Mina föräldrar har för ett tag sedan beslutat sig för att skaffa en till hund, så att deras ensamma hund som aldrig varit ensam förut, ska få sällskap. Min mamma har ju dessutom MS och är hemma hela dagarna, ofta ensam, så hon behöver också sällskap och tröst. En anledning att fortsätta kämpa. Min pappa har varit helt med på noterna, och jag har varnat min mamma för att ta honom på allvar eftersom han ALLTID velar och ändrar sig och förhalar allt vad beslut heter.

Förra veckan gjorde pappa det som han alltid gör - helt plötsligt ska de inte ha någon hund. Mamma blir förkrossad - såklart. Det fanns en som var precis det "de" letade efter. Sen har min pappa velat och ändrat sig igen. Då var det för sent. Hunden var redan såld. Dock hade uppfödaren en annan valp. Min mamma vill köpa den, och den är verkligen superfin. Min pappa säger dock nej - för det är ju nej-sidans tur att tala då ja-sidan nyss varit framme.

Resultatet? Eftersom min MS-sjuka mor inte kan ordna allt själv med en valp, och trots att min far är anställd som assistent åt henne, så har de inte hört av sig till uppfödaren - och nu ligger hunden ute till "allmän försäljning". Lär vara såld senast imorgon fm.

Jag hatar min pappa. Jag är ledsen, men jag gör det. Jag försöker ändra uppfattning, försöker se positiva saker med honom, men det finns fan inga. Jag vill inte se honom. Inte träffa honom. Han gjorde min uppväxt till ett helvete och nu gör han min mammas redan plågsamma liv än värre. Och han skiter fullständigt i det. Fullständigt. Jag kanska ska skita i att hälsa på dem i sommar. Bara blåvägra. Min mamma är den som blir lidande, men hur fan ska jag orka med allt??? Måste se den jävla egotrippade veliga idioten varje dag. Ta hand om min mamma med allt vad det innebär, eftersom min pappa drar iväg och är borta på dagarna. Jag ska torka kiss, tvätta, laga mat, städa, trösta min mamma när hon gråter 5 ggr om dagen.

Och någonstans mitt i allt det ska jag hantera MIN ångest med flashar och allt vad det innebär - och hålla god min.

UNDERBARA SOMMARHELVETE, ELLER HUR????????

Rockade sockorna igår och gör det idag också, eftersom den internationella dagen är idag.

#RockYourSocksWDSD2015  

Gick på affären. Skulle köpa Lindahls kvarg i vaniljsmak. Den var slut. Ville ha vanilj så jag kunde ha lite hallon och blåbär på. Det hade inte blivit så sötsliskigt. Tänkte ta hallonsmak istället, men den smakar ungefär som fruktyoghurt. Så jag tog en nötchoklad istället. Har ätit upp den och nu mår jag illa. Har ångest så jag knappt kan andas. Tagit atarax men det hjälper inte.

Håller på att laga mat. Sitter här i köket. Ser mig omkring. Inser att tiden rinner ut. På riktigt.

Den här vintern kom och försvann nästan obemärkt. Hur ska jag överleva resten av året utan att ha fått den vila och den ro som vintern brukade ge mig. Jag lider verkligen på sommaren. Ljuset. Värmen. Det som de allra flesta andra längtar efter och mår bra av. Men inte jag.

Känner att jag nästan tappar fattningen. Har svårt att stanna i nuet. Undrar var jag tog vägen. Alla drömmar. Alla tårar. All glädje och sorg. Kunskap. Människor. Nej, jag kan bara konstatera att jag är alltför trasig för att orka, för att kunna, överleva. I mitt liv finns inget heligt längre. Inget orört. Inget som bara är mitt. Ingen självkänsla. Inget hopp. Jag är som ett brustet aneurysm som befinner sig på en så onåbar plats att ingen kan hjälpa. Ingen.

Jag sörjer mig själv. Mitt liv. Det som är. Det som blev. Det som aldrig kommer att bli. Jag tycker inte synd om mig själv. Jag säger bara till mig själv att det är ok. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har gjort allt i min makt. Och mer därtill. Och det är ok att det inte räckte. Det är ok. Man kan inte klara allt. Jag räckte inte till. Jag dög inte. Och det är ok. Det är ok.

Vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske ingenting. Jag kände bara att jag behövde skriva. Jag vet att jag är osynlig, och det är så jag vill ha det. Ensamheten, sorgen, ledsnaden, ja allt, gör ont. Om jag någon gång skulle skriva en bok så skulle den heta "När allt gör ont". För jag vet vad smärta är. I alla dess former.

Är så utled på folk som gnäller om allt hela tiden, samtidigt som de hävdar att man ska vara positiv och omfamna allt och inte bara dela med sig av gnäll "utåt". Men visst, jag borde väl bara låta dem gnälla. Jag tål bara inte skenheligheten. Har fått äcklet idag också, så jag är väl extra "taggig".

Var på samtal igår som vanligt och tårarna bara rann. Är så rädd. Så ensam. Så liten. Så trött. Allt bara snurrar runt, runt. Inget blir färdigt, utan det bara fylls på om och om igen, trots att det rann över redan för länge sedan. Mitt fina juridiska ombud skrev tex att hon kan kolla upp hur det går med min polisanmälan den 26 feb, och hon har inte lyft ett enda finger än. Och nej, hon är inte upptagen med annat jobb, för hon är frivilligt arbetslös. Jag kan heller inte kräva något av henne eftersom hon hjälpt mig gratis. Så jag kan ju inte gärna tjata.

Är så jävla sötsugen så jag dör. Vet inte vad jag ska göra. Skriker snart.

slipade klorna på vovven i helgen

sen kliade han sig vid ena ögat

nu är han svullen vid tårkanalen

han har fått så förut men då har det gått ner snabbt

nu dröjer det sig kvar och jag blir jätteorolig

imorse var det borta men så kliade han sig igen

så nu är det samma sak igen

har satt på honom "kudden" som han hade när han kastrerades

då kommer han inte åt att klia i alla fall

tror att jag ska försöka tvätta av honom med schampo i ansiktet

i fall om att det är något som kliar där

har ingen ork att fara och simma

ingen ork till någonting

den lille energi jag har går åt till att hålla mig vid liv

traumabearbetning är jobbigt

särskilt när man inte kan sova på nätterna trots medicin

och vad ska jag göra om vovven blir dålig ovanpå det här

är så jävla orolig

på randen av att få panikångest bara nu

en vän förlorade sin "nästan-syster" för några dagar sedan i en tragisk trafikolycka

de har växt upp tillsammans och tävlar för den förening som jag tillhör

jag kände inte "nästan-systern", men jag vet vem hon är.... var.......

idag har vännens lillebror fyllt år

och nu ikväll brann deras hus ner till grunden

familjen klarade sig men vännens katt blev innebränd

hur jävla orättvis kan livet vara

och det finns inget jag kan göra

känner bara hur tjejen med CF's ord retar mig mer och mer - "livet ÄR rättvist"

I HELVETE ATT DET ÄR!!!!!!!!