Har läst och sett nyheter om det fruktansvärda som hänt idag. Jag må bo långt ifrån Trollhättan, men tårarna rinner ändå. Så meningslöst. Att ta liv. Döda barn. Och krossa den basala trygghet som ändå finns - eller borde ha funnits - i skolan. Många kommer vara påverkade av det här. Länge. Tror att vi alla kommer bära med oss den här dagen på ett eller annat sätt.

Tänker på mina vänner som har barn i skolåldern. Det kommer vara svårt för dem. Svårt att veta hur och vad de ska säga till sina barn, och vad kommer barnen att tänka. Vad kommer de drömma om på nätterna. När det knackar på klassrumsdörren.

Ingenting är heligt längre. Inget är skyddat. Fredat. Tryggt.

 För alla drabbade av dådet på skolan i Trollhättan    

åker fram och tillbaka hit och dit och jag orkar inte mer
återupplever skit hela tiden
försöker vara i nuet men jag kan inte det för det gör för jävla ont
jag kommer aldrig att få ett eget hem där jag kan trivas och faktiskt bo och överleva
jag hade chansen men oturen förstörde allt - igen
jag hade kunnat slå mig till ro i lägenheten som jag var och tittade på
bottenplan, vovven hade kunnat vara ute på både fram och baksidan
uteplats i både norr och söderläge
kunde ha haft bärbuskar fruktträd och till och med en utekanin om jag någon gång skulle ha velat ha det
en tvättvinda
kunnat vädra sängkläder piskat mattor
men nu blir det inte så
det kommer aldrig bli så
för ett ögonblick hade jag hopp
hopp som jag aldrig haft förut
och det försvann och tog med sig min sista ork
jag har ingen framtid
varför och hur skulle jag kunna ha det
varför ska jag sätta upp mål när jag ändå inte kommer någonstans
oavsett hur stora eller små målen är
jag är så ledsen
så hävla ledsen
så ledsen att jag vill skrika rakt ut till lungorna brister
tills hjärtat stannar och jag slipper det här jävla helvetet
känns som jag står mitt på ett torg och skriker och skriker men ingen hör mig ingen ser mig
alla går bara  förbi
allt går vidare och här står jag söndertrasad och ropar
men det finns inget här för mig
inget
det fanns inget för mig här i livet när min pappa slog mig och mamma aldrig kom när jag ropade på henne i ren skräck
det fanns inget när för mig när övergreppn börhjade då vi lekte tjuv och polis och inget när det skedde i hagen i hans epa hemma hos dem eller någonstans
det fanns inget i skolan där jag var utfryst den tysta nörden som folk skrattade åt och som spelade dum och låtsades skratta med dem
det fanns inget när lärarna bestraffade nmig för min blyghet inför andra
inget när jag söklte hjälp och fick skit
och inget när jag sade iufrån med rösten min fd t gav mig
all falsk skit som står om mig i journalen
jag skulle kunna fortsätta i evighet men det är ingen viots med det
jag är och förblir samma jävla värdelkösa förlorare nörd och hopplösa psykfall
jag hatar verkligen mig själv
hatarrrrrrrrrrrrr

Min kp är ledig imorgon em, så det blir inget samtal då. Känns riktigt jobbigt, men då jag fått äcklet natten mellan torsdag och fredag så har det värsta släppt nu. Så jag måste klara det. Det är bara så.

Drömmer på nätterna om lägenheten jag inte vann budgivningen på. Tänker på den titt som tätt på dagarna. Funderar på hur det skulle vara att bo billigare, i markplan med möjlighet att ha vovven ute, längre till affären så det inte blir lika mycket godsaker, och främst - ha något helt eget.

Borde försöka sova nu, men det är svårt. För svårt. Vill skada mig, så jag vet inte vad jag ska göra. Äta kanske.

Har gått en sväng med vovven på em, och han fick springa lite lös så att han blev nöjd. Är så skönt att jag faktiskt kan släppa honom, är riktigt stolt över det. Sen har jag kammat honom och vi har myst lite.

Nej, pallar inte det här. Måste göra något.

Hade bokat tid för att klippa mig idag före samtalet. Så jag gav mig av tidigare än vanligt, såklart. Kom dit, en tjej frågade om jag bokat tid och jag svarade ja och hon sa att jag kunde slå mig ner så länge. Jag satte mig. Så kommer hon och säger att den jag bokat hos har fått förhinder och hon undrade om hon fick klippa mig istället. Jag blev helt chockad. Det finns ju en anledning till att man måste lämna sitt telenr när man bokar på nätet, och måste jag höra av mig om jag får förhinder så borde väl de göra det också. Eller??? Och hur tänker man när man inte talar om på en gång när kunden kommer, utan frågar efter att man hängt av sig och satt sig i soffan och väntar. Vad skulle jag säga - jag mår så jävla dåligt nu, och vill inte att det ska synas. Så inte kunde jag säga "Nej, då får jag boka om tiden". Snacka om att utmärka sig. Vara "svår". Betala bussbiljett för att fara dit och få veta att jag inte kan få klippa mig.

Så vad gjorde jag? Jo, jag log brett och sa "Javisst!".

Man måste ge alla en chans. Så är det bara.

Hon var trevlig och så, men hon lyssnade inte på vad jag ville. Jag berättade att jag har så tunna hårstrån att jag behöver klippa av det på längden och klippa upp det så att mitt självfall får ge volym. Det hela slutade med att hon klippte kanske 1 cm, fönade håret torrt och rätade ut allt självfall, klippte upp det pyttelite, och skar några slingor vid ansiktet (mitt hår ser ut och blir som en risbuske när man skär det). Resultat: en tunn, platt risbuske med tusentals strån som visar hur jävla dåligt hår jag har.

Jag bet ihop. Och bet ihop. Och bet ihop. Gick därifrån och kunde knappt andas. Satte mig på en parkbänk en stund och försökte lugna ner mig. Inte lyssnad på - igen. Överkörd - igen. Vem fan ska lyssna på mig när inte ens en hårfrisörska gör det. Försökte spela spel på mobilen för att komma på andra tankar, men jag kunde inte fokusera. Ångesten pulserade i hela mig. Kände mig som en granat som skulle explodera när som helst.

Gick till min kp. Satte mig där. Kände hur paniken dränkte mig, tårarna brände. När min kp stängde dörren bakom oss så föll tårarna. De forsade nästan hela tiden. Kände bara hur förtvivlad jag var, hur svart allt är. Jag vill bara dö. Är svullen som en valross inför "äcklet" som kommer den här veckan, med medföljande PMDD och PMS.

Det här mörkret dödar mig.

Klev av bussen och var tvungen att handla. Jag är väl något mer än bekant med han som satt i kassan, och han frågade hur det var med mig. Jag kände paniken bulta och försökte le så mycket som möjligt och prata om min vovve. Men han såg säkert mina svullna ögon. Var säkert därför han frågade just det.

Ögonen är fortfarande svullna. Är så trött. Men mörkret inom mig gör att det inte går att sova. Låt mig bara dö.

Det är inte sällan som man som sjukpensionär får höra bakvägen att det är "lyxigt" att vara sjuk, att man är "ledig" dagarna i ända. Önskar att jag kunde byta med någon av dem. Ja, vem som helst egentligen.

Jag brukar aldrig posta bilder på mig själv, men jag såg mig själv i spegeln och såg hur jävla illa jag ser ut - förutom att jag är sjukt ful. Så ja, såhär fina påsar under ögonen, har man när man är sk "ledig".

Har inte ätit godis någon dag den här veckan. Imorgon får jag, har jag bestämt. Får väl se hur det går... har vräkt i mig 6 mackor ikväll. Vet att det inte är bra, men det är ju inte ren godis i alla fall.

Försöker ta mod till mig att maila min fd t. Vi skulle ju ses och "ta en fika på stan" nu i höst. Är rädd att saknaden kommer bli så stor. Hon hade namnsdag nu i veckan också, och jag fick verkligen hålla i mig själv för att inte skicka ett kort och önska grattis. Är förmodligen inte hela världen om jag hade gjort det, men jag vill inte tvinga mig på henne.

Jaja, får äta godis imorgon i alla fall.

Och jag har befriats från hundvaktstjänsten i helgen. Nästan, i alla fall. Utan att säga att jag inte har lust. Vet inte hur det gick till, eller varför. Men jag ska vara där en sväng på söndag.

Hur mycket skit får man inte ta när man har sjukpension för att folk tror att det är "lyx". De tror att jag är "ledig" eller "har semester" jämt, och många vet inte ens om att man alltid betalar skatt på sin inkomst - dvs det gör såklart jag också! Det har pratats om att de som har det som allra sämst ställt ska få lite extra nu, för de ska höja sjukersättningen. Andra har fått sina höjningar, men jag har tänkt att jag inte lär få något i alla fall. För det blir alltid så, av någon konstig anledning. Nu har jag fått pappren från fk och mycket riktigt så har jag fått höjd ersättning som är inkomstrelaterad. Men - längst ner står det följande:

Så med andra ord - jag får inte ett enda öre mer i sjukpension. Har räknat lite på hur mycket de behöver höja den inkomstrelaterade sjukersättningen för att jag ska få en faktisk höjning per månad. Kunde inte låta bli att asgarva åt resultatet! Höjningen som gjorts nu är att man får 64,7% jämfört med 64% tidigare, så dvs 0,7%. Och - om jag ska få en höjning totalt sett per månad, så kräver det att de höjer den inkomstrelaterade ersättningen till  fantastiska, svindlande och fina  2967% !!!!!!        I annat fall får jag ingen höjning, oavsett vad de än gör! Och så kan jag tillägga att nästa år kommer prisbasbeloppet att sänkas, vilket kommer ge en sänkning av garantiersättningen! När man dessutom bor i "storstad" (typ) så är hyran jävligt hög, och bostadstillägget räcker inte till på långa vägar.

Så jag får väl se hur det går... jag som är så "lyckligt lottad" att jag blev sjukpensionär som ung. Man kan ta livet av sig för mindre än det..

Vet att jag är dålig på att uppdatera. Allt bara snurrar just nu. Terapin har tagit en allvarlig vändning och jag gör mitt allra yttersta och mer därtill för att ta mig framåt. Det innebär sömnlöshet, sprängande huvudvärk, ligga på soffan på dagarna, tårar, tröstäta, måla... och så ska ju vovven ha sitt. Min relativt "nya" väninna med sina hundar verkar dra sig tillbaka, kanske för att jag beslutat mig för att flytta från den här orten. Eller för att hon känner att jag inte står bakom hennes beslut att inte ens försöka ensamträna hundarna ordentligt, utan istället göra sig av med den äldste av herrarna. Hon vill inte ge honom en chans, ingen kastrering, ingen träning. Det kan jag inte förstå. Men det är ju som med allt annat - alla har en egen åsikt, och jag dömer inte henne för det. Jag förstår bara inte. Önskar dock att hon kunde säga till om det nu är det som är problemet, så att vi kan prata om det och sen släppa det. Blir intressant att se hur det blir nästa vecka, för jag ska vara hundvakt åt dem lördag till söndag. De ska resa bort för att ha "egentid". Har ingen aning om jag ska vara barnvakt också, men det visar sig väl. (Ärligt talat har jag varken ork eller lust att göra något alls, men jag har lovat och då håller jag ju det)

Jag har i alla fall insett att det är bättre att flytta härifrån än att stanna och varje dag bli påmind om hur mycket jag gav och förlorade på den där förjävliga gården. De jag pratat med säger samma sak; mitt sk "juridiska ombud" och väninna har inte lämnat in någon polisanmälan. Så det är ju inget som kommer att lösas, jag kommer aldrig känna mig trygg nog att gå där jag vill gå här i byn. Dessutom börjar det bli alltmer "stad" här, och det passar inte mig alls. Den senaste besvikelsen är att hyrsvärden har beslutat sig för att hugga ner de få träd som fungerar som insynsskydd i vardagsrum och sovrum. Det innebär att jag kommer få mer skit från grannarna som redan retar och trakasserar mig. Så nu letar jag annat boende. Lättare sagt än gjort, dock...

Så.. det händer väldigt mycket inuti mig, men utifrån sett så gör jag nog ingenting.

Ska försöka baka lite matbröd idag. Var länge sedan sist. Försöker samla kraft att göra det nu......

Vovven i förrgår...