~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under september 2011

Av Maria - 30 september 2011 12:11

varit hos min kp.... vi har egentligen 45 min samtalstid..... men vi drar alltid över... så också denna gång...... det blev över 2 timmar istället, så det blev med råge.. minst sagt........... så pinsamt.........

jag bet ihop, bet ihop och bet ihop först......... jag nöp mig......... gjorde allt......... och trodde i min dumhet att det skulle hålla.............. men så tog han fram det berömda pappret... "behandlingsplan"............... han vill att vi ska fylla i den tillsammans... och båda hatar sådana där papper, så därför har vi inte lyckats tidigare i veckan........

vid punkten "aktuella problem" började jag svaja........ kände att det skulle bli förminskat.. för han kan ju inte skriva vad som helst........... och det måste ju stå något - enligt lag...... sa som jag kände..... och tårarna började rinna............ bet ihop och bet ihop.......... "åtgärd" och "mål" sa jag till slut att han fick skriva vad han tyckte, och jag ville inte veta..... för jag vet att det inte är det jag behöver och det jag kommer klara............ tårarna sprutade och paniken, hopplösheten och det eviga förtvivlandets gap öppnade sig för mina fötter................... han svarade "men du blir ju jätteledsen....."........ och desto mer tårar forsade............. jag sa i alla fall att "jag vet att det är regler och att det måste bli som det blir, så skriv bara"..... och "jag kan inte berätta hur det egentligen är för att jag vet att du bryr dig om mig, och så finns det inget du kan göra"........ "tidsplanen" blev den absoluta droppen....... 28 oktober............... så oavsett vad som än händer så ska jag vara här hemma och dö en hel månad....... det spelar ingen roll om jag slutar att äta och svimmar varje dag... det är bara så.......... han satte sig bredvid mig och sa att det inte är något definitivt, utan att det kan diskuteras...... men när jag sa att de andra i teamet inte skulle se det så, så sa han inte emot................. jag fattar väl att man måste kunna uppdatera en behandlingsplan och göra som avstämningar, men vad patienten än tycker, tänker och känner så står ju skiten likt förbannat där........ och när man har en så inrutad bild av hur "alla" är, så går det ju inte att ändra på........... det görs inga undantag - det är bara så........ han och "chefen" må säga vad de vill och tycker, men det ÄR så........ det är ju dessutom de själva som satt upp reglerna............


har berättat ALLT......... hur det varit förut... när jag inte fått komma till avdelningen och haft tankar på att gå dit en kväll och skära upp och mig och bloda ner hela trapphuset - bara för att verkligen VISA att jag behöver och vill ha hjälp och inte orkar mer................ berättade om mina tankar om att gå till ÄS när jag vet att de alla sitter där i konferensrummet och bara sätta mig utanför på gräset vid fönstren och hetsäta 10 gräddtårtor inför dem........ för att någon ska SE...... FÖRSTÅ...............

...min kp borträknad då, eftersom han vet hur det egentligen är......


han sa att han kan ta upp det på "ronden" nästa vecka... om hur jag känner.......... men jag sa att det inte är någon idé..... regler är ju regler........ det är inga riktlinjer vi pratar om - utan REGLER..............


som jag ser det så finns det två vägar ut....... det har jag inte direkt sagt... men jag tror att han förstår det ändå.......... 1. att jag göra något drastiskt så att de andra på ÄS verkligen fattar att det är på allvar......... 2. att jag tar livet av mig...............

och hur jag än vrider och vänder på det, så förstår jag att allt det här skulle passa underbart fint in på mina tidigare diagnoser som var helt felaktiga.....


när ska man få hjälp....... när räcker det att BE om det............. när får man ett uns av det man behöver så att man får en chans att komma någonstans, jobba för att få ett liv................


vet inte om jag orkar fara och rida idag........... är helt slut...... ska i alla fall ta stesolid om en stund så att jag kan fatta ett beslut som blir "minst dåligt"................


.................jag vill bara dö...........

Av Maria - 28 september 2011 17:28

sjukgymnasten.... hann säga hej till min kp........ drog iväg till andra sidan stan sen......... har hetsätit... igen.......... pizza och godis............. ......vad ska man säga................ ....... ...........


....jag är trasig............. så trasig.......

...önskar att jag var hel........ eller.. hel-are..........


 

Av Maria - 27 september 2011 19:15

jag klarar inte av det här. det är bara så. har varit och handlat mat. tänkte laga massa matlådor ikväll om det inte är något bra på tv... sen tänker jag fan inte äta mer. det är slut med all sådan här skit nu. man ska vara smal för att få hjälp. går man upp i vikt så är det ingen som tror att man är sjuk.

har hetsätit så jag nästan spyr, men här sitter jag - utan laxtab och utan stöd. de andra tjejerna på ÄS har i alla fall varandra.

tänk, jag ska betala 1935 kr för min tid på ÄS. och så vet jag att det inte räcker, utan det kommer behövas en period till - en längre period. jag har fan inte råd! högkostnadsskydden är ju väck nu också, så jag har verkligen inga pengar. och ingen jävel kan svara på vad som händer med höjningen på läkemedel för oss som påbörjat ny period; om vi får betala de där extra jävla pengarna eller om det går på den gamla summan som fanns då vi påbörjade den nya perioden.


jag vill dö.

förlåt.

Av Maria - 27 september 2011 10:50

jorden fortsätter snurra - både runt sig själv och runt solen.... och jag orkar inte... bara orkar inteeeeeeee..........

jag hatar ÄS...... men jag vet att jag inte klarar mig utan det........ hur ska man ställa sig till det??? deras program fortsätter... utan mig...... som behöver det.... som är motiverad... som har viljan och ett stort mål............ inatt jobbar bästa nattpersonalen..... och imorgon jobbar min kp........ och han far bara hem och så kommer han tillbaka till frukost på torsdag......... och har måltiderna till och med lunch............ sen kommer "bästa nattpersonalen" och har middagen.........

.....fanfanfan.............. och så ska jag sitta här......... utan det superviktiga "anhörigstödet"........... bara sitta här ensam och dö.................. hålla käften................. och så förstår de inte att jag inte kan vara ensam OCH arbeta med mig själv MEDAN jag står ensam med maten......

jag kan f*n lika gärna lägga mig och dö..................


  

Av Maria - 26 september 2011 23:40

Kommer till min t och sitter där och väntar. Hon är sen - som vanligt. Jag funderar på att gå därifrån, men hon kommer till slut. Säger ingenting. Hon babblar på om något ytligt och jag har det leende ansiktet på. Magen är helt ut och in efter alla laxertabletter och jag gör mitt bästa för att inte "läcka" på hennes fåtölj. Ja, så "fint och glamoröst" är det att vara bulimiker... Hon frågar så småningom vad mina tankar är upptagna av och jag svarar "mat". Hon nickar och frågar hur det går med matstrukturen nu när ÄS-programmet är slut. Jag svarar ärligt att det är helt åt helvete. Då säger människan att jag bara pratar om maten och att hon undrar vad jag ska ha henne till..... Jag ville bara skrika rakt ut och be henne dra åt helvete - men det gjorde jag såklart inte. Efter mycket om och men fick jag trevande fram att det ju faktiskt är HON som tar upp det hela tiden - inte jag. Hon sitter och kör sin vanliga monolog och säger - precis som vanligt - att jag "ser nöjd ut". Hade så jävla god lust att svara henne med att "nej, det är bara skiten som håller på att rinna ut ur röven på mig för att jag överdoserat laxertabletter".......

Ja, inte vet jag. Det tar bara död på mig med hennes nostalgi och tjat om avslut. "Kan jag verkligen hjälpa dig med något". Vad fan tror hon att jag gör där???

Sprang till toaletten innan jag rusade till bussen när tiden var ute. Hon vet att jag har en buss att passa efter vår tid, men DÅ vill hon dra över - istället för att dyka upp i tid.

For hem i alla fall. Åt lite. Tog bussen till ÄS för att träffa min kp. Höll på att dö när jag kom innanför dörren, för väntrummet var fullt. Samtalet blev en smärre katastrof; jag kunde inte släppa masken, bara satt där och log. En helomvändning från i fredags. Jag skämdes så in i helvete. Men jag vet ju inte vad jag ska göra åt det. Har fått läxa... att fylla i ett papper om värderiktning. Känns övermäktigt. Imorgon drar den andra av grupperna igång som jag ska vara med i. Min kp är en av de som har hand om den, så det känns i alla fall lite bättre.

Skulle ha farit och handlat på em, men magen är fortfarande åt helvete så jag struntade i det. Ska se om jag vaknar tidigt imorgon och om jag kan fara då. Eller om jag måste ta det efter gruppsamtalet.

Har hetsätit ikväll också. Bl.a fetaost. Fråga mig inte hur, för det vet jag inte själv. Och så fil och flingor såklart.


Har för övrigt kluddat på i ett gratisprogram på laptopen - med pekplattan. Ser ut som ett lekisbarn har ritat, men jag bjuder på det!


 


Nattinatti...

Av Maria - 26 september 2011 07:16

Tänkte skriva något positivt om gårdagen som faktiskt sitter kvar inom mig. En sådan där känsla och upplevelse som man aldrig glömmer eller förlorar. Man kan tappa bort den, men ändå finns den alltid kvar. Blir alldeles tårögd när jag tänker på det.

Var på ridlekis igår igen och barnen fick prova lite voltige/balansövningar. I ena gruppen går en liten, liten blyg och försiktig tjej som inte säger så mycket. Men hon behöver inte säga något, för jag ser allt i hennes ögon.

Som en gång tidigare när hon skulle styra hästen själv och jag "bad henne om hjälp" att svänga så att hästen inte skulle trampa på mig. Hon följde instruktionerna och så smyghjälpte jag till lite, och hon blev själaglad när hästen gjorde som hon sa.

Igår såg jag på henne att hon var orolig först. Säkert rädd att ramla av eller att inte klara det som de andra klarade. När hon sedan hade fixat det - helt galant och säkerligen med bäst balanssinne av alla - så satt hon och såg sådär chockad och tagen ut. Jag satte mig på huk och viskade till henne hur duktig hon varit, men just då tror jag att hon var så inne i sig själv att hon inte riktigt kunde förstå vad hon just gjort. Kan säga att hon älskade det i alla fall. Mer än älskade det. Jag ville bara slå armarna om henne och försöka ge de byggstenar jag kanske skulle kunna ge för att hennes självkänsla ska bli bättre. Hon är ett sådant där barn som man bara vill ta med sig hem; gödsla med kärlek och varma ord, trygghet, och så bara se hur hon växer dag för dag. Inte som många andra barn som växer som ett skott skjutet ut marken, utan som en vacker slingerväxt som får ta den tid som behövs.

Tänk så mycket ett enda barn kan ge en volontär som jag. Tänk att ingen kan förstå det, utan bara undrar hur jag kan vilja "skita ner händerna" utan att få betalt - i pengar. Det är så sorgligt.


------------------------------------------


......något annat som inte är sådär jättekul... är att jag tryckte i mig en massa laxtab igår igen............... ska träffa min älskade kp på ÄS i eftermiddag och då är det bara att krypa till korset...... igen...............

sitter och gör listor.... matsedlar..... allt......... men som jag vet att jag inte kommer följa......... och då känns det så j*vla värdelöst att ens försöka...... för någonstans inom mig måste jag ju ha bestämt mig för att misslyckats...... antar jag.............. för varför GÖR jag annars inte som jag VET att jag BORDE........

..sen tror jag att jag använder laxtab som "ursäkt"...... att det är bättre att tömma magen än att skära sig eller dö........... men sen kommer prestationsångesten över att jag inte tränar - än..... också.................

jag vet inte, kanske behöver jag hamna där jag var förut för att få rätt hjälp.......... för att inte bli utslängd.... men jag orkar bara inte gå ner mig så mycket och börja om igen...... från minus ett.... i så fall tar jag hellre livet av mig............. för jag orkar inte.....

det sägs att man alltid orkar mer än man tror... och ja, det vet jag, annars skulle jag inte finnas idag.......... men - alla har en gräns....... och jag har passerat min för länge sedan... och hamnar jag en ynka mikrometer längre utanför stupet.. ja, då är det kört..........


*suck*.... ska träffa min t kl 10........ vill inte... för jag orkar inte höra all j*vla nostalgi och tjat om avslut.......... det är det sista jag behöver.... men, men... vad gör man inte för att FÖRSÖKA..... trots att det är halmstrån som man griper efter............

...

Av Maria - 24 september 2011 20:16

mår så dåligt... är så ensam....... allt är så hopplöst...... men.. jag gråter i alla fall inte längre....... har stängt av....... precis som jag sa.........

varit på apoteket, så gissa vad jag har hemma...............

men det spelar ju ingen roll........ det är som det är......

.....vill bara ligga i ett hörn.......... har legat i sängen mesta delen av den här dagen.. för jag orkar inte........... men skit samma det..............

jag har verkligen gett allt....... precis allt..... på ÄS.............. varje sekund....... så det är väl kanske inte så konstigt att jag bara är trött........... och att det verkligen är hopplöst........

............

.......

.....................

............

.........

..............

....

Av Maria - 24 september 2011 00:36

idag har jag fått mer omtanke, värme, tröst, kärlek och trygghet än under hela mitt liv.... hade en förjävlig dag igår.. och min kp jobbade över - för min skull...... idag har han varit med mig nästan hela dagen... älskade människa.........

han förstår så mycket mer nu... har lärt sig om mig..... och inser att den vårdperioden på ÄS verkligen inte blev som jag behövt.......

vi har pratat i princip hela dagen, och haft samtal både på fm och em...... jag har brutit ihop hela tiden... störtgråtit........ och... min kp har kramat mig... på riktigt........ hållit om mig.. hårt... gömt mig i hans famn.... viskat att vi hjälps åt att orka.......vi andas tillsammans... och att han inte kommer lämna mig.......... han har torkat rännilarna av tårar på mina kinder.. med sin hand så varsamt som på ett barn.......

och jag... jag har bara krupit ihop i hans famn...... tillåtit mig att vara det lilla barnet som jag bär inuti och som är otröstligt.. skadat... skrämt.. skamset.... uppjagat.. ensamt...... söndertrasat................. och mina ben gav nästan vika... orkade inte mer.. inte när man är gömd i en så trygg famn att man kan släppa.. allt..................

sstod där.... stod på många platser...... och jag fick.. bara vila från allt............ bara andas... vara........


kom hem.. och var helt utmattad........... men for och red ändå........ sen när jag kom hem och åt... ja, då slocknade jag i min säng direkt efteråt............. och nu... nu undrar jag hur andra barn är uppväxta.... hur mycket kärlek de får.... tröst.. empati.... trygghet.........


näää... nu ska jag gå och sova..... igen.......... ...om jag kan.......

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7
8
9 10 11
12 13 14 15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28
29
30
<<< September 2011 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards