Ingen ny spydig kommentar. Tänk, vissa är verkligen ute efter att försöka trycka ner andra. Men mig trycker man inte ner så lätt som man kanske tror.

Jag har i alla fall hittat en ny "hobby". Vad det är tänker jag inte avslöja här, men jag tror att det kan bli ganska bra. Just nu är jag mest bara trött trots sovmorgon. Har inte hört något men om en timme bär det förmodligen av på möte. Kommer bli mycket intressant. Jag ska nog mest avvakta och låta mitt ombud svara på frågor, i alla fall faktafrågor. Tar ev med mig min diktafon ifall om att det verkar vara en skum typ. Det får bli min försäkring - som ingen vet om.

Vovven är promenerad i alla fall, så han ska bara äta lunch och ut och kissa så är allt startklart.

Mailade min läkare på min kp's inrådan, så det ska bli intressant att höra vad hon tycker och om hon har några förslag.

Är så trött, trots att jag sovit nästan helt sammanhängande i fem timmar, men det kanske är kroppen som är ovan att vara helt klubbad.

Nu finns ingen återvändo, måste gå till domstol. Min namnteckning är förfalskad och det går ju tyvärr inte bara att släppa. Känns förjävligt. Hade hoppats på att slippa det, bara få en ursäkt och gå vidare. Men det går inte nu när det är ett grövre brott.

Och ja, om det är fler som läser det jag skriver och sitter och googlar på psykiska sjukdomar för att sedan leka hobbypsykolog, så besparar jag mig era idiotiska kommentarer. Menmen, jag fick mig ett gott skratt - samtidigt som man tycker synd om sjuka och så empatistörda människor. Misstänker att kommentatören är en ung människa som är väldigt olycklig - "brukar ju vara så", som hon skrev eller hur det nu var.

Dags för sängen. Imorgon blir en intressant dag. Har kommit på nya uppslag för hur jag ska hantera saker och ting. Blev riktigt peppad nu ikväll/inatt.

min kp hörde av sig via sms

skrev att han går hem för helgen nu och att han inte har någon lösning

ville att vi ska ses på parkeringen på måndag men jag har sagt nej

tänker inte vara i närheten av kärringjäveln

det kommer bli intressant när mitt juridiska ombud ringer henne

hon kommer skita ner sig

och det känner kännas så jävla bra

har inte hört något om mötet ang trakasserierna och hoten

deadline var kl 16:00

ombudet hörde av sig och behövde mer tid

hon fick det och bad om ursäkt för att hon är så hostig

men jag gjorde klart för henne att det ju faktiskt är de andra som valt att ha mötet sista dagen

så det är inte hennes fel

tårarna bara rinner

nu har jag ingenting

och ingen

dör jag nu så är det ingen som saknar mig förrän i mitten av nästa vecka

Ska jag skära mig eller ej. Vill. Behöver. Men ska jag slösa bort alla års strid, alla års kamp mot rakbladen.

Hade ärren inte varit så många eller så synliga, så skulle det inte vara ett alternativ. Men som det är nu; vad skulle ett eller några fler ärr göra för skillnad.

Hade samtal med min kp idag. Var så ledsen redan från början. Grät och grät. Efter en stund sliter hatkärringen upp dörren till min kp's rum - som hade den röda lampan UPPTAGET tänd. Hon knackade inte, gjorde ingenting. Bara öppnade dörren. Hon tittar inte ens på min kp utan bara mig. Så säger hon till mig att jag är för högljudd och att det hörs in till hennes rum, och hon ber mig att vara tystare. Sen går kärringjäveln.

Jag säger till min kp att jag inte tänker prata mer. Känner ett så jävla stort hat och ett intrång i samtalet utan förvarning, så jag säger att "jag går hem". Min kp är nog ganska chockad så han säger inte så mycket. Jag reser mig upp och säger återigen att "nu går jag hem skär mig". Min kp säger att jag inte ska skära mig, jag svarar att det ska jag visst det. Talar om för honom att jag aldrig mer kommer tillbaka till det där jävla stället. Så tar jag min handväska och går. Han sitter fortfarande när jag går.

Så kom ihåg det gott folk; gråt för i helvete inte på psyk - ni kan störa någon annan! Eller som kärringen skrev i mail till mig; "det blir svårt att focusera för andra". Ja, kärringjäveln kan inte ens stava till "fokusera". Och så skrev hon att det är tunna väggar - jaha, och vad fan ska JAG göra åt det??????

Jag mailade henne och frågade vem hennes närmsta chef är och om hon tänker skriva en avvikelserapport alt göra en Lex Maria, men hon svarade bara att "om jag sårade dina känslor så var det inte meningen", och så kommentaren om dåliga väggar. Men jo tjena - såra känslor....... om det bara var det!!!

Hon tog ifrån mig den enda trygga plats jag har. Hon tog ifrån mig allt.

Min kp försöker övertyga mig om att jag har ett värde, att jag har rättigheter och att jag får vara ledsen.

Men vad händer? Jo, min hatperson kliver in mitt under ett samtal i min enda trygga zon, och beordrar mig att gråta tystare.

Kom hem och försökte både ringa, smsa och maila min kp. Ja, RINGA, JAG. Han svarade inte. Skickade sms när han var på väg hem, sen har jag inte hört något mer. Jag kommer ta livet av mig om han inte hör av sig imorgon. Har bett på mina bara knän att han ska ta mig med till sin andra arbetsplats, göra ett undantag och träffa mig där istället. Men det är ju inte första gången jag ber honom om det. ÄS har förlorat två personal på senare tid, plus nattpersonalen. Så behandlingsprogrammet är inte igång. Det är ett sjunkande skepp, och den dåliga chefen har slutat - och istället tog satkärringen den. Den enda vettiga människan förutom min kp har också försvunnit.

Känner att det här är slutet. Det går liksom inte längre. Jag orkar inte. Och när psykpersonal ber en att gråta tystare, ja....... vad ska man säga...... Som om det är mitt fel att de har sina lokaler i baracker. Och en annan sak jag tänker på hela jävla tiden är att "fan var skönt att bara ha problemet att 'inte kunna fokusera', själv försöker jag låta bli att ta mitt liv".

OM jag får DRÖMMA så skulle jag göra såhär, för så mycket HATAR jag den där jävla kärringen:

När jag jobbar som ssk om x antal år, och *KÄRRINGEN* kommer in och söker hjälp för att hon blivit sönderknullad och hotad gång på gång på gång i åratal, och blåslagen var och varannan dag, så ska jag bemöta henne på samma sätt som hon bemöter och behandlar mig. När hon sitter där, gråter hjärtskärande, har paniken i halsen, är förtvivlad, och försöker hålla tag det lilla hon kan hitta som varar. Det sista halmstrået som är tryggt, en sista gnista ljus i det becksvarta mörkret och i all förstörelse - ja, då vet jag vad jag ska göra.

När hon sitter där ihopkrupen och söndertrasad och jag hör hennes tårar, då ska jag strunta i den röda upptaget-lampan, gå in och se ner på henne och be henne gråta tystare, vara förtvivlad tystare - för det stör andra. Jag ska bryta den enda trygga barriären hon har i det rum hon sitter i. Trasa sönder den enda lilla sköra fristaden hon funnit, den enda trygghet hon har, och jag ska ta den ifrån henne. Rycka den ifrån henne.

Om hon sedan vågar kontakta mig pga det och ställa två klara och tydliga frågor, så ska jag göra precis som hon gjort mot mig; skita i att svara på frågorna och bara be om ursäkt om jag "sårat hennes känslor", tala om att lokalerna är lyhörda och att andra "har svårt att fokusera" när hon låter. Hon ska få lida för väggarnas tunnhet, de skräpiga lokalerna, precis som jag fick göra. Jag ska få henne att förstå att hon är precis så värdelös, hemsk och äcklig som hon känner sig och tror sig vara. Jag ska bottensänka hennes skadade självkänsla, hopp och livsvilja och tala om för henne att hon inte kommer klara av det hon vill och att hon borde ha betydligt lägre mål. Jag ska ljuga ihop berättelser om henne för andra. Allt precis som hon har gjort om mig.

När jag gjort det - stått där och förstört det allra sista hon har, medan hon suttit ihopkrupen - så ska jag fråga henne om hon minns mig. Om hon minns allt skitsnack om att jag har "gallbesvär", hur hon talade om för mig att jag aldrig skulle klara att arbeta som ssk upprepade gånger, hur hon tryckte ner mig och kallade mig mobbare, smällde igen dörren i mitt ansikte och stängde mig ute från gruppen efter att ha bagatelliserat min smärta och min ångest och panik. Om hon minns att hon utmärkt mig inför andra när allt jag ville var att vara som alla andra och att alla skulle ha samma rättigheter.
 
Sen ska jag le det där lugna, stela, nervärderande leendet, och stänga dörren men med en sjuhelvetes jävla smäll!!!!!! Och jag skulle kalla henne både könsord, svordomar och öknamn på väg därifrån.
 
 
Sen skrev jag även till min kp: 
 
Jag kommer inte till *ÄS* mer, inte så länge hon är kvar där. Hon har problem, psykiska problem, för hon förstår inte vad hennes handlingar kan få för konsekvenser - eller ATT de får konsekvenser. Hon förstår inte osynliga - men för andra självklara - gränser och regler, och hon kan inte känna den förståelse och empati som man behöver inom vårdyrket. Särskilt inom psykiatrin där man jobbar med trasiga själar. Om ryktet är sant att hon jobbat på provtagningen innan så förstår jag att det passade henne bättre - bortsett från stressen. För hon är inte stresstålig för fem öre. Men där var allt mer "fyrkantigt" än vad det är nu, och det passar henne bättre. Då slapp hon också den längre patientkontakten och förväntades inte engagera sig på samma sätt; då kunde hon vara klinisk.

Har fortfarande inte bestämt om jag ska skära mig eller ej. Tagit mer stesolid och ätit både pizza, chips och kakor. Men det räcker inte. Hon har trasat sönder min fristad. Min enda fristad. Den enda platsen där jag kunde gråta, enda platsen jag i alla fall kunde försöka släppa taget för en stund, enda platsen som betydde trygghet för mig. Idag har jag lärt mig att man inte ska gråta om man är ledsen, för risken finns att det stör andra - även inom psykiatrin. Och den röda lampan betyder inte ett skit, för folk kan slänga upp dörren när de vill ändå.

Så vad gör jag nu? Förlorar jag dig pga att jag inte kan ta *KÄRRINGENS* skit längre, och särskilt inte efter idag och hennes jävla lama ursäkt och vägran att svara på vem som är hennes chef och om hon tänker rapportera händelsen, så går jag under. När hon nu vet att lokalerna är SKIT så får hon väl klaga hos ledningen, inte bestraffa mig. Och vaddå "svårt att fokusera" - jag försöker för i helvete att ÖVERLEVA. Man kan inte jämföra lidanden!!! Men hon och allt som har med henne att göra går ALLTID först. Samma sak på *BEHANDLINGSPROGRAMMET* som överallt annars - hennes jävla specialbehandlingar bara kryllar.
 
Så vad gör vi nu?
Är det slut nu?
Jag kan inte vistas i samma lokal som kärringen, för till skillnad från andra idioter inom psykiatrin så har det gått att "tala förstånd" med dem. Sen har de ju gått i taket och inte kunnat hantera det, men då gick det i alla fall att AGERA. Det går inte med *KÄRRINGJÄVELN*. Och nej, jag kommer inte till *ÄS* på måndag, och jag kan INTE vänta till nästa vecka för att se OM det finns någon lösning. Jag har nog med hela *GÅRDS*-skiten utöver flasharna, så jag orkar inte en sådan här helg.

den första delen av helvetet skulle ha varit över igår

ska vara över idag

men har ändå inte hört ett ljud - igen

blir det inte idag så kommer jag skära mig

får de jävlarna sitta där på sina poster och slippa undan

ja, då tänker inte jag finnas längre

jag försöker och försöker

får höra "vänta lite till"

och "vänta lite, lite till"

om och om igen

men inget händer

skriker snart

måste ta lugnande

men det "roliga" är att stesolid 10mg inte i finns att få tag i

hahahahahahaaaaaaa

igen!!!!

samma sak för säkert 10:e gången på bara några år

SKITKUL

nu ska jag gå ut med hunden

sen ska jag vara hemma och dö

och se om det blir något av skiten under dagen

Är så trött. Gråter så mycket. Orkar inget.

Inget händer på "terrorfronten", allt är som tidigare. Och mitt juridiska ombud gör inget, utan hon vill bara att jag ska vänta. Och jag orkar fan inte vänta längre. Jag lever under hot. Hon vill att jag ska låtsas som inget har hänt, men själv törs hon inte ha varken häst eller utrustning kvar i stallet när det väl börjar hetta till. Hon sa till mig att hon skulle flytta allt igår och jag sa att jag såklart hjälper till. Men det blev inget. Så det betyder ju att terrorn kommer fortgå. Saken är den att jag fattar inte att hon inte förstår hur det är för mig. Hon är orolig för djur och saker, och det är ju JAG som är den som korsfästs. Och jag har också djur och saker att skydda. Jag bor ensam, går ut ensam. Jag är en enkel måltavla. Men jag ska bara låtsas som att det regnar. Medan hon far på hundutställningar, tittar till valpar, sköter hästar, hjälper till på hoppträningar, fixar och följer med och gör allt för sin dotter på tävlingar var och varannan helg. Jag fattar att hon är trött, att hon kan bli förkyld, sjuk, är upptagen, osvosv.... men NÄR kommer det här att vara över??? Hon har lovat gång på gång; i våras ett antal gånger, innan sommaren, efter att jag kommer hem från semestern....... "till helgen"...... "nästa vecka"............ Men inget händer. Inget.

Hon jobbar pro bono, men betyder det att jag ska gå under...? Jag kommer snart skära mig för att jag inte orkar. Tar lugnande varje dag, men det hjälper inte. Har gått upp så mycket i vikt sedan före sommaren att jag inte kommer i några som helst kläder förutom mjukisbyxor och någon stor t-shirt. Så mycket har jag hetsätit. Och inte laxerat.

Det var länge sedan jag hade både tankar och planer på att ta mitt liv. Men de börjar återvända mer och mer. Har berättat för henne att det är såhär, att jag mår såhär, men hon gör ändå ingenting. Det enda hon säger är att jag inte borde bry mig om dem. Ska hon säga som inte ens törs ha sina saker där ifall om att de kommer förstöras. Men det är ju mig de hatar, mig som de vill ska försvinna, plåga, dö.

Snart vinner den där jävla tjejen. Hon raderar ju folk som hon inte vill veta av. Och snart tar jag mitt liv. Medan mitt juridiska ombud tittar på och hejar på sin dotter på tävlingar.