Träffade min kp på em idag. Han är... underbar. Ja, underbar. Jag kommer på mig själv med att försöka dölja saker för honom, svara flytande, fastän att jag vet att jag inte behöver. Idag mådde jag så dåligt att jag struntade i allt vad försvar var. Sa precis det jag tänkte. Han frågade mig vad jag var rädd för när jag inte ville svara på varför jag inte kan berätta vad jag behöver ge till mig själv. Då kände jag bara att om han hade blivit förbannad på mig, äcklad, besviken, osv, så skulle han ha blivit det redan innan idag. Så jag sa som det var. Att jag inte förtjänar något. Och att jag ändå skulle vilja ge mig själv tid på behandlingsprogrammet igen, men att jag inte kunnat säga något av rädsla att han ska säga nej. Tro mig, det är ganska svårt att berätta sådant här utan att vara orolig över att han ska säga ja bara för att jag just suttit och sagt att det är så svårt för jag är rädd att han ska säga nej. Det är en hårfin gräns mellan att vara ärlig och verka manipulativ. Dock tog han det väldigt bra och sa att vi ju tidigare har pratat om att jag kanske behöver lite hjälp på traven då och då, men jag känner mig ändå som en förlorare. Vet inte ens hur många gånger jag gått det där förbannade programmet längre, och självklart är det en sak som ens medpatienter frågar om. Och om de inte gör det så talar personalen glatt om det för dem. Tänk så många rötägg det finns överallt, och jag fattar verkligen inte hur så många kan hamna inom psykiatrin - där bemötande och empati är viktigare än någon annanstans. Visst, jag har mött renodlade idioter inom somatiken också, men procentuellt sett så är det betydligt värre inom psykiatrin. Och inte LITE värre heller.

Har mycket att tänka på nu. Det slog mig för ett par dagar sedan att folk i min omgivning som bara ser mitt "yttre", skalet eller vad jag nu ska kalla det, ser mig som omogen. Medan människor som känner mig, som jag kan vara mig själv med, tycker att jag är nästan tio år äldre i sinnet. Kan ju säga att när folk påpekar ytan och att jag "borde ha en YNGRE partner", så blir jag både ledsen och glad. Ledsen för att det är deras bild av mig - en barnunge. Glad för att jag inser att de inte förstår eller vet något om hur och vem jag egentligen är. Då kan de heller inte skada mig lika djupt.

Har i princip gråtit sedan kl 14, så jag ser nästan ingenting för att ögonen är så svullna. Tänkt mycket på hur jobbigt det kommer bli att gå programmet igen, men också fått nyheten om att "min" häst blir kvar tills på måndag eller tisdag. Hennes dagar är verkligen räknade. Att det inte blev den här veckan berodde tydligen på "företaget", så jag undrar om det är den berömda "djurtransporten". I så fall... kommer de att avliva henne på plats gissar jag....... och gör de det så kommer jag att bli pissförbannad. Man avblodar fan inte ett djur mitt på en gård där man har barnverksamhet. Men å andra sidan skulle det ju innebära att hon fick slippa åka transport, och få somna in "hemma".

....och nu kommer tårarna igen............ älskade häst........

är så yr idag så jag ramlar nästan omkull när jag står upp

kan inte andas

har så mycket ångest så jag går under

det är verkligen kris. jag pallar inte det här. varit i stallet idag för att fördriva tiden, och det gick nästan för bra. kom hem för knappt en timme sedan, och jag skulle ha varit hemma straxt efter lunch. jag orkar bara inte med den här isoleringen, det är som att ena halvan av mig inte får finnas. jag bara ler och låtsas att allt är "bra".

har varit en galen dag på gården. for dit och red en sväng, och så kom en annan tjej och hjälpte mig prova ut sadel. hon är inte vem som helst, utan ordföranden i föreningen. hon fick en chock när hon såg hur fan det såg ut i stallet, så hon började städa. efter att jag ridit tog jag en promenad med den lilla fuxen i repgrimma, så vi höll förmodligen på aktivt i två timmar.

efter det hjälpte jag till i stallet, och vi flyttade kaniner och grejade. jag blev gråtfärdig när jag insåg att de inte hade något vatten, och att det växte svamp (ja, riktig SVAMP) i en av burarna. fy fan säger jag bara. så sen gjorde vi rent ALLA kaninburar och bytte ut precis allt i varje bur. är helt slut i hela kroppen efter att ha sprungit med kärror fulla av skräp, stora spånbalar, osv. det är inte världens mest vilsamma grej att ligga och kräla i ett antal burar heller. avslutade med att flytta en foderlåda på lastpall.

imorgon hoppas jag att min kp är på plats igen. om inte så vet jag fan inte vad jag ska göra. min t har hört av sig hemifrån och erbjuder "stödsamtal" med hennes chef medan hon själv är borta - nej tack...

säger inte min kp något om dagvårdsbehandlingen imorgon, så är det kört. jag orkar inte mer. lägligt nog har de ju veckans möte på förmiddagen innan jag har tid hos honom, så allt blir såklart en vecka förskjutet. en vecka till i helvetet. om det nu ens blir någon dagvårdsbehandling.

nu måste jag hetsäta något innan jag dör.............

"Hej!

Vill meddela att *min t's namn* är sjuk och du har tid hos henne den 3/9 kl 10. Det blir alltså inget möte då.

Hälsn,

*namn*

sekr"

ÄR HON DÖD ELLER????????

hon får inte dö

det kan inte vara sant

hon har ju inte ens fått en riktig chans

de har fan inte ens röntgat hennes ben

helvete!!!!!!!!!!!!1

stannade till på vägen hem vid hagen

gick in till henne och gav henne en morot

sen när jag gick ut ur hagen och cyklade hemåt

så följde hon efter mig så länge hon kunde

jag dör

mitt hjärta går sönder

jävla människor som inte borde ha djur

lögnare som manipulerar folk till att köpa fel djur och att skicka iväg de som de inte tycker om på slakt

jävla idioter

kalla henne för "hästkräk"

vad fan är de själva då!!!!!

önskar av hela mitt hjärta och av hela min själ att det var jag som skulle dö i slutet på veckan

sitter i sängen hemma och väntar på att klockan ska bli tre

har tid hos min kp vid halv fyra

han hade ingen extra tid att ge mig igår

min t fattar ingenting och verkar allmänt bry sig mindre och mindre

antar att hon gör så för att hon behöver eftersom vi ska skiljas åt i vår

tog mig iväg och red igår, men blev tvungen att även panikfixa lite grejor som matlådetjejen pajat

mår så illa

känner hur hela kroppen håller på att ge vika

precis som när jag slogs för att få bli inlagd en sista gång för att samla kraft och orka

känner att jag har gett upp

orkar inte mer

det är meningen att jag ska "kämpa vidare", men med vilka krafter

jag orkar inte ensam

behöver något som hjälper till att andas

en psykisk respirator

som finns mer än ett par timmar i veckan

det är bara en tidsfråga innan jag ger upp, både kroppsligt och själsligt

tick, tack...... tick... tack...........

"snälla sn'lla hjälp mig
jag klarar inte det här
maten tar död på mig
kommer skära mih
jag vill inte göra det men hag orkar inte
har du någon stund över imorgbon, onsdag?
jag orkar imte
förlåt
är så desperat att hjag t'änker på behandlingsprogrammet igemn
vet inte vad jag ska gölra
äter, äter imnte, mår illa, äcklig ,. fet, vill bara dö
kommer kräkas av åmnghest
kan inte andas"