Igår eftermiddag fick jag nog. Funderade på att smsa en kompis härifrån ÄS, men hon kan ju inte göra något. Så jag smet in till chefen när tjejen var hos sjukgymnasten. Hade bara tänkt att säga att OM hon fick höra att jag "mobbar" tjejen igen, så beror det på att jag vid frukosten inte kunde hålla tyst längre och dessutom inför 2 st personal. "Jag kan inte prata med min make om min sjukdom, för han är man och män klarar inte av sådant". Jag frågade om de inte kan tänka sig att prova att göra på något annat sätt. Såg hur hon bet sig i tungan när hon "råkade" glänta på dörren för sitt mans-hat inför personal... Men det blev inget mer - då - i alla fall. Hon höll sig på mattan och var den där lilla skrämda harungen igen. Personalen pratade på om att arbeta med och i sin relation, men jag såg på henne hur hon bara stängde av. Jag höll bara käft.

Sen blev det prat - återigen - om att VI ska ut och gå HENNES dagliga promenad. Och det tog jag också upp med chefen. Sa att jag INTE orkar eller vill promenera henne som om jag vore hundägare. Allt bara brast. Tårarna sprutade och jag sa att jag inte orkar mer. All min tid, energi och fokus går åt till att bita ihop och hålla käften. Jag har inte ens hunnit börja jobba med mig själv, och idag ska jag planera utslussning med min kp. Hon såg likblek ut när jag sa att jag mår lika dåligt av att bli kallad mobbare som när jag blir mobbad. Hon frågade vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag svarade utan en endaste sekunds uppehåll "möjlighet till förlängning". Och sen sprutade tårar och snor. Sa att det här ju faktiskt är en unik situation, och jag orkar inte slåss för allt - IGEN. Hon sa då att hon ska prata med teamet på deras behandlingskonferens om det.

Har knappt sovit inatt. Somnade sent och vaknade före kl 5. Kunde inte somna om. Låg bara i sängen och stirrade. Hörde hjärtat bulta. Vad fan gör jag här. Det är bara slöseri med tid, resurser och pengar - för alla. Man har inte en chans att bli frisk med all den här pressen.

Jag tror att jag blir galen snart. Försöker att inte ta något ångestdämpande heller - för att vara så effektiv som möjligt. Jobba med mig själv och alla känslor maximalt. Men jag vet inte om det hjälper. Inte när det är såhär. Vore kanske bättre att ge upp. Allt. Jag är så trött. Så trött. Vill bara skära mig. Slippa känna. Fly. Jag orkar inte.

Det här är så sjukt.

Ligger här och funderar. Har varit en helgalen dag. Upp efter att knappt ha sovit, terapi, ÄS och lunch direkt, samtal med kp, handlat, middag... och en massa annat.

Bäst var - som vanligt - samtalet med kp'n. Trots att jag inte vågade släppa taget. Jag är för rädd. Fasaden sitter för hårt. Ler och biter ihop, trots att jag vet hur dumt det är. Rätt som det är så säger han "du nyper dig så hårt i benet att knogarna vitnar!". Visste inte vad jag skulle svara. Sa att jag inte alls gjorde det... Han sa att jag kunde få hålla hans hand istället. Krama den så hårt jag behövde. Saken är den att det måste göra ont - på mig. Och ja, jag vet - han är stor och vältränad och skulle formodligen inte ta skada av det, men ändå är jag rädd att förstöra honom. Han får inte ge mig sin hand, för jag förstör den. Har ett omättligt behov av trygghet.

Han fick mig att sätta ner fötterna på golvet - en kort stund. Men sen klarade jag inte av det. Allt bara svämmar över, och jag kommer dras med strömmen. Ska ha samtal på onsdag igen. Får se om jag hunnit jobba med mig själv tillräckligt tills dess. Vet att han vill hjälpa mig hitta sätt att andas på och slappna av. Men jag är så rädd. Så jävla rädd. Sätta ner fötterna på golvet och djupandas... sen är det kört... då tappar jag kontrollen...

När vi skulle avsluta så gick han fram till mig och sträckte fram sin hand. Och jag tog den. Hade jag inte bitit ihop så hårt som jag gjorde då, så hade jag rasat omkull, gråtandes. En fristad. En hållbar fristad. Trygghet, värme, empati.

............svep in mig och skydda mig från resten av världen..............

Nu..... sova... Ja, herregud....... 

Idag var det dags för ridlekis! Kunde inte äta någon frukost, var för nervös. Tog min cp-cykel och trampade iväg. Kom fram och träffade två unga tjejer som var jättetrevliga! Stannade och skulle hjälpa till med någon grupp. Kände mig ganska bortkommen, men den gamla gården andades MYYYYYS lång väg. Till slut stod jag där och pratade själv inför barnen och föräldrarna..!  

Jag vet inte vad som händer med mig! Har ingen aning om vad jag sagt, vad någon heter - eller ens vad de 10 hästarna heter. Men jag trivdes som fisken i vattnet! Så där kommer jag nog att tillbringa mycket tid!! Verkar som att tjejerna driver allt själva, och de behöver verkligen hjälp för det är inte lätt.

Så jag har sadlat, tränsat, borstat, förklarat, hjälpt barnen sitta upp och av, ledit runt dem på ridbanan. Hämtat kaniner och marsvin och satt i famnen på dem, motat en minigris, klappat en katt och en hund - ja, allt! Hängbukssvinet var SÅ GULLIG!! Ögonen var så snälla så man bara smälte!   Underbart söta hästar, och väl omhändertagna! Satt kvar och pratade en stund och det visar sig att tjejerna spenderar i princip all sin vakna tid där på gården. Och de var ensamma med 17 barn på ett ridläger (!). Så de behöver all hjälp som finns. Ena tjejen sa att... jag var jättebra med både djuren och barnen.... Jag visste inte vad jag skulle svara.   

Läntar till nästa söndag. Får komma dit varje dag om jag vill, så nu drar det i mig att fara tillbaka till ÄS imorgon... men.. min tid kommer..... kanske..........

Fattar inte att jag har stått och babblat inför 3 (?) ridlekisgrupper med barn och deras föräldrar.....!!

Missade all mat, så jag hetsät när jag kom hem... Kändes FÖR bra att vara där...... Rädd att bli utskälld för att jag inte tänkte på maten - eller ja, sket i maten - men jag vet att han, min kp på ÄS, inte kommer säga ett pip... och det är så j*vla jobbigt.... vore bättre om han skällde på mig.. Kan inte hantera hans empatiska blick.

Nu har jag ätit - igen. Enligt schemat. Men jag svalde nog maten hel... så det blir inga pluspoäng där inte...

Hade en jättejobbig dag igår. Chefen för ÄS kom och pratade med mig och bad om ursäkt för deras hantering av problemen. Jag var helt knäckt redan innan. Kunde inte äta frukost. Det tog 1½ timme att äta en tallrik med fil och flingor. Jag bara grät. Började hyperventilera. Det var min kp som hade frukosten som tur var, så han pratade och pratade med mig. När det blev för mycket och jag dissocierade så tog han min hand. Sa att han också vet att jag kan bättre - vet inte hur många ggr jag sa det.  Han satte min hand på skeden. Satt kvar hos mig vid bordet. Jag ville verkligen inte ge upp. INTE. Hade det varit någon annan personal så hade de slängt skiten. Men han vet hur gärna jag vill, hur stark min motivation är. Jag darrade som ett asplöv. Stoppade in i munnen, svalde och försökte att inte kräkas.

Fm-fikat var också för övermäktigt. Jag ville be om hjälp, men visste inte hur. Gick till slut och ställde mig utanför min kp's dörr. Han var inte där. En annan personal kom och gick och hämtade honom. Jag skämdes ihjäl. Han sa att han blev upptagen snart, men han skulle se till så att någon annan kom och satt med vid bordet. Gode gud vilken empatisk människa.

Tyvärr var det "kärringen" som kom - tjejens kp som favoriserar henne som om det vore hennes egen dotter. Och tjejen hade bestämt sig för att fara hem tidigare, så hon skulle gå och köpa mat. Så naturligtvis ger kärringen mig i uppdrag att valla tjejen till ica som ett jävla får. Jag var helt svimfärdig, men lyckades ändå säga NEJ. Men det ordet gäller ju tydligen aldrig när det kommer från mig... Till slut blev jag pissförbannad och sa att jag inte orkar. Efter mycket om och men så gick hon själv - wow... Jag berättade för chefen vad som hänt och hon såg mer eller mindre förskräckt ut. Sa att jag är där för MIN skull, och jag slåss tillräckligt mycket mot mitt dåliga samvete UTAN att bli påtvingad att underhålla och ordna för en annan patient - och särskilt inte en patient som är så sjuk att hon anklagar sina medpatienter för mobbare!

Lunch. Åt ensam med min kp. Han var extra snäll. Behövde inte ta så mycket mat. Jag vet att det var fel, han vet att det var fel, men ibland blir det så. Han sa att det ju inte är ätstörningens fel, utan nervositeten inför nya ridskolan. Och jag vet ju också att det är så.

For hem. Kastade mig i sängen och tog en massa piller. Rotade fram cykeln i förrådet och vinglade iväg. Kom dit jättetidigt. Det var så lätt att hitta. Satt där en stund och sen letade jag rätt på tjejen som jag mailat till. Gick runt med puls på 240. Sen kom tjejen och frågade om jag gillade att pyssla med hästar - och jag ÄLSKAR ju det. Så hon hämtade sin häst och så fick jag pyssla om honom. Hittade inga saker till "min" häst, så det var bara att vänta. Instruktören kom och så hade jag väl 10 min på mig att fixa allt... En äldre dag fick i uppdrag att "hjälpa till om det behövdes", men hon styrde ALLT. Var på mig om att "ha hjälm när jag var inne i boxen - ur säkerhetssynpunkt". Jag var tvungen att hålla mig för skratt, för jag förstod att hon inte alls ser eller ens har tendenser till att kunna LÄSA AV hästar som jag. Hon förstod inte för sitt liv hur jag kunde gå BAKOM hästen, för "då blir man sparkad". Och hon ska vara duktigare än jag, för hon rider i en mer avancerad grupp... När hon dessutom sadlade hästen åt mig så kokade jag - men bet ihop. Såg direkt att hon lagt sadeln för långt bak, men jag bad en stilla bön för att hästen inte skulle ta skada av det och lovade mig själv att NÄSTA VECKA SÅ SADLAR JAAAAAG!!!

Herrgud vilka puckon... men skit samma - det är ju hästar i alla fall. Och billigare och mindre stress till och från stallet. Kan vara där när jag vill. De blir bara glada om man hjälper till. Så jag vet vad jag ska göra när måltidsprogrammet är slut..!

Ridningen gick åt skogen, men det var kul. Bara ovant att dra hästen i munnen så mycket, och att knipa med benen om hästen när man använder skänklarna - jag har lärt mig tvärt om; att bara använda själva skänkeln. Intressant nog blev det galopp igår - FÖRSTA GÅNGEN som jag var där. Och jag har väl galopperat 1-2 ggr tidigare - that's it... Måste ju nämna också att de verkar utfodra hästarna väldigt konstigt, för alla hade i princip diarré så att det RANN..! Så när min fagra dam fjärtade när jag borstade henne där bak så BAJSADE hon på mig........ Och hon var dessutom brunstig så det hade runnit ner över hela benen. Tyckte så synd om henne.

Ridinstruktören lät sååå uttråkad - som att hon inte gjorde något annat hela dagarna och som om vi var barn som red. Men jag lyckades få fart på henne ett par ggr... hehe.. När vi skulle galoppera så är jag van vid att mana på, luta mig lite bakåt, använda höften "utåt", och så trycka på fram och bak med skänklarna - men det skulle jag tydligen inte göra. Så till slut stod och hon och skrek åt mig att "bromsaaaaaa!" när jag travade och gjorde galoppfattning. Tydligen - enligt den andra eleven (vi var bara två st igår) - så gick det ruskigt fort. Men jag kände inte det. Jag hade kontroll. Men jag tror att jag har bättre "grund" än de andra, som tex sits, så därför tror de att man inte har någon koll... Jag menar, herregud om man inte kan läsa av en häst tillräckligt när man går i en box...! Då måste de ju vara SKITRÄDDA när de kliver in där - och hur bra är DET för hästen..?? Jag läser av, hälsar, läser av, och så håller jag ALLTID kroppskontakt och är så nära hästen som möjligt, för då känns det som att jag har mer kontroll. Och jag skulle aldrig vara så dum att jag gick bakom en häst som jag inte kände UTAN att hela tiden hålla min hand på hästen så att han/hon kände att "nu går människan bakom mig, det är inget farligt".

Kan ju i alla fall säga att jag fick ett rejält skavsår "där nere", men det visste jag inte förrän jag kom hem (!). Blödde tydligen lite efter allt skumpande, men jag kände INGET. Ingen smärta alls! Tack gode gud för att kvinnokliniken opererade bort knölen till slut, för annars hade jag fått avbryta igår! Och nu kände jag inget. Inte mer än i "rövbenen"... hehe..!

Nu ska jag pallra mig upp ur sängen med min ömma rumpa och se om jag ska fara till Coop!

Imorgon är det ridlekis!!!

jag orkar inte berätta allt som hänt

men för att göra en lång cp-störd historia kort så.....

anorexiatjejen klarar inte att man har en annan åsikt än hennes

för då känner hon sig mobbad

personalen uppmuntrar oss andra två patienter att pusha på varandra och ger beröm

vad händer då

jo, lilla tjejen går till chefen och säger att vi mobbar henne

det där mötet jag skrev om tidigare blev precis den pajkastning som jag förstod

jag grät hela tiden

hade bestämt mig för att inte gå dit, men jag blev tvingad

och vi två bulimiker blev helt överkörda

personalen hade tydligen pratat ihop sig med anorektikern

så klyftan blev såklart enorm

och det blev såklart en konflikt

de var så jävla spydiga och tjejen som begärt möte sa inget utan satt där som en skrämd harunge

till slut reste sig min bulimikompis och gick, och det gjorde jag också

kunde knappt gå för att vi grät så

mobbade genom hela livet - och så blir man kallad för mobbare själv

ingen personal kom

vi packade och drog helt enkelt

ringde min t 3ggr när jag kom hem

hon svarade sista gången

jag grät och skrek i telefonen

sen hade jag samtal på cp-äs

och min kp övertalade mig att stanna

han följde med mig hem för att hämta väskorna

jag bara grät - ingen har någonsin gjort något sådant för mig

alla låtsas som att allt är bra

men min vän är borta

hon hade, precis som jag, tänkt att ta livet av sig

hon är hemma nu

kommer inte tillbaka

och här sitter jag med en allvarligt psykiskt störd tjej 24 om dygnet

hon fjäskar för mig, snackar skit om min vän, och helt plötsligt vill hon titta på tv - hon som aaaaldrig tittar på tv

men nu är min vän är borta så går det ju bra

OCH DET GÖR MIG SÅ JÄVLA FÖRBANNAD ATT JAG VILL KLÖSA ÖGONEN UR IDIOTEN

men - hon förstår ju inte bättre

därför vänder jag min ilska mot personalen, för de har verkligen misslyckats med det här - BIG TIME!!!!

har mailat chefen här - som var med på mötet

och jag har varit ÄRLIG

klistrar in mailet här

skriver mer i helgen - om jag orkar

"Hej *chefen*,

Jag skriver till dig för att jag vet att jag inte kan framföra mina åsikter och
tankar på ett för mig tillräckligt civiliserat sätt. Jag är alltför förtvivlad
och arg på dig och också många av dina kollegor.

Det sk ”mötet” vi hade i onsdags har skadat både *min vän* och mig enormt – mer än vad du eller någon annan på *ÄS* verkar vara kapabla att ana. Men *min vän* får prata för sig – den dagen hon ev orkar – och jag är ingens ”budbärare” eller delar upp saker och ting i två sidor som du/ni kanske vill göra. Jag förstår
inte vad man vinner på att som personal skapa en klyfta i patientgruppen och sedan förstärka den – oavsett pris. Jag förstår att ni menade väl och tror att ni gjorde och hanterade saken rätt, men jag lovar; det blev så fel att situationen blev farlig.

Jag vet att ni inte vet något om det här, men sedan dag ett har *tjejen som förstört allt* varit provocerande, dömande och allt annat än empatisk och förstående. Jag tog mig tid – och ork – att sitta och lyssna på hennes beskrivning om vad hon har
problem med och hur vi medpatienter kan stötta henne (detta vidarebefordrade jag såklart till *min vän*). Hon berättade då lite trevande om sina svårigheter
och gjorde klart att hon enbart är här för att inte bli tvångsinlagd. Detta har
upprepats gång på gång, så det var inget spontant infall. På samma sätt
upprepar hon att hon tänker gå ner i vikt så fort hon kommer hem. Jag förstår
att det inte är den riktiga *tjejen som förstört allt* som talar, utan sjukdomen/sjukdomarna – men det blir inte lättare för mig eller någon annan att ta emot och tillgodogöra sig behandlingen när man får höra sådant. Berget växer och uppgiften blir övermäktig. Jag har inte räknat, så jag vet inte hur många gånger *tjejen som förstört allt* yppat kommentaren att ”men ni är ju bulimiker så ni KAN ju äta, det kan inte jag”. Jag mår djävulskt dåligt av att höra det, men jag förstår att det är hennes sjukdom som talar, och därför kan jag ju inte gå och säga att hon som person har gjort eller sagt något som jag tar illa vid mig av. Jag valde att ta upp på ”pajkastningsmötet” att vissa inte verkar ha någon förståelse för andra med
annan ätstörning än sin egen – just för att komma till rätta med alla påstådda
personangrepp. Jag försökte göra mötet ”problembaserat” och inte till den
pajkastning som det ändå blev. Jag har fått reda på av *tjejen som förstört allt* att personalen har
talat med henne enskilt ”i skytteltrafik” som hon uttryckte det, och jag
förstår inte hur man som vårdgivare kan göra något så tanklöst. Det finns andra
patienter och allas röster förtjänar att både höras och räknas. Så att kalla
till ett oönskat möte på en persons – mer eller mindre begäran – och att lämna
de andra två utanför och ovetandes, förefaller mig vara dömt att misslyckas.
Att som personal göra en sådan skillnad på patient och patient, och helt utan
att ens efterfråga hela bilden, torde vara tjänstefel.

Jag tror inte att det går att föreställa sig hur det är att alltid varit den som är utanför, mobbad, och hånad, och att sedan – i vuxen ålder och bland vuxna
människor – fortfarande höra hur det tisslas och tasslas bakom ryggen och
dessutom få höra att man får en medpatient, en medmänniska som man bryr sig om, att känna sig mobbad. Ni har ingen som helst rätt att agera domare eller på
annat sätt förstärka patientgruppens delning, och få den ena sidan att ”stå som
åtalade”. Jag vet att ni aldrig avsett eller menat något illa, och ni förstår inte hur det hela blev. Men jag är säker på att jag talar för både mig och *min vän* när jag säger att det var precis så som vi upplevde det. Jag förstår inte hur man kan ställa upp en problemekvation med en patients personliga problem och sjukdom, mot två andra patienter. Jag anser fortfarande å det bestämdaste att det inte går att jämföra lidande eller mående. En viktig sak att tillägga i den komplicerade uträkningen är att detta handlar om en patient som uttryckt klart och tydligt från början att hon inte tål något som ens skulle kunna tolkas som kritik, inte kan tala inför grupp, eller stå för sina åsikter och känslor. Så borde man då inte sätta sig ner med den patienten och ta tag i de problemen, innan man drar in andra patienter som egentligen inte hör dit. Det finns ingen logik i att vårdpersonal tillverkar en konflikt som kretsar kring en patient, men där man drar in andra patienter. Det handlar om individer och därmed också individuella sjukdomar. Jag är här för min skull – och med min sjukdomsbild. Jag tänker inte bli del av någon annans sjukdom.

Och ännu en sak som ni som personal inte vet om, är att *tjejen som förstört allt* är en helt annan person när ingen personal är i närheten. Ni ser den stackars lilla oskyldiga tjejen som sitter ihopkurad och piper att hon upplever mobbningskänslor. Vi patienter ser båda personligheterna – och får ju följaktligen ta de medföljande
”käftasmällarna”. Men vi tar det för vad det är, det måste vi. Annars skulle
jag inte göra annat än att springa och gnälla om hur dåligt jag mår och hur
hemsk stämningen är. Men när man inte har lika stora och besvärande problem så
tar man det för vad det är – även om man blir jätteledsen.

Det som gör detta än värre är att man som personal uppmuntrar patienterna att
stötta varandra – något jag tycker är jättebra – men att den patient som får
stödet upplever det som kritik. När personal sitter och berömmer att man
stöttar och berättar hur man känner och tänker, för att sedan bli kallad till
ett möte där ordet ”mobbing” tas upp, då har något allvarligt gått väldigt fel.
Jag förstår att det kan vara jobbigt att höra vissa saker från sina
medpatienter när man tror ont om alla och har problem med tillit,
motivationsbrist, och inte klarar av att höra att andra har avvikande åsikter.
Men det problemet ligger hos en enskild person och ev personalgruppen. Man kan
inte samla en patientgrupp där allt fokus ligger på en enskild människas
sjukdomsbild, och sedan göra de andra patienterna till problem och uppviglare.
För att förstå än bättre hur stor skada det kan göra så måste ju vårdpersonalen
dessutom tänka på att ”målsägande” vägrar öppna munnen, vilket gör att de
”anklagande” redan är ”dömda” på förhand. Att den som har problem med sig själv
– men skyller på andra – inte säger något förvärrar bara situationen, för då
kan det tolkas som att ”de onda” skämmer ”offret” till tystnad.

Dessutom satt jag tidigare och berättade om hur fruktansvärt det är att inte bli sedd
och omhändertagen när man mår dåligt och gråter inför personal, vid tex
matbordet. Ändå upprepar sig det men till och med i dubbel bemärkelse under
mötet. Vi var tre patienter där, varav två rusar ut i förtvivlan över att som
fd mobbade få höra att vi gör så att en medpatient upplever mobbningskänslor.
Det går inte att beskriva i ord hur fruktansvärt hemskt och smärtsamt det är att bli ställd inför det påståendet – oavsett om det är sant eller ej, eller om det ”bara” är en känsla. Trots det fanns ingen personal när jag och Camilla behövde det. Vi grät som barn och var helt söndertrasade över att leva ett liv som mobbad och utpekad, och sedan – inom vårdens sk trygga väggar – få höra insinuationen att vi skapar mobbningskänslor hos en annan människa. Och det trots att allt vi gjort är att försöka stödja vår vän och medpatient och visa empati och förståelse – och helt i enighet med de direktiv som personalen gett oss. Och på ren svenska så känns det helt åt helvete att sitta och känna sig anklagad för att ha fått någon att känna sig mobbad pga att man gjort som man ska göra, när det egentligen handlar om henne och hennes problem – som inte ens är matrelaterade.

Så nu kommer jag bara att sitta tyst och le eller prata bort allt. Bita ihop. Inte
tala om hur jag känner eller vad jag tänker. För då kanske jag inte har samma
åsikt som *tjejen som förstört allt*, och hon har själv sagt till mig – inför personal – att hon tar allt sådant som kritik. Och när hon upplever att hon blir kritiserad så kommer mobbningskänslorna. Fråga tex *en nattpersonal* om du inte tror på vad jag säger. Jag sa inte ett endaste ord om det som hänt på kvällen efter pajkastningsmötet, utan *tjejen som förstört allt* började och berättade om det själv. Och inte fick hon något ”medhåll” från *en nattpersonal* att det var någon annans fel att hon inte kan ta det som hon UPPLEVER som kritik. *en nattpersonal* sa precis så som jag och *min vän* tänkte och tyckte.
Så hade hon varit patient och inte personal, så skulle du få höra än en gång att *tjejen som förstört allt* känner sig mobbad. Det är också en sak som gör mig arg, besviken och ledsen; trots att personal och patienter säger exakt samma sak, så får
patienterna – som redan mår jättedåligt – ta en smäll som knockar dem totalt.
För att ni inte tar reda på fakta eller ens efterfrågar hur de andra
patienterna känner och tänker. Och viss personal favoriserar till och med sin
patient, och ja – det är så. Jag tycker inte heller om maten som serveras, jag
vill också ändra min vårdplan som jag skrivit på, men tydligen får endast vissa
tex skriva upp på listan vad de ”inte tycker om” – i efterhand. Och vissa
behöver inte äta upp heller. Men jag som är här av rätt anledning biter ihop
med alla krafter jag har och tänker att den personalen och patienten
tillsammans faktiskt förstör och omöjliggör ett tillfrisknande. Dock svider det
i hjärtat – och gör berget att bestiga ytterligare lite högre. Med andra ord;
andras försök till genvägar förstör för mig. Och för min del så är berget så
högt redan från början att det är omöjligt att ta sig över, så jag känner än
mer hopplöshet, att jag är helt värdelös och fel.

Jag är här av en anledning – av många anledningar – och det här har förstört massor av mina mål och mitt arbete med mig själv på Freja. Min behandlingsplan är helt massakrerad efter det här, och jag har varken tid eller ork att kämpa mer än så
mycket som jag gör. Hela mitt liv har varit en enda kamp. Visst, ni vet inte
det, men jag och de som känner mig vet det. Jag får strida och slåss för allt,
precis allt. Människor som varit verksamma inom vården i hela sina liv har
talat om för mig att de aldrig varit med om något liknande. Och så händer det
här. En gång till. Och här.

Jag trodde att jag var arg på *tjejen som förstört allt* först, men jag inser att det är er i personalen som jag är arg på. Jag tycker istället väldigt synd om *tjejen som förstört allt*, för hon är så
mycket sjukare än vad någon inser. Jag har vistats så mycket inom psykiatrin
att jag förstår och ser det. Så det pågår en strid inom mig; jag vill vara arg
på henne för hennes oförmåga att förstå och att hantera sin problematik, men
hon förstår ju inte bättre. Men – varför ska det drabba MIG.

Såärligt talat; ni har gjort helt fel, hanterat det här helt fel. Ni menade väl,
försökte göra ert bästa, men det gick helt åt skogen. *tjejen som förstört allt* verkar i alla fall nöjd, för hon pratar en massa skit om *min vän*. Och jag vill inte höra det, men jag törs inte säga något för då blir det väl ett möte igen där jag utpekas som enda stora källan till mobbningskänslor – för att dra det till sin spets.

Men ja, jag är minst sagt RASANDE på hur ni hanterat det här. Och jag anser att du
och de som haft med hela den här soppan att göra, är skyldig både mig och
*min vän* en ordentlig URSÄKT. För såhär får man bara inte göra. Ni har ingen
rätt att ta er vatten över huvudet och sedan låta det gå ut över patienter som
inte har med problemet att göra. Och ni låter två patienter lämna programmet – utan att reagera. Ingen kom efter, ingen visade någon förståelse, utan all empati
lades på *tjejen som förstört allt*. Ni skulle bara veta vad både jag och *min vän*tänkte och kändeoch vad som kunde ha hänt, men det tänker jag inte tala om för ni har inte
förtjänat att få veta det. Och fortfarande har ingen ringt till *min vän*!
Skämmes säger jag bara!!! *min vän* har själv ringt och träffat *som kp* på eget
initiativ, och jag vet att jan ringde dig imorse! Har ringt dig och sagt några sanningens ord

.

Jag står fast vid det jag sa på mötet. Och jag hoppas att ni SKÄMS – faktiskt – och
att ni lärt er att aldrig mer göra om det här. Människors liv står på spel och
vi är varken dumma i huvudet eller era försökskaniner. Lösningen är ORDENTLIG
KOMMUNIKATION PÅ BASNIVÅ, dvs inte springa och gömma sig och prata ihop sig
bakom ryggen på folk! Och dessutom baserat på fakta som är komplett fel!

Jag är så enormt besviken och sviken. Jag har tappat förtroende och respekt för
många av er, så jag hoppas att ni verkligen tänker försöka jobba på att återfå
dem båda.

/Besviken,
sviken, söndertrasad, förbannad och knäckt Maria"

jag orkar inte mer

jag vill hem

har gråtit halva kvällen

ingen har brytt sig

jag är inte den enda som gråtit, men nog borde en psykolog reagera på något sätt när tårarna sprutar vid middagsbordet - eller????

men hon säger bara att jag känner fel

ja, hela jag är ju bara fel, jag vet ju det

och jag orkar inte

och så har tjejen med anorexia brutit ihop - och sagt att vi andra två fryser ut henne och "inte har någon förståelse"

personalen har bestämt att vi ska ha möte imorgon om det, och jag känner bara att jag inte orkar

varken hon eller någon av de som ska närvara vid mötet har visat någon som helst förståelse för MIG och MINA problem

och vi försöker ta hand om henne på alla sätt och vis - men det duger ju inte

det är ju sååå synd om anorexitjejen och vi två ska anpassa oss helt efter henne - men att det triggar oss två bulimiker skiter de i

funderar på att skita i att vara med på pajkastningen imorgon

funderar på att gå hem

om inte min kp jobbade imorgon så skulle jag ha gått hem

det är bara han och en personal till som frågar, lyssnar och bryr sig

jag fattar inte vad jag gör här

det är ju bara slöseri med pengar som jag inte har

90 kr per dag - för vad?????

bli nedtryckt i skorna ännu mer och bli ännu mer triggad att svälta, laxera och hetsäta

kan säga att jag skiter i allt, jag vill bara dö

jag har slagots så länge för det lilla jag fått och som andra får utan att ens blinka

och nu är det samma jävla visa igen

ligger i sängen och gråter

men vem bryr sig

jag är ju bulimiker - jag "KAN" ju äta enligt den stackars anorektikern - så självklart får jag klara mig själv; hon har det ju värst för hon vill ju inte ens kämpa utan tänker gå ner i vikt så fort hon kommer härifrån

jag fattar att hon behöver hjälp, och hon har all rätt i världen att vara här - oavsett om hon vill eller inte vill bli frisk - MEN jag tänker INTE offra mig och därmed MITT LIV för att hon råkar vara här

mår illa av alla jävla favoriseringar

vore bättre att bara vara här när det jobbade vettig personal

jävla skit

Jag vill inte gå dit. Vill inte träffa min t. Fattar inte varför jag ska sitta där och prata om "gamla tider", vad vi gått igenom tillsammans. Allt är som ett enda avslutande samtal.

Trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag har tänkt och tänker på det så mycket just nu så det driver mig till vansinne... jag skulle hellre ha min "vanliga terapi" med min kp. Egentligen handlar det ju om samma sak. En ätstörning handlar ju inte om maten. Så vad är skillnaden?? Varför måste jag ha båda? Svaret är förmodligen enkelt - jag behöver inte det. Men jag vet inte om/när jag knäckt min kp... det är säkerligen bara en tidsfråga med alla äckliga minnen, tårar och knäppa tankar. Han läser mig som en öppen bok och "stora", den destruktiva, står helt handfallen. Har aldrig haft sådana här samtal förut. Aldrig.

Har aldrig varit med om att gråta och bli utmanad och få frågor - som jag vet att det syns att förnuft och känsla inte sitter ihop. Någon som ser. Någon som talar om att det syns. "Nu biter du ihop igen". "Jag ser att du har tårar i ögonen". "Du har jättemycket att vara ledsen för, och när du inte är ledsen längre så gråter du inte mer". "Försök släppa taget, inget farligt kommer hända". Osv.

Han sa till mig förra veckan med ett varmt leende åt mitt vanliga "förlåt att jag är knäpp och förstör dig", att han faktiskt tycker att det är roligt att jobba med mig... det gjorde mig glad och hoppfull. Tänk om han stannar...... Jag vet inte, men jag gissar att han inte mött så många Marior som är helt ärliga och säger precis det de tänker och känner med tillhörande förklaring varför förnuft och känsla inte tycker samma sak. Sådana som biter ihop, börjar le och blir förbannad över att de håller emot med all kraft som går att uppbåda - samtidigt som de talar om att de VET vad de håller på med. Jag börjar faktiskt skratta åt mig själv ganska ofta. Det blir som att.. jag diskuterar med mig själv inne i skallen fastän att det händer irl och med en livs levande människa.

Åååååååååhhh... fan! Kommer göra något dumt, jag VET det!!!

Baaaaaaaaajshööööög!

f*ck