~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under maj 2012

Av Maria - 21 maj 2012 19:18

är på måltidsbehandlingen from idag

vad gör jag här

varför ska jag vara här

allt kommer gå åt helvete i alla fall

paella till middag

gräddglass och hallon till efterrätt

mitt schema är redan ifrågasatt

den enda som är på min sida är min kp

jag sa till honom att jag inte pallar att sitta och glufsa i mig mackor som en underviktig

om jag sköter mig och jag ändå går UPP i vikt så kommer jag att dö

han sa att han förstår det

så vi har gjort upp en plan

jag ska säga att jag far till gården vid varje fika

men han sa att jag inte får säga att han har sagt det, och nej - det gör jag såklart inte

det var ju mitt förslag att jag skulle avlägsna mig när de andra fikar, eftersom jag inte får äta en frukt som jag har i min vårdplan bara för att alla andra måste äta mackor

vill skära ihjäl mig

orkar inte med det här

HELVETE

och alla portioner är helt jävla gigantiska

och fet mjölk ska drickas till, men det ska jag fråga om de har ändrat eller om jag kan få ha valfri dryck


kan inte andas

så kom en tjej på att "vi" skulle ha möte - för att de missat eftermiddagsmötet som jag flytt ifrån med flit

jag HATAR de där jävla mötena och jag får så in i helvete med ångest så jag skulle hellre kapa av mig ett ben

det finns ju en anledning till att jag VÄLJER att ALDRIG MER vara med på sådana möten

jag är inte så jävla dum så jag inte är medveten om vad som händer och vad jag väljer bort


jag - fettot - är här med tre smala stickor

skitkul


.......och jag vill bara gå och handla godis och skit och hetsäta...................

Av Maria - 20 maj 2012 01:02
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Maria - 17 maj 2012 09:28

nu skär jag snart ihjäl  mig

min fd kursare och hennes sambo ska ha barn

alla mina "kompisar" kommer ha barn

till och med de som sagt att de "aldrig ska ha barn"

och jag blir bara äldre och mer tragisk

kommer aldrig få barn

aldrig

kommer få leva ensam hela mitt liv

Av Maria - 16 maj 2012 17:18

Har hetsätit flera ggr idag. Vet inte vad jag ska göra. Har träffat min kp. Tog stesolid innan, för att han inte skulle bli mer bekymrad. Tror att det fungerade. Gissar att han är så lugn att han tror att jag ska börja programmet på måndag. Men jag tror inte det. Känner att jag inte orkar. Ligger i sängen nu igen och känner hur ångesten mosar sönder mig inifrån.

Är så trött på allt. Så jävla less. Vill bara dö.

Av Maria - 15 maj 2012 19:40

har så mycket ångest så jag kan inte andas

klarar inte det här

Av Maria - 15 maj 2012 12:10

Varit hos min kp. For dit trots allt. Var så orolig för att han skulle lasta sig själv, och ville lugna honom. Tror att jag lyckades, och han lyckades trösta mig. Igen. Fick en tid imorgon också. Blev helt paff. Antingen är han verkligen orolig eller så har han mycket tid över...

Pratade om besvikelser, och om förväntningar och förhoppningar jag haft på att gå deras program igen. Hann också avhandla den där 12-åringen. Han tycker precis som jag att jag inte ska behöva ta någon skit från en tolvåring. Och han kommer verkligen jobba för att jag ska ta mig till programmet på måndag. Och jag då, vad tror jag? Jag vet inte, allt är bara ett enda stort svart hål. Jag har ingen ork kvar, och alla försök att hjälpa mig sugs in och försvinner.

Har gråtit, men inga floder. Har gjort desto ondare inuti. Utan min kp hade jag aldrig överlevt det här. Han är den finaste människan jag någonsin träffat, tror jag. Slår vad om att han kommer få ett jättebra arbetserbjudande i sommar, och sen försvinner han också. Det är så det funkar. Människor som han finns inte i vården, och särskilt inte för mig.


Är helt slut. Har knappt sovit inatt. Funderar på att strunta i att fara till gården ikväll och bara vara hemma och ta det lugnt. Kanske försöka slumra en stund.....

Av Maria - 14 maj 2012 18:14

Packat och förberett mig sedan igår. Stressat till min t och för att hinna till stallet och mocka. Svimfärdig. Tar mig till ÄS med alla saker, och vad händer? Jo, min kp talar om att det är först om en vecka som jag ska börja. Vi har räknat antalet veckor på olika sätt, så därför blev det fel. Jag bröt ihop, minst sagt. Tårar och snor sprutade, jag grät, kved som ett skadskutet rådjur. Känner mig så jävla dum. Vet inte hur många gånger jag tänkt "oj, vad lätt det ändå fick den här gången", men det fick jag äta upp - med råge...

Min kp bad om ursäkt sjuhundrafemtioelva gånger, och jag svarade varje gång att han ju inte gjort såhär med flit. Till slut bönföll han mer eller mindre mig om att vara arg och besviken på honom. Men hur skulle jag kunna vara det. Det här är sådant som händer, MEN - det händer mig hela tiden, och därför känns det ännu värre. Har vaggat av och an, skakat, darrat. Han satt hos mig så länge han kunde innan han var tvungen att gå. Kramade mig länge och hårt flera gånger. Jag får så dåligt samvete att han tycker att det är hans fel. Kunde inte lugna ner mig och han erbjöd sig att skjutsa hem mig, hämta mig nästa vecka, ge mig extratid imorgon, ringa, komma hem till mig, ja allt. Men jag känner bara att jag har fått nog av "livet" nu. Klarar jag mig, överlever, i 7 dagar till, ja jag kommer aldrig orka satsa så mycket som jag gjort inför idag. Det finns ingen ork kvar. Det är slut. Allt är slut.

Har vrålat ut min sorg över att hans kollegor inte vill ha mig där, och att jag dödar det sista av min integritet genom att gå deras förbannade program  - bara för att jag VILL ha ett liv. Jag är villig att gå över mitt eget lik för att fortsätta kämpa. Nu känns det som att det är vad jag redan gjort. Så det finns inget kvar. Jag har kämpat och kämpat, så jävla länge, och för allt. Och ändå kommer jag ingenstans.

Det enda som fick mig att inte slå ihjäl mig själv var att han satt där. Kände hur säkringarna i hjärnan dog - hela jag dog. Ville bara spräcka skallen så att det blev ett slut på allt någon jävla gång. Sa det också. Och att jag vill skära ihjäl mig. Han frågade mig flera gånger om jag ville att han skulle skjutsa mig till psyk istället, men aldrig i helvete. ALDRIG. 

Jag satt kvar när han var tvungen att gå. Då hade jag inte sett på honom på över en timme. Ögonen var helt igensvullna och tårarna forsade, så det gick inte.

Tog min packning och gick hem. Kom hem och sminkade mig och gick på affärn och köpte hetsätningsskit för hundra spänn som jag nu satt i mig. Man får relativt mycket för 100 kr. Tyvärr.


Och nu antar jag att... mitt liv är slut.

Av Maria - 11 maj 2012 22:52

En tolvårig tjej väljer att tjafsa om en av gårdens anonyma hästar som jag höjt till skyarna på FB. Vad händer då? Jo, hennes mamma ringer och väcker ordföranden i föreningen som ger mig en utskällning. För vad? Jo, för att "jag" har tjafsat och skrivit dåliga saker om hästen. Jag har tagit mycket skit av många människor i mitt liv, men jag tänker fan inte ta skit av en snobbig unge som tror att hon är bättre än alla andra på jorden.


Men - nu har jag tagit skit för det i alla fall. Jag är verkligen värdelös.


Jag kan hantera att den lilla ungjäveln håller på, men inte att tjejen som är ordförande skäller ut mig för vad ungen hittar på. Skulle kunna skära ihjäl mig just nu. Hade jag bara ett rakblad så skulle jag göra det.


Har ridit idag. Samma häst som vanligt. Den häst som ingen vågar rida på för att hon är så jävlig. Den häst som folk känner vida omkring utan att ens ha någon koppling till den. Den häst som ingen vill ha. Men jag red henne idag och hon är jättefin. Visst, hon är svår och det tar tid, men det måste det ju få göra. Huvudsaken är att man känner att det går framåt.


Eftersom jag verkligen tycker om den här hästen, men vet vad andra tycker och tänker, så blir det för mig ännu viktigare att peka ut det som är bra. Om inte annat så för mig själv så att jag vet att det finns dagar då hon kan vara jättejättefin. Men fy mig som försöker glädjas åt att jag har lärt mig lite mer om att rida. Här ska jag inte komma och tro att jag är någon. Ungen är så in i helvete dryg att hon, trots att hon är TOLV och jag typ snart medelålders, inte kan unna mig att skritta en häst på tygeln bara för att hon inte kan rida den hästen.


Och vad är det för ungjävel som så sent som i somras klippte av manen på en av gårdens hästar och det blev ett jävla liv om det. Och som har blivit bannlyst från grannstallet för att hon inte klarade av att uppföra sig. Och som inte längre får rida en häst för att hon spöat skiten ur den i ett försök att styla för andra, och en annan häst för att hon sliter den så in i helvete i munnen. Osv, osv. Och den ungjäveln ska jag ta skit från!


På ett sätt vill jag aldrig mer rida "hennes" häst som gården har på foder, för då får de se att ingen annan rider den. Men på ett sätt är det så jävla fel, för då hamnar hästen i kläm, det blir hästen som får betala och det är ju inte rätt heller.


Har hetsätit massa godis och skit. Orkar inte leva. Och som sagt; om jag hade ett rakblad så skulle jag SKÄRA!!!!!!

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7
8 9 10 11
12
13
14 15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards