~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under juni 2015

Av Maria - 25 juni 2015 23:03

Det blir väl inte särskilt representativt att göra en liten omröstning på bloggen, men jag provar och ser om någon eller några svarar. Hoppas det, eftersom mina sk föräldrar verkar tro att var och varannan förälder hotar sina barn med att ta livet av sig... vore skönt att återfå lite hopp om mänskligheten.

Av Maria - 25 juni 2015 22:45

När jag pratade med min mamma idag så sa jag till henne att man inte säger att man ska bränna ner huset och/eller ta livet av sig till sitt barn. Det som snurrar i huvudet nu är vad hon svarade, vad hon sa. Hon vill göra mig "delaktig". Men inte fan kallar jag hot för "delaktighet". Frågade om hon någonsin hört sin mamma säga att hon skulle ta livet av sig. Efter en tvekan sa hon lite småkaxigt "ja, det har nog hänt en eller ett par gånger". Tror inte ett skit på det. Men strunt samma. Vi säger att min mormor sagt så till min mamma - hur kände min mamma då? Blev hon glad eller ledsen, lugn eller orolig, kaxig eller rädd, exalterad eller förskräckt? Tänkte hon bara "jaha" eller kände skuld?

Kort och gott - kändes det BRA???

Om det inte kändes bra, så varför utsätta sin egen dotter för det?


Men oavsett så undrar jag hur man tänker när man yttrar en sådan sak, och särskilt inför sin dotter - som de vet har skurit sig, har varit inlagd på psykavdelning, går på mediciner och är sjukpensionär.


Det var mycket hon inte mindes att varken hon eller pappa sagt under "grälet", och hänvisade hela tiden till "stundens hetta". Men hur mycket är ok att skylla på det?? Jag är inte perfekt - snarare tvärt om - men jag har aldrig någonsin hotat med att bränna ner/förstöra något eller ta liver av mig i ren affekt. Det måste väl finnas gränser - eller???


Usch, mår så illa. Har tryckt i mig mat och godis idag igen pga mitt mående. Måste försöka landa och börja om. Igen.

Av Maria - 25 juni 2015 11:32

Mamma ringde. Hon ville "prata om det som hänt". Hon sa att hon och pappa pratat. Och de har konstaterat att de inte tänker ändra sig - för att de "ändrat sig så många gånger förut" att de inte vill försöka igen.Och - det är upp till mig att säga till dem när de gör fel. Allt är upp till mig. JAG ska fixa. JAG ska ordna. JAG ska lösa. Allt.Jag känner bara "jaha". Sa till henne att det får väl vara såhär då. Att alla handlingar har konsekvenser. Och det här är priset för deras val. Om de ändrar sig så är jag villig att försöka igen, men då ska de visa någon förändring.

Av Maria - 23 juni 2015 23:45

Ja, det var så den här sommarens semester började - och slutade. For och mötte upp mina sk föräldrar vid sommarstugan förra veckan. Läget var spänt från början trots mina ansträningar att se genom fingrarna. Min mamma gråter flera gånger om dagen, hon är deprimerad och jag börjar inse att hon förmodligen är psykiskt sjuk på andra sätt också. Min pappa är så aggressiv att han är farlig, både för sig själv och andra, och även han är psykiskt sjuk (om inte psykiskt störd).

Och ja, min mamma har MS och kan snart inte röra sig alls, och jag förstår att hon är ledsen, rädd och frustrerad. Och min pappa är detsamma, men han har själv valt att vara mammas assistent - dessutom.


Jag sade ifrån hela tiden att de inte ska bete sig så illa mot varandra och mot mig. Men de lyssnade inte. Inte en enda gång. Jag talade om att om de inte skärpte sig så skulle jag fara hem. Sa det säkert 5-6 ggr. Till slut kom kvällen innan vi skulle fara till deras hem, mitt barndomshem. Då exploderade allt. Jag fick nog och sa att jag far hem. Kunde knappast vänta tills jag var hos föräldrarnas hem, eftersom det inte finns kommunikationer så att jag kan ta mig hem därifrån på egen hand.

Min pappas lösning? "JAG SKA BRÄNNA NER HUSET!!!!". Kände att jag hört det och varianter av det en gång för mycket nu, och blev än mer bestämd att faktiskt fara hem - för min egen säkerhets skull och hälsa. Min mamma tillade att "OCH JAG SKA SITTA HÄR INNE NÄR HAN TÄNDER PÅ!!! OCH DET ÄR DU SOM BÄR ANSVARET FÖR DET!!!". Tror knappast att jag behöver skriva eller beskriva om det fick mig att vilja stanna hos dem i 7 veckor till. Det är inte heller hennes första gång som hon hotar med att ta livet av sig.


Mamma skrek och grät. Pappa vrålade. Var värre i sommarstugan än på psyk-iva när jag var inlagd.


Jag försökte TALA med dem. Fråga hur de har tänkt att de ska förändras. De vet inte. Och vill inte ha någon professionell hjälp. Men de vill inte förändras. Jag förstår inte hur man inte kan vilja förändras från ett helvete. Har all förståelse i världen för att man inte vet hur man ska kunna, men inte när det gäller att inte vilja. Det är lätt för min mamma att gnälla på hur pappa behandlar henne och att han inte sköter sitt jobb som hennes assistent. Hon berättade att hon hotat med att skaffa någon annan, men så sa hon att hon ändå inte vill ha någon annan. Så det är ju bara hotelser. Allt är ta mig fan hotelser. Och min pappa sa att han får väl operera sig så att han slutar sucka - bara det är ju så sjukt att det är obeskrivbart. Och han vill heller inte jobba på sin agressivitet. Men säger återigen att han "lovar att försöka bli bättre". När jag talade om att han sagt det i 10 års tid och frågade hur, rent konkret i det här läget, så visste han inte (ingen överraskning direkt). Han svamlade om att han vill att jag och mamma ska "påpeka" när han gör något fel (som om min fega jävla mamma skulle göra det), och jag svarade att han ju bara blir ännu mer förbannad då, för så har det alltid varit. Fick då höra att vår familj "är precis som andra familjer och bråkar inte mer än dem". Jomen tjena....


Mamma fick honom att komma och be om ursäkt för att han hotat med att bränna ner huset. Jag godtog inte ursäkten, för den var inte från honom utan från min mamma som behöver ha mig som hjälp. Frågade hur han kommer göra nästa gång, och fick till svar att "då får jag väl hota med något annat". Blev alldeles paff. Frågade om han hörde själv hur sjukt det lät, och det var inte populärt. Till slut skrek mamma "JAG VILL UUUUUUT!!! JAG VILL UUUUT HÄRIFRÅN!!", så pappa fick köra ut henne i nattlinne ut på gården. Pappa kom in och sa att jag förstörde livet för min mamma och att jag borde skämmas - och andra fula ord.


Mamma försökte lirka och säga att jag skulle ge dem "en chans till" och följa med hem till dem. Hon sa att jag då skulle säga till när de gjorde något fel och att de skulle ändra sig på det sättet. Jag sa nej. Och - jag upplyste henne om att det faktiskt inte är mitt jobb att göra. Mamma blev då ännu mer ledsen och förbannad och sa att de skulle packa och åka direkt, kl 23:30. Jag konstaterade att jag då alltså skulle bli dumpad där och få gå till busshållsplatsen kl 4 på morgonen för att kunna påbörja min och min hunds 15 timmars resa hem, men om det var så de ville göra så fick det väl bli så. Men det visade sig vara ännu ett hot, för de stannade över natten. Och så började min mamma skrika att de ska skriva över huset på mig för hon "TÄNKER ALDRIG MER ÅKA DIT!!!". Mamma envisades med att sitta i rullstolen utan fotstöd och fullt med vätska i båda benen. Ännu en protest. Som även den gick över efter en stund när den inte gav önskad effekt. Innan pappa började snarka så hörde jag dem prata och mamma sa något om att "det borde vara straffbart". Jag orkade inte höra utan tryckte kudden mot öronen.


Jag låg i kläderna på soffan i vardagsrummet och mådde fruktansvärt illa. Fick diarré och sprang på toa hela natten. Skakade så musklerna krampade trots stesolid. Sov inte en blund och min stackars lilla hund var helt förstörd. På morgonen när jag pappa skulle skjutsa till busstationen så tittade jag in till mamma i sovrummet för att säga hejdå. Hon upprepade då bara i stort sett det hon sagt tidigare. "FY FAN FÖR ATT MAN FÅR VETA ATT MAN ÄR EN SÅ DÅLIG FÖRÄLDER ATT MAN INTE ENS ÄR VÄRD VATTEN UNDER SKORNA!" . Jag såg på henne där hon låg i sängen och sa lugnt och sansat "Så det är det du vill att jag ska höra och ta med mig nu när jag far hem". Hon svarade inte. Och då gick jag bara.


Stoppade i mig 70 mg stesolid och 50 mg atarax under vår 15 timmar långa resa. Så fort bussen börjat rulla så släppte illamåendet och magproblemen. När jag och hunden bytt buss första gången så slumrade jag till delvis, och han låg helt utslagen på golvet. Tänkte under resan att eftersom mina föräldrar skulle resa hem samma dag, trots att jag bett dem om att inte ge sig ut på vägarna efter den natten, att det faktiskt fanns en möjlighet att de skulle köra ihjäl sig - medvetet eller omedvetet. Jag skickade små sms som jag brukar under resans gång för att berätta att bussbyten gått bra. Fick bara korta och totalt obrydda svar med sura smileysar tillbaka. Till slut struntade jag i allt - varför ska jag höra av mig till några som uppenbarligen inte bryr sig. Satt och tänkte på vad jag skulle göra med begravningarna, om jag skulle bli tvungen att göra något eller om någon annan kan ta hand om det. Sent på kvällen kom sen ett sms där min mamma frågade varför jag inte hörde av mig vid bussbytena, och jag svarade. Då fick jag till svar att de var "ledsna" och att de INTE farit hem till sig utan stannade en natt till. Blev riktigt förbannad men svarade sansat att jag såklart också är ledsen att det blev som det blev, men jag håller inte på med någon psykisk krigsföring. Och berättade att jag varit riktigt orolig eftersom de sagt att de SKULLE fara hem till sig och sen inte meddelat att de inte gjorde det. Fick inget svar på det.


Idag kom ett sms på förmiddagen då jag var på samtal, för jag hade turen att min kp inte gått på semester än och han hade en tid över. Min mamma skrev då att de stannat och tankat. Svarade att jag inte sett meddelandet pga att jag varit på samtal. Det tog kanske där det skulle, för sen hörde hon inte av sig förrän när de kommit hem. Lekte med tanken på att skriva att jag fått en "akut-tid" hos min kp, men kände att jag då skulle hamna på deras låga nivå.


Min kp kramade mig hårt, hårt. Han såg nästan ut att vara lite fuktig i ögonen när vi skildes åt. Han sa att han tyckte att jag gjort helt rätt. Och att han aldrig förespråkar separation, men att han själv ju separerat för både sin och sina barns skull. Så han förstår att jag måste göra såhär, och inte släppa in mina föräldrar förrän/om de söker hjälp och förändras. Så han förstår. På riktigt. Och han sa att man säger inte till sina barn, oavsett ålder, att man ska bränna ner huset och ta livet av sig.


Nu ska jag nattkissa vovven som fortfarande är väldigt tagen av allt ståhej och den låmga resan. Sen ska vi sova. Har lovat honom (och ja jag vet, han är bara en hund) att han aldrig någonsin mer ska behöva uppleva det här, och ingen ska någonsin få slå honom igen. Min pappa har slagit honom för både första och sista gången.

Av Maria - 10 juni 2015 16:06

Packningen som jag skickat i förväg har kommit fram. Nu är det dags att börja fundera på handbagage. Tvätta, dränka blommor, städa, osv. Och så måste jag bada vovven i helgen, eftersom jag far tidigt på tisdagsmorgonen. Sen ska han droppas med fästingmedel, och då måste han vara torr och ren. Hade önskat att jag får komma hem till flytt, men det blir inte så. Har blivit ännu en lägenhet ledig, och som jag verkligen vill ha, men jag har ingen chans att ens få komma och titta på den. Finns ju inte hur många små lägenheter som helst, så jag dör sakta inifrån. De som flyttar in nu lär ju inte flytta ut på ett tag............. Så jag lär få leva med det här helvetet ett bra tag till......

  

Av Maria - 9 juni 2015 23:52

Gjorde mig en tårta igår. Som för att "fira" hur jävligt allt alltid är. Tog mig ut med hunden efter det, för väninnan/grannen skulle gå med sina och då följde jag med. Kom hem och frös. Var helt slut, skakade. Lade mig under kedjetäcket. Så hände det som aldrig tidigare hänt; jag somnade rakt av. Låg där i sängen under täcket med kläderna på och slocknade. Vaknade till vid halv två, för då kom hunden in och undrade vad jag höll på med. Jag slängde bara av mig kläderna och drog ner rullgardinen och kröp ner i sängen igen. Imorse när jag gick upp så insåg jag att tv'n i vardagsrummet fortfarande var på. Jag tappade verkligen allt. Precis allt. Sov middag idag. Som grädde på moset. Så kroppen säger väl ifrån. Stänger av.

Blev en lägenhet ledig idag, men jag kommer inte ens få erbjudande om att komma och titta på den. Så populär är den. Och då är den ändå på bottenplan. Så det lär dröja en jävla tid innan jag får tag i någon annanstans att bo. Vem vet, psykiatrin/vården kanske gör mig en tjänst och slänger ut mig i höst. Då behöver jag ju ingenstans att bo heller.


Borde gå och lägga mig, men jag är bara helt borta.

Av Maria - 9 juni 2015 13:30

Var på samtal igår em. Min kp hade en nyhet. Eller ev en nyhet. Han har fått erbjudande om att jobba fackligt på deltid till hösten. Det innebär att han i så fall måste gå ner i arbetstid. Vilket i sin tur betyder att han måste göra sig av med patienter. Och psykiatrin och vården är så jävla skadad, överbelastad och nerprioriterad, att de kör ut de patienter som gått i behandling längst så att de kan ta in nya. Sen att alla människor är olika, har olika diagnoser, osv, det spelar ingen roll. En "kvalificerad gissning" är att en komplett behandling består av 8 tillfällen. Det verkar i alla fall vara så när man gör lite efterforskningar. Och visst, min kp kommer slåss för mig till sista blodsdroppen, men han är ju "bara" skötare och har chefer och riktlinjer över sig.

Med andra ord finns risken att jag i värsta fall står utan samtalskontakt i höst. Och jag kommer inte byta. Utan jag gör i så fall som jag bestämt för flera år sedan; det får gå en tid och sedan tar jag mitt liv. Det är ju uppenbarligen det vården vill. Då blir de av med mig, och sparar pengar, tid, ja alla resurser. Tänker inte bli inlagd igen bara för att de sparkar ut mig. Jag har bett om hjälp och tar emot den villigt. Slänger de då ut mig så kan de fan inte komma och säga eller tycka något sen, utan då får jag göra det jag behöver göra.

Och ja, ovanpå det här så är det ju snart sommaruppehåll, och så har jag läkartid på fredag fm. Min ordinarie läkare lär inte komma tillbaka till i höst heller, för hon skulle ha varit tillbaka redan nu egentligen, så jag får fortsätta pyssla ihop det med chefsöverläkaren så länge hon har tid och möjlighet. Allt på nåder och instabilt. Precis allt.

En jävla trevlig sommar med andra ord..................

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards