~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under november 2014

Av Maria - 28 november 2014 23:08

For till samtalet på fm idag med tanke om en hyfsat lugn stund. Klev innanför dörren, och såg att min kp lagt fram hälsodeklarationen inför "operationen" den 18 dec. Verkligheten kom som en käftasmäll... på ett både bra och dåligt sätt antar jag. Det är ju verkligt. Men jag vet inte hur jag ska orka dit. Och orka med det. 20 dagar kvar.

Fyllde i alla fall i pappren hos min kp. Ville fylla i dem hemma, men jag antar att det var ett terapeutiskt drag att fylla i pappren där. Hela jag skakade. Hade inte tagit någon stesolid heller.


Om jag fick önska så skulle jag vilja uppleva det "tomrum", det där "ingentinget", som uppstår när jag är sövd. Men jag får ju aldrig vara med om det. Bara poff så blir det svart, och sen poff så är jag tillbaka igen. Jag hade behövt få vila inte bara kropp, utan själ också. Men det funkar ju inte så. Jag hade behövt få dö en stund. I alla fall en stund om jag inte kan få dö för gott.


Imorgon em och kväll ska jag vara hundvakt hemma hos mina bekanta. Vet inte om jag ser fram emot det eller om det bara är något som jag måste göra. Men de är så snälla och trevliga, så det är klart att jag hjälper dem. Dessutom ska de ta hand om min hund dagen när jag är sövd.


.......vill skära mig.. fattar inte hur jag ska orka... allt går bara utför....... och vintern som är min bästa årstid.. den går till spillo nu..........

Av Maria - 21 november 2014 22:00

I slutet av dagens samtal blev det mer öppet och grävande än jag någonsin varit med om. Tårarna sprutade och min kp fick dra över på tiden för att jag skulle kunna ta mig därifrån. Hela väven av alla trauman och all skit bara kom över mig. Tror att både jag och min kp insåg - eller kanske snarare såg - det hela klart för första gången. Tror att det gav honom hopp. Mig gav det en oövervinnerlig hopplöshetskänsla. När jag går under av trauman från historien, och sen lägger mitt sista hopp till vården som även de traumatiserat mig så djupt och oåterkallerligt. Och därför kan jag inte, klarar inte, orkar inte, döda mig själv genom att låta dem sätta fast mig i det enda jag har som inte är fel, inte smutsigt och förstört.

Kunde inte förmå mig till att berätta att det första som hände när de satte fast mig vid den första röntgen, var "han" som höll fast mitt huvud och tvingade det mellan sina ben. Trots det är det den kroppsdel som har blivit fasthållen minst under övergreppen. Jag kunde vända bort huvudet och försvinna. Eller så var det mer orala övergrepp än jag vill kännas vid. Jag vet inte säkert.


Att bli fasthållen eller att sitta fast = övergrepp. Det är fastbränt för alltid i mig.

Spelar ingen roll om det är för en skiktröntgen eller operationsbordet på kvinnokliniken. Jag vet att det är till för att hjälpa mig, men jag kan bara inte. Det går bara inte. Det skriker övergrepp i hela mig, och jag VET att OM jag tvingar mig till att göra det ändå, så kommer allt bli ännu värre efteråt, eftersom jag då varit med om ännu ett övergrepp. Jag kommer inte kunna säga till, säga ifrån, eller göra något. Jag kommer bara vara förlamad. Och dö efteråt.


Därför betyder det sååååååå mycket att få vila mitt huvud mot någon som jag verkligen litar på. Det är enda gången jag kan slappna av, enda gången jag kan vila, andas, och inte behöver vara rädd.

Av Maria - 21 november 2014 08:42

Ja, vad ska jag säga idag. Jag vet inte. Allt har gått totalt åt helvete. Men det vet han ju redan.

Far extra tidigt för att slippa de värsta folkmassorna på bussen. Gårdagens bussresor finns kvar som en tung dimma av giftig svart rök.


  

Av Maria - 20 november 2014 18:37

Redan på bussen börjar jag panika och gråta. Höll på att missa att kliva av där jag skulle. Min kp mötte mig utanför hissen på psyk. Jag kunde knappt gå. Än mindre prata. Sen brast det bara. Tårara forsade och jag fick inte luft. Jag klarar inte av att sitta fast. Det går bara inte. Så vi gick inte ens till röntgen. Min kp ringde och meddelade de som stod standby.

Är så sjukt besviken på mig själv. Och att de inte fattat att jag inte klarar av att sitta fast, trots att jag sagt det klart och tydligt. Men mest besviken på mig själv. Jag lyssnade inte på mig själv, utan körde bara på. Magkänslan sa "NEJ!!! STOPP!!!" redan från början, men ändå gav jag inte med mig. Jag hade bestämt mig för att göra det här ändå. Och så slutade det i katastrof. Ett så totalt misslyckande.

Vet inte vad tandläkaren kommer säga eller tänka. Det är ju "bara" att stå där en kortkort stund så är det ju klart sen........


Vill skära ihjäl mig. Men jag ska äta tårta som jag köpt på ica istället.


      


........första gången jag försökt med något som jag vet att jag inte klarar, och misslyckats med............

Av Maria - 20 november 2014 10:39

Mår illa. Måste kunna gapa idag. På beställning. Inför människor.

Har försökt och försöker "öva" här hemma. Vet att det låter löjligt, men jag vet inte vad jag kan göra.

Är helt förlamad.

Av Maria - 19 november 2014 23:45

Panik. Röntgen imorgon igen. Den här gången en annan sort då jag inte pallar skiktröntgen. Den här ska gå fortare och de kan ta fler vanliga röntgenbilder när jag är sövd om det behövs. Ska fara vid 16-tiden. Mår illa. Redan nu.

Men klarar jag "bara" av det här, så är det "bara" narkosbedömningen kvar sen. Den som jag är livrädd för, eftersom det involverar en läkare.

Om en månad är första op-tillfället över. Om allt går som det ska........

Var orolig över mitt blodtryck då jag är så tjock. Har fixat en blodtrycksmätare och jag snittar på 90/60.... så jag har inte direkt högt blodtryck i alla fall. Snarare är det för lågt - som vanligt. Vid första op-tillfället fick jag berättat för mig att blodtrycket sjunkit till 63/38, så risken finns väl att det gör det nu också. Men det vet de ju om på anestesin. Har i alla fall förstått varför jag är så himla slut hela tiden, både fysiskt och psykiskt. Sjunker trycket ytterligare kan organen lägga av....... Måste försöka bryta den här nedåtgående spiralen, för ju mer deprimerad jag är, desto lägre blir trycket och desto mindre orkar jag. Jag förtvinar. Inifrån.

Från den yttre världen får jag inget stöd, ingen förståelse. Min "väninna" hörde av sig idag och frågade om jag skulle med till stallet. Jag orkade inte, men ville inte svara det igen. Så jag struntade i att svara först och skrev sen att jag sovit. Hon svarade att hon önskar att hon också kunde få göra det - punkt, punkt, punkt. Jag låtsades inte förstå, men jag kände piken som ett armeringsjärn i bröstkorgen.

Det är det sista jag behöver; fler antydningar om att jag "inte gör något".

Har inte simmat den här veckan heller och det kommer inte bli något av. Allt var packat och klart till igår morse, jag vaknade i tid. Men låg bara och stirrade i taket. Orkade intr röra mig. Så det blev inget av. Imorgon är det som sagt röntgendags igen, så då blir det inget, och på fredag har jag samtal och då kommer det dessutom vara hyfsat fullpackat på simbanorna. Det är minst med folk - enligt mig - på tisdagar och torsdagar. Men det beror nog på öppettiderna.


Blir nog inte mycket sömn inatt..... massa ångest inför morgondagen.... Röntgenteknikern ska vara med... det skrämmer skiten ur mig - som om det inte räckte som det redan var......

Av Maria - 18 november 2014 13:53

Jag har en "bekant" som jag träffat några gånger genom mitt intresse för hästar. Hon har CF och har det såklart jättetungt med antibiotikakurer osv. Dock är hon - i alla fall utåt sett - en enormt glad och peppig människa. Hon är väl ok som person egentligen, MEN - det jag inte klarar av är alla hennes empati för andra som består i att "föreläsa" som någon slags profet om att ALLA mår bra av att vara glada och bara köra på. Visst, hon är ung, bara 22, men det är ändå skrämmande att man i den åldern och med den sjukdomsbilden inte förstår att alla har sin egen väg genom livet, med sjukdom, och hantering av döden.

Vad hindrar dig??? Sjukdom har aldrig hindrat MIG!!

Skitkul. Verkligen.

Om hon vill och behöver leva så peppigt så är ju det helt ok och bra att hon hittat sin väg.

Men jag behöver MIN väg.

Jag har levt så länge med att intala mig själv att inte se bakåt, eller snarare - inte se något alls. Så jag BEHÖVER få känna att det ÄR SKIT när det är det, och att ÄR GLAD när jag har något att glädjas åt. Jag försöker ta mig själv på allvar, och jag fattar att jag inte kan förstå hur det är för henne. Men lika lite kan hon förstå hur det är för mig. Hon hyllar fysisk hälsa - mår man bra fysiskt så är allt underbart. Visst, jag förstår att HON kan känna så, men alla gör inte det. Hon vet inte ett skit om mig. Hon vet inget om mina överdoser eller hur många gånger jag tänkt att "nu ska jag dö", men överlevt mot alla odds. Och - hon vet inte vem av oss som kommer dö först eller vem som lider mest. Men hon är så upptagen av sig själv att hon inte kan se andras vägar och öden. Och ja, självklart förstår jag att man som dödligt sjuk ÄR upptagen av sig själv. Men då vore det ju bra om hon inte lade sig i andras liv och predikade. Kanske gör hon det för att försöka övertyga sig själv, det vet jag inte, men ibland undrar man. Eller så är det så att hon bara "lever livet fullt ut" och går psykiskt på rosa moln på sin livsresa. Men snälla, låt då mig gå min egen väg.


Ja, och jag är HEMSK som är förbannad på en dödligt sjuk människa - men vem som helst som beter sig som hon skulle göra mig förbannad!

Vi har alla olika vägar i livet, och INGEN sitter inne med vad som ÄR "rätt eller fel". Varför kan man inte bara få vara???


Det sista jag behöver är "pepp" och att få höra att jag "går fel väg". Att jag inte ska tänka eller känna så som jag gör.

Och hon förstår inte det. Därför försöker jag ha så lite med henne att göra - men ibland tar min empati över och skriver något till henne. Och då börjar det; rosa fluff-fluff, glitter och tingelingspön.

Det gör mig illamående.


  

Av Maria - 12 november 2014 00:42

"Hej!
Det var jag som hade allmänna frågor på er hemsida om hur man ska göra med störande grannar. Jag bor i *ortnamn* på *adress*, och det har flutit på helt ok ända tills det kom nya grannar på *grannadressen*. Man kan tro att det inte ska vara några problem, eftersom det inte ens är i samma hus, men jag känner mig verkligen trakasserad. Det började redan när grannarna flyttade in. Jag försökte tänka att det skulle gå över, så jag har inget "datum" för när de flyttade in men det är väl lätt för er att kolla upp.
 
Det är rent ut sagt ett jävla spring vid tjejens  fönster som ligger snett nedanför mitt sovrumsfönster och vardagsrumsfönster. Det hela började med att hennes killkompisar kastade kottar, stenar, grenar och "leksaksslem" mot mina fönster. Antagligen för att jag har en hund som gärna ligger och sover på fönsterbänken. Det höll på en längre tid, och resultatet är att min fd tysta och lugna hund nu har börjat skälla. Han känner sig helt enkelt hotad. Och det gör jag också, för fönster kan ju faktiskt gå sönder. Och det är inte bra att min unghund börjat skälla heller, eftersom det ju kan störa grannar - både här eller i framtida boende.
 
Jag höll ut så länge som möjligt med att kontakta min vaktmästare, eftersom de var nyinflyttande. Men till slut meddelade jag honom om problemen, och han tycker att det är "trist". Sen vet jag inte hur många gånger jag hört av mig till honom efter det och klagat, för killarna har använt tjejens fönster som klätterställning. Då reagerade vaktmästaren och påstod att han pratat med de boende. Istället började då trakasserierna på andra platser här utanför när jag tex är ute med min hund. Andra boende i området har till och med reagerat på hur dessa barn tilltalar och uttrycker sig. Efter ett tag var killarna tillbaka vid fönstret återigen. Jag låtsades som ingenting för att inte späda på det hela, men när de flamsar och vinkar med enda syfte att reta min hund - och mig - så har jag fått nog.
 
Då jag är sjukpensionär och inte talar i telefon så är det inte så lätt att ringa jouren heller, så jag har fått be om hjälp med det när det varit möjligt. Det har hänt 2 ggr. Vaktmästaren har nyligen varit och talat med flickan och hennes mor, och de är enligt honom "less på det också". Jag tänkte att det inte var ett uns sanning i det de sa till honom, men gav dem en allra sista chans. Men det fortsätter och fortsätter, och inget händer. Tjejen skrattar och tycker att killarna är jättehäftiga - så så "less" är hon på dem (dvs inte alls, utan är snarare uppmuntrande). Och jag förstår att tjejen inte vill skvallra på sina coola killkompisar, men bara för att hon inte är den som tar initiativ så innebär det ju inte att hon är oskyldig. Och jag undrar vem som ska betala för att min hunds psyke blir förstört, och att jag som dessutom är sjukpensionär mår väldigt, väldigt dåligt av det här.
 
Jag har försökt få en "liknande" lägenhet på *gatunamn* i *ort*. Hade "sista svarsdag" gällt så hade jag redan haft en annan lägenhet där och sluppit det här. Och hade regeln som det står om med "tre vardagar" som svarstid, så hade jag fått den lägenhet som jag var och tittade på i söndags på *adress*. Så jag försöker verkligen ta mig härifrån, men då jag är sjukpensionär och jag hamnar ju sist i bostadskön när jag flyttar, så kan jag ju inte ta vad som helst - det måste ju vara något som jag trivs med.
 
Så jag har bett min vaktmästare att tala med någon som kan ge mig förtur så att jag kommer härifrån innan det eskalerar till något riktigt otäckt. För jag har försökt säga till barnen själv, men de bara skiter i det och det blir ännu värre. Jag har tex haft äldre killar som står och drar ner byxorna och visar röven när jag vistats på min balkong. Så "snacket går" och det blir värre och värre - jag är kvarterets hackkyckling för snorungarna i alla åldrar. Och det kan väl inte vara meningen att jag inte ska kunna vara på min balkong och att jag ska gömma mig bakom mina rullgardiner dag som natt. Och eftersom de gör såhär när jag är hemma, så är jag rädd att lämna min hund ensam, för vem vet vad de kan hitta på då. Kan ju nämna att min hund var/är väldigt duktig på att vara ensam, men han blir såklart påverkad när slynglar står och retar honom och dessutom kastar föremål mot honom. Och jag har dessutom inhandlat "försvarsspray" ifall om att jag blir fysiskt attackerad när jag vistas utanför min lägenhet. Jag är en kort liten tjej som ser ut som ett barn och inte som den ålder jag faktiskt är, och de har väl kommit på att jag dessutom bor ensam. Så jag har ingen chans mot ett gäng ungdomar om de väl attackerar. Men försvarssprayen innehåller färg som inte går att tvätta bort, så vad som än händer med mig så kommer det gå att identifiera förövarna.
 
Alternativet är väl att de nya grannarna flyttar, men det lär ju inte hända. Jag har även bett min vaktmästare att ordna hyresreducering då det inte blir bättre och jag faktiskt lider enormt mycket av det här, men han kan inte göra något åt det heller. Så som jag förstår det så är det meningen att jag ska leva såhär tills dess att jag får trogen kund-bevakning och kan flytta. Och så länge står jag inte ut.
 
Och ja, jag förstår att det är "trist" att det är såhär, men jag är spyless på att få höra det gång på gång på gång, för det är det enda jag får som svar/hjälp. Och trakasserierna kommer inte sluta, och det är inte bara under helger och lovdagar som det sker. Det är mer eller mindre var och varannan dag, och man undrar ju var gränsen går.
 
Så jag undrar; vad kan mitt hyresbolag göra för att hjälpa mig?
Varför kan ni inte göra något - antingen för att hjälpa mig flytta eller för att flytta de som förstör både min och min hunds tillvaro?
Hur länge kan ni låta sådant här fortgå?
Är det meningen att man ska vara rädd så fort man går utanför dörren? Och vara rädd att komma hem till krossade fönster och en sönderskuren hund?
Vem hos *bostadsbolaget* kan hjälpa mig? Finns det överhuvudtaget någon som på något sätt kan hjälpa mig???
 
Jag är ansvarstagande, tyst, stillsam och tillbakadragen, gör inte mycket väsen av mig, är noga med att inte störa mina grannar, jag vårdar min lägenhet och värnar om grannsämjan, har aldrig fått något klagomål mot mig, betalar min hyra i tid, har inga betalningsanmärkningar, och gör allt för att vara en god hyresgäst. Är det här tacken för det?
 
Ser fram emot ett svar - och förhoppningsvis en lösning, snabbt. Och som sagt; snälla svara inte att det är "trist" att det är såhär, för jag orkar inte få det svaret en enda gång till. Och jag kommunicerar via mail istället för telefon. Ber om ursäkt om det är besvärligt, men jag hoppas att det ska gå ändå, trots min funktionsnedsättning.
 
Vänliga hälsningar,
*mitt namn och adress*"

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2014 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards