...ena garderoben i sovrummet är tom....... *puh*

Ska börja riva ner gardinerna om någon vecka... Allt ska tvättas - gardiner, dukar, handdukar, grytlappar... allt.

Ligger och tittar på dressyr... Jag fattar ingenting.. men jag ser humör och inställning på hästarna....... Kan nästan se vilka ryttare som är duktiga också.. men jag kan ju inte så mycket on ridteknik.... Fattar ju i alla fall att de inte ska vifta med händerna..... och de som imponerar på mig mest är de som man knappt ser att de ger en skänkelhjälp.. Tittar extra noga på sitsen. Tror att man kan lära sig lite om man bara tittar tillräckligt länge och många ggr.... Kanske inbillning, vad vet jag... Vet inte om jag skulle vilja hålla på med dressyr.... eller hoppning..  eller fälttävlan....... Känns som att jag vill kunna lite av allt. Men ha en bra och stabil grund att stå på.

Glömmer aldrig när jag red ut i skogen tillsammans med ridterapeuten och hon gick rakt genom alla tänkbara snår. Några gånger gav hon upp och sa att det inte gick att rida där hon tänkt, för det var för smalt mellan träden. På vägen tillbaka travade vi på en riktig skogsväg. Hon red framför mig och ropade att det ligger en stock över vägen en bit fram, och om min häst valde att hoppa över så skulle jag bara ta mantag och luta mig lite framåt. Jag hade gamle farbrorn P, och jag tyckte att det skulle bli så häftigt. Men "stocken" var inte det som jag klassar som "stock", utan en liten björkstam, kanske 15cm i diameter bara. Och den satt inte så högt över marken. Så P travade bara över. Mitt förnuft frågar mig vad jag tänker med i stallet - hur jag "bara gör", "bara provar". Utan att känna den där rädslan för att inte klara av eller misslyckas. I och för sig - det var ju ett av målen med ridterapin; att jag skulle lära mig att känna och acceptera känslan att det är ok ändå. Ibland kan jag dock undra vad det är med hästar som gör att jag känner mig så trygg. Redan första gången när jag kom till stallet. Hehe... ridterapeuten/ridläraren har berättat att hon blev ganska chockad vid vårt första möte. Hon hade fått stränga order om att nästan inte titta på mig, prata med mig, osv. För jag var livrädd. Jag som inte kunde ett skit skulle till en som hållit på med hästar sedan hon var barn. Så kom vi dit. Jag och mitt PO. Hälsade på K. Och så frågade hon om jag ville gå ut till hästarna i hagen - det här var på försommaren tror jag. Och jag bara följde med henne. Mitt PO var livrädd och stod kvar utanför hagen. Tydligen stod jag där och klappade en av de "svåra" hästarna i ca 2 timmar och babblade MASSOR..! Minns ingenting av vad jag sa. Minns bara ett hästhuvud som hängde ner över min axel och en mjuk och varm mule mot min kind. Jag var väl redan helt såld efter 10 sekunder........

Fatta hur annorlunda mitt liv hade varit om jag kunde ha haft kontakt med hästar som barn. Tror att saker och ting i mitt liv hade sett lite annorlunda ut då.

........kan man känna annat än gränslös kärlek och värme för en sådan underbar varelse..................

Nu vet jag varför jag krisade ihop så enormt inför min t's semester... Det krävs ingen Einstein för att lista ut det:

Hej PMDD...!!  

Nu ska jag gå och......... göra något.... skit................... ...... ...................

Och inte vilken helg som helst heller..... jihoo...

Tog inga laxtab igår. Bestämde mig för att jag ätit för lite och att det inte var någon idé att slösa, eftersom de ändå inte verkat alls natten innan......

........har inga ord just nu....

panikångesten som jag tryckt ner hela dagen

har gått så bra trots att jag varit pigg och utsövd

eller ja, det har i alla fall gått

har hållit mig sysselsatt till max

händerna är så torra att de nästan spricker

hjärtat bultar hårdare och hårdare

försöker tänka att jag är trygg här

att ingen kan skada mig

men det är inte sant

är så jävla rädd

rädd för allt

kan inte skriva nu

för jobbigt

Nu jävlar är det RENT bakom badkaret och hela avloppet! Har till och med använt en jävla tandborste för att få bort precis ALLT. Har skrubbat väggar, golv, ledningar och rör också. Imorgon får jag ta resten av det "grova" - vattenlåset till handfatet tex... Räknar med att kunna göra en snabbare flyttstädning och inte behöva skrubba precis allt lika mycket sen......

Som vanligt ramlade ju fronten av badkaret två gånger innan jag fick det på plats - eller vad jag TROR är på plats. Så hela huset har väl hört att jag inte har ett skit att göra en fredagkväll......

Fullkomligen STINKER av rengöringsmedel och klorin... Ja, det kanske folk tycker låter rent och bra, men jag tycker att det helst inte ska lukta något alls. Bara för att det stinker rengöringsmedel så innebär ju inte det att det ÄR rent. Har balkongdörren öppen. Den får stå öppen. Kallt, men skit samma. Kaninerna ska ju kunna andas också.

Jag vill bara att det här ska vara över. Att det ska ta slut någon jävla gång. Ska bli så skönt när jag lämnar ifrån mig nycklarna. DÅ är det punkt.

Somnade snabbt inatt. Skulle titta på film, men lade ner. Var rädd att jag skulle vakna och kräkas inatt igen, men inget hände. Har inte klivit ur sängen, inte ens öppnat ögonen. Klockan var 10:52 när jag vaknade............ Är helt chockad..... känner mig rejält förvirrad...... men jag antar att jag behövde sova.... Känner mig.... pigg.. idag....... Minns inte när jag gjorde det sist.

Min kropp är verkligen något särskilt... för den har inte ens reagerat på överdosen av laertabletter.......... Har inte hänt något. Hur många kan ta tiofaldig överdos av sådana tabletter utan att det har någon verkan..... Samtidigt undrar jag varför jag reagerar så olika... Vissa gånger inte alls - andra gånger blir det ett rent helvete trots att jag kan ha tagit mindre...........

Mamma ringde när jag vaknat. Hon var pratsjuk. Babblade på i över 2 timmar. Jag fick i mig lite lugnande medan jag lyssnade.......

Har just fått lite i magen.... Var inte hungrig, men blev det nu...... hmm..................

....kommer bli en jobbig dag idag, trots allt... för nu är jag utvilad så att jag "orkar" ha ännu mer ångest...............

Det borde inte heta "Matdagbok". Det borde heta "Kalori- och ångestdagbok".

Ville vara duktig och ha någon "riktig" mat att fylla i pappret. Värmde en fryst pizza. Mådde illa men tryckte i mig den ändå. Mår jag då bättre av att ha en fin "middagsruta" att visa upp för den här torsdagen, eller hade jag mått bättre om jag inte ätit skräpet? Jag vet vad svaret är. Den "duktiga" delen av mig måste "prestera". Måste vara duktig. Och jag gör vad som helst för andra. Så därför kan jag enkelt konstatera att jag åt det här för att göra min äs-t ("ätstörningsterapeut") nöjd och glad. Det ger mig ännu mer ångest.

Snälla lilla Maria, försök göra det här för din ehen skull. Skit i andra. Han lovade att han inte skulle skälla eller klanka ner på dig oavsett hur pappren ser ut.

*gråter*

Imorgon ska jag riva ut allt från badrummet. ta bort badkarskanten och skura ner alla väggar. Det är ju knappast som att jag kommer hinna skita ner allt igen på 17 dagar. Har aldrig haft badkaret framme, men det ser inte skitigt ut i alla fall. Men gör jag det så kan jag bocka av det sen. Ska börja tvätta också. Alla mattor, dukar, gardiner, osv ska tvättas innan flytten och vara nerpackade. Egentligen hade jag tänkt att dra fram kyl och frys och dammsuga bakom, men jag vet fan inte hur man göra. Jag får inte fram skiten. Det är ju fullt mellan golv och tak, så hur fan ska man kunna hugga tag och dra fram det - utan att repa sönder golvet.............

Nu är det Criminal Minds med min käre Matthew Gray Gubler...

Varför ska man göra matsedel. Det är så "principfast", vilket gör det hela till ett enda stort "måste", och så ska man prestera. Misslyckas man så är man SKIT.

Och ja, jag vet - det skulle underlätta något enormt att HA en matsedel så att man vet vad man ska handla och vad man ska äta. Men jag klarar inte det. Jag är verkligen ledsen, men jag klarar inte det. Känns som att sitta och bestämma hur många kg jag ska gå upp och hur mycket laxertabletter jag måste ta. Det är verkligen inte kul och inte heller genomförbart. Och det gör mig så förbannad på mig själv! Jag fattar ju hur dum i huvudet jag är som lägger ner så mycket tid och energi på att TÄNKA på mat och all ÅNGEST det genererar. Samtidigt är det väl en slags avkoppling - precis som rakbladen var. Då kan man fly. Zooma in på en liten prick så att man slipper se helheten. Jättepraktiskt...............