Har sovit på gården natten mellan lördag och söndag. Gick dit på förmiddagen och började jobba, och kom hem ikväll. Är helt slut. Skulle egentligen ha varit där själv, men vi blev 4st till slut. Två privathästägare, granntjejen och jag. Jag hatar när privathästägarna är där, för det blir såååååå rörigt och så måste jag städa för att inte få en utskällning av någon....

Golvet är i alla fall helt klart, det var det jobbigaste småpillet kvar, så det tog väldigt lång tid.

Imorse stormade ordföranden gården - självklart för att slarvpottorna sovit där - och klagade på det mesta och hade med min "kollega" som bihang. Jättekul, verkligen. Man jobbar och sliter i deras eget skapade vansinne, och så får man bara skit. Jag var i och för sig arg redan i lördags när min "kollega" kom till gården och bara stod och tittade på medan jag försökte såga till golvbitar på några centimeter med en gigantisk handsåg. Utan att överdriva så hade jag enorma problem med att få bort de bitar jag behövde och hade såklart inga händer att hålla i allt samtidigt. Trots det står min kollega och bara tittar på och säger "jag tänker inte jobba gratis, så jag gör inget idag". Då ville jag bara gå hem - eller snarare vråla åt henne att dra åt helvete. Hon brukar ju gnälla över att "de andra" inte vill vara där som volontärer........

Red i alla fall ut på den lilla fjordingen ihop med en av privathästägarna och hennes fjording. Det gick över förväntan, faktiskt. Hon snubblade som en galning, men vi gick inte omkull i alla fall. Mot slutet blev hon som vanligt mycket "mjukare" och kunde gå på tygeln, men det tar nästan en timme innan det ens funkar att försöka få till formen. På infarten mot gården hände något riktigt komiskt och dumt! Jag kände hur hon fick sin "JAG SKA DÖDA DIG"-blick mot den nyaste hästen på gården, men den hästen går ju i en hage och stod 5-10 m bort, så jag suckade bara. Så kommer hästen på att göra ett utfall....... Så hon skriker helt vansinnigt, bockar och sparkar mot hagen... Tack och lov har jag - ja, jag - sparat ut hennes fjording-man, så instinktivt högg jag tag i den. Annars hade jag åkt av. Efteråt kunde jag bara skratta, för vilken idiot måste kaxa sig mot andra hästar som går i en hage en bit bort!! Hon är så himla söt den där ponnyn!!

Förutom ridturen så har det inte varit särskilt mycket mer som varit bra eller kul... Har ätit som fan och mest varit ledsen, arg och stressad.

Nu ska jag... ja, jag vet inte..... är så trött men kan inte sova. Kanske för att jag somnade en stund tidigare. Imorgon fortsätter allt, förutom att jag inte får träffa min kp förrän på onsdag morgon.....

Tiden bara går och jag står still. Vet inte vad jag ska göra. Vill bara skära ihjäl mig.

Har bara varit hemma idag. Eller nästan bara varit hemma, gjorde några ärenden på stan också. Fullt med folk - eftersom det är fredag, men det tänkte ju inte jag på. Tror aldrig att jag har varit så nära att hoppa av en buss pga panik. På vägen mot stan klev det på en ung kvinna, som tyvärr uppenbarligen var psykiskt funktionshindrad. Det skriker i hela mig att skriva så, att skilja på folk och folk, men det här var extremt. Hon slog sig in i bussen, gormade och skrek könsord, svordomar, uttalade bombhot, kallade folk för "horor" och barn för "horungar", osv... bl.a lutade hon sig in i en barnvagn och skrek "vad fan glor du på jävla horunge, jag ska slita dig i stycken så du dör", och där det låg en pytteliten bebis som såklart blev totalt vettskrämd. Jag tyckte så synd om henne, för jag förstår ju att hon är väldigt sjuk och att hon förmodligen var upprörd över något annat, men samtidigt är det något riktigt obehagligt att känna med magkänslan att hon inte hade några som helst gränser. Jag bad en stilla bön för att ingen skulle titta på henne eller tilltala henne, för då hade det gått åt helvete. Som tur var så kände nog den hela proppfulla bussen att det lätt kunde bli handgripligheter, så alla tassade på tå. Väl på stan mötte en polispatrull upp bussen, och jag gissar att hon fick följa med dem till psyk eller i alla fall ha ett litet samtal. Har aldrig tidigare varit i en situation som vuxen där jag känt av att det handlar om en människa utan några som helst spärrar. Så ja, hade jag vågat så hade jag gått av bussen när hon gick på...

Innan jag for på stan så hade jag diskat all disk. Det var väl behövligt, eftersom jag inte haft ro eller ork att göra det på länge. Tvättmaskinen blev fylld och startad. Började städa åt kaninerna också, men så kom paniken krypande - det var lunchdags... Därav besöket på stan.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle vara hemma alls idag, utan jag skulle vara på gården och ta emot 100st 15-20kg balar med hö. Men eftersom min "kära kollega" inte hörde av sig, så struntade jag i det. Hon lever i nuet och planerar aldrig, skriver aldrig ner en endaste sak. Jag respekterar henne, hon får göra och vara precis som hon vill och är. Men hon får räkna med att jag gör som jag gör då också. Och idag innebar hennes val att jag inte gick till gården. Satt här hemma och väntade i timtal, men jag kan inte sitta i full ridmundering för att kanske höra av henne någon gång under dagen.

Kvällen har varit hemsk. Öst i mig glasstrut på glasstrut. Är så rädd att känna. Rädd att se allt, Vara med om allt igen. Lagade i alla fall middag och åt, men vad spelar det för roll när man ändå bara äter och äter och äter. Har nyss tryckt i mig en hel omgång våfflor. Och de få som känner mig irl vet att jag HATAR våffor. Nu mår jag illa. Så himla illa. Men det är bättre än att vara mitt i alla flashar. Eller...........

Önskar av hela mitt hjärta att min kp kunde vara här. Hålla i mig, prata med mig, så att jag kunde få hjälp att skilja på vad som är flash och vad som är nutid. Någon som beskyddar.

Men ja, nu ska jag... göra någonting. Förbereda mig inför övernattningen på gården imorgon kanske. Känns som att jag håller på att gå sönder så fort jag inte har något för händer. Bilderna bara kommer. Det var det här som jag var så rädd för när jag klev in i min bubbla för att bara överleva när verksamhetschefen struntade i att jag inte hade någon läkare och därmed inga mediciner.

Mår så illa. Funderar på att stoppa fingrarna i halsen, men eftersom jag inte kan kräkas utan att tuppa av så känns det otäckt. Skulle behöva ha laxertab............

......eller rakblad..............

Bestämde mig imorse för att strunta i att fara till gården ikväll. Tror att det är nyttigt för kollegan att minnas hur det är att få sköta hela gården själv, eller om hon nu har sina "barnarbetare" till hjälp. Kan säga att jag inte bryr om vilket. Jag tänker inte gå och dra fötterna efter mig på en gård i resten av mitt liv. Jag måste komma någonstans. Så idag har jag satsat på det istället. Försökte förmå mig att äta frukost, men det gick bara inte. Jag är verkligen misslyckad. Totalt misslyckad.

Åt lite lunch. Petade i mig lite palt och sallad. Kändes som jag skulle kräkas.

Senare tog jag bussen till ÄS. Fullt med folk som stirrar. Kom dit och min kp var försenad - för första gången någonsin. Jag hade ju inte bråttom, så det spelade ju ingen roll för mig. Är bara tacksam över att han orkar ha mig kvar. Pratade och han vet som vanligt precis i vilka trådar han ska dra i. Det är så skönt - och så jobbigt. Jag berättade att jag inte klarar av att handla, gå hem, plocka undan maten, plocka fram den, göra iordning och laga - och sedan äta. Han undrade för miljonte gången "vad är det som händer då, Maria?". Och jag svarade den här gången. Berättade att det känns som att det alltid slutar med att magen sväller upp, och då blir jag ännu äckligare. Och när magen känns så stor och "fylld" så får jag flashbacks som jag inte kan hantera. Han frågade om flasharna, och jag svarade. Berättade om den förbannade jävla epa-traktorn.... och tårarna sprutade...... borrade naglarna halvt igenom händerna....... Han frågade om det var ok att han pratade om det, eftersom han är en man. Och jag sa som det var - att det kvittar för mig, för jag tänker inte på honom som en man, utan som en person. Men som vanligt är jag helt övertygad om att människan jag pratar med, berättar för, plötsligt ska inse hur jävla äcklig och vidrig jag är. Och DÅ blir jag rädd. Rädd att bli lämnad. Rädd att smutsa ner och förstöra. Rädd att han ska se på mig med andra ögon och aldrig mer vilja ta i mig, trösta mig.

Jag har ju bara haft knappt en handfull personer som jag pratat med om övergreppen, och rädslan är alltid densamma. Tänk om de ser min stämpel. "BARNAHORA". Och tänk om de slutar hålla min hand och hålla om mig när jag är ledsen och rädd, slutar att se på mig med de där varma ögonen. Jag väljer omsorgsfullt de få personer som jag berättar för. De är handplockade utifrån min känsla och intuition. Och än har det inte slagit fel. Visst, några har inte kunnat hantera att höra det jag berättar, men ingen av dem har börjat hata mig och sett på mig som om jag är vidrig.

Jag grät verkligen ihjäl mig hos min kp idag. Kanske inte mängdmässigt sett, men känslomässigt. Flera, flera gånger frågade han mig var jag tog vägen när jag dissocierade. Det känns som att leka med elden. Kan gå hur fel som helst om det skiter sig. Men ja, jag älskar honom. Precis som jag älskar min t. Och jag litar på honom och hans godhet med varje cell i  min kropp.

Nästa torsdag är det konferens och då ska han ta upp dagvård som alternativ för mig - igen. Men jag vet inte om jag ska stoppa honom. Jag vet vad de andra, hans kollegor, tycker om mig. De vill överhuvudtaget inte veta av mig. Jag skulle ha blivit överförd till ÄS i höstas, men det blev inte så. Och efter att ha träffat läkaren där som dissade mig TOTALT, och efter att hon pratat ihop sig med föreståndaren som är LIVRÄDD för mig - så nej, jag får inte tillhöra den enheten. De är "bara konsult". Efter årsskiftet undrar jag vilka de kommer vara konsult ÅT, för då har jag ingen enhetstillhörighet alls. Men jag utgår från att jag blir utslängd från hela psyk då. Ingen vill veta av mig. Jag vet ju det, men det gör ändå lika ont...........

Skrapade ihop resterna av mig efter samtalet på ÄS i alla fall, och drog vidare med bussen mot andra sidan stan. Var på Myrorna och även i en byggaffär. Den här helgen SKA golvet i det nya sovrummet på gården bli KLART. Man kan inte renovera hela jävla huset samtidigt och utan att göra KLART någonstans! På väg hem fick jag erbjudade om att köpa en häst. Av en 14-årig snobbtjej. Men ja, det är inte hennes fel att hon tror att pengar växer på träd, utan det beror ju på hennes föräldrar. Vet inte hur många gånger jag svarat att jag INTE HAR RÅD att varken KÖPA eller HA en häst. Och hur förklarar man för ett barn att man lever på existensminimum pga sjukpension???

Önskar att jag var död. Då skulle allt helvete i alla fall vara SLUT.

....nu har de tagit ifrån mig uppdraget att leta marsvin till gården........... jag har letat konstant i över en månads tid, flera timmar per dag... och så hittade jag de perfekta marsvinen, och hade fixat transport och hela alltet....... men nej, då ska de leta på egen hand...............

funderar på att skita i att fara till gården imorgon........... då får lilla kollegan klara sig bäst hon kan själv..... men hon har förstås praktikanter och sin lilla "fanclub" som hon betalar på ett eller annat sätt............

måtte jag få komma till dagvården.... fort............... men ja, imorgon har de "rond" och jag har inte samtal förrän på em... och det tar x antal veckor innan det EV händer något, så allt kommer skita sig...........

Somnade av utmattning sent igår kväll, men vaknade före halv tre inatt. Min t's ord ekar i mitt huvud. Hon frågade mig i måndags om det är såhär jag ska leva mitt liv. Om det inte ska bli något av mina drömmar och mål, utan om jag bara ska vara på gården i resten av mitt liv. Allting bara rasar. Jag fattar att jag aldrig kommer få någonting värt att kalla liv om jag inte bearbetar och försöker orka ta mig vidare. Men hur ska jag kunna göra det när bergväggen bara kommer närmre. Snart kommer jag inte hinna gå matprogrammet på ÄS innan de stänger inför sommaren, och sen dröjer det ändå till hösten innan det startar igen. Och i sommar kommer ev min kp på ÄS att sluta för att byta karriär. I höst börjar avslutningen med min t på allvar, och jag kommer inte ha någon läkare då heller. Efter årsskiftet står jag garanterat där utan både kp, t och läkare - och inte tänker jag byta till någon annan heller. Ingen vill ju ha mig, ingen vill veta av mig. Jag skulle bli överflyttad till ÄS i höstas, eftersom det är där jag är mest numera. Men de vill inte veta av mig heller, utan har kommit på att de "bara är konsult". När jag har avslutat med min t, vilka ska de då vara konsult åt.

Har inte alls klarat av maten idag heller. For på stan. Fick panik så jag blev alldeles yr. Kom hem och försökte äta, men det gick över styr. Blev MASSOR. Och godis och skit. Jag orkar inte känna. Det går bara inte. Jag går sönder då. Varför kan de inte hjälpa mig. Jag gör mer än vad jag kan och orkar, men det räcker ändå inte. Hur långt ner ska man behöva sjunka.

Hade tänkt gå till gården idag och göra klart första rummet vi började renovera, men jag orkade inte. Fattar inte hur jävla dumma de är som renoverar ÖVERALLT samtidigt. Hade jag ALDRIG gjort. Men nu ska jag ta reda på skiten efter dem - som vanligt. De säger att granntjejen är ett barn för att hon är 8-9 år yngre än de själva (och ja, åldersmässigt så är hon ett barn). Men vad ska jag tycka om dem då?? De är ju lika mycket yngre jämfört med mig!!!

Ja, jag vet inte. Just nu känns det bara som att jag aldrig mer vill gå dit. Aldrig. Men vad skulle då hända med djuren. Och allt det här väcker så mycket gamla känslor i mig. Känslor som jag gömt undan för att jag inte orkar med dem. Pga min historia är det skitviktigt för mig att jag blir hörd, lyssnad på. Och att veta att jag ska vara på ett ställe där de skiter fullständigt i mig och det jag säger, och att jag bara ska acceptera det... ja, vad ska man säga. Det är en hel del människor i olika åldrar som kommer till gården på "daglig verksamhet", och om jag ska vara ärlig så tror jag att de ser mig som en av dem. Enda skillnaden är att jag inte har någon personlig assistent. De pratar till mig som om jag vore dum i huvudet, och en sak stör mig enormt mycket. Varje gång jag ska gå hem så säger min kollega; "Tack för idag, Maria". Det säger hon till barnen 3-10 år och till de funktionshindrade som är där. Känns ju fint....

Jag har i alla fall köpt ett anteckningsblock där jag kan skriva ner allt som tär på mig på gården. Tänker att jag ska ha det istället för att försöka påverka något. Så allt jag tycker och tänker om det ska jag skriva ner där.

Imorgon ska jag träffa min kp på ÄS på eftermiddagen. Hoppas att han förstår att jag inte orkar mer själv, utan att jag behöver hjälp genom deras dagvård. Det är enda sättet för mig att INTE fly till gården och utplåna mig ännu mer. Är bara en tidsfråga innan jag kommer skära mig igen. Känner det på mig. Har tänkt på det idag. Massor... Inte blir det bättre av att jag ska rusa till gården sen för att ta hand om fler barngrupper........ och DÖ.............

jag måste göra något drastiskt....................   

har haft en riktig jävla mardrömsdag idag...... gick till gården extra tidigt för att vara snäll........ min kollega var såklart sen, så det hade jag inte behövt......... ena fåret har lammat inatt och det är alldeles för tidigt.... blev två små lamm varav det ena är pyttepyttelitet........... lammen hade nästan inte lyckats dia något alls.. särskilt det ena som var så extremt liten och svag.........

dum som jag är så vill jag i alla fall försöka hjälpa oavsett.............. jag vet att "naturen måste få ha sin gång", men varför ska man ha nappflaskor och mjölkersättning om man inte ens vill försöka få lammen att överleva..... då ska man fan inte ha några lamm alls!!! jag fattar inte hur man kan sitta där och ha medlen och tiden för att försöka göra överlevnadschanserna avsevärt större, men bara skita i det......??????

när jag kom in i stallet och såg dem så stod båda lammen på benen...... men de är väldigt små.. och ett av dem är pytteminilitet........... båda frös som fan i kallstallet..... min kära kollega sket i allt, medan jag fixade med värmelampa och satt och försökte se om något av lammen diade.... jag försökte lugna ner min oro med att lyssna på min kollega, men jag vet ju hur hon är...........

gick ut i stallet och det minsta lammet blev snabbt sämre och sämre....... sjönk ihop.. mitt hjärta dog....... jag klev in i boxen och satte mig där och lyfte upp den lilla och höll den innanför min tröja för att värma det lilla hjärtat............ trodde att jag skulle få en hjärtattack när den lilla krabaten slutade andas....................... jag behöll lugnet och gnuggade lite på den lilla, och efter en stund tog den ett andetag..... och kvicknade till litelite............... jag förstod att lammet skulle DÖ om det inte fick i sig mjölk SNARAST..... men min kollega sa skit samma......................... hon ansåg att det "inte var någon fara".......... men det är vad hon säger om ALLT....... ett djur är bara ett djur... och fåren skiter hon i.... och så är hon vegetarian.................... fint..............

fick efter mycket om och men fart på kollegan...... men ingen av oss hittade någon nappflaska eller liknande... trots att det SKA finnas............. till slut hämtade jag en engångshandske och gjorde en improviserad spene av ett av fingarna som vi fyllde med mjölk från tackan..... fick i den minsta litegrann.. och den blev lite piggare och öppnade ögonen en aning........ blev så jävla arg och ledsen över att min kollega har en så obrydd inställning....... granntjejen viskade till mig att "hon verkar ju inte vilja att lammet ska klara sig, utan hon bara väntar på att det ska dö".............. och jag kände samma sak..........

jag smsade den enda gårdskontakt jag har på min mob och frågade om det gick att ordna en nappflaska för det var AKUT........ hon svarade då att min kollega ringt och sagt att "allt är bra med de båda lammen, de diar och de är uppe och går runt"............. det var ren BULLSHIT............

för att göra en lång historia kort så gick min kära kollega iväg vid lunchen och jag satt där själv med massa barn.... när jag skulle börja äta så ringde ordföranden och ville att jag skulle gå iväg så att vi kunde prata ostört........... jag och prata i telefon.......... jippi......... men i alla fall så skällde hon mer eller mindre ut mig... för hon hade legat och sovit när jag smsade (nämen stackars liten..........) och jag har ingen aning om hur upptagen hon är överallt....... och så fortsatte hon med att påstå att det hela är mitt fel, för att JAG inte pratar med min kollega...................... jag har för i helvete sagt precis vad jag tycker och tänker och försökt mer än någon annan , men jag får ju ingen sorts respons alls!!!!! jag fattar att hon har en annan åsikt än jag, men nog fan kan man säga det då istället för att bara vifta bort allt??!!??? till mig skyllde min kollega på "matlådetjejens" slarv... och hittade som vanligt på en massa lögner............. och så får JAG skit för det..... och vad faaan är det för fel på folk - min kära kollega - när de säger att jag "inte får säga något" till ordföranden alls......... tärskilt när de satt på stallmötet för en vecka sedan och talade om hur man ska göra och vilka man ska prata med om olika saker..........

drog i alla fall i mig två stesolid direkt efter telesamtalet........ kände inte av det alls, men vem vet vad som hade hänt om jag inte tagit någon alls....

när ordföranden kom förbi efter barngrupperna så hade jag hoppats på något slags konstruktivt...... men nej....... men det är bara för att de två är vänner sedan tidigare........ så det blev dagis-mentaliteten.... de två mot mig.......... och de hotade med diverse saker - båda hotade med att min kollega ska "ta sina hästar och dra" - och kritiserade det mesta om mig............. jag får tydligen inte ha åsikten att jag tycker att min kollega kanske kan jobba med sig själv så att hon kan PRATA om något är fel.... och att LYSSNA och RESPEKTERA vad någon annan säger, och därmed definitivt inte sagt att hon skulle hålla med.... men att lyssna är ju inte samma sak som att ändra åsikt.........

men tydligen är det så att jag "måste inse" att min kollega inte vill eller inte kan bry sig.... men att jag bryter ihop pga att hon inte ens lyssnar på mig (vilket jag är allergisk mot pga min historia.....) är tydligen helt ok....

det kröp även fram att min kollega inte ville ha lamm i år, och att hon inte bryr sig om huruvida lammen lever eller dör....... de har inget värde för henne......... och hör och häpna, men ordföranden sa samma sak........................ "låta naturen ha sin gång".......... my ass... som om man skulle skita i barn, eller andra djur för den delen, som föds för tidigt eller är sjuka, så låter man dem bara dö..... trots att man har medel att ta till för att öka överlevnadschanserna.........

och jag blir så jävla arg att min kollega ljuger och säger att "allt är bra" och att jag "inte får säga något till ordföranden"........... och döm om min förvåning när de båda sitter och säger att man måste ljuga för granntjejen som var orolig för lammen - för att hon är "ett barn".......... hon är ta mig faaaan mer mogen än vad de där båda idioterna är tillsammans!! hur får man ett barn att klara av en ev förlust, dödsfall, av lamm - genom att säga att det inte är någon fara och sen helt kallt låta djuren dö bara sådär, eller säga sanningen på ett bra sätt och tala om att det är osäkert.....

men ja, SKIT SAMMA....... from nu kommer jag inte öppna käften... utan jag kommer göra ALLT själv.......... och inte prata med någon alls............

före, under och efter stesolid och efter att ha pratat med ordföranden i telefon...... så var jag så ledsen så jag tänkte faktiskt gå hem... ögonen blev helt tårfyllda, men jag lyckades hålla tillbaka allt...................

dock tänker jag att jag i tysthet kommer att skylla på sjukdom för att gå undan och/eller gå hem när det blir för jobbigt....

JAG VILL SKÄRA MIG!!!!!!

BARA DÖÖÖÖÖÖ!!!

det är ett jävla dagis - och ja, jag vet att jag är 10 år äldre men ser ut som 15.. och det är väl det som är problemet........ vad vet de om livet - inte ett skit...... så varför måste de prata med mig som om jag vore ett barn!???!??

så jävla värdelöst......... så jävla ledsen........ så in i helvete med ångest..............

red ut på fjordingen till sist iaf... men jag saknar snöfria diken så att man kan "diskutera" mer med hästen... är ju inte så kul att hästen backar ner i ett dike som man inte vet hur det ser ut...............

Fick ju hyreshöjning from april, men har inte orkat skriva i pappren till FK. Så nu har jag ansökt om högre bostadstillägg from maj, för det var den enda avi jag kunde skriva ut och skicka med. Mitt älskade bostadsbolad håller ju enbart på med elektroniska fakturor och det är ett helvete att hitta en hyresspecifikation. Skrev till banken som garanterar svar inom 24 timmar, men inte fan svarade de.

Har lagt ner att försöka få tillbaka några pengar från ridskolan. Orkar inte hålla på med intyg och skit. Igår sa min kp till mig att han gjort om i sitt schema, "så behåll ridskolan". Ja, om det inte redan hade varit för sent så kanske. Å andra sidan känns det ganska skönt att slippa pressen att komma dit och prestera. Bara att slippa gå dit och hem, 2 x 45 min, känns skönt. Har gråtit, för jag kommer sakna hästarna så in i helvete. Men jag orkar helt enkelt inte.

Allt känns och är bara skit. Mailade till sjukgymnasten före påsk och hon har inte svarat. Hon fick syn på mig när jag skulle träffa min kp och började prata med mig. Hon har "väldigt fullt just nu", men vi ska ses på vår vanliga tid om en dryg månad. Kan ärligt säga att jag inte har någon lust eller ork att träffa henne, men vad ska jag göra. Hon kan ju inte lyssna, så jag vet inte vad jag ska säga till henne. De ska köra igång någon ny grupp med kroppskännedom, men det ska vara en psykologstudent med och det ska vara "samtal". Så jag tänker INTE vara med. Aldrig. Sa det till sjukgymnasten, och hon svarade att det ju kommer fler ggr om jag "är redo för det då". Som om hela mitt liv kommer vändas upp och ner och jag av en händelse kommer stortrivas i grupper, och särskilt där man pratar........ VARFÖR kan hon inte bara respektera mig för den jag är. Ska det verkligen vara så jävla svårt.

Skulle ha fått listor på barngrupperna på gården som jag skulle skriva rent och skriva ut, men självklart har jag inte fått dem av "min kollega". Har inte fått nya fodringsschemat heller som hon lovade så sent som ikväll att hon skulle maila över. Snart ger jag bara upp. Hon är världens roligaste människa och vi är sååååå himla lika - men så totalt olika när det gäller ansvar, åtaganden, PLANERING, osv.

Har så mycket ångest att jag dör just nu. Har försökt skriva en matsedel, men jag klarar inte av det.