Var riktigt jobbigt hos min kp idag. Bröt ihop totalt. Fick panikångest 2 gånger. Han hjälpte mig. Höll min hand och pratade mig genom båda gångerna. Jag var helt förstörd, men på något sätt är det "ok" hos honom. Pratade om mina dockor. De som jag plågade som liten. Ritade blåmärken på. Förstörde mellan benen.

När jag stod i förrådet och sorterade så insåg jag saker om mina dockor som jag aldrig insett förut. Visst, jag har vetat om det, förstått det, men inte "känt det" som jag gjorde då.

Jag stängde av min kropp för att överleva, och den fick bli dockans kropp istället. Jag har inte "varit" i min kropp sedan dess, sedan jag var liten. För det är för tungt att bära. Jag orkar inte bära mitt förflutna. Orkar inte vara den där dockan. Men den är jag. Jag gjorde mig till dockan och där har jag stannat. Jag är fortfarande kvar där. Det är där jag gömt allt. Jag vill kasta dockan, men jag kan inte. Vill elda upp skiten å ena sidan, å andra sidan vill jag hålla om dockan och trösta henne.

Det vore lättare att bara dö.

Tänkte handla och hetsäta som fan när jag kom hem, men det var "Rain man-kassören" som satt i kassan, så han vet och har koll på att jag handlade en massa skit igår. Köpte bara en liten godispåse.

Är dödstrött i hela mitt väsen. Är jobbigt att bara andas. Känner fortfarande tårarna från eftermiddagen. Som om de vore tatuerade i mitt ansikte.

Ska iväg på samtal om en stund.... är så jävla skakis.. Vill inte "öppna" en massa skit.. för sen ska jag kunna ta hand om det.. själv...... ensam.... Har god lust att ta en massa stesolid.. men jag vet att det inte hjälper i slutänden....det är svårt att andas.... riktigt tungt.. mår illa....Vill bara krypa ihop till en boll och försvinna........

Det händer ganska mycket nu, fastän att det mesta står still. Jag har fullt upp med att flyttpacka och rensa bland mina saker. Men mest ligger jag bara på soffan och glor på någon film eller serie.... Har packat ca 15 flyttlådor hittills, och har varit iväg 2 ggr för att köpa hem fler kartonger. Min väninna - eller ja, kanske snarare "väninna" - har inte velat hjälpa mig få hem en enda kartong med deras bil. Jag har fått frakta hem dem själv. Men det är väl lika bra, för det är ju alltid såhär. Nu hänger allt på enbart mig, jag behöver ingen.

Har fortfarande ingen aning om hon tänker ta avstånd från mig för gott eller om hon "bara" är sur för att jag flyttar. Det är väl inte bara "jippi" för mig heller, eftersom jag i princip förlorar den enda vän jag har irl. Men som saker och ting blivit så känns det faktiskt skönt att flytta. Jag varken kan eller vill hjälpa henne mer nu, utan det får vara nog. Jag vet hur det är att bli utnyttjad, och nu räcker det. Oavsett om hon gör det medvetet eller omedvetet.

Hon har som grädde på moset fått försäkringskassans beslut om sjukersättning..... och hon får varken det eller sjukpenning. Jag kan inte säga att jag är förvånad efter det hon har berättat för mig. Hade jag varit utredare så hade jag förmodligen gjort samma sak. När hon var på utvärderingen berättade hon nämligen att det skulle passa bra med sjukpension, för hon har en hund som inte kan vara ensam hemma och även en vän/granne som är sjukpensionär och som har hund. Så hon berättade väl i princip att hennes plan var att umgås med mig. Jag förstår hur hon menar, men hade aldrig varit så korkad att jag hade sagt det. Å andra sidan - jag hade aldrig ens pallat att fara på något sådant där.

Sen var hon så korkad att hon sa att hon kan tänka sig att provjobba lite, OM det är ett jobb som hon tycker om och som hon är intresserad av. Tänk om alla kunde ha ett sådant jobb.... Och kronan på verket var nog när hon kom överens med kommunen om att uppsagd som personlig assistent - och hon krävde att få bli uppsagd till den 4 april istället för den 1:a. För att hon skulle resa bort och se på musikal med sin familj........... Hade det varit jag så hade jag insett att jag var tvungen att godta det och senarelägga musikalen/nöjen. Men ja.....

Sen så säger hon att hennes läkare tror att hon har typ 5 diskbråck, varav ett i nacken. Men så vitt jag har förstått så finns det inga röntgenbilder på det. Känns ju lite mystiskt...

Ja, så nu ska jag stötta henne i det här också, och jag varken orkar eller kan. Hon är så upptagen av sig och sitt att hon knappt vet att jag finns - förutom när hon behöver stöd.

Förra fredagen träffade jag min läkare. Har bestämt mig för att sluta kalla henne min "vikarierande läkare", för jag har haft henne längre än min ordinarie läkare nu. I alla fall, jag träffade henne och vi pratade lite. Hon vill dra ner på mina narkotikaklassade mediciner igen. För att media uppmärksammar att det skrivs ut "för mycket" medicin som folk blir beroende av. Det handlar inte om att hon tror att jag är beroende eller att jag tar mer än vad jag behöver, utan det här är alltså ett resultat av media och andra människors handlingar. Det gör mig arg, men så inser jag att ilskan inte hjälper mig ett skit, så då blir jag bara ledsen istället. Och den ledsenheten är ju också verkningslös, så då hatar jag mig själv ännu mer.

Jag var och handlade lite hundsaker efter att jag hade varit där, och sen var jag döslut. Helt utmattad. Kom hem, åt middag, och så bestämde jag mig för att gå en lugn promenad med hunden som avslutning på dagen. Jag hann inte långt innan en kärring hade sin hund lös - såklart - och den drog iväg mot mig och min hund - såklart. Jag kände att jag inte orkade tjafsa eller bli arg, så jag lyfte bara upp min hund och tänkte gå vidare så fort hon fått tag på sin hund. Men hon var inte intresserad av att fånga in sin hund. Istället skrek hon bara att "MAN SKA ALDRIG LYFTA UPP SIN HUND". Jag låtsades inte höra henne och försökte gå därifrån. Men hon fortsatte skrika, samma sak om och om igen. Då blev jag irriterad. Jag skrek tillbaka att både jag och min hund blivit huggna förut och det här är det bästa för oss att göra. Kärringen fick tag på sin hund och schasa in den, och fortsatte skrika, gå mot mig, och frågade om min hund är "ilsksint mot andra hundar". Jag hade vid det laget försökt gå därifrån en gång till, så när hon sa det så brann jag av fullständigt. Jag VRÅLADE åt kärringjäveln att det inte är något fel min hund, och att hon ska skita fullständigt i vad jag gör eller inte gör med min hund. Hon fortsatte. Så jag svarade henne. Vrålade åt henne att hon inte vet ett skit om varken mig eller min hund, och hur i helvete kan hon stå och kritisera MIG när det är HON som gjort fel. Jag använde varenda svordom jag hade i mitt ordförråd och ja, jag gjorde verbal slarvsylta av kärringjäveln. Hon blev tyst en stund återigen, så jag försökte gå därifrån. Hade kärringen inte slutat då, så hade jag krävt att få se legitimation och upplyst henne om att det är ett lagbrott att inte ha sin hund kopplad om man inte har stenkoll på den. Vilket hon uppenbarligen inte alls hade. Men jag fick gå. Dock var ju hela promenaden och kvällen förstörd. Var så jävla arg. Har aldrig varit så arg "utåt" förut. Jag skrek så in i helvete åt kärringen att jag hade ont i halsen när jag gick därifrån och fram tills lördag eftermiddag.

I måndags var min kp på utbildning, så då blev det inget samtal. I tisdags var jag till min nya lägenhet och fick mäta och titta på hur det såg ut, för områdets vaktmästare skulle besikta lägenheten som dessutom var tom då. Han var jättetrevlig och ganska charmig. Betydligt mer ordentlig än min nuvarande vaktmästare. Att säga att lägenheten såg ut som en knarkarkvart vore att skönmåla det hela - så illa var det.... Men - den kommer att helrenoveras så jag försökte att bara se ytorna och dess potential. Fick utlåtandet att "det här går ju ok, du är ju som normal" av den nya vaktmästaren. Jag hade informerat honom om att jag inte talar i telefon redan vid första kontakten, så därför trodde han förmodligen att jag skulle vara väldigt konstig. Tror i alla fall att jag gjorde ett hyfsat bra intryck på honom.

I torsdags var jag hos frissan och sen på samtal. Försöker spara busspengar, så därför blev det så. Hade rotat igenom förrådet dagen innan och hittat mina gamla dockor. Har slängt den ena, men den andra kan jag inte fårmå mig kasta. Tror jag i alla fall. För.... den dockan.. är jag....... Jag hade med mig den till samtalet, men kunde inte öppna upp mig. Dels för att jag tagit medicin och "varit trevlig" hos frissan, och dels för att tiden är så knapp på torsdagarna. 45 min är aldrig tillräckligt...

Och imorgon ska jag iväg på samtal igen. Frågan är om jag kan prata och berätta. Det här är så känsligt. Så.... innerligt...... Jag har inte ens insett det här själv förrän jag stod där i förrådet och höll om dockan... grät.. fick panikångest.....

Ja, jag vet inte...........