~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under mars 2016

Av Maria - 30 mars 2016 23:39

Igår kväll var det fullt pådrag nere hos "coola tjejen" som tillsammans med sina "kompisar" brukar trakassera mig och reta min hund. Jag tänkte inte så mycket på det, för det är ju alltid som en "ungdomsgård XL" där nere. Hade just varit ute med hunden och såg hur ett lämmeltåg av snorungar hoppade ut genom hennes fönster och sprang iväg. Såg några vuxna som stod utanför entrén och tänkte inte så mycket på det. Jag tvättade av hunden, satte på en tvättmaskin och snabbstädade bort de värsta sandhögarna. Sen fick jag ett sms från väninnan som bor bara en bit härifrån, och hon undrade vad som hände utanför hos mig. Jag svarade att det är väl fest/ug som vanligt. Så fick jag se att det stod 2 bilar där också. Det ena var en polispiket och den andra en bil som jag kollade regnumret på och insåg att det var en civil polisbil. Idag har jag insett att de "vuxna" jag såg förmodligen var socfolk. De stor här utanför flera timmar och när de sedan for så var det väldigt dött. Äntligen. Och jag är så jävla glad att någon till slut tog dem - och det var inte jag. Ska det äntligen bli lite lugnare här, kommer "coola tjejens" mamma låta bli att veckopendla till en kurs 30 mil bort, är det slut på trakasserierna nu?

Jag tror att de två tjejerna som bor där fick följa med soc, för jag såg inte till deras mamma igår och idag har det verkat som att ingen varit hemma där. Jag HOPPAS verkligen att de fick göra det, för då KANSKE de inser att man inte kan bete sig hur fan som helst. Jag har bara väntat på det här. Trist att det inte blev tidigare, men bättre nu än aldrig.

Frågan är om de tycker att det är pinsamt och skäms, eller om de tycker att det är en "cool grej"..... Gissar att det är droger inblandat i det hela, för det är stora problem med det på högstadieskolan här numer.


För övrigt så är det upp och ner med nacken. Det var ganska ok under dagen, men när jag satte mig för att äta middag så gjorde det ont i ryggen/nacken när jag svalde. Jag vet att det låter helt sjukt, och det känns verkligen konstigt.

Ska bli "intressant" att vara hundvakt fredag till lördag. Särskilt när jag fått reda på att de ska fara kl 4 på morgonen. Min väninna sa till mig att de inte skulle bila dit och att de nog ska åka tåg hem, men det går varken tåg, buss, etc kl 4 en fredagmorgon. Så jag vet inte. De kanske hyr en bil och kör dit och tar tåget hem. Det betyder i alla fall att jag måste vara där senast kl 3:30. Känner att jag skiter i det för jag orkar inte. Men en annan del av mig tycker att jag ska göra det här, för det här är allra sista gången jag hjälper henne med hunden. Sen får det vara slut.


Jag fattar inte hur jag ska orka det här. Som alla andra gånger. Jag kommer klara det. Men priset är jävligt högt och jag vet att jag kommer gå sönder i småbitar. Men ja.... who cares.

Av Maria - 28 mars 2016 14:57

När jag vaknade imorse kunde jag inte röra på huvudet. Vet inte vad som hänt, men det är inget bra i alla fall... Det gör ont i övre delen av ryggen så fort jag försöker röra armarna eller huvudet. Det hade väl inte varit hela världen, men det gör ont att andas också. Men det gör inte så ont att jag inte står ut, för då hade jag inte skrivit det här.

Kan ju säga att det är "intressant" att gå ut med hunden när man knappt kan röra sig. Men vad har jag får val. Det är lite bättre nu, efter alvedon och ibumetin, men jag får väl se var det här slutar. Blir inget besök på någon vårdcentral eller liknande i alla fall. Med tanke på hur det uppstod, så gissar jag att jag har någon nerv i kläm eller så bara. Känns dock inte så roligt att det hugger när jag försöker andas.

Av Maria - 27 mars 2016 20:12

Var inte på samtal i torsdags som jag skulle. Hade mensvärk så jag kunde knappt gå morgonrunda med hunden utan att kräkas, så jag ville inte utmana ödet och sätta mig på en buss.

Sen har jag mest bara kraschat på soffan. Har släpat runt hunden ute lite också, men han vill inte vara ute när det är blött och smutsigt. Ser ut som ett sandtag här inne ändå, trots att jag duschar och tvättar den lille ligisten.

Har packat ner innehållet i min rumsavdelare och mina bokhyllor, så det är i alla fall gjort. Borde ta tag i förrådet också, men känner att det inte är läge för det när folk är lediga och står och glor. Hade ju gärna fått vara lite varmare också. Men inte för varmt.

Har fått läkartid den 8:e april. Bara för att jag fick receptet på Atarax förnyat. Jag visste det, så jag ville inte be om att få det påfyllt, men min kp trodde inte på mig när jag sa att jag skulle få en tid om jag hörde av mig till läkaren. Men det fick jag.

Min kära väninna behövde hundvakt förra fredagen, men i förrgår fick jag reda på att hon inte alls behövde det. Hon sa till mig att hennes hund skulle få vara ensam när jag inte kunde hjälpa henne, men hon har inte ens ensamtränat honom på 2 månader, om inte mer. Sen ska hon tydligen till arbetsförmedligen den 4:e och till försäkringskassan den 12:e, och då tänker jag INTE vara hundvakt. Då kommer jag säga nej. Och kännr jag dåliga vibbar från henne, så kommer jag att ljuga och säga att jag har läkartid då..... för jag orkar inte mer. Och jag är jävligt less på att höra om hur "duktig" hon är på att inte äta och att räkna kalorier. Snart kommer jag vråla rakt ut om hon inte slutar tjata om det jämt.


Har så jävla lite pengar just nu också, så jag behöver fundera på hur jag ska göra med det. Hade behövt klippa mig för typ 2 mån sedan, och den här veckan har 2 par treggings gått sönder så jag har typ inga byxor att ha på mig. Paniken bara pumpar i kroppen. Jag förstår att den maskerar en massa flashar och annan ångest, men jag blir ju inte lyckligare för det..... Idag maxade jag dosen lugnande, och när det började verka så upptäckte jag hur spänd jag varit. Hade ont i nacke och axlar så jag visste inte var jag skulle göra av mig själv. Jag är på helspänn jämt och det gör mig såklart väldigt, väldigt trött.


Just nu känns det som att jag bara vill skrika.

Längtar tills dess att flytten är klar, för då får jag mer eget, och får mer ordning. Lägenheten kommer bli mer sammanhängande och jag kommer inte ta med mig skräp som påminner mig om min barndom på ett dåligt sätt.

Känns som att det här är min sista chans att börja lämna det förflutna bakom mig, bokstavligt talat. Men - vi får väl se....

Av Maria - 23 mars 2016 20:59

Mår så dåligt att jag mår fysiskt illa. Det går inte att förklara. Igår hade jag så stark ångest att jag höll på att spricka. Var tvungen att ta medicin, men den hjälpte knappt. Kan inte sluta tänka på att skära mig. Har så mycket som snurrar i huvudet. Fått uppgifter av min kp, eller ja, han har nämnt och visat vissa saker, och envis som jag är så har jag jobbat med dem. Skrev ner saker på ett papper, men fick så stark ångest så jag tänkte slänga det. Men så vet jag att det är viktiga saker. Och nu vet jag inte vad jag ska göra med pappret; kasta det eller ge det till min kp. Bara tanken på att pappret existerar gör att jag vill skala av mig huden med en osthyvel.


Träffade min "väninna" igår kväll. Hon berättade glatt att de ska fara och vaccinera sin hund. Inte ett ljud om att svänga förbi och hjälpa mig få hem en enda flyttkartong. Så jag bestämde mig för att fara och skaffa 10 st idag på förmiddagen, och det gjorde jag också. Det var relativt tomt på stan och bussen var nästan helt öde, så det funkade. Fick dock en panikångestattack i affären, men jag tog mig samman och for hem. Sen var jag helt slut. Förutom att prata om att vaccinera hunden så pratade min "väninna" bara om mat och kalorier. Jag pallar inte att höra det. Och jag fattar inte vad hon tänker med - hon VET att jag haft (har?) en allvarlig ätstörning, så hon borde väl veta bättre, särskilt då hon är uska. Eller???

Men oavsett det, vilken frisk människa räknar varenda kalori de äter varje dag, dag ut och dag in?

Det här med "hälsocoatch" eller vad det nu heter som Apoteket har, har ju gett henne en ätstörning! Jag trodde att de skulle främja hälsa, och de borde inte stötta och peppa folk att gå ner i vikt under deras BMI. Dessutom borde de verkligen inte få folk att svälta sig för att gå ner i vikt, utan i så fall försöka balansen mellan input och output så att man sakta hamnar på sin idealvikt.


JAG VILL BARA SKRIKA RAKT UT OCH SKÄRA IHJÄL MIG!!!

Av Maria - 18 mars 2016 21:46

Fick i uppgift av min kp att fara med bussen och handla utan att ta Stesolid. Först tänkte jag att det fixar jag, men det dröjde inte länge förrän jag blev skiträdd och orolig. Efter en väldigt orolig natt trots maxad medicin, så for jag i alla fall iväg. Försökte att andas i fyrkant och lägga upp det hela i olika steg. Jag pendlade mellan att vara ganska lugn och nästan panikslagen. Men - jag tog mig dit, fick med mig det jag skulle ha, och tog mig hem. Sedan dess har jag dock varit helt slut. Började gråta när jag varit ute med hunden och insåg hur smutsig stackaren blivit. Sen började tårarna rinna igen efter middagen, och jag har ingen aning om varför. Jag blir så rädd. Jag klarar inte att vara ledsen. Jag orkar inte det. Känner mig så liten, svag och ensam. Behöver någon som trösta den lilla, för jag kan inte göra det själv. Men det finns ingen.

Är så trött nu så jag vet knappt vad jag heter. Men skulle inte kunna somna om jag kröp ner i sängen.

Av Maria - 16 mars 2016 18:09

Min "väninnas" dotter har en klasskompis vars mamma försökt ta livet av sig, men lyckades inte. Min "väninna" är upprörd över att mamman inte lade in sig på psyk. Jag har försökt förklara att det kanske inte är så lätt, men hon är tydligen expert på psykiatri nu också.... När jag berättat lite om hur svårt det var för mig när jag försökte lägga in mig själv när jag var i en sådan sits, så fick jag svaret att "men hon försökte på riktigt att ta sitt liv" och "tror att hon hade tänkt lyckas". Så jag undrar vad hon tror om mig. Att jag skurit mig sönder och samman bara för att få uppmärksamhet? Jag som aldrig någonsin visat varken sår eller ärr, aldrig blivit sydd.


Sen ovanpå det så gick hon förbi min balkong innan på eftermiddagen och kläckte ur sig att de "kanske ska fara hem på lördag kväll istället för morgon" när de far till Stockholm. Hon frågade inte. Hon bara konstaterade. Jag var som halvt i chock över det hon sa, och förstod nog inte vad det innebar först. En natt till att vara hundvakt. Känner att det här spårar ur ganska mycket nu, så jag funderar på att helt enkelt säga till henne att jag inte orkar ställa upp alls. Om hon nu kan lyssna på det....

Av Maria - 15 mars 2016 23:45

Sist när jag och min väninna gick med hundarna så försökte jag återigen att bara svälja allt. Allt prat om hur hon äter så lite kalorier som möjligt, hur fantastisk den dyra hundmaten är som innehåller såå mycket kött och bara bra grejor, hennes skryt (eller försök till skryt) om hur duktig hennes hund är, osvosv.

Maten kommenterar jag inte längre, och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte ens lyssna på det längre. Svarar bara "mmmm", "aaaa" och "jaha" - typ. Hundmaten vet jag inte varför hon mässar för mig om, för jag kan inte ge min kastrerade hund ett så energirikt foder, för då rullar han fram och dessutom har jag inte råd med det (om det nu skulle finnas en "lightvariant"). Men hon kanske försöker övertyga sig själv om att det är bra? När det gäller hur duktig hennes hund är, så skiter jag egentligen i det också. Min hund kan också gå fint och titta på mig om jag pratar med honom, osv. Men hon kanske skulle försöka se till att hennes hund äter själv istället för att handmata honom med matrester och rått kött, se till att han inte kissar inne hos folk, och att han kan vara ensam hemma en stund i alla fall. Men det är ju hennes val, så det rör inte mig - egentligen. Men - när det drabbar mig, när hon bara förväntar sig att jag ska ställa upp och vara hundvakt i ur och skur, ja DÅ bryr jag mig. Jag kan inte göra allt åt henne. Särskilt när hon och hennes familj inte gör något för mig. Att hon får för sig att många tibbar aldrig kan lämnas ensamma för att "de upplever en stor sorg när deras människa lämnar dem" köper jag inte. Hennes "ensamträning" går ut på att hon smiter ut i trapphuset i 10-20 min när hunden ligger och sover (han får alltså inte en chans att se att han blir lämnad och att matte kommer tillbaka). Vaknar han och blir orolig så öppnar hon dörren och säger till honom att vara tyst (vilket ju blir som en belöning för att han väsnas). Hon har gjort hunden så beroende av henne att hon inte ens kan gå på toa och stänga dörren om sig, och om hennes sambo eller dotter är hemma med honom så skriker han ändå efter sin matte.


Jag ska ju flytta i mitten av maj och behöver få hem flyttkartonger. Jag har köpt ett 10-pack förut och släpat till och på bussarna, och det är inte kul. Så jag frågade henne om de ska någonstans (med sin nyinköpta bil) där de säljer flyttkartonger så att jag kan följa med eller skicka med henne pengar - men det ska de inte. Jag tippar på att det är ca 5-7 min med bil till närmsta stället som säljer flyttkartonger - OCH jag vet att de har varit där x antal gånger sedan jag frågade. Så jag inser ju att jag får fixa allt själv, som vanligt. Efter att ha varit hundvakt dagar som nätter, stöd, flytthjälp, mm, så kan inte hon/de hjälpa mig en enda gång.


Vi gick tillsammans med hundarna förra veckan, och jag hann inte mer än att komma hem så fick jag ett sms. Hon ska fara med sin sambo och yngsta dotter på musikal i Stockholm så hon ville att jag ska vara hundvakt i två dygn. De lär fara typ kl 3 på natten/morgonen, för de vill ju hinna ha trevligt före - och sova ut och mysa på hotellet och komma hem sent på kvällen. Precis som förra gången. Nu är jag så jävla less - och ledsen - att jag svarade att jag ställer upp. Men sen kommer jag inte göra det mer. Sen får det räcka. Och jag fattar inte hur hon har mage att ens fråga mig att hjälpa henne igen och med något som kräver så pass mycket, när hon/de inte ens kan hjälpa mig att få hem några flyttkartonger. Jag vill inte döma henne, men det är jävligt svårt att låta bli. Hade det varit jag, så hade jag tagit ut bilen den lilla sväng som behövs för att hjälpa till. Men det är ju bara jag.

Hennes mellandotter har ställt upp och varit hundvakt ett par gånger, och hon och hennes sambo ska bjudas på fin middag på stan som tack för hjälpen. Jag säger inte att jag vill bli bjuden på middag, för det vill jag inte. Jag behöver inte ens ett tack. Men jag trodde att man som vänner hjälpte VARANDRA. Men så är det ju uppenbarligen inte.


Idag gick vi också med hundarna, för min lille herre vill inte gå ut när det är blött och går han tillsammans med en annan hund så blir det lite lättare så att jag inte behöver släpa honom hela vägen. Det var återigen hon som frågade mig, och det gnagde i mig för det är alltid efter det som det kommer ett sms. Och det var likadant idag. Jag hann komma hem och laga middag och så kom sms:et. Hon har bokat tid för möte när hennes sambo jobbar och hemmaboende dottern är i skolan, så hon behöver hundvakt på fredag. Jag blev så jävla ledsen så jag tryckte i mig maten och lastade in tre chokladkakor på det. Sen svarade jag att jag ska göra ärenden då - jag som inte klarar av att ljuga. Fick till svar att hon inte vet vad hon ska göra och hur hon ska lösa det i så fall. Oavsett så kommer jag INTE att ställa upp, för varken hon/de eller hunden dör av att han är ensam en stund. Och fortsätter det här så kommer jag att bli "sjuk" tills när de ska fara till Stockholm, för nu är jag så jävla less.


Det är bara att inse att jag har blivit utnyttjad - igen. Jag har ingen VÄN irl. Ingen. Inte en enda själ.


Och jag har hela tiden tänkt att hon har så fullt upp med sig själv då hon pendlat mellan arbete/sjukskrivning/sjukpension. Hon har varit så "nervös" för allt, så hon har inte orkat något, enligt egen utsago. Sen försäger hon sig ett par dagar efteråt, och talar om att hon "gick på stan och käkade lunch med en kompis" innan hon skulle på något möte - när jag sitter och passar hennes hund i tron om att hon skakar och mår illa av oro och sitter i ett rum på FK. Men det är väl skönt att hon får ha lite trevligt...

Och nu när det mesta är klart, vad ska jag då rättfärdiga det hela med? Att hon HAFT så fullt upp med sig själv?


En komisk sak med det här med flyttkartonger är att när de flyttade så lånade jag ut mina - som jag släpade hem på bussen inför förra gångens flytt - till dem. Det är IRONI. Dessutom bar jag möbler - och tog hand om hennes/deras hundar.


Jag är så jävla dum som hoppas att jag någon gång ska kunna få en riktig vän irl.


    

Av Maria - 9 mars 2016 12:53

Väldigt jobbigt - och bra - samtal i måndags. I torsdags också. Känner att det rör på sig. Men jag vet inte om jag klarar av att hantera det. Känns inte som så.

Jag duschade på förmiddagen innan jag skulle dit och jag hatar att duscha. Hatar allt med min kropp. Jag är så långt bort från mig själv som möjligt. Alltid. Så när jag fick frågan om hur jag uppfattar att det känns när kläderna sitter på min kropp eller när vattnet droppar, så fick jag nästan panik. Bara nu har jag svårt att titta på skärmen för att jag ser mina händer på tangentbordet. Och jag kämpar så hårt för att de inte ska kopplas till det som är jag. Det susar i hela huvudet.

Sen har jag insett att min "stora".. är ett slags arv från min pappa.... Arg, rent av rasande, tillåter ingen ledsenhet, destruktiv.

Svårt att hantera. Jag vill INTE vara såhär, men jag är såhär ändå och jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare och bort från det.

Vill bara skrika och skära ihjäl mig.

......eller sjunka ihop i ett hörn till en liten boll och bara gömma mig och vagga av och an...

    

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards