Kommit hem från stallet. Nära att förfrysa tårna. Hade ingen känsel, och två av dem var kritvita. Jag vet att jag inte borde ta Inderal när det är kallt och jag vet att jag kommer frysa, men det är så jävla skönt att slippa skakningarna.

Hade S idag, "min kille", han var ok i början när jag höll på att krångla med stiglädren. Sen började han stanna, rycka tygel och bara vilja följa de andra hästarna. Jag gav mig inte. Verkligen INTE. Skulle jag åt ett håll och de andra åt ett annat håll så släppte jag INTE S åt det håll han ville. Han ryckte tygel så jag har väl whiplashskador i armarna efter idag........ men det värsta var när jag var FÖR envis................ Han stannade, jag manade på så gott jag kunde med röst och skänklar - "kickade" till och med skänklarna - och så rycker han tygel IGEN. Jag SLÄPPER INTE, vilket inte var uppskattat av honom.... Så han drog med hela mig i tygeln och körde ner huvudet i backen! Envis - och DUM - som jag är så tänkte jag fan inte släppa en ynka centimeter på tygeln! Så han drog med mig ner över halsen. Jag tappade höger stigbygel och tog mantag och höll mig så nära honom jag bara kunde. Sen satt jag så, för den del av sadeln som sitter över spännena till stiglädren vek upp sig. Så jag kunde inte "klättra bakåt" så att jag kunde sätta mig upp. Dessutom var min tyngdpunkt så långt ner så det gick bara inte. Så där satt jag och höll mig fast i manen. Vet inte hur länge jag satt där, men ridläraren hjälpte mig tillbaka upp igen. Och det var i grevens tid, för det var så djävulskt komiskt så jag började asgarva...! Jag vet, jag ÄR knäpp. Men grejen var ju att S stod still och jag bara hängde där! Det värsta som hade kunnat hända var att jag hade glidit av honom över halsen..! Men jag skulle fan ingenstans så jag höll stadigt i manen!! Satt bara där och började tänka "kan man få lite hjälp här eller"....    och så kände jag hur smilbanden började dra upp mungiporna mot öronen...    och hade jag börjat skratta då så hade jag garanterat halkat av.

Frågan är om jag någonsin kommer kunna ta det här på allvar... Jag blir inte rädd. Det är ju FEL på mig! Det är inte normalt!!! Det jag blev rädd för var när han snubblade, och det är ju hans kännetecken - han snubblar liksom på ett sandkorn på asfalterad väg.

Jag lovar, en dag kommer jag att ramla av för att jag skrattar. Och DET är verkligen pinsamt...

Men, men... nu vet jag att en hästman håller för min vikt......

Det värsta var att en av hästarna hade gjort sig illa... Hon var jättesvullen bak på vänster ben... Svullen och varm, och hade ett sår.... Fick stanna och titta på och hjälpa till att plåstra om henne... Stackars sötnos.. den vackraste hästen av dem alla...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...