officiellt kan jag nu säga att jag är fetare än vad jag någonsin varit sedan jag tog cymbalta

62 kg, jämfört med mina tidigare 46-48

så nu är det slutätet

ska till gården om ett tag

ev rida lite ponny

problemet är väl att jag i så fall ska rida "plankan"

hästkraken har inget hull och jag sitter bara och halkar på mitt egna fett

vinglar som en fyllekaja när jag rider barbacka

kommer ramla av en dag

vem vet - kanske idag!

inte för att jag bryr mig, annat än för att det är världens snällaste och segaste häst

så det skulle vara så in i h-vete pinsamt att "vingla av"

tror inte att någon har ramlat av henne någonsin

vill bara gå under jorden

krismöte på måndag fm

min kp, min t och jag

rädd att det kommer bli dödsstöten

livrädd

En av mina ÄS-vänner har hört av sig igen. En tjej som sårade mig så in i helvete förra veckan.

Idag kunde jag inte låta att svara på hennes skit. Hon fattar ju inte att hon gör mig illa, så jag måste ju säga ifrån.

Hon skriver bara och ger "sparkar i arslet" - vilket är det sista jag behöver just nu. Men nu har jag sagt ifrån.

Hon skriver att hon ju inte menat att göra mig illa - såklart - och att hon bryr sig om för mycket........... Ja, "för mycket".... Och jag frågar mig "hur då"?????? Hon vet inte ett piss om vad som händer mig, vad jag tänker, känner, är med om, osv. Vi har ingen kontakt på FB, inte via mail eller sms (eller telefon för den delen), hon vet såklart inte om min blogg. Hon vet INGET. Men ändå har hon åsikter om vad jag borde känna, tänka och göra - för att hon (som hon kallar det) "bryr sig om för mycket". Man bryr sig väl inte ett skit om man inte vill veta, inte vill ha kontakt, och kör över folk som mår dåligt för att slippa få höra sanningen när man "frågar"!!!!

Hur slutar då det hela? Jo, hon skriver ett sms till mig där hon skyller allt på mig och säger att hon ska "lämna mig ifred". Och vad gör jag? Jo, jag smsar tillbaka och försöker förklara - och ber om förlåtelse. ALLTIDALLTIDALLTID JAG SOM SKA KRYPA!!!!!!

Nu tänker jag fan inte höra av mig mer till henne. Nu är det hennes tur att be om ursäkt - och MENA DET!

SKIIIIIT! Har missat två tillfällen med kroppskännedom delvis pga henne. Nästa vecka är det sista gången och jag kommer missa det också, för jag vill varken träffa henne eller sjukgymnasten.

skulle kunna skära ihjäl mig nu!!!!!!!!!!

har varit på äs idag

min kp pratade om inläggning

allt pga att de skiter i att ge mig någon läkare - igen

jag ger upp

blir jag tvångsinlagd pga det IGEN så tar jag livet av mig

de där jävlarna inom den sk "vården" har verkligen FÖRSTÖRT mitt liv

gråter

Skulle ta mig till gården imorse... men fastnade bokstavligt talat vid min port...  Funderade på att hoppa ut genom fönstret, men det vetter mot grannens kök och det går ju inte att ha det öppet när det är snöstorm... och jag kunde ju pressa mig ut genom en springa i porten.... Var bara att ta snöskyffeln och mosa sig ut och skotta..... hade känts fel att bara lämna allt åt grannen (vi delar på ansvaret att skotta fram till dörren)... Min kollega ringde precis när jag skulle hämta spaden, för hon hade missat sin buss pga samma sak. Har ingen aning om hur lång tid det tog att skotta, och inte heller hur länge promenaden till gården tog.. Det var inte plogat, så det var ganska svettigt att bara gå dit..... och på slätten blåste det av bara helvete. Sa högt för mig själv att "det här är ju farligt" när jag vinglade över hela vägen i blåsten. När jag kom fram till gården och svängde in på den lilla vägen mot själva uppfarten så blev det tvärstopp. Det var minst 1,5 m snödrev över hela vägen. Först gick det att trampa på snön, men sen sjönk jag ner och mer. Till slut tappade jag nästan kängorna, så jag... eh..... kröp.. sista biten. Tittade mig omkring och bad en stilla bön om att ingen skulle se mig... men nu efteråt så känns det mest komiskt. Tog mig fram till klubbhuset, men lade ner försöket att ta mig in genom ytterdörren innan jag ens börjat. Hade lämnat en spade ute igår, så jag grävde fram stalldörren och tog mig in där. Fixade frukost åt hästarna och grisarna. Min kollega skickade sms att det vore bra om jag hämtade en ponny från grannstallet och släppte ut i sin hage, men det var innan hon såg hur det såg ut...... Finns en hage som funkar, de andra är begravda i snömassor. Och de två damerna som står ute på nätterna fick komma in över dagen, medan två andra fick komma ut istället. Två tappra(/dumma?) barn med föräldrar dök upp, trots att vi ställde in barngrupperna. Frampå dagen började de ösa bort snön med traktorer/hjullastare, men båda körde fast.... Jag och min kära kollega har BURIT skottkärror till gödselstacken..... Need I say more...???

Surfstickan till internet var borta (där alla grupplistor med telenr till barngrupperna var), det saknas pengar i kassaskrinet, strömmen i huset var död så det var bara 8 grader "varmt" och kyl/frys och hela skiten är dött. En privatägd 20-årig stackars shettis har fång, och jag VÄGRAR ge henne NIO KILO HÖ per dag (!), särskilt nu när hon står på boxvila. Jag bestämde mig för att det fick vara nog, och gav henne inte allt hö som ägaren portionerat upp. Det är känt att ägaren har problem med mängderna mat som både hon och hennes häst ska äta, men det ska ju inte hästen lida för!

Imorgon ska jag fortsätta utplåna mig själv genom att skotta fram diverse hagar och grejer....

Alltså.. jag ÄLSKAR vintern och snön, men INTE att behöva gräva fram hela hagar och byggnader....

Knappt sovit något. Upp tidigt ändå, inte hinna äta frukost, och promenera till gården för att göra iordning innan anstormning av barn. Men HUR skulle jag veta att min "kollega" INTE hade morgonfodringen och därmed behövde inte jag vara där...........

Städade åt kaninerna, sedan marsvinen, och så grävde/hackade jag fram ytterdörren till huset så att den gick att stänga. Den hade tydligen stått öppen över natten - minst...

Så stallet med mockning och allt, samtidigt som en ponny fick boxarrest pga att hon blivit intresserad av att ägna sig åt att ta full sats och hoppa över elstaket........... Fler och fler människor dök upp, men ingen ville göra något. Jag är ju inte den som tjatar heller, utan ber bara om hjälp och sen får det vara bra för jag gör allt själv till slut ändå.

Herreguuuuud vilka barn som kom sen...... Helvilda och totalt oorganiserade, precis som föräldrarna... Kan säga att haflingern på 3-4 år som knappt är inriden ("rymmaren") var så tagen av allt såhej så hon hade inga som helst problem att stå på gången och ha en drös med barn som borstade henne. Den tjejen växer i mina ögon för varje gång jag ser henne!

Jag har visat bäor och grisar - grisarna som är gårdens mest skrämmande djur, enligt barnen...

Totalt kaos - minst sagt. En unge kastade snöboll på en ponny när en liten tjej skulle få rida några varv. Hade jag sett det så vete fan vad jag hade sagt och gjort... men nu missade jag det precis, men hörde när han blev tillsagd av en av deras vuxna. Jag hade INTE varit så snäll om det varit jag..... Så j*vla idiotiskt gjort! Jag fattar inte hur man ens kommer på tanken!!

Ungarna klättrade upp och ner för den branta trappen som vi (läs: jag) spärrat av för att slippa torka blod från barn som ramlat och spräckt skallen... känns ju som onödigt när det finns en bättre väg.

Tänk om det varit 50 fler... men på det viset var det väl tur att det var oväder. Jag vet ärligt talat inte om jag varken kommer kunna ta mig ut genom porten imorgon, eller om vi kommer komma in i stallet på gården........ så "fint" väder är det.

Skulle fylla vatten åt "ute-damerna" innan jag gick hem. Det var ju ett spännande projekt; jaga hinken, ställa in hinken i hagen UTAN att den skulle flyga iväg, fylla på vatten så att det faktiskt hamnade något vatten i själva hinken...

Imorgon är det "bara" de vanliga barngrupperna, men inte ska vädret bli bättre.. jippi...

Min t är ledig på måndag, så måndagen är också helt tom (ja, tom från "livet", för när jag utplånar mig själv på gården så finns det inget liv)........

samtal på äs idag

min kp är bara för gullig

är så pinsamt

kommer in i samtalsrummet och sätter oss

så tittar han på mig, i ögonen

och frågar hur det är

idag lutade han sig framåt direkt och snappade tag i en näsduk och gav mig

jag bara gråter

som om världshaven sprungit läck

han vet inte mycket om hur världen kan vara

men han menar väl, så väl

mina tårar sprutade

men jag försökte samla ihop mig

fick en stor kram

och allt bara brast igen

känner hur jag skakar och hulkar och snyftar

håller fast i honom, hårt

som om han vore en livboj

så är tiden slut och jag måste gå

sopar ihop mig själv så gott det går

drar på min krakelerade mask med ett leende

önskar trevlig helg och går

och tårarna forsar igen

det är så orättvist

så jävla orättvist

att de andra som inte alls vill lika mycket som jag, ska få ha honom hos sig

prata, skratta, gråta, bara sitta tyst - men kunna vara trygg

inte ensam

och trygg

visst, livet ÄR orättvist

men det finns faktiskt gränser

..........min t är borta... och det här är första gången på våra 6½ år som jag inte har den blekaste aning om var hon är eller vad hon gör............................

allt är helt jävla dött

min t svarar inte på mail

vet inte om hon är sjuk, är död, eller bara är bortrest

min kp har ju sagt att han inte svarar på mail

men jag orkar inte mer nu

vad ska jag göra

ingen som hör av sig

allt är bara dött

jag också