Känner mig yr av allt som händer - och inte händer...

Ska flytta, blir den 17 maj. Har just fixat avtal med flyttfirma och flyttstäd. Ordnat med internetuppkoppling också. Börjat rensa lite smått. Beställde flyttkartonger på Ikea och skulle ha fått dem levererade till mitt postombud igår, men självklart blev det strul med det. Mitt postombud är så litet att de inte kan lämna av mitt paket där, så istället har postjäveln ordnat med hemleverans. Jippi, skulle de flesta tänka, men inte jag som inte kan ta emot folk här hemma. Fick panikångest och grät hysteriskt. Tog medicin och lyckades lugna mig så att jag kunde höra av mig till min mor. Hon ringde posten för att höra vad de kunde göra åt saken. Jag klarar inte det. Och det spelade ingen roll heller, för de kan inte göra något. Det är som vanligt jag som blir lidande. Så det blir inga flyttkartonger. De får skicka tillbaka dem. Och så får jag ta bussen och försöka fixa några andra någon annanstans.

Min granne/väninna hör knappt av sig. Hon har problem med att få sin första hund omplacerad. Hundkraken blir omkringkastad så han har ingen aning om var han hör hemma. Och min väninna tjatar om att hon ska avliva honom om det inte löser sig. Jag blir så jävla arg, hon har ju själv köpt hunden och han har inte ens fått en chans, och när det visar sig hur jävla dåligt hon har format hunden så vill hon bara ha ihjäl honom. Jag förstår inte. Och hon kan inte heller tänka sig att kastrera honom - eller sin andra hund för den delen. Hon tror nog att hon kommer tjäna stora pengar på att para honom. Men då tycker inte jag att hon ska gnälla över att han skriker efter löptikar hela nätterna. Det är ju hennes val. Dessutom kan det inte vara så jävla många tikar som löper - året runt. Hon kan heller inte ensamträna honom, utan sitter då i trapphuset. För någon vecka sedan träffade jag henne på affärn och då hade hon lämnat honom ensam, hör och häpna. Hon hade gått en lång promenad och när de kommit in och han somnade, så smög hon ut. Jag blev så chockad och kände mig så less så jag sa bara rakt ut "Men *hennes namn*!! Du måste ju TALA OM att du går!". Hon kommer få samma problem med den hunden som hon hade/har med sin första.

Förutom det börjar jag bli less på hennes "överraskningshälsningar". När jag går ute och kanske lyssnar på musik så spinger hon ikapp mig bakifrån och hugger tag om mina axlar och skriker. När jag stod och väntade på bussen för att fara på samtal så kom hon bakifrån igen, och då lät hon sin hund gå fram och slicka på mina fingrar. Jag fick världens jävla flashbacks, men kroppen stängde bara av - tack och lov. Jag är lugn på utsidan, för samtal, ler, osv. Men på insidan dör jag. Igen. Mer och mer. Blev ett riktigt antiklimax när jag kom till min kp, för han var sen för typ andra eller tredje gången någonsin. Så det är inget som händer ofta. Så när vi pratade så kom det upp en massa grejor, och jag var oberedd på vissa frågor. Det kanske var bra, för jag svarade och han fick veta mer än vad jag brukar berätta. Det blev bara så. Samtidigt som jag kvävde en panikångestattack när flasharna började hagla.

Imorgon är det dags igen. Vet inte vad jag ska tänka eller känna. Är väldigt lätt att fastna på Ikea's hemsida inför flytten och bara gå in i den bubblan. Och ja, jag är förberedd för flytten med hemleverans av möbler, för mina "kära föräldrar" ska komma hit och ta emot möblerna åt mig. Har - återigen - mailat soc för att höra om man kan få någon hjälp med sådant här, men jag har fått samma svar som tidigare... tänk att det är så jävla poppis med boendestöd för att "få en fungerande vardag". Att jag säger att jag HAR en fungerande vardag kvittar, för det är det enda som erbjuds. Sist när jag till och med träffade en sockärring så var jag hos min (nu fd) t. När hon tittade på mig och sa att "Det är inte meningen att det ska vara så svårt och tungt" när jag försökte beskriva det jag har svårt med, så kände jag bara att hon inte förstår ett skit. Och jag tror inte att de vill förstå heller. Det är lättare att försöka mosa ner folk i de färdiggjutna formar som de har, än att försöka se den komplexa människan. Story of my life....

Längtar tills jag har flyttat och mina föräldrar farit hem, för då kanske jag kan få lite ro. En plats där jag inte känner någon, en nyrenoverad lägenhet med nya möbler, egen ingång, egna uteplatser (ja, plural), en bit från stan i en mindre "by"/stadsdel som jag bor i nu. Hoppas att det blir bra..... om man nu vågar och kan det....

Min väninna hörde av sig på fm och berättade att hennes dotter är sjuk och hemma, så jag behövde inte vara hundvakt. Har knappt sovit inatt, så jag borde väl gå och lägga mig en stund. Men jag har så mycket ångest att jag inte klarar det. Det är skitväder ute, så jag vill inte gå ut heller. Så jag äter igen. Mer och mer. Det måste få ett slut. Jag orkar inte mer.

Har tagit medicin nu, så jag hoppas att det ska lugna ner sig. Hann precis få effekt innan jag fick full panikångest. Flasharna pockar på hela tiden, så jag får se var det här slutar.

Imorgon ska jag vara hundvakt åt min väninna igen. Det är ok, det var ju ändå ett tag sedan sist. MEN - jag ska vara hos henne när hyresvärden ev kommer och byter deras tvättmaskin. Hade det varit jag och gällt min tvättmaskin, så hade de fått tala om dag och tid. Och sen skulle jag ha sett till att inte vara hemma. Så är en av aspekterna att leva med social fobi. Min väninna vet om mina problem, men ändå förväntar hon sig att jag bara ska klara av, bara göra. För att "alla andra" skulle klara det. Jag kommer inte sova en blund inatt och sedan maxa medicinerna när jag ska gå dit. För jag kan inte säga att jag inte pallar. Jag tänker inte påpeka min problematik och mina brister fler gånger, för jag skäms. Det ingår liksom i diagnosen också.

Helvetes jävla skit. Vill aldrig mer ställa upp på att vara hundvakt.

Känner mig utnyttjad som fan.

Hittade en sida som kanske kan sprida förståelse för hur människor med social fobi känner i sin vardag:

http://www.lifehack.org/articles/communication/22-things-only-people-with-social-anxiety-would-understand.html

Hittade ett mindre företag som både flyttar och flyttstädar, så jag begärde en offert. De vill ha 10 000 spänn för att flytta och städa. Känns jävligt dyrt för en tvåa, och för att bara flytta en mil fågelvägen. Jag har inte så mycket pengar. Så jag har börjat kolla upp andra. Kan inte betala 7500 (efter rutavdrag) för en så liten flytt som det här faktiskt är.

Har ätit massa mat nu. Efter att ha ätit en burk nutella. Det är så sjukt. Så jävla sjukt. Jag vet bara inte hur jag ska få stopp på det. Ögonen var fortfarande svullna i morse av gårdagens gråt. Jag vet inte hur jag ska göra för att inte gå och köpa semlor på affärn. Idag är det ju "ok" att svulla.

Och inte är det något väder att gå ut i heller. Får släpa ut min stackars hund och tvinga honom att göra sina behov. Hade gärna gått på en tre timmars promenad. Men jag är inte så dum i huvudet. Så istället häckar jag hemma. Försöker att inte känna eller tänka.

Varit på samtal idag, det är ju måndag. Tårarna bara rann. Pratade om flytten som komma skall och om och vad jag i så fall vill att den ska innebära, både rent konkret och psykiskt. Jag berättade om mina dockor. De jag hade som barn och ritade blåmärken på och sprätte upp mellan benen. Jag vill att de ska försvinna, men samtidigt behöver jag ha dem kvar. Som vittnesmål för det jag varit med om, och för att de känns som en del av mig. Det skär i hela mig när jag tänker på och minns hur jag tröstade dem när det egentligen var jag som var ledsen. En del av mig vill ta in dem från förrådet och bara hålla om dem. Men de är ju bara dockor. Jag har funderat på att bränna dem, elda upp dem så att mitt bagage kanske blir lite lättare. Har ändå tänkt att elda upp teckningar, målningar, text och dagböcker. Men jag vet inte. Då finns inget kvar. Det skulle kännas skönt, samtidigt som jag då riskerar att ha förstört allt ev bevismaterial. Så jag måste tänka och fundera innan jag gör något. Men hoppet om att få någon slags upprättelse eller liknande är ju icke existerande.

Är så trött så jag dör. Sover inte på nätterna och har ingen ork. Att vovven inte vill gå ut pga det dåliga vädret gör ju inte saker och ting lättare direkt.

Har i alla fall visat min lägenhet för en tjej som verkade vilja ha den. Så det blir allt mer verkligt att jag faktiskt ska flytta härifrån. Ska börja rensa och sortera snart så att jag inte behöver stressa sen.

Försöker hålla ihop, men ja.......

For för att titta på lägenheten, men killen som bor där hade "glömt bort", så han var inte hemma. Tänkte strunta i det när jag klev in i området, men tvingade mig att ringa på. Det stank bensin så stället hade lätt kunnat brinna ner av en enda tändsticka.... Sen var det lite ironiskt, för det var massa fimpar överallt. Skräp på hela gården. Jag blev väldigt äcklad. Och när killen inte var hemma så blev jag ju inte direkt mer positiv...... Gick därifrån och runt i området istället. Tänkte att jag INTE skulle flytta in i den där lägenheten där det bor en jävla slashas.

När jag kom hem var jag sur och besviken, men - jag mailade hyresvärden och frågade om deras policy om sanering efter rökare och ev bensin och oljespill. Och jag passade på att fråga när det ska renoveras. Fick jättebra svar av vaktmästaren, som verkar vara ordentlig och riktigt seriös. Och lägenheten ska renoveras NU. Så jag tackade ja och fick reda på att jag fick lägenheten imorse. Så nu har jag skrivit kontrakt och sagt upp min nuvarande lägenhet. Ska välja nya tapeter och golv, så det måste bli ok. Det bara måste det. Jag måste kunna stå ut i alla fall. Och det är ju det här jag vill; så nära en villa på landet som möjligt. Jag kan inte låta den tidigare idioten påverka mitt val att bo där eller ej.

Har tagit en långpromenad med vovven idag igen. Har inte ro att sitta still. Samtidigt som jag inte har ork att göra någonting. Imorgon måste jag plocka lite ordning här hemma. Ifall om att någon vill komma och titta på min lägenhet. Jag hatar det, men jag är skyldig att visa lägenheten.

Ska krypa ner i sängen och se på film nu. Inte samtal förrän på torsdag em. Och jag vill sluta med mina mediciner. Det kan bli riktigt "intressant"...

Japp, på drygt ett år har jag anmält intresse på 45 lägenheter. Har inte fått någon av dem - uppenbarligen. Imorgon ska jag fara och titta på en, och jag är jättenervös. Mår illa. En tvåa i ett parhus i en av de minsta stadsdelarna. Jag vill verkligen härifrån. Och ha en egen ingång. Min granne under mig som jag delar ingång med nu går och lägger sig så tidigt, och jag är less på att smyga varenda kväll. Skulle bli en slags tillitsövning att bo i markplan, men många bor ju så hela sina liv och de överlever ju - bevisligen. Jag är ju född och uppväxt i en enplansvilla, men vi bodde på landet så ingen gick förbi ett fönster bara sådär.

Jag är ganska säker på att jag inte kommer få den här lägenheten, för hur många vill inte bo i ett parhus med uteplats på gräsmatta. Hade varit perfekt för både mig och vovven. Men ja, det är kallhyra och internet via adsl... och så det jobbigaste; mina sk föräldrar kommer hit och hjälper till att flytta i så fall..........