Har varit ute och gått. 45 min i snön, kylan och mörkret. Antar att det kommer börja nu igen; mina nattliga promenader. När det är riktigt illa så brukar jag gå och gå på nätterna. Har dock försökt att inte göra det sedan jag flyttade för drygt 1½ år sedan, för här känner alla varandra. Men ikväll var jag bara tvungen. Har ingen ro. Gick en slinga runt "byn" på vägen. En bit av den går på en länsväg där det inte finns gång- och cykelväg eller trottoar. Det kom nästan inte en enda bil. Jag hade reflexväst och extrareflex med lysen på mig för att synas. Vet ju hur otäckt det är att åka bil eller cykla och möta folk utan reflex och/eller lyse. Hörde hur ett större fordon närmade sig. Visste inte vad det var eller om det skulle svänga in på någon annan väg än där jag gick. Två lysen dök upp. En lastbil. Långtradare. Tankarna virvlade runt i huvudet. Hade jag inte haft reflexer på mig - ja, vem vet vad som skulle ha kunnat hända. Men... jag hade ändå ett val. Jag hade kunnat göra slut på det. Just där, just då. Men det hade inte varit rättvist mot chauffören att se att han körde på någon. Hade i så fall varit bättre att jag bara haft mina svarta kläder på mig och blivit köttfärs. Så gick jag och tänkte. Massor. Om jag hade kastat mig framför lastbilen med reflexerna på mig, så hade chauffören i alla fall vetat att det inte var hans/hennes fel. Utan att det var mitt val. Mitt beslut. Resten av vägen gick jag och funderade på det. Varför jag valt att inte kasta mig framför lastbilen. Och jag kom fram till att... jag ska träffa min kp imorgon. Samtal, han ska laga middag på måltidsbehandlingen, och ha frukosten på torsdag morgon. Därför gjorde jag det här valet idag. Just idag så dog jag inte.

Jag har lagt ner. Orkar inte mer. Fått kallelse till dietisten på torsdag - som jag varken bett om, vill gå till, eller som skulle kunna göra någon skillnad. De kan dra åt helvete på ÄS. Den enda vettiga är min kp, som lyssnar och faktiskt kan tänka själv och därför förstå.

Har lagat mat ikväll. Potatis- och purjolökssoppa. Ätit. Känns skit.

Behandlingen jag går på på ÄS är en individuell behandling som sker i grupp. Men jag får inte ta del av det som skulle vara individuellt för mig. De hade rond i torsdags och min kp tog upp att jag blivit överviktig. De andra i teamet tror att jag har smitit iväg och hetsätit när de inte sett. De tror alltså inte på det jag säger. Därför vill de att jag ska träffa en dietist, samt ta blodprover. Saken är den att jag har inte ens två veckor kvar på behandlingen, men de kan ändå inte ens låta mig få det anpassat så att jag tex får fika en banan istället för BÅDE banan och macka. Har tid hos dietisten på torsdag, och eftersom jag inte har någon läkare så finns heller ingen som kan ordna med prover. Jag kommer inte genomföra något av det i alla fall. Dietisten kommer säga tre saker; ät normala portionsstorlekar, ät regelbundet och ät varierat. Jag vet redan det. Sa det till min kp och han håller med. Och proverna kommer som sagt inte att bli av. Finns ingen som kan skriva remiss, och jag går inte dit en gång till och sitter där med alla jävla människor. Sist fick jag panikångest och då var min t med. Min kp sa att han kan följa med mig, men jag orkar inte. Det hjälper inte. Jag hade behövt de här två veckorna, men nu kommer jag knappt vara på ÄS. Min kp var gråtfärdig när han gav mig beskedet att inget blir ändrat för att passa mig. De andra i teamet anser att "det kan skapa ångest" om jag har gått upp i vikt av maten och inte behöver äta lika mycket som de. Jag grät och skrek att min hatkärrings patienter aldrig behöver äta så mycket som är "normalt", för att "det skapar så mycket ångest för dem" - så de slipper. Och hur fan tror hon att min ångestnivå är när de sitter där med en skvätt mjölk på morgonen, medan jag ska trycka i mig 3 dl fil, sylt, flingor, 1 mjuk macka, och te?????

Kramade min kp länge, länge, innan vi avslutade samtalet. Han muttrade något om att han skäms över att tillhöra ett sådant team, och att han inte förstår hur fan de tänker. Jag svarade att hela ÄS-behandlingen är föråldrad, att de göder patienterna istället för att faktiskt hjälpa dem. Han höll med.

Har en känsla av att han kommer att byta arbetsplats inom en överskådlig framtid.....

Idag åt jag inget före middagen som jag åt på ÄS. Sedan dess har jag ätit lite godis, några skorpor och en clementin. Beställde laxertabletter vid midnatt. Jag står inte ut längre. Vill bara dö. Inget annat. Bara dö. Min kp sa att det vore tjänstefel om han skulle säga att det är ok att jag gör det, och jag förstår vad han menar. Men han förstår också varför jag gör det. Han är inte dum i huvudet. Jag satsade allt jag hade och mer därtill. Och så förlorade jag allt. Nu ligger jag här med övervikt som nästan är sjuklig, inga kläder passar - kan inte rida för inga kläder funkar - jag har dödsont i ryggen pga övervikten, lederna vid knäna håller på att ge sig under tyngden också. Operationsärren på låren håller på att spricka upp.

Jag klarar inte av det här. Vill ta livet av mig. Det är inte värt allt det här, livet kan omöjligen vara värt allt det här. Oavsett om jag så lever min dröm i resten av mitt liv från och med denna stund, så kan det aldrig väga upp för all skit jag varit och är med om. Aldrig.

Ja, så var man tillbaka på ruta noll; min läkare ska vara ledig i ett år till, och så är jag överviktig.

Det betyder att jag inte kommer ha någon alls efter april när min t går i pension. De kommer ta ifrån mig min kp, eftersom ÄS "bara är konsult", och medicinerna sinar redan nu - i alla fall de som inte är narkotikaklassade.

Övervikten som jag fått på behandlingen vill de inte göra något åt, förutom min kp. "Vi hjälper inte patienter att gå ner i vikt, utan bara upp". Jaha, kul för dem. Antar att jag ska börja svälta och träna ihjäl mig då så att jag blir underviktig, för DÅ kan jag få hjälp.

Jag kan knappt tro det - jag är tillbaka där jag var innan jag träffade min läkare och var överviktig. Grät i duschen på ÄS igår. Sen var det bara att bita ihop, för de unga tjejerna behöver stöd och eftersom det inte finns någon annan vuxen så..... tadaaaaaa - jag är hoppyterapeut.

Det har blivit ett väldigt tjat här på behandlingen om att jag måste gå till tandläkaren. Har fått alla visdomständer i en mun som var för liten redan från början. Det har gjort att många tänder pekar åt alla möjliga håll, för att det är så trångt. Inte bara visdomständerna själva, utan de flesta tänder. Det är ganska smärtsamt, men jag försöker att inte tänka på det, för då skulle jag inte stå ut med smärtan. Har försökt förklara för min kp varför jag inte kan gå till tandläkaren, men det har inte varit läge att ta upp det. Och imorgon är det rond, så då kommer väl "teamet" på ännu en "bra idé" som går ut på att jag ska tvingas till en tandläkare...........

Så jag har mailat honom och försökt förklara VARFÖR det inte funkar.........

"Det finns en förklaring till det här med tandläkare, annat än att jag bara har tandläkarskräck. Hade jag bara haft tandläkarskräck så finns det ju hjälp och stöd man kan få. Anledningen till att det gått från "omöjligt" till "livsfarligt", är min PTSD. Innan flasharna började komma så kunde jag som lura mig själv så att jag överlevde, och då var jag ju dessutom ett barn som kunde ha mamma med mig som stöd utan att någon trodde att jag var förståndshandikappad. Jag har ju varit hos tandläkaren ganska ofta som barn, och jag har dragit ut ett antal tänder och haft allt möjligt skrot i munnen.

Det som gör mig så livrädd är mina erfarenheter på kvinnokliniken. Dels den andra undersökningen jag gjorde där då jag var vaken - jag skrek "nej" och "bara titta", men hon slutade inte. Det gjorde så jävla ont och jag hade en massa flashar och det var precis som ett övergrepp. Men det beror även på den tredje och sista undersökningen som kombinerades med operation. Då kom jag dit dagen innan med *min t*  och blev inlagd där. *Min t* skulle komma tills dess att jag skulle tas till anestesin, men hon var försenad. Så när personalen från kvinnokliniken lämnade mig där, så var jag helt ensam med de där satmarorna. De visade ingen som helst förståelse och följde inte överenskommelsen. Det var sagt att pga min historia, så skulle jag få bli sövd på annan plats än undersöknings/operationsbordet, men de vägrade. Jag hade fått hästdoser med premedicinering, men skulle ändå fixa allt själv. Jag panikade och grät och var väldigt vinglig på benen, men fick själv ta mig till bordet och lägga mig där. De började bända isär mina ben och sätta fast fötterna i något som liknade slalompjäxor - innan de sövt mig. Trots att de visste vem jag var och vad som var överenskommet. De trodde kanske att jag som de flesta andra inte skulle minnas något av det efter allt Midazolam, men jag minns ALLT. Vet att jag bara ville att läkaren skulle komma, för det var ju tillsammans med henne som vi bestämt och planerat allt. Men hon hann inte komma, och anestesipersonalen lyssnade inte på ett ord av vad jag sa. Och *min t* kom inte. Hon hade lovat, men hon kom inte. Hon var inte ens där när jag vaknade. (Jag har såklart förlåtit henne för det, och för andra löften hon lovat dyrt och heligt men som hon brutit. Konsekvenserna av de löften hon inte hållit har skadat mig för livet, för det har verkligen bara handlat om "på liv eller död"-saker. Men jag har inte glömt. Och jag väger såklart in det i allt annat hon sagt och säger.)

Så INGEN som jag inte litar på till 500% får ens pilla på mig när jag befinner mig i en sådan situation. Och som du kanske kan förstå så finns det vissa likheter med en tandläkarstol och gynstol......... Därför kommer jag aldrig att sätta min fot hos en tandläkare. Jag dör hellre. För det blir bara ännu ett övergrepp. Spelar ingen roll vad det är för tandläkare, utan tyvärr är jag så skadad.
Och om jag ska kunna fixa mina tänder så måste jag få vara inlagd någonstans dagen före - för att jag inte ska göra något dumt innan det är dags och för att jag ska kunna ta mig dit. Och ingen får ens peta mig i munnen så länge jag är vaken. Så nej, det kommer inte att fungera. Därför tänkte jag att det kanske skulle fungera om jag fick den hjälp som finns för de som inte klarar att gå till en vanlig tandläkare; någon som kommer hem till en och gör som en första bedömning, och sen får man hjälp att komma till tandläkaren på det sätt man behöver. Och då går det dessutom på högkostnadsskyddet för vård, så jag skulle ha råd med det. Men som sagt sedan tidigare - jag har ju inte samma rättigheter som alla andra.

Förhoppningsvis förstår du nu varför jag hellre går med min outhärdliga värk och en mun som knappt går att äta med. Om det ändå slutar med att jag kommer ta mitt liv så kan jag ju i alla fall glädjas åt att jag slapp just den psykiska terrorn. Och jag hoppas att det här även förklarar varför jag skulle behöva göra allt på en och samma gång också. Ingen vill ju hålla på och göra sig så stora besvär för min skull. Och jag skulle inte palla själv.
 

.....nu när jag skriver och är mitt i det, så känner jag hur ont det gör i munnen......... men jag försöker annars bara att stå ut.... distrahera mig........."

Var på gården idag. Tog en promenad dit för att se hur det är med hästarna, och särskilt en av dem som är sjuk. Fick en chock när jag kom dit. De stackare som stod på lösdriften såg ut som att de just kommit från typ djurskyddet....... tomma i blicken... skitiga, ovårdade........ Blev så ledsen så jag nästan dog..... Min fd "sköthäst" står ju där, så jag ville bara ta henne därifrån......... men hon var ändå inte den som verkade värst utsatt......

Kom in i stallet och hälsade på sjuklingen... och herre min gud......... har aldrig någonsin sett honom så dålig........ Fick värk i hjärtat.. Fatta att han har stått där i x antal dagar utan att någon har brytt sig om att han varit så uttorkad att han nästan dog........... De har inte ens mockat...... och han står på boxvila med en hovböld....... Jag skottade ut de värsta kissfläckarna.... något får gårdsfolket för i helvete göra.... Och visst, jag mockade nästan helt och hållet ändå.. men.... ja....

Intrycket av hästarna på lösdriften stämde ganska bra överens med de stackare som var där och jobbade... Den unga tjejen sa knappt ett ord.. hon såg helt slut ut..... och den "nyanställda" tjejen var mer eller mindre knäckt och pissförbannad...... Hon sa att hon ALDRIG skulle ta dit sin häst... Hon hade tänkt göra det från början, men nej - hon kommer INTE att göra det.

I veckan har en av hästarna fastnat med grimman i en krok i en foderlåda. Den hästen dog nästan. De ska kasta ut läromästaren som snart är 20 år och som alltid har stått i stall, på lösdriften. De orkar inte fodra honom. Kaniner har bara "försvunnit", och de som är kvar har så långa klor att man snart måste klippa i pulpan för att de ska kunna gå. När jag gick igenom dem, bur för bur, kanin för kanin, så tänkte jag att "jag tar dem och sticker"....... men det funkar ju inte så..........

Tänk dig att du befinner dig i ett krigshärjat land. Allt är mörkt, disigt, blött, kargt och kallt. Du är mitt i allting, och måste hålla dig gömd. Oavsett vilka soldater som än skulle hitta dig, så skulle det innebära tortyr för resten av ditt liv. Förnedring. Du är rädd. Livrädd. Du gömmer dig i en håla i marken. Hör alla smällar, alla skott, bomber, och alla springande fötter som bara är en hårsmån från att hitta dig. Jorden rasar in för varje fotsteg som tas ovanför ditt gömställe. Det är bara en tidsfråga innan de hittar dig. Du ligger där ihopkrupen med knäna uppdragna till hakan, och gömmer ditt huvud med dina armar och händer. Det är smutsigt och lerigt. Du har levt i hålan så länge, och det finns ingen mat, inget vatten, ingen toalett, ingenting. Du minns inte längre hur dagsljus ser ut. Varje cell i din kropp skriker av rädsla. Av hunger, inte efter mat utan efter att få vila. Få känna något slags lugn och ro, ett uns trygghet. Musklerna krampar, skakar. Det var oändligt länge sedan de fick slappna av. Varje uns av både kropp och själ gnyr av smärta och utmattning. Luften är tjock. Den stinker ruttet och av lera som inte fått något syre sedan dagen du föddes. Allt är svart. Smutsigt. Äckligt. Du vet att den farliga världen utanför bara är som en förlängning av din håla. Det enda du vill är att få dö. Du orkar inte lida mer. Men det finns inget skonsamt sätt att ta ditt liv. Det finns inga vassa föremål, inget vapen, ingenting. Det enda du kan göra är att känna och höra ditt hjärta slå som en stångjärnshammare, och hur dina lungor försöker kippa efter luft som inte finns.

Plötsligt sträcks en hand in i hålan. Den är ren och varm. Du håller andan, för det är förmodligen bara ett knep att locka ut dig. Till tortyren och förnedringen. Eller så spelar bara din hjärna dig ett spratt. Handen försvinner. Men den kommer tillbaka, med jämna mellanrum. En dag när handen återigen dyker upp tänker du att det inte spelar någon roll ifall den är vad den ser ut att vara, eller om den bara är ett knep eller ett hjärnspöke. Du lyfter och vecklar sakta, sakta, ut ditt ena pekfinger. Men du törs inte röra vid handen. Du tänkte dock tanken. Den tanken växer sig större och större, tills du till slut en dag står vid vägskälet att gräva ut ditt hjärta med naglarna och göra slut lidandet, eller att prova att peta på handen. Du är så trött. Så trött och utmattad att det känns som att det nästan inte spelar någon roll om det bara är ett knep. Så du gör det. Du petar på handen med ditt ena pekfinger. Nuddar lite lätt, och rycker snabbt undan och tänker att det är kört nu. Nu kommer de slita ut dig ur hålan och tortera dig och hålla dig vid liv så att de har en leksak. En trasdocka att roa sig med. Men inget händer. Handen är kvar. Den har inte rört sig. Du kan inte andas under väntan på handens reaktion. Men inget händer. Handen försvinner igen. Och kommer tillbaka. Du nuddar vid den igen och igen, och inget händer. Den fortsätter att komma tillbaka. Så en dag tänker du att du ska våga lite mer. En gnista av hopp har tänts inom dig, långt, långt inne. Du lägger din hand i den rena varma handen, och hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Du tänker att nu är det slut. Men inget händer. Allt snurrar, blir en gröt. Det här kan inte vara sant. Håller du på att bli tokig? De välbekanta smällarna och fotstegen hörs och känns, precis som vanligt. Dag efter dag lägger du din hand i den varma handen, men den hugger aldrig tag i dig och sliter dig ut ur din håla. Det blir ingen tortyr, du är ingen trasdocka. Du vet inte vad du ska tro eller tänka. Allt är så overkligt. Det snurrar. Du vet inte om du ska skratta eller gråta, leva eller dö. Dag för dag går. Du kramar till slut handen, och handen kramar tillbaka. Du sliter åt dig din hand, men upptäcker att den rena handen inte höll fast dig, gjorde dig inte illa. Dagarna går. Du håller hårt i den rena handen de stunden den finns där. Den har blivit din enda ljusglimt. Ditt enda hopp. En dag får du frågan att följa med handen, till en annan bättre plats. Du törs inte. Det är ju tortyr som väntar där ute. Handen försäkrar att den skyddar dig, men du tror den inte. Det är i alla fall vad du viskar som svar. Men en dag säger du ja. Du kastar dig ut i det okända och förmodligen mot faran. Du är medveten om riskerna, men du orkar inte leva i den svarta hålan längre. Du lyfts upp, upp i ljuset. Bort från det kalla, karga, smutsiga. Det är så ljust att dina ögon inte kan se något. Men du känner handen i din, hör den trygga rösten tala lugnande. Den talar om att det inte är någon fara, talar om att det kommer bli bättre nu. Rösten talar om beskydd. Förståelse. Empati och ömhet. Du känner värmen. Hjärtats slag saktar långsamt ner. Andningen går lättare. Det rycker i musklerna som börjar släppa sitt järngrepp. Tröttheten kommer och sveper in dig. Du funderar på om det är en så bra idé att slappna av helt, men sakta börjar du släppa taget. Lämna den mörka, kalla, karga hålan bakom dig. Släppa efter på skräcken av krig och tortyr. Släppa på kontrollen. Handen lovar dig frid och trygghet, och du orkar inte kämpa emot. Du vill inte kämpa emot. Så du släpper allt. All kontroll. Vilar i värmen, ljuset, det rena. Vilar i tryggheten. Vilar i vetskapen om att handen skyddar dig från allt ont. Just där, just då. Då är du fri.

Så är det för mig när min kp tröstar mig, håller om mig, finns vid min sida. Jag lämnar kontrollen till honom, släpper allt, och bara är. En hel livstid av skräck, rädsla, sorg, mörker... suddas ut. Och jag bara är.