Har ännu ondare i nacken idag. Kan inte titta uppåt eller åt sidorna utan att det gör ont som fan. Har tagit ipren, men det hjälper inte. Kan gissa att jag hade spräckt skallen om jag fallit lite hårdare så att jag hade dängt huvudet i isen. Funderar på om man kan få en lättare whiplashskada av sådant här. Men det går väl över. Är bara så jobbigt att det gör ont hela tiden när jag inte vilar huvudet på en kudde. Har bara gått 2 superkorta rundor med hunden.

Är trött på att vara ledsen. Trött på att ha ångest. Trött på att ha svårt att andas för att jag dränks i mitt eget mörker.

Imorgon är det samtal igen. Gruvar mig redan. Och längtar. Märkligt att det kan vara så dubbelt.

Har bakat kladdkaka och vispat grädde. Jag som inte ens gillar grädde.

Igår var jag ute och gick. I drygt 3 timmar. Lämnade hunden hemma. Han var nöjd med det. Jag försökte bli trött så att jag skulle få sova. Men det funkade inte. Känner hur mörkret sveper in mig. Jag ler när jag vet att jag borde le. Skrattar när jag vet att jag borde skratta. Men jag är bara ledsen. Ledsenledsenledsen. Och rädd. Livrädd.

Halkade när jag gick ut med hunden i morse. I diket. Det var is under snön. Jag plockade upp efter hunden och när jag tog ett steg ner från den lilla kullen så släppte det bara. Föll rakt baklänges. Låg i luften. Landade på ryggen så hårt att jag nästan slog i bakhuvudet. Hade sådan fart att mössan ramlade av. Nu är jag jävligt öm i nacken. Blir ingen långpromenad för mig idag. Det här grusade alla planer om att kunna hantera ångesten med en likadan promenad som igår.

Har varit och handlat godis. Massa godis. Har egentligen inte råd, men det är väl bättre än att skära sig. Kanske.

Det är väldigt intensivt i terapin just nu. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Tror inte att jag kan det utan att gå ner mig fullständigt.

Känner att jag inte pallar det här. Har ännu en skitdag. Jag vet inte vad jag ska säga. Eller göra.

Imorgon ska jag vara hundvakt åt min väninna - igen. Kunde inte säga nej. Hon ska börja arbetspröva. Och jag ska vara där halv åtta så att hon inte ens behöver träna hunden på att vara ensam. Det som skulle gå så bra nu när hon gjort sig av med den andra hunden. Hon smsade mig idag och skrev att hon ensamtränade - hon satt i trapphuset utanför dörren. Hon var upprörd över att han ylade 4 ggr. När jag tränade och lämnade min vovve ensam så hade jag inte lyxen att ha någon hundvakt eller ens en backup-plan. Han fick träna sig när jag gick med soporna och när jag handlade, och självklart annat föreberedande åtgärder. Man kommer långt på sunt förnuft och lite efterforskningar.

Har haft samtal idag. Pratade bort det mesta. Vågade inte. Orkade inte.

Jag klarar aldrig av att göra någonting. Jag duger aldrig.

Och inte kan jag sova heller.

Det bästa vore att bara dö.

Var ute med hunden tillsammans med väninnan och hennes hundar. Vi gick mellan åkrarna på vägen och jag lät min vovve gå lös. Han älskar att få vara lös på grusvägen. Det är ingen biltrafik och man har uppsikt eftersom det är så flackt. Vi gick där allihopa och jag hade fullt upp med att inte halka omkull. Då hände det som inte får hända. Min älskade vovve ramlade ner i ett djupt dike. Säkert nästan lika djupt som jag är lång. Jag behöll lugnet och försökte se var jag skulle kunna dra upp honom, han verkade vara ok. Jag kallade på honom där jag skulle kunna nå honom,  men han hoppade och kunde nästan ta sig upp på egen hand. Medan hjärtat i princip stannade av skräck, så hör jag hur min väninna säger att hennes hund råkade knffa ner min hund. Vet inte om jag ska vara glad att jag hade honom lös, för annars hade han kanske fått en bruten nacke av halsbandet. 

Han verkar i alla fall vara ok, för han går och rör sig som vanligt. Tror dock att han blev lite chockad för han ville inte direkt leka med de andra sen. Vi gick på promenad på kvällen och han var som vanligt.

Nattpinkade honom, och när vi gick in så släppte jag honom som vanligt innanför porten så att han fick hoppa uppför trappen själv. Då halkade han och hade jag inte varit snabb så hade han trillat nerför hela trappen. Är så jävla rädd att han gjort sig illa. Tänk om det var därför som han nästan voltade nerför trappen. Är så rädd att jag mår illa. Panikångesten stryper mig. Tänk om han är skadad eller sjuk. Tänk om han dör och lämnar mig. Då orkar jag inte överleva längre.