jag vill dö

jag vill dö nu

känner hur den lilla inuti mig ligger och gråter

naken, sårbar, skadad, sårad

söndertrasad

för alltid

har så mycket flashar så jag kräks snart

äter äter äter

mår illa

alla tankar och minnen är en enda gröt

en svart oljig massa som dränker mig inifrån

känner hur jag åker runt i tid och rum

vaggar av och an där jag sitter

hunden är orolig

han märker av mitt tunga sinne

minnesbilder flödar fram

jag känner vass mossa mot mina lår när han trycker ner mig på mage över en sten

och drar ner kläderna på underkroppen och sedan pillar och leker med fingrar en kort stund innan han trycker in den i mig

varje stöt är som ett knivhugg

och jag spricker sönder

måste gå ta lite tabletter och en klick tandkräm

mår så illa

tandkrämen kan hjälpa ibland

den luktar rent

fräscht

min högsta önskan är att få dö

varför kan jag inte få det

varför

snart skriker jag av ångest!!!!!

har så mycket bilder som trycker på

kan inte andas

jag dör

orkar inte

Hur jävla korkad får man bli?!?? Min "väninna" som gjorde mig till falsk nybliven hästägare har LOVAT å mina vägnar att JAG skulle ha fixat sponsortack till de sponsorer som föreningen hade i somras......!!!

SKITKUL ATT FÅ REDA PÅ DET AV NÅGON ANNAN - OCH ATT INGET ÄR GJORT ÅT DET!!

Nu får hon väl för fan lägga av!!

Hon tror att hon kan bestämma VART jag ska flytta, NÄR jag ska flytta, HUR jag ska flytta, vad jag ska GÖRA på dagarna, hur jag MÅR, hur jag fostrar MIN hund, osvosv. Men nu börjar jag ledsna REJÄLT på det här!!

Tror jag sätter mig och skriker och dunkar huvudet i betongväggen tills dess att skallen spricker!!!!!

GAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!

For på samtal imorse trots allt. Hade nästan inte sovit något, men jag försökte "hålla locket på". Det gick. I några minuter. Sen grät jag resten av de 45 minutrarna. Min kp vet i alla fall nu att jag inte klandrar honom. Och han förstår. Och han känner med mig. Det var ett tag sedan han kramade mig så hårt som han gjorde idag innan jag gick hem. Sen är han ju inte den svåraste person att läsa och känna av heller. Inte när man lär känna honom.

Som vanligt skämtade jag om mig själv och allt elände mitt i tårarna. Tror att vi är ganska lika på det sättet. Ironiska. Och kan se det roliga även i svåra och omöjliga situationer. Han sa idag att min humor är en stor tillgång och hjälp. Och ja, jag har ju en hel del självdistans om vi säger så.

Han skickade med mig ett helt paket näsdukar när jag skulle gå. Säger lite om hur mycket jag grät..... Men ja, jag for dit i alla fall. Var inte säker på om jag skulle göra det.

Har kommit fram till att min kp ska få ordna med medicinerna. Jag har funderat på det under dagen idag, och jag tror att det är bäst. Jag har inget emot min "back up-läkare", snarare tvärt om - jag älskar henne. Men jag orkar inte diskutera om mängder på mediciner igen. Hon kommer säga att hon inte kan skriva ut de mängder jag behöver för att hon inte känner mig. Men jag har träffat min läkare en gång på 3½ år, och hon var "bara" en ST-läkare när hon skrev ut mediciner i de mängder jag behövde. Det var för ett år sedan. Så min "back up-läkare" känner mig garanterat bättre än vad min vanliga läkare gör i det uppkomna läget. Jag hoppas att min kp kan övertyga henne om att skriva ut de mängder jag behöver, men om det inte går så säger han att han kan hämta ut mina mediciner åt mig för att underlätta. Han skulle aldrig erbjuda det om han inte kände och visste hur jävla dåligt jag mår pga det här jävla läkarkaoset. Det blir ett gigantiskt bakslag för mig, men det finns ju inget jag kan göra något åt. Det är ju såhär mitt liv ser ut; ett steg fram och två-tre... femton.. steg bakåt.

Har börjat läsa igen. Försöker fly in i bokens värld. Men jag har ingen riktigt bra bok till hands. Har smsat och bett mina sk föräldrar att skicka hit två av mina böcker som fortfarande bor hemma hos dem. "Bröderna Karamazov" och "Idioten". Har "Brott och straff" här hemma, och den har jag läst 3-4 gånger och tycker är jättebra. Så jag hoppas att de andra är lika bra. Om jag nu klarar av att fokusera så jag kan läsa...

Min sk "väninna" fortätter lägga sig i allt, och jag bara låtsas som det regnar. Skulle helst vilja be henne dra åt helvete.

Det säger min kp. Någon gång tar ledsenheten slut, och då är man inte längre ledsen. Jag har sagt till honom att min ledsenhet aldrig tar slut. Och det gör den inte heller. Den rör på sig och blir större och mindre, men den tar aldrig slut. Aldrig.

Har försökt sysselsätta mig lite idag, men det går inte. Spelar ingen roll vad jag än gör. Det är inget jag rår över. Jag vill ju inte vara ledsen och må dåligt.

Istället för att skära mig så äter jag mat och godis. Är öm i munnen, men vem bryr sig. Bara att möla på. Gör jag inte det så skär jag mig. Har stirrat på hällskrapan. Ett rakblad med stabil hållare. Ett snitt åt rätt håll så är allt över sen. Då bestämmer jag. Då säger jag STOPP, SLUT. Och då blir det så också. Inte som någon annan vill, utan som JAG vill.

Grät mig till sömns. Idag har det mest bara varit tårar som strömmat då och då. Är dödstrött.

Det är svårt att acceptera att man nu igen är utan läkare på obestämd tid. Särskilt då det gått åt "så mycket" medicin under hösten. Lever på ångorna.

Vill bara flytta härifrån. Komma till ett nytt ställe så att jag kan gömma mig hemma utan att någon behöver veta vem jag är eller att jag överhuvudtaget finns. Min kp hör inte av sig. Han känner sig kanske skyldig. Men jag har aldrig lagt någon skuld på honom. Snarare hör den ju hemma på den/de idioter som än en gång insett läget - men valt aktivt att inte informera mig.

Jag är fortfarande, trots att de inte märker av mig, deras hat-patient. Hade det här inte varit mitt anonyma andningshål så hade jag skrivit om vad psykiatrin, alla människor med MAKT, har gjort emot mig. Vad de kallat mig. Vilka hot och utpressning de utsatt mig för.

Det enda jag kan hoppas på är karma. Eller att det åtminstone finns någon "balans" i denna värld. Inte för att jag tror det, men hoppas går ju.

Vid 18-snåret ska jag gå med vovven så han får busa med sina kompisar. Har ingen lust eller ork alls, men vad gör man inte för sitt hjärta.

jag kommer dö i den här lägenheten

men då är det i alla fall mitt beslut

det är det viktigaste

måste förlåta min kp först

så att han inte klandrar sig själv

för hur det än är så är det ju inte hans fel

det är mitt beslut

en ren konsekvens av hur psykiatrin är i dagens samhälle

mig kan de inte hjälpa

de vill inte hjälpa

inte de som har makt

och det spelar ingen som helst roll vad "fotfolket" tycker

jag är alltid fel i makthavarnas ögon

förtjänar ingenting

tårarna rinner

och jag sitter och skrattar åt mig själv

har ju lovat gång på gång att jag aldrig mer skulle låta dem göra såhär mot mig - med mig

och så gör de det ändå

jag var så dum att jag försökte

så dum att jag hoppades - och trodde

jag är en idiot

ett jävla pucko som trodde att de skulle hjälpa mig - den här gången

hahahaaaaa

varför skulle de göra det

jag lär mig aldrig

men - nu räcker det

min goda tro är slut

och ingen - INGEN - kommer kunna få mig att sväva iväg igen

psykiatrin är och förblir precis så åt helvete som den varit

hej anna odell, uppdrag granskning, osv