På måndag börjar andra lägret. Överlevde nätt och jämt det första pga min kollegas psykiska besvär... Hon vill slippa jobba så hon låter mig komma med förslag på planering. Jag sliter ihjäl mig och tänker att den här gången ska jag verkligen visa vad jag går för (..precis som alla andra gånger eftersom jag har så extrema prestationskrav på mig själv.....). Visar och förklarar planerna för min kollega, och så förkastar hon allt bara rakt av. Så inte nog med att jag redan jobbat ihjäl mig, utan sen ska jag ju även göra det hon kommit på senast. Känner mig så jävla värdelös, för jag vet inte ens vad vi ska göra eller säga 30 sekunder längre fram, för hon ändrar sig hela tiden. Så jag sjunker bara mer och mer.

Jag var till slut så jävla arg på min kollega att jag gav tillbaka med samma mynt. Hon utsåg nämligen mig till lekledare - vilket hon VET att jag HATAR, och dessutom har jag jättesvårt för namn. Så att ställa 23 barn i bokstavsordning varav den yngsta 5 år och äldsta 11 år... ja, det är verkligen inte min grej!!! Paniken bultade och jag var nära att börja gråta. Tänkte fara hem efteråt och bara skita i att komma tillbaka. Dag två på kvällen så satt vi båda ute och pratade om hur det gått på lägret, och hon kunde absolut inte förstå vad jag menade med att hon inte kan planera. Hon bad mig att få en "lista" på det som jag påstod hade hänt..... Jag svarade att jag faktiskt inte har listat något sådant och aldrig kommer att göra det heller, så hon dissade bara allt. Nästa morgon hade jag hunnit fundera MASSOR, så när hon låtsades vakna med förkylning så att hon var hes, så sket jag fullständigt i det. Hur vet jag då att hon bara spelade? Jo, för när hon glömde bort sig så pratade hon som vanligt. Jag bara sket i det då och körde på själv. Till slut tyckte hon väl att hon inte fick tillräckligt med uppmärksamhet, så till slut kunde hon prata igen...............

Vi får bidrag från kommunen för att vi har läger för barn, så det finns pengar till ordentlig mat. Men min kollega vill ändå bara snåla och snåla. 23 barn skulle under 8 st fika äta typ bara 5 bananer och 10 äpplen......... och de fick inga hela mackor... och bara havregrynsgröt med en halv deciliter mjölk till frukost..... Inget att undra på att barnen blev ledsna och griniga av sockerbrist och hunger.

..och på måndag kör vi alltså igen... men då är det bara - än så länge - 6 st barn..

Min kollega kommer i alla fall inte att jobba kvar i höst, för nu har hon hotat sin kompis (som också är hennes chef) med att ta sina hästar och försvinna en gång för mycket. Så nu har jag i största hemlighet suttit och letat kandidat till kollegans jobb. Kollegan skulle börja studera till förskollärare på universitetet, hette det... men hon har ingen utbildningsplats och heller inget annat jobb. Så det går väl som det går. MEN - som man bäddar får man ligga.

Nu är jag helt slut... tagit en stesolid för att jag har så mycket ångest.. och sömntabletterna börjar nog kicka in lite. Om det inte bara är så att jag ÄR helt utmattad. Vore inte helt otroligt......

Vill bara dö. Orkar inte. Förlåt. Allt är så jävla meningslöst.

Imorgon kl 8:30 träffar jag min t för sista gången innan semestern.......... och det här kommer bli den sista gången vi skiljs åt för sommaruppehåll... Nästa år går hon i pension under våren.......

Kl 14 är det så dags att säga hejdå till min kp över sommaren..... Får se om han jobbar kvar eller ej... han försöker lugna mig, men jag kan inte bli lugnad.............. inget "löser sig"....... Det har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det heller. Punkt.

Känns som jag kommer spy när som helst........ har hetsätit chips och choklad för att jag mår så pissigt... och inte mår jag bättre av det nu efteråt heller............ Behöver mina laxtab.......

Nu har jag diskat all disk sedan en månad tillbaka. Tvätthögarna med smutsiga kläder har nu ersatts med rena. Klätt om en pall med ett par gamla trasiga jeans, och har börjat måla min hallmöbel (som jag skulle ha gjort för flera år sedan...).

Var var jag nu... jo, min kp.

Jag hade dött på ÄS om inte han hade jobbat där. En kväll hade han middagen och bjöd på kycklingsallad. De flesta tyckte nog att det var skönt, för sallad är ju "smalmat". Jag höll dock på att dö när jag kom till kycklingen, för den var grillad. Helgen innan - dvs 3 dagar tidigare - hade jag hetsätit en hel grillad kyckling, så jag pallade inte alls middagen. Gick in på mitt rum efteråt och bara stod där. Tårarna började rinna. Jag dissocierade. Min kp knackade på och frågade hur det var. Jag kunde inte ens se på honom. Han gick fram till mig och insåg hur det var, och höll om mig. "Men kära vännen, är det här laddad mat för dig", sa han. Jag började storgråta och berätta om den äckliga hela kycklingen. Han är verkligen bäst. Vet att det låter som en fjortiskommentar, men han ÄR bara bäst. Har aldrig träffat en så snäll och genomgod människa i hela mitt liv. Vi är helt olika, har olika "livsåskådning", olika intressen, osv. Har aldrig varit överens om en endaste sak. Men trots det har vi aldrig varit osams heller. Han är som en pappa för mig. Den pappa jag aldrig haft, men alltid önskat mig. Han kan prata och lyssna, tänka själv, han skulle aldrig göra mig illa utan snarare försvara mig om det behövdes, han kan visa empati, har massa humor, och är varmhjärtad som få. Och han vet att jag tycker det, trots att jag inte sagt något till honom. När han tröstar mig och håller om mig så säger han "jag kan inte vara mer än din behandlare", och ja jag vet det. Hur mycket jag än vill och önskar det, så kommer han aldrig att bli min pappa. En dag kommer han att lämna mig och vi kommer aldrig mer att ses igen. Vi delar inget DNA eller blodsband, så det finns inget som får honom att finnas i mitt liv. Ingenting. Jag vet att jag kommer förlora honom också. Jag förstår inte varför jag ändå öppnar mig, gör mig sårbar - jag kommer ändå att bli krossad sen. Men jag är väl dum i huvudet.

Min kp har försvarat mig och slagits för mig hela vistelsen på ÄS. Jag vet ju vilka som inte ville ha mig där igen, och vilka som "bara" blir nervösa för att de vet att jag tycker, tänker och känner mycket. Kärringen är ju helt klart en av de som inte vill se mig där, ens i öppenvården. Föreståndartanten vill inte heller se mig där. Med flera.

Ska träffa min t imorgon förmiddag, och på em ska jag till min kp. På onsdag är sista dagen innan de båda går på semester. Får så mycket ångest och blir så ledsen att jag nästan kräks bara jag tänker på det. Första tiden efter sommaren som jag ska träffa min kp är den 1 aug. Alltså om 5 miljoner år.......

Fortsättning följer.....

Varit mina veckor på ÄS, och inte vet jag om jag blev något klokare... Blev nog mest förbannad och ledsen, samtidigt som det var jätteskönt när min kp var där. För att ge ett exempel så kom jag dit en måndag eftermiddag, hade panikcyklat dit för att jag var så självdestruktiv. Tänkte att de ju är till för att hjälpa, och att det inte skulle göra något om jag kom dit lite tidigare. Huvudsaken är ju att bryta det negativa mönstret. Så jag kom dit, helt genomsvett och flåsade, och med ångest upp över öronen. Vad händer då? Jo, kärringjäveln som jobbar där just då och som hatar mig, kom och sa att jag skulle vara med på möte med gruppen. Jag förklarade läget för henne och påpekade att jag ju har social fobi, så det skulle bli för jobbigt för mig. Hon körde över mig totalt och gjorde ner mig. Till slut blev jag förbannad och sa att jag i så fall var tvungen att få ta en stesolid och att det tar ca 15 min innan den verkar, och då skulle jag hinna hämta andan efter cykelturen också. Kärringen nekade mig det och blev ännu grinigare. Det slutade med att hon stängde mig ute från köket och därmed alla "sällskapsytor" så att jag inte kunde röra mig alls. Jag fick nog och cyklade därifrån. For till närmsta affär och upptäckte att jag glömt min börs. Förbannade allt och alla och började gråta. Kom på att jag har en massa enkronor hemma i en burk, så jag cyklade hem igen - och handlade hetsätningsmat på ica för enkronor och satt hemma och hetsåt. Underbart, eller hur....

För att ge ytterligare exempel på jävla störd kärringen är så kan jag berätta att hon sa högt vid frukostbordet en dag att "du skulle aldrig klara av att arbeta som sjuksköterska för det är ett stressigt yrke, så det är nog bäst att du försöker göra något annat"............ eller som när det var min sista dag och jag försökte vara "trevlig" och prata om lägret som vi skulle ha på gården veckan därpå. Berättade att det skulle komma 23 barn och kommenterade att det ju blir groteska mängder frukt att handla - säg att varje barn äter en frukt per fika, då går det åt 69 frukter på bara en dag. Då häver idioten ur sig att "nämen åh vad duktig du är som klarade att räkna ut det".......

Till saken hör att HON är helt bombad i huvudet. Har aldrig träffat någon slöare och mer oempatisk sjuksköterska i hela mitt liv. Hon tycker att hennes jobb nu är sååååå stressigt, men jag kan säga att kärringen gör INGENTING. Hon tassar runt lite, fikar, har lite samtal (med de få patienter som fortfarande vill ha henne kvar som kp.......), osv. Tror att hon har något slags funktionshinder - för det är det enda sättet som kan försöka förklara varför hon är så störd som hon är. Men hon förstår det inte själv.... vilket gör det hela ganska mycket mer intressant.......

Nu ska jag äta frukost.. skriver mer senare......