Snart skriker jag rakt ut, sliter av mig håret, rycker bort naglarna, kräks, skär upp hela min kropp från topp till tå, och tänder eld på mig!!!!!!!!!! Men i själva verket ligger jag bara här i sängen och gnyr.........  dör lite till... och lite till..... och så lite till... osv..... i tysthet... och ensamhet.......

De tänker inte hjälpa mig. Min kp hälsade från teamet att de vill skicka hem en arbetsterapeut till mig - igen, trots att jag sagt NEJ. De trodde att det kunde "vara bra för mig". Jag frågade vad de hade tänkt att hon skulle göra, annat än att se på när jag stryker mina kläder, lagar mat, städar, planerar upp dagarna, osv. Det visste de inte. Så, nu går en vecka till och inget händer, ingen hjälp.

Har skrivit ett slags brev på uppgift av min kp. Han bad mig skriva vad jag känner, tänker, och varför. Såhär blev det:

Innan jag skriver någonting annat, så tänker jag bara klargöra en sista gång att jag aldrig mer kommer att be om hjälp, någonsin igen. Alla turer med det här – och med annat inom vården då jag nekats det som man har rätt till enligt lag – trasar sönder mig och späder bara på min grundproblematik och gör det ännu värre.

Jag vet att jag varit på måltidsbehandlingen x antal gånger tidigare, och uppenbarligen har jag inte haft förmågan att få det att hålla. Det var riktigt, riktigt nära den gång då jag fick 8 veckor, var där hela tiden, och gjorde det jag kände att jag orkade och behövde. Problemet då var det långa uppehållet direkt efter behandlingen. Jag hade dessutom inte utvecklat min roll på gården och visste inte var det skulle bära hän.

Känns väldigt konstigt att behöva skriva ett sådant här dokument – som för att försöka bevisa att jag är värd hjälpen som finns men som jag inte kan få. Jag förväntas slåss fastän att jag inte känner mig värd någonting. Och ert agerande i mitt ärende har ju inte ökat känslan av att jag skulle ha ett värde, utan snarare tvärtom. Till och med min terapeut är chockad och starkt frågande till hur ni hanterar detta ärende.

Ett livslångt beteende bryts inte på bara ett par veckor, utan det tar tid, det är en process – som ni så fint brukar säga. Önskar att ni själva kunde leva efter det också. Det är så typiskt att jag hamnar mellan stolarna, det är alltid samma sak. Alltid. Jag är för frisk, och jag är för sjuk. Att ge mig förslaget att skicka mig utanför landstinget eller till *namn* behandlingshem, gör mig riktigt illa till mods. Det var vad den sk ”vården” ville göra för 4 år sedan, men jag sa nej som tur var. Så att få det förslaget i ansiktet igen är som att säga att inget har hänt med mig i princip sedan jag sökte hjälp, och det är verkligen att slå undan benen på mig. Att sedan ödsla tid på att tjata om arbetsterapeut om och om igen, ja – inte känns det som att jag blir lyssnad på eller respekterad för fem öre.

Mitt liv har varit och är tillräckligt fyllt med rädsla, skräck, sorg och ångest. Så jag kommer inte utsätta mig för att lämna ut mig till vården i ett annat landsting – eller på ett behandlingshem i här i landstinget. Hörde att ”boendestöd” varit uppe på tapeten igen, och det informerade jag faktiskt mig själv om för flera år sedan, och då var det ej aktuellt pga att jag inte har några som helst problem att fungera i min hemmiljö på det sättet. Och inte är det annorlunda nu. Men jag har för länge sedan förstått att ni inte inser vad min problematik innebär, och framförallt vad den inte innebär.

Min problematik är i grund och botten att jag är traumatiserad, både av det som skedde i min barndom och inom vården som vuxen. Jag har alltid saknat trygghet, värme, stöd, empati, förståelse, tröst, osv. Det beteende ni uppvisar genom att gång på gång brista i det som kallas ”omvårdnad”, gör bara min problematik ännu mer komplex och gör min värld mindre och mindre. Ni kväver mig. Jag har förstått på fleras bemötande att en del/några av er tror att jag nästan är som funktionshindrad på något sätt, men så är inte fallet. Fråga min terapeut efter en aktuell diagnos om ni inte tror mig.

Så om ni vill mig väl – eller åtminstone inte illa – så slutar ni med den här häxjakten som startade i och med att jag blev kallad för mobbare. För efter det har det bara fortsatt, men i andra former. Man behöver inte ”älska” alla, så jag begär inte att ni ska ”tycka om” mig, men det hade ju varit bra och det mest professionella om ni åtminstone kunde vara artiga mot mig. Vi är väl alla ändå vuxna sedan länge och vet hur man beter sig mot folk.

Jag fick frågan av *min kp* om jag kunde skriva ihop vad som skulle hjälpa mig och varför, samt vad som är skillnaden nu jämfört med tidigare. Och ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt.

Jag vill ha och behöver 8 veckors behandling på måltidsprogrammet. Detta för att försöka åstadkomma en förändring av de vanor jag haft hela livet. Hade det varit en mer individuell och inte så rigid behandlingsform, så hade man kunnat anpassa behandlingstiden allteftersom. Det är ju trots allt en individuell behandling. Så för att bryta en vana behövs det tid, och den längsta tid ni ger är ju 8 veckor. Jag vet att ni aldrig kan förstå det, men för mig startar stressen att ”prestera” redan den första minuten jag kommer till programmet. Jag är nästan för motiverad, och vill för mycket. Så att ge mig kortare tid än 8 veckor är lönlöst, för då blir jag bara ännu mer stressad, pressad och ledsen, och risken att misslyckas blir större.

För att öka chansen till bärighet efter behandlingen, så kan den inte sluta tex nära juluppehållet. Så med andra ord – för varje torsdag som går nu, desto större blir risken att avslutet hamnar vid jul, och då förstör ni mina chanser. Om jag nu skulle få gå programmet – det har vi ju som sagt inte sett än.

Jag vet också att ni inte tycker om att man går hela programmet som det är, och att ni alltid brukar tjafsa om hur man tänkt sig den berömda ”utslussningen” redan från början. Återigen så är jag inte som ”alla andra”, utan jag vet vad jag klarar och inte. Och då jag dessutom provat båda alternativ, enbart för er skull så att ni slipper tjata, så kan jag med säkerhet säga att jag har större chanser att lyckas om jag slipper utslussningen.

Och en sak till som skulle öka chansen för att lyckas, är att ni tar hänsyn till mina andra diagnoser. Jag förstår att det är skrämmande för er och att det orsakade en massa problem i och med att det står i min vårdplan. Men jag är ingen utomjording, utan det handlar bara om sunt förnuft; tvinga mig inte att tala inför andra, pressa mig inte om jag har en panikångestattack, och skäll för guds skull inte på mig när jag mår dåligt för att jag mår dåligt. Det finns heller ingen konstruktiv anledning till att tala om för medpatienter hur många gånger jag gått behandlingen, för det gör dem bara ännu mer oroliga över att det inte ska hjälpa dem, och gör att min självkänsla och mitt hopp sjunker som en sten.

Ni talar alla mycket om ”här och nu”, men när det gäller mig och behandlingen så verkar det bara vara ”förra gången” och ”tidigare”. Ingen av er har någon endaste aning om hur mitt liv ser ut nu jämfört med tidigare, men ändå dömer ni mig. Det talas ofta om att ”det är bara att ta nya tag och försöka igen”, men jag undrar varför ni bara säger det och inte arbetar efter det. Jag har den här gången gett avkall på det enda som ger mig livskvalité – dvs ridningen och hästhanteringen – för att jag skulle orka och kunna kämpa extra hårt medan jag väntade på besked om ett datum för behandlingen. Jag har nästan gått under, men jag har inte gett mig. Jag kände att jag var tvungen att bevisa att jag var värd att få gå behandlingen, men inte ens det har ju hjälpt. Istället sitter jag nu här och är ännu mer trött, trasig, ledsen, ratad och värdelös. Och jag känner mig så dum som återigen hoppades på vården, ville komma ur det här, satsade allt. Och så slog det bara tillbaka på mig själv. Igen.

Jag har till och med lagat mat till matlådor för att jag inte ska ha den ursäkten att falla tillbaka på när jag inte är på *måltidsbehandlingen* under behandlingen. Istället för att fara på semester under sommaren så har jag bara varit hemma och sparat ihop pengar till en diskmaskin, så att jag inte kan skylla på att jag inte orkar med disken om jag äter. Har till och med städat och putsat fönster och bytt gardiner bara för att jag ska ha så mycket kraft som möjligt att ta den här kampen och vinna den en gång för alla.

Men ni vill inte ge mig hjälpen jag behöver. Ni är så fast övertygade om att ni ”vet hur det är”, att ni pulveriserar det enda jag har och alltid haft; min självkännedom. Jag överlevde alla trauman som barn för att jag kände mig själv, visste vad jag klarade av, vad jag behövde. Det är samma sak med alla olagligheter som jag utsatts för inom vården – jag har blivit överkörd till varje pris, gång på gång, bara för att maktfolket till slut ska prova det jag sagt ända från början. Och då har det fungerat. Det har varit det enda som har fungerat. Om någon känner mig och vet vad som fungerar för mig, så är det jag. Ingen annan, utan jag.

En sak jag aldrig kommer att förstå är hur nu rättfärdigar er oförmåga att agera i den här frågan när det faktiskt finns en chans att lindra en människas lidande. Det liknar på många sätt situationen där människor bara står och ser på hur en mobbare plågar sitt offer.

Jag lovade på heder och samvete att jag aldrig mer skulle vara inlagd på vårdavdelning, om jag bara fick stanna den där extra lilla tiden som kände att jag behövde. Läkarna och den personal som inte förstod och inte respekterade mig – och litade på min förmåga – försökte kasta ut mig vid varje möte till varje pris. Men de som lärt känna mig slogs för mig och jag fick stanna tills jag själv kände att jag var redo. Jag blev utskriven efter midsommar och de flesta skakade på huvudet och suckade åt mig, för de sa att jag var alltför hospitaliserad efter min långa vistelse på avdelningen för att klara mig själv. Vad gjorde jag då när jag skrevs ut? Jo, jag for hem och packade och reste till fjällen och var där ensam i en hel månad utan någon annan. Det var den bästa sommaren i hela mitt liv.

Jag vet att ni inte tror på mig heller. Ni tror inte på min förmåga, mina resurser som ”de mina” talar så varmt om. Ni tror att jag är som ”alla andra” och att ni ”vet bäst”. Jag har ingen aning om hur många inom vården som jag retat gallfeber på genom att berätta vad jag behöver. De vägrar ge mig det, så jag provar deras andra saker, och så återgår vi till mitt förslag och då fungerar det. Det retar så ofantligt många. Det är så lätt att säga att alla människor är unika och att vi är individer. Men när det kommer till kritan så är ni inte bättre än någon annan yrkeskategori – ni sorterar in människor på precis samma sätt.

Jag har tagit så mycket skit på *måltidsbehandlingen*, och trots det ber jag om er hjälp. Men tro mig, om det fanns någon annan utväg så skulle jag hellre ta den. Jag har blivit kallad mobbare av bla er chef, personal har slängt igen dörren i ansiktet på mig när jag haft panikångest, har blivit tillsagd att jag ”känner fel”, blivit anklagad för att ha gömt kakburkar (jag hade tom glömt händelsen eftersom det var flera månader efter att tjejen som var den skyldiga gjorde det), jag har blivit lämnad ensam en hel kväll utan personal eller beredskap ens vid middagen, avvikelserapporter som skulle skrivas har inte alls skrivits, osv. Ena läkaren ni hade sa att jag inte skulle gå upp i vikt om jag bara åt enligt *behandlingsstrukturen*, och tji fick jag. Den andra gjorde narr av mig inför min terapeut och var spydig mot mig när min terapeut berättade att jag ”har resurser”.

Så varför skriver jag då det här? Jag är ju ändå bara värdelös i era ögon. Annars skulle ni försöka hjälpa mig istället för att stjälpa. Skulle vilja se om någon av er kom till sjukhuset men blev hemskickad igen i väntan på planering för rehabilitering som första steg. Och hur skulle ni uppleva att komma med ett brutet ben och få det andra benet gipsat istället? Skulle ni känna er hjälpta av det, eller skulle det kännas som att vården misslyckats? Hur skulle ni känna er när ni låg där hjälplösa och försökte säga till, men ingen lyssnade eller brydde sig?

Så antingen hjälper ni mig, eller så stjälper ni mig. Men ni får inte längre slå på mig när jag redan ligger.

Jag har gett upp pga er oförmåga till empati och omvårdnad. Jag orkar inte kämpa såhär hårt hur länge som helst utan den ”draghjälp” som måltidsbehandlingen skulle innebära. Så får jag inte det jag behöver nu, så släpper jag taget. Det verkar ju trots att som att det är vad ni väntar på. Överenskommelsen som *min enhet* hade med er i förra våren och i höstas var att ni skulle ta över min ”enhetstillhörighet”, eftersom min läkare är mammaledig, *min enhet* har ingen läkare, och min terapeut ska snart gå i pension. Men till och med det har ni dragit tillbaka (till alla inblandades förvåning och förskräckelse). Så jag antar att när min terapeut går i pension så kommer ni göra allt ni kan för att slippa mig – för vilken enhet ska ni då vara ”konsulter” till? Ska jag då förlora den bästa och mest konstruktiva kontakt inom psykiatrin som jag någonsin haft – bara för att ni har en sned bild av vem jag är och vad ni tror er om att veta om mig?

Det är som vanligt. Jag slåss med mig själv för att våga och orka be om hjälp, och när jag gör det och blottar strupen så hugger den sk ”vården”. Folk skrattar åt mig när jag berättar att jag aldrig ens skulle gå till en vårdcentral, eller vägra fara in till akuten om jag blivit överkörd. Men det är helt på allvar. Jag har inget förtroende för vården längre. Har tidigare alltid varit rädd för vården, men sett det som en plats där människor som behöver får hjälp. Men jag vet nu att det inte gäller mig. Jag har inget värde, inga rättigheter. Och det bevisar ni för mig gång på gång på gång på era behandlingskonferenser, och sedan skickar bud med *min kp* om vad ni tror er veta vad jag behöver.

Inte för att det kommer spela någon roll, men nu har jag skrivit min uppgift i alla fall. Och nu har jag gråtit konstant i 6 timmar pga er ”omtänksamhet” och ”välvilja”. Nu räcker det.

Det här är sista gången jag ber; snälla hjälp mig.

Och vill ni inte hjälpa mig, så gör i alla fall inte saker och ting ännu värre.

/Maria

Vad jag än gör så är det fel. Hela jag ÄR fel. Jag orkar fan inte mer. Får inte träffa min kp förrän på torsdag. Fattar inte hur jag ska orka.

Har hetsätit igen. Var tvungen att göra mig själv illa på det sättet. Önskar att jag bara fortsatte skära mig istället. Vad spelar några ärr till för roll. Men problemet är plastikkirurgen som opererade mig - hon var så himla gullig och empatisk, och jag lovade henne att aldrig mer göra om det. Blev fyra operationer totalt tror jag. Vet inte hur många stygn. Det ser förjävligt ut, men ändå bättre nu när kanske 10% togs bort.

Har sovit och umgåtts med mina djur resten av dagen. Ena marsvinsflickan är så himla fjantig. Hon skriker som en stucken gris när man bara petar på henne. Så att bli kammad var självklart en horribel upplevelse. Min förhoppning är dock att de alla ska vara handtama till våren när de ska hem till gården och umgås med barn igen. Vi får väl se. Jag är ganska mjuk, varm, empatisk och försiktig av mig, så de flesta djur brukar gå bra att hantera. Det gäller bara att bemöta dem på ett individuellt sätt och förstå sig på dem - ungefär som med människor, fastän att kontakten med djur är mer "ärlig".

Hoppas att jag kan rida imorgon. Beror på om stormen har lagt sig och om hästarna har stått i lösdriftshagen med eller utan vindskydd... och om "min" häst haft täcke på sig eller ej......

Nu ska jag kolla på Lilyhammer på SVT-play, och sen får jag se om jag kan somna eller ej.

...så får mina läsare gärna föreslå olika behandlingshem och liknande. Jag har ingen aning om vad som finns vart.

Ni kan vara helt anonyma, ha ett alias eller vad ni vill, det spelar ingen roll.

Om jag åtminstone vet vad som finns, så kan jag ju inte göra mer än så. De tänker ju inte föreslå något, så jag får väl leta på egen hand........ men var har de behandling för PTSD, Social fobi och bulimi..........

Klarar inte av att vara i en storstad..... inte mycket folk..... manliga patienter............ mina kaniner måste få vara där.... och helst ska det finnas häst i närheten....

Ja, det låter som Villa Villekulla......................

Det blev inget nytt sagt under mötet, utan min kp ska slåss för mig. Känns förjävligt. Min t satt och försökte överrösta mig hela tiden - en mycket märklig känsla......... Till slut kom jag på mig själv med att prata med henne som jag pratar med bråkiga barn på gården; med dov, lugn röst och riktigt bokstavera orden... Hon kallade mig rigid. Jag blev förbannad. Vi har bara olika åsikter, och bara för att jag inte ändrar min till hennes så innebär inte det att jag är "rigid". Sa till henne att jag respekterar hennes åsikt, men inte att hon kallar mig rigid.

Tror min kp var ganska förvånad över tillvägagångssättet från min t's sida. Han stannade med mig vid busshållsplatsen i 20 min...... bara för att jag inte skulle gå och köpa laxtab............

Träffade min kp i torsdags igen. Grät som vanligt som ett läckande såll. Frågade om de hade sagt något om mig på mötet på förmiddagen, och hans kollegor hade tydligen haft en massa "åsikter". Han sa ifrån, sa att deras idéer och föreställningar om mig inte stämmer. De gav sig inte, så han hade blivit arg och då hade de gett sig.

Jag sa att det inte är någon idé att han slåss för mig. Det är ju såhär överallt inom psykiatrin. Jag faller mellan två stolar överallt. Jag är för frisk för att "vara oförmögen att klara mig själv", men är för sjuk för att vara "frisk". Han förstår verkligen.

Jag sa att när min t slutar så kommer de förhindra att jag får träffa honom, eftersom de bara är "konsult" åt enheten där jag har min tillhörighet nu. Då tittade han på mig och sa något i stil med att "vem vet om jag jobbar kvar här i så fall". Jag sa att det ju inte är någon lösning, för var skulle han jobba då. I så fall med "unga vuxna" som det så fint heter, och det är jag för gammal för att få min tillhörighet vid. Han antydde då att "det går visst att ordna". Han lovade att han ska kämpa för mig, och om det här kommer till "högre ort", verksamhetschef osv, så att jag blir inlåst på äldrepsyk för att min mamma har MS, ja då kommer han inte att bara säga ifrån. Och - om jag letar fram den kopia av vårdintyget där det står att jag blir inlåst för att min mamma har MS, så kommer han verkligen förstå och tro mig. Inte för att jag känner att jag måste "bevisa" det, för han vet redan att det är sant. Men det skulle ändå kännas som ett slags.. bekräftelse... på att det verkligen är som jag säger.

Folk tycker att det Anna Odell varit med om är ett helvete och att "det inte får förekomma", men jag har inte direkt haft det lättare. En dag kanske jag skriver om allt. Ger ut en bok. Publicerar alla mina bevis som jag sparat, där det begås klara lagbrott. Men då måste jag överleva det här, och jag vet ärligt talat inte om jag gör det. På det sättet finns i alla fall min blogg. Som ett slags "abstract".

Idag är jag hemma. Har hört av mig till min "kollega" och sagt att jag är sjuk. Har blivit så oerhört utnyttjad de senaste dagarna att jag är less. Hon säger att hon klarar sig "minst lika bra själv" som med min hjälp. Så då kan hon ju göra det då. Vi hade ett stort arrangemang igår, och jag och tjejen i grannstallet fick göra allt skitjobb. Min "kollega" och "ordföranden" red sina hästar och umgicks med sina vänner, medan vi plockade undan allt och dessutom tog emot 100 balar hö. Dagen innan i stormen och regnet skulle vi lasta in en årsförbrukning torv och spån och ställa på loftet. Så nej, nu har jag fått nog. Har sagt till de andra som brukar bli utnyttjade att INTE vara tillgängliga om "kollegan" ber om hjälp, och nej, de är lika less som jag är. Så nu kan hon ju göra "sin grej" själv.

Var så arg igår när vi hade ponnyridning. En skör liten welshponny fick gå i fyra timmar, trots att hon till slut bockade och reste sig för att hon fick panik av allt folk. Djurplågare. Och att låta hästar stå och frysa i regn och storm på en lösdrift där de inte ens har ett vindskydd är fan fel.

Imorgon kommer min kp till min t och så ska vi ha något slags möte. Min t var inte anträffbar de tider hon sagt till min kp, så jag bestämde att eftersom han hade tid och möjlighet så kommer han dit. Så får min t helt enkelt godta det. Det är ju inte som att vi längre gör något större arbete när vi ses, utan det är bara avslutavslutavslut.

Var hos min kp efter lunch. Han hade ju besked att lämna ang behandlingsprogrammet. Jag var helt förberedd på att få höra en massa skit från hans kollegor, men inte hade jag väntat mig en katastrof av den här storleken.

Hans kollegor vägrar låta mig gå behandlingen, få hjälp, förrän dess att jag har "kommit på något" som kommer hjälpa mig efteråt. Jag trodde att han skojade. Men tydligen tycker de att jag ska in på behandlingshem för människor som inte klarar sin vardag själva. Alltså människor som är klassade som att de har en psykisk funktionsnedsättning så att de inte kan klara sig och bo själva. Och jag vet vad det är för hem de syftar på i första hand, och nej - det kommer aldrig att hända. Min kp frågade lite löst om andra ställen på andra platser i landet, men det går inte. Jag kan inte lämna mina kaniner, hästarna och ridningen, barngrupperna - hela min hemmiljö som är det enda som känns någorlunda tryggt. Jag törs knappt vara här, så att fara iväg till en annan plats och dessutom lämna ut mig helt och hållet, utan tillgång till skydd - aldrig i livet.

Grät och panikade. Min kp gick fram till mig och höll om mig flera gånger. Han kände att jag höll på att tuppa av så han hjälpte mig att sätta mig ner. Han sa att han förstod att det skulle landa såhär i mig, och beklagade vad sina kollegor sagt. Han var verkligen jätteorolig och ledsen för min skull. Han sa att han kommer strida för mig. Att han inte tänker ge upp. Jag bad honom att låta bli, för det är ju alltid såhär, och inget gott kommer ur det. Jag bara grät och grät, sa precis vad jag tänkte; att inget spelar någon roll längre, jag kan lägga mig i ett dike eller kasta mig framför tåget, det kvittar. Han följde mig till bussen och sa att han inte kommer ge sig, utan fortsätta kämpa oavsett vad någon annan tycker eller tänker.

Skrev ett mail till honom igår kväll. En vädjan. Skrev "Var bara vid min sida" som ämne, och här är mailet.

*min kp's namn*, du behöver inte slåss för mig. Du kommer bara fara illa av det, tro mig. Det är ingen vits med att slösa tid och energi på att strida för min skull. Det är min lott i livet att ha det såhär, jag borde ha vant mig, borde ha förstått. Som jag alltid säger; det kan alltid bli värre. Jag försöker alltid att förbereda mig på det värsta och mer därtill, men lyckas aldrig att inse hur mycket det verkligen kommer att gå åt helvete. Jag talar tyst om det oftast, men jag hoppas och vill så oerhört mycket. Men besvikelserna haglar hela tiden. Det är ingen som vill veta av mig, ingen som bryr sig, utom du. Så jag har hellre kvar dig utan att du sliter ut dig och mår dåligt av att strida för min skull, än att du ska slåss tills du inte orkar mer, ger upp, och lämnar mig.

Jag tänker inte vara på något behandlingshem där det är människor som inte klarar av sin vardag. Jag har varit inlagd på "psyk-iva" i evigheter för att det var enda platsen där jag kunde vara, och jag önskar ingen annan att umgås med de människorna där. Det är självklart inte deras fel att de har problem, men det är så utmattande att alltid vara rädd. Aldrig kunna lita på någon. Där hade jag dock personalen, när "de mina" som gick att prata med var i tjänst. Det skulle vara precis samma rädsla att vara någon annanstans här i stan, och det skulle vara än värre att fara bort. Då blir jag helt utlämnad. Den ev "vinst" jag skulle kunna få ut, skulle försvinna av förlusterna pga otrygghet, skräck, ensamhet, osv. Jag klarar inte det. Och jag tänker inte ens "försöka" utsätta mig för det när jag redan är så utmattad och söndertrasad. I så fall är det bättre att jag gör slut på allt.

Jag vet att jag är svår. Har fler än en diagnos och är inte lika "ung i sinnet" som folk tror. Så därför funkar jag inte som "alla andra". Ändå talar alltid de andra om vad som "är bäst" för mig. De lyssnar inte på mig, för de tror inte att jag känner mig själv eller vet något om livet. Men jag tror att jag i många fall har mer livserfarenhet än vad de har, och även känner mig själv bättre än vad de känner sig själva. Det behövs ingen Einstein för att räkna ut att dina kollegor inte kan hantera att jag har andra diagnoser än bara en ätstörning. De reagerar som alla andra jag släppt in en bit - de knuffar bort mig. Jag stör dem i deras vardag där allt är mer eller mindre på löpande band, och de har en massa svar på frågorna de får. De kan ge råd som funkar, säga saker som de vet är rätt. Men så kommer jag. Förstör deras tillvaro med min komplexitet.

Förstår inte hur du står ut med mig. Eller att *min t* står ut. Men hon försvinner ju snart, och hon verkar nästan lättad över det. Och jag klandrar henne inte. Hon behöver tro att jag kommer bli frisk, utbilda mig, få ett liv. För hon har slagits för mig och gått över mängder med gränser för min skull, så hon måste tro att det kommer bli bra.

Men jag ber dig, för din egen skull, att lägga ner striden för mig. Du vill inte ha förbannade kollegor, en sur chef, skäll från "högre ort" i värsta fall. Du kommer ångra dig. Jag vet det.
Dina kollegor tror att jag är "dum i huvudet", och då får de väl tro det då. Det är inte som att det är första gången vårdpersonal i det här landstinget tror det. Det enda jag vill är att du stannar. Om du lämnar mig eller om någon annan beordrar dig att lämna mig, så kommer jag att dö knall och fall. Så snälla, tänk på dig själv och var rädd om dig.

Jag vet att du tror på det goda, att det måste finnas en lösning. Det trodde jag också - eller kanske snarare hoppades - en lång period i mitt liv innan jag fick se motsatsen. Gång på gång.

Låt dina kollegor vara ifred. Låt dem ha de patienter på behandlingen som de tror har en chans att få ett liv värt att leva. Min tid är över. Mina chanser är slut. De menar ju naturligtvis väl, så det är inte deras fel. Det är mitt fel. Jag är för komplex, tänker för mycket, kämpar för hårt, känner mig själv för väl. Det var nog aldrig meningen att jag skulle överleva från första början. Föddes en månad för tidigt, med gulsot. Jag borde ha dött där och då. Världen hade varit en bättre plats utan mig. Det är verkligen sant som Darwin sa; survival of the fittest - den mest lämpade överlever. Jag är ju uppenbarligen rent ut sagt olämplig, för annars skulle det inte vara så här gång på gång på gång. Det är sorgligt, men det finns inget att göra. Hur gärna vi än vill styra allt, så kan vi inte det.

Jag har sedan länge kallat *min t* för min "själamamma" - den person jag borde ha haft som mamma när jag var barn. Och jag tror att du är min "själapappa". Snart förlorar jag min själamamma, och jag klarar inte att förlora min själapappa också. Så jag ber dig att vara rädd om dig, tänk över saker och ting noga så ska du se att jag tyvärr har rätt. Eftersom *ätstörningsenheten* ändrat sig ang min tillhörighet och bara är "konsult" istället för att ta över som det var sagt, så förstår jag ju att de tänker kasta ut mig när *min t* försvinner. Då spelar det ingen roll vad som händer, för då kommer jag inte ha någon. Ständig rädsla och skräck. Ingen läkare, så det blir inga mediciner. De kommer ju inte att ordna med det då, när de inte ens kan ordna med det nu. Så jag förstår ju att jag kommer leva i ständigt mörker och isolering. För jag kommer inte orka. Varken att slåss eller kämpa. Så snälla, stanna bara hos mig. Lämna mig inte. Inte än. Jag vet att de kommer kasta ut mig oavsett behov, så jag vill bara få ha dig så länge de låter mig och du orkar.

Och med dina kollegors "idéer"/beslut/"funderingar", så finns det nog inget kvar av mig. Jag har inte ett uns värde kvar, inte ett uns livsgnista. Så snälla, låt mig bara få gömma mig hos dig där jag är trygg tills dess att hela världen går sönder. Tänk på dig själv och vad du ger dig in i. Det helvete *min t* haft önskar jag ingen levande själ, och allra helst inte dig. Det är ingen idé att kämpa, skit ska skit ha som det sägs. Hjälp mig bara lindra smärtan tills det är slut.

Kom hem och kröp som sagt ner i sängen. Försökte vila, men det gick inte. Tog en lång varm dusch, men det kändes så fel. Som att jag ville duscha bort hästen, och det var ju inte därför. Kröp ner i sängen igen. Tänkte försöka sova en stund innan jag skulle till min kp vid kl 14. Slumrade till kanske en kvart, inte mer. Ögonen var helt igensvullna när jag gav mig av. Kom dit och träffade en patient som jag känner ganska väl. Hon frågade hur det var och jag dog. Min kp kom och han såg på mig med sådan värme att det värkte nästan hål i hjärtat. Kunde inte se på honom. Han var så rörd av det som hänt. Tycker att det är så fint att han kan och törs visa känslor. Samtidigt som jag blir rädd att han ska tycka att det är för jobbigt att ha kontakt med mig. Han berättade om en hund han haft som barn som de fick avliva, och jag såg tårarna i hans ögon. Så jag vet att han förstår, vet att han bryr sig om mig. På riktigt. Vi hann inte prata om behandlingsprogrammet, men han sa dock att det inte var "helt nej", men att det är saker som vi måste diskutera. Jag känner igen det från förra gången, då jag fick bära skuld för sådant som andra gjort och lova att inte göra om det igen - hur man nu kan göra det när man aldrig gjort något från början. Jag bestämde mig på vägen hem för att om det är för kränkande, för nervärderande saker som de vill lägga på mig, så skiter jag i att gå behandlingen. Det är ingen vits att vara på ett ställe där alla utom ens egen kp tycker illa om en och vill skuldbelägga för allt ont som händer och sker.

Kom hem. Gick in i sovrummet med börsen. På vägen ut trampade jag som så många gånger förut på mitt fårskinn som jag har på golvet, och en geting hade trasslat in sig där. Så jag blev stucken på sidan av foten när jag tydligen råkade "sparka till" den. Kändes det? Ja, visst, Gjorde det ont? Nej, inte direkt. Är så avtrubbad. Kletade på lite xylocainsalva och kröp ner i sängen. Hade tagit en stesolid innan jag for till min kp, så jag gissar att den hade någon slags effekt i kombination med både samtal och getingstick. Bäddade ner mig under bolltäcket och lade hästens sko bredvid mig. Höll i den, klamrade mig fast vid den. Och somnade.

Igår kväll när ägaren kom med övernattningssaker till dottern så kom hon fram till mig med en hästsko. En av *hästens namns* skor som de plockat av kvällen innan. Jag kunde inte ta emot den, kändes för intimt, för mycket. Men hon sa att hon gett barnen varsin, behållit en själv, och att jag skulle ha den fjärde. Grät som ett såll. Jag vet att det bara är en sko. Men det är allt jag har kvar av henne som går att ta på. Det enda som jag kan se med mina ögon. Så ja, att hålla i den tröstar mig.

Hur står man ut. Kommer det någonsin att sluta kännas såhär, som att världen har gått sönder. Jag har förlorat en del av mig själv. Jag tog mig an den här hästen första gången jag såg henne. Hon var ovårdad, förvildad, och alla sa att hon var fruktansvärd och ville inte ha med henne att göra. Därför fick jag bry mig, eftersom ingen annan gjorde det. Att vara nära henne har varit som att vara nära och ta hand om mig själv. Jag har aldrig vart populär, omtyckt, "fått en chans" - precis som hon. Så jag har försökt ge henne allt. Hon skulle inte behöva känna så som jag gör. Och nu när hon är borta, så är en del av mig borta. En stor del.

Aldrig mer får jag se hennes grova, mjuka ansikte. Aldrig mer känna hennes mule mot min kind och hur hon luktar på min hals och andas i mitt öra. Hon kommer aldrig mer att se på mig med sina förstående ögon, aldrig mer varsamt lägga sitt huvud mot min axel när jag omfamnar henne och viskar i hennes öra. Jag tog omvägar på vägen till och från gården för att få se henne några extra sekunder varje dag. Möta hennes blick som var som en direkt koppling till hennes själ. Höra hennes gnäggande, men även det som aldrig hörs. Alla hemligheter. Alla ljudlösa meddelanden och konversationer vi hade. Vi två var en. Så när hon nu är borta, så är jag halv.

straxt före kl 6:30 imorse somnade "min" häst in för gott....

sov i klubbhuset på gården tillsammans med ägarens dotter... tolvåringen som jag tycker är så jobbig......... men hon ville så gärna, och jag hade ju redan funderat på att göra det..... hennes mamma var också helt förkrossad............

vi borstade, masserade, klappade, kramade, kliade, ryktade och matade henne med massa godsaker igår eftermiddag och även senare på kvällen.......

åt pizza och godis och slog på en film och lade oss i varsin säng....... jag slumrade till lite.... så bytte vi film och lilla tjejen somnade direkt av utmattning......... hon sov hela natten tills jag väckte henne kvart över fem.......

hennes mamma kom och vi gick ut...... det blåser verkligen storm här idag.........

när lastbilen kom så höll jag på att kräkas........... tårarna bara sprutade och jag fick inte luft.................... kramade om flickan hårt... hon såg döende ut själv..................

vi hämtade hästen från hagen..... tjejen ville att jag skulle göra det, men jag sa att det är ju hennes häst och att jag ju finns vid hennes sida................ pratade med henne mellan tårarna hela vägen till stallet..... sa att det är det finaste man kan göra för någon man älskar... att få ett slut på lidandet........... det är en av de mest osjälviska handlingarna som finns......... att släppa taget.................

min "kollega" dök upp, försenad som alltid...... ägaren tyckte inte att jag skulle vara med när det skedde, utan att jag skulle minnas henne levande..... så vi gick in i huset medan min "kollega" stannade hos hästen........

tårar och snor bara sprutade........ jag pep att det är så jävla ovärdigt med en container........... ägaren höll med..... sa att hon i alla fall bestämt att hon ska brännas och absolut inte bli hundmat eller något annat.............

lastbilen åkte och vi satt kvar en stund inne i huset.........

innan vi skildes åt på gårdsplanen kom ägaren fram och kramade om mig, hårthårthårt....... och då brast det totalt för mig.............. höll på att rasa ihop i en hög.......... hulkade och tårarna forsade mer än någonsin.......... hon viskade då "tack för att du älskade *hästens namn*"..........................

sen for de hem och jag cyklade hem......... och nu ligger jag i sängen och bara.... ............... ....... ..... .....dör.................