att köra ner skallen och dra med sig 50kg över halsen........ Däremot räknade han nog inte med att klumpen på ryggen skulle vara en "igel" och klamra sig fast och ta mantag..........

Vill visa för mig själv att jag bestämmer över honom........ att han lyssnar....... fokuserar på mig....... Att han litar på mig.... att jag inte utsätter honom för något dumt eller farligt....

Har ju ridit ut på honom själv förut.... Ridläraren gick med, men ledde en annan häst...... men S var lugn... blev bara rädd när vi skulle över bron....... men lugnade sig snabbt.... Sista gången jag red ut med honom så fick ridläraren använda ett delta och gå och hålla i honom så att han inte skulle skena..... Jag fick honom knappt att gå av gårdsplanen.... och varenda litet ljud skrämde skiten ur honom under ridturen........ Fick till och med sitta av på ett ställe bara för att inte riskera något...

Det kan inte vara jag..... inte enbart jag i alla fall... som gjort honom så rädd........ Jag är ju knäpp.... när hästen blir rädd eller dummar sig så skiter jag bara i det....... däremot när han snubblar... S snubblar ju på allt........ DÅ blir jag rädd..... Men kan den rädslan förvandla honom till en så skräckslagen häst......? Ärligt..... kan den det....? Det är den enda häst jag ridit barbacka på.... och nu skulle det aldrig gå.......... och det gör ont..... så jävla pissigt ont så jag gråter........... Har frågat ridläraren om det hänt något.... men inte såvitt hon vet.......... Så hur kan en häst bli så.... NÅGOT måste ju ha hänt... En häst blir inte såhär utan orsak........ eller.......?

Önskar att.. jag kunde vara med honom..... hela tiden..... nästan som lite frihetsdressyr...... bli en del av flocken...... se hur han beter sig i olika situationer...... hur de andra beter sig mot honom......... vara hos honom i stallet på nätterna........... Vad som helst för att han skulle lita på någon igen........   

Älskar den hästen.......... älskar dem alla........ men man har ju sina favoriter....... och S är en av dem..... och så lille A... som är skadad........... Måste komma ihåg och fråga hur det är med honom........ om han börjat läka än.........

Jag vet att jag är knäpp..... men... jag tror att det är väldigt få hästar som inte går att lära om........... om man bara har viljan, kunskapen och tålamodet..........

Men visst, det är bara en magkänsla jag har........

Ska inte nämna mitt akrobatiska nummer från förra veckan.... för då törs aldrig den äldre kvinnan sitta upp på S igen........ trots att det var mitt fel som inte släppte tygeln........ Har fått känslan av att hon är ganska lättskrämd.... Jag är hennes raka motsats.... och så är den ena killen lika "inspirerad" som en kålrot..... den andre killen är lite mer som jag och skrattar, skämtar och frågar....... Tydligen har just han ramlat av en gång, men det "syns" inte. Han kör på precis som jag. En väldigt "spridd" liten grupp på 4 personer. Så olika men ändå så lika. "Då kan ni börja med att gå ut på fyrkantsspåret i höger varv".... och alla väntar på att någon ska börja, för ingen vill ju tränga sig före..... Det är samma sak om vi ska rida i en åtta.. byta volt..... "bäst att jag sänker tempot så att vi inte kommer för nära varandra"... och "jag håller undan"....... och så slutar det med att alla står stilla... Ganska komiskt!

Älskade, älskade hästar..........   

Och så är det ÄS.........    *försöker andas*... Ännu en sak jag fått slagits med med både näbbar och klor....... och jag är SÅ JÄVLA LESS.......... SPYLESS...... Finns det NÅGONTING som bara NÅGON GÅNG kan fungera.... och då UTAN att man behöver slåss för sitt liv och rasera det lilla man byggt upp sedan gången innan.........   

Tårarna rinner......... igen.....  

Älskade C har sin psykolog hos sig idag igen......... Hon behöver verkligen det efter häxdoktorns besök igår........ Kroppen lade av igen efter det........ och jag blir så jävla förbannad på hur människor blir behandlade...... När det händer mig själv så gnäller jag, blir jätteledsen, osv..... men när det händer andra..... ja.. då rinner det över.......... Jag går genom eld och vatten för mina vänner. Minns hur in i helvete förbannad jag var när min andra vän talade om att hon skulle leka med sitt barn inför någon psykstolle - bara för att hon är feldiagnosticerad med borderline och de ville typ se "hur stor skada" det gjort på deras "kontakt"........ Det fanns ingen jävla anknytningsskada! Det hade jag kunnat tala om utan att ens ha träffat personen i fråga!! Tänk att bli tvingad till att leka med sitt barn inför andra för att bli bedömd! Så jävla sjukt!!! Varför griper ingen in DÄR DET BEHÖVS ISTÄLLET!!??? Där barn far illa - på riktigt!! När ska vården och samhället sluta vara sådana jävla pappersnördar och istället se MÄNNISKAN bakom??? Men jag gissar att nästa steg är att alla människor ska chippas och namn och personlighet ska utplånas, och alla de som inte kan eller vill vara en robot, en streckkod, ska låsas in eller avlivas "för nationens säkerhet"........................ BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHH!!!!!!!!   

Snart får man väl välja barn..... välja kön, hår- och ögonfärg........ och bort med alla foster som bär på gener för tex magsår..... eller är sjuka eller handikappade på något sätt....... Javisst, bort med "skräpet" för fan!

Snart har vi en ny Hitlerpropaganda, trots att ingen vill förknippas med det! Men allt är ok om man skriver en lag eller röstar eller på annat sätt gör rena SKITSAKER som "är lagliga". Jag frågar mig ofta hur människor i tex USA som är anhöriga till mordoffer kan sitta bakom en ruta och se på när den (förmodlige) mördaren avrättas. Vad är skillnaden - EGENTLIGEN. En person skjuter en annan människa - tex. Sen sitter gärningsmannen och bara väntar på att han ska bli dödad. Och när den dagen kommer så sitter de anhöriga och ser på medan ännu ett människoliv släcks. Är de verkligen bättre än mördaren själv....... bara för att en lag har hittats på som rättfärdigar det.....

Mår illa bara jag tänker på det. Det är så lätt på sätt och vis; rösta, instifta lag, döda lagligt.

Det äcklar mig.

Ööööh.... nu vet jag inte vad det här blev... Ångestexplosion... och så min specialitet - att göra om det svåra som jag inte orkar med till något helt annat som jag klarar av................

Har surfat runt och läst bloggar nu. Och det känns riktigt bra. Tack för att jag får ta del av era liv; skratt som tårar, allvar och skoj. Det gör att jag känner mig mer levande. Så TACK!

Nu ska jag krypa ner i sängen - helt otränad idag. Får ta igen det i stallet imorgon.

Nattinatti alla    

.....sömn...?  ...återstår att se.......... 

Vid kvart i tolv hade jag fullständig panik. Mailade och ringde till min t. Hon hade bara telesvararen i. Ännu mer panik. Ringde igen. Hon svarade. Först lät hon som vanligt, men sen gick hon upp i varv. I ren panik över att hon skulle slänga på luren i örat på mig igen, så höjde jag rösten till hennes nivå. Förklarade det för henne när jag träffade henne på em. Hon ville INTE berätta vad som sagts alls. Sa bara att det var "positivt" enligt hennes mått mätta. Svarade henne att det finns MÅNGA saker som HON upplevt "positiva" men som JAG har tyckt är KATASTROF... så jag tänkte minsann inte gå dit när hon inte ens kunde säga tre jävla ord om vad ÄS sa. Då gav hon sig. Berättade kort om att det visat sig att med mina argument så fanns det ingen grund för att göra en fullständig "somatisk status" - igen. Så NU HELT PLÖTSLIGT behöver inte någon kandidat göra undersökningar enligt "socialstyrelsens lagar" och "medicinalverkets" regler...... Pissed off...? Jajamensan!

ÄS-tanten visste redan om att jag gjort alla undersökningar, men ändå sa hon, enligt min t, att "det var ju bra att de redan var gjorda". Vem ska man tro på?

Tydligen undrade tanten NÄR det var gjort, och min t kom ju inte ihåg alla datum "på rak arm". Det gör ju inte ens jag. Så innan jag gick till henne började jag rota i dagböcker och på bloggen och skrev ner vad som gjorts, var, av vem och när. Min t tyckte att det var jättebra, men så säger hon att "det finns ju i din journal"... och jag tänkte bara att INGEN orkar sitta och bläddra och läsa igenom hundratals sidor med bara skitsnack och lögner. Nu slipper de det i alla fall. Har insett att min t har jättesvårt att läsa utan läsglasögon, för hon läste lappen jag skrivit, men såg inte att jag skrivit dit VAD jag kan kompromissa med. Jag fattar ju att vikt, längd och blodprover är av vikt och värde. Och det involverar inte så mycket kroppskontakt, så det räknar jag med att pressa mig igenom. Vidare så LOVADE min t att tanten sagt att det är INGEN väntetid, och det har inget att göra med om eller vilka delar av "somatisk status" som jag klarar eller ej. Och nu har jag ett VITTNE som har hört det av FÖRESTÅNDARTANTEN. Problemet är väl att om det blir något krångel så törs inte min t säga något, för det är ju hennes kollegor...

Däremot sa hon till mig idag......... vet inte om jag törs skriva det här, för det kändes så otroligt......... Men hon sa att.... när den dagen kommer då hon går i pension så kommer hon ha MASSOR att säga MÅNGA av de som gjort mig(/oss) så illa..... och DÅ kommer hon inte spara på krutet... Vet att det är fel att säga det, tycka det, tänka det... men.. fy fan i helvete vad skönt att veta att EN DAG KOMMER DE JÄVLARNA FÅ IGEN!!!!!! Jag trodde att jag var den enda som skulle "giva dem på moppo", men så är det alltså inte. Har sett mig själv i framtiden på föreläsningar eller annan undervisning/kurser där mina plågoandar "lär ut".. och om jag då har något sorts självförtroende så tycker jag synd om dem. Jag vet precis vilka knappar man ska trycka på, vilka frågor som de inte kan svara på - och det roligaste av allt; de får inte på något sätt avslöja att jag varit deras patient.

Tänk... det ska alltid slåss och tjafsas till sista blodsdroppen för ALLT - precis ALLT. Min t sa samma sak idag. Och att hon inte hade gett sig med ÄS om de inte backat... Känns konstigt.. jag brukar ju vara den som får göra allt själv.. och ta alla smällar själv.... och i slutänden få skit för mina åsikter. Och då menar jag "skit" i form av skvaller på samarbetsmöten bland de högst uppsatta läkarna och verksamhetschefen, en eller ett par till diagnoser i min journal, samt att de "nyinvigda" lär sig av stofilerna att "den där Maria är väääldigt sjuk, så passa dig för henne".

MEN. Just nu... har jag överläkaren som är medicinskt ledningsansvarig för hela psykklin MED MIG. Och hon är handledare åt min läkare. Sen så har jag ju min t också.

Hur som helst ska det bli jävligt spännande att se vad som händer den dag då min t går i pension. Då har hon "inget intresse av att hålla sams och hålla sig på sin kant längre" (hennes egna ord...).

Som sagt; det behövs ingen Einstein för att räkna ut att det omöjligen kan vara lagstadgat att en läkarkandidat ska göra "somatisk status" på alla nya pat på ÄS. Så det var väl som jag trodde - att de vill tvinga så många som möjligt med sin "frivillighet" att låta tjejen öva på dem eftersom hon måste få öva. Då funkar det inte om de säger att det är helt frivilligt..! Men det är FULT att utnyttja redan "psykiskt kroppsskadade" för att lura till sig försökskaniner. Hur många har så bestämda åsikter som jag? Och framför allt - hur många har vårdpersonal som försvarar dem??

Skönt att veta att det inte blir något tjafs den 15:e i alla fall. Och blir det det, så får min t ta det med läkarkandidaten och ev övrig personal. Är skitnervös och livrädd i alla fall. Hela jag skakar. Hur ska jag kunna berätta för en vilt främmande människa hur jag äter och bajsar liksom... Pulsen stiger bara jag tänker på det.

Det bästa när jag träffade min t på em var att.. hon sa att hon följer med mig dit - punkt slut. Jag behövde inte fråga, inte fundera. Poletten hade nog trillat ner så att hon förstår hur jävla jobbigt det är för mig.

Ca 15 år. Hela mitt vuxna liv.

For och.... ja, gissa....... handlade........ Skulle köpa fil och så morötter till kaninerna. Klev ut därifrån med en massa SKIT. Över ½ kg lösgodis, en stor chokladkaka, ett Oreo-paket, pizza och paj. Plus filen och mörötterna. Fick så enorma kväljningar pga godiset så jag var nära att spy...... Sprang och kastade skiten i soporna. Och så vill jag bara tala om att jag inte ens tycker om Ooooooooreeoooooooooooooooo-kakor.............

Jag klarar inte av att handla. Det går bara inte! Bestämde mig direkt när jag kom utanför dörren på maxi att jag skulle hetsäta upp allt ikväll, så att det var färdigt. Så både pizza och paj är redan väck. Precis som en hel karta laxertabletter... Kakorna ska slängas. Fan vad jag är patetisk.

Men ja.... slutet av tisdagen... nästan ok.......... men djävulskt nervös, ångest, rädd..............

Har fått reda på att min vän C har råkat illa ut - igen....... Hon är.. var... på bättringsvägen...... men idag har hon haft sin läkare på besök - eller ursäkta; helvetes kärringjävel-läkare.......... Alltså... C ligger på neurologen för att kroppen tar så mycket stryk pga att hon mår så jävla psykiskt dåligt... Hon har sin psykolog som håller med henne om att det här inte fungerar.... men så idag kommer hennes läkare... och säger att hon ska DRA NER på medicinerna.......... att hon bokat möte på FK i april för att C ska börja arbetsträna och i sommar ska hon ut och jobba.....!!!!!!!   

C LIGGER FÖR I HELVETE PÅ NEUROLOGEN FÖR ATT HENNES KROPP DÖR PSYKISKT! DE HAR INTE HITTAT MINSTA LILLA FYSISKT FEL PÅ HENNE, SÅ DET BEROR ALLTSÅ PÅ ATT HON MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT PSYKISKT!!! OCH NÄR LÄKARJÄVEN KOMMER SÅ PRATAR HON OM FK, ARBETSTRÄNING OCH HELTIDSARBETE!!!!!!!!

Har försökt hjälpa C.... skrivit ihop en liten kladd för att hon ska kunna hinna byta läkare innan cp-läkaren förstört precis allt............ Jag... är ju ganska van..... så jag fick ihop en dryg A4-sida trots att jag inte känner till allas för- och efternamn osv. Men till skillnad från mina "byta läkare"-papper så har jag inte gjort ner någon och C har inga direkta önskemål om läkare. Det är ju inte så lätt. Jag har ju träffat de flesta puckon här, så jag vet vad de går för, men vad som händer 100 mil härifrån vet jag ju inget om.

Blir så JÄVLA förbannad så jag saknar ord... Svarade på C's sms, och jag har ingen aning om hur många procent som var svordomar.................... Över 80% i alla fall.... garanterat............