~ Quo Vadis ~

Alla inlägg under juni 2016

Av Maria - 27 juni 2016 14:35

Då det ska regna inatt/tidigt imorgon bitti då jag ska gå in till stan för att ta en stadsbuss och sen vidare till stugan, så tänkte jag att jag far idag istället. Jag skyndade mig så mycket jag kunde och fixade hemma, och så gick jag och vovven till busshållsplatsen i spöregnet. Vi satt där en halvtimme utan att det kom någon buss. Så det var bara att gå hem igen. Jag ringde min mamma på vägen hem, eftersom de behöver veta att jag inte kommer idag. Hon ringde till bussfirman som svarade att just den bussen varit trasig sedan i morse........ Jag prenumererar på trafikinfo för bussarna, och de har ingen info alls om att en av bussarna är död och INTE ÄR ERSATT.

Så det blir väl en timmes promenad i regnet vid 4-tiden imorgon bitti istället. Då går jag in till närmsta stadsdel och tar en annan stadsbuss till centrum. Istället för att ta bussen som ska gå härifrån. För den går ju i princip aldrig i tid - om den överhuvudtaget går...........

Tårarna forsar. Självklart ska allt strula. Precis allt. Och jag hinner inte hämta ut mina mediciner, och apoteket svarar inte på mina mail. Jippi.


  

Av Maria - 24 juni 2016 19:19

Jag beställde medicin att hämta ut på sjukhusapoteket så att jag skulle kunna hämta ut den när jag hade sista samtalet före sommaruppehållet. Medicinen kom inte. Den har inte kommit än. Den verkar ha stannat på postterminalen. Det innebär att jag ska gå hela den här sommaren utan medicin. Antidepp har jag, men resten blir jag utan. En redan superjobbig period kommer bli ännu mer jobbig. Ev outhärdlig. Hade jag inte varit så jävla snål och velat ha gratis frakt så hade jag beställt från Apotea som jag brukar. Så - jag ska ALDRIG MER beställa medicin från Apoteket. Aldrig.

Och eftersom recepten är "officiellt använda" så kan jag ju inte hämta ut dem där jag ska vara i sommar heller. Och läkaren är på semester. Min kp likaså. Inte för jag vet vad de skulle kunna göra, för det är ju inte deras fel. Och jag vet inte hur länge paketet från Apoteket ligger kvar och väntar heller. Och jag vet inte vad som händer med det om det går tillbaka - får jag tillbaka recepten då eller???

Har mailat Apoteket både igår och idag, men det svarar såklart inte. Har ingen som kan ringa åt mig heller, för jag litar inte på att idioten som ev svarar på ett telefonsamtal från min mor, fattar att hen har tystnadsplikt när det gäller recepten och vad det är för mediciner.


Jag gråter och gråter. Det är midsommarafton. Och jag är ensam i hela världen.

Glad jävla sommar.


  

Av Maria - 18 juni 2016 11:55

Toaletten och kranen i köket kom på plats i förrgår. Och igår kom kyl och frys. Så nu är "stort" allt klart.

Hade läkartid igår fm och när hon frågade hur jag trivs och hur jag mår så började jag gråta - såklart...... Berättade att jag trivs jättebra, men berättade även om "vaktmästaren". Hon förstod och hon stöttar mig helt och fullt. Hon sa att om jag sätter en gräns och han inte respekterar det, så kommer de att backa upp mig. Tror att hon verkligen förstår att jag är i beroendeställning till den där mannen och att jag är rädd för eventuella konsekvenser.

Jag hoppas att min ordinarie läkare inte kommer tillbaka (förlåtförlåtförlåt att jag känner så), för hon jag har nu är högsta hönset på hela verksamheten och hon har garanterat fått allt det pga att hon är så empatisk, klar och tydlig, rejäl, inte rädd att säga vad hon tycker, och hon kan fatta egna väl grundade beslut. Har ärligt talat enormt svårt att se hur någon skulle kunna ogilla henne.

Minns när jag var inlagd för x antal år sedan. Det var väl egentligen då jag började lära känna henne när hon var bakjour. Hon var (och är fortfarande) den vänligaste, snällaste och mest empatiska läkare jag någonsin träffat. När jag var inlagd så pratade en hel del av de andra patienterna illa om henne, och när de skrek *hennes efternamn*-fitta efter henne när hon gick i korridoren så gick jag in på mitt rum och skämdes och grät för deras beteende. Hon av alla läkare förtjänade verkligen inte det.


Idag ska jag inte göra mycket. Städa lite, diska ikapp och ev stryka tvätt.

Är så trött. Det tar nog ett tag innan jag inser på riktigt att "vaktmästaren" gått på semester så att jag kan slappna av.....

Av Maria - 14 juni 2016 23:35

Jag har överlevt flytten. Och besök av mina föräldrar. Har inte fått ordning på allt än, trots att det gått en månad. Det har varit så mycket. Inget var städat, knappt ens urplockat. Så jag fick börja med att städa när jag och vovven kom med flyttlasset. Killen som bodde här innan hade drogproblem. Så pass allvarliga att han fått körkortet indraget. Han flyttade bara några hus bort och har redan lyckats panga ett fönster. Tur att jag fått i princip allt nytt.

Jag trivs i alla fall. Väldigt, väldigt bra. Är ute mycket. I trädgården, i skogen, promenad eller cykeltur med hunden. Jag har - tack vare alla problem med allt som varit och är trasigt i lägenheten - fått en till synes ganska vardaglig kontakt med "huvudvaktmästaren" för mitt område. Han har verkligen ställt upp och fixat och ordnat. Jag borde ha tänkt efter, men jag var så glad och tacksam att han verkligen hjälper när det behövs, så han fick en kram när han fixat en dörr och sa "sådant här fick man en kram för förr i tiden". Jag gav honom, 63 år, en kort kram. Stort misstag. Efter det dyker han upp och gör sig ärenden hit flera gånger i veckan, och varje gång vill han skiljas åt med en kram. Jag kramar och släpper. Men han håller kvar. Händerna vandrar över min rygg och om jag inte har en stor tröja på mig så vandrar de in under tröjan. Jag försökte tänka att han bara var en omtänksam farbror som är glad att slippa allt bekymmer som den förre hyresgästen orsakade. Men det är jävligt svårt när han som förra gången pussar mig på kinden och andas häftigt i mitt öra. Det spelar ingen roll att jag skjuter honom ifrån mig, för han släpper inte taget ändå.

Idag ville han komma förbi och prata. Vi hade bestämt att han skulle komma vid 15-snåret, men vid 12:45 fick jag ett sms om att han redan var på väg. Jag hade bestämt mig för att hålla mig utomhus, dels för att jag skulle vara så upptagen som möjligt, dels för att jag ville vara skitig, och dels för att jag undrar/tvivlar på att han skulle göra samma sak "in public". Så jag slängde på mig den största t-shirten jag äger och kastade mig ut. Han kom och vi pratade lite om trädgården. Så ville han gå in. Mitt hjärta sjönk som en sten. Jag stod där med trädgårdshandskarna i högsta hugg. Han berättade glatt att han beställt en hög fin kran till köket och att jag ska få ny kyl och frys. Och så berättade han att det här är hans sista vecka innan semestern. Det lät ju fint tänkte jag medan jag mådde illa och högg tag i vovven och höll honom i famnen för att slippa "kramas". När han sen skulle gå så sa han att han ville ha en "sommarkram". Jag dog. Fick sätta ner hunden och "kramas" med honom. Jag sköt honom ifrån mig återigen, men han släppte såklart inte. Händerna famlade runt på ryggen och han andades häftigt i mitt öra och mot nacken. Det enda jag kunde tänka var att hans händer i alla fall inte var under min tröja. Tror att min hund faktiskt kände vibbarna, för han började väsnas - tack och lov. Jag bröt mig loss på något sätt och lyfte snabbt upp honom i famnen. Den "kramgoa farbrorn" sa då att vi återigen "blev avbrutna". Sist råkade han nämligen slå på radion på sin mobil i fickan (tack och lov!). Men idag sa han att han lämnat mobilen i bilen - han som alltid svarar i telefon, oavsett om han står med händerna i ett vattenlås vid ett badkar.


Jag vet inte om jag överdriver. Om det jag känner är en överdrift till följd av min historia. Men för mig så är det här VERKLIGEN att uppleva OCH återuppleva övergrepp. Jag känner mig så jävla smutsig. Så jävla äcklig, Och allt är precis likadant nu som det var då; jag stänger av och säger ingenting, gör ingenting. Och när han som idag kommer och "ger mig saker", så känner jag mig ännu mer som en hora. Jag pratade med mina föräldrar lite snabbt och nämnde att jag ska få ännu mer nya saker, och deras reaktion var "du måste verkligen ha flörtat in dig hos den där gubben, haha". Det känns som att det jag fått besked om idag att jag ska få till lägenheten, är ett resultat av att han tar på mig.

Men hur fan ska jag veta att han inte bara är en glad och tacksam farbror som inte har samma gränser som jag. Och ärligt talat; spelar det någon roll egentligen när jag ändå inte kan säga NEJ, säga ifrån, stoppa det som händer.

Dessutom är det mitt fel, för det var jag som var så glad och tacksam att jag ställde upp på den första kramen.

Jag gör alltid fel. Alltid.

Ångestnivån är skyhög. Hjärtat bultar så hårt och jag mår illa hela tiden. Magen känns som en tvättmaskin.

INGEN har någonsin pussat mig på kinden förut. INGEN. Hade min kp gjort det så hade det varit ok, för jag känner honom och vet att han inte skulle mena något med det, utan han ser mig snarare som en av hans döttrar. Men - det är väl också därför som han INTE gör det, för han fattar att man inte gör så. Har pratat med honom om det här igår, och han tycker inte alls att det är ok att den här mannen gör såhär med mig. Han tycker inte alls att det låter som en kram. Tror att han är ganska orolig, men det finns ju inte så mycket han kan göra. Särskilt inte när jag inte kan säga ifrån.


Ja, jag vet inte...... jag vill bara dö. Igen.

Det här är väl priset för att jag faktiskt trivs jättebra och allt har verkat gå åt rätt håll. Och allt är mitt fel. Jag sa inte nej första gången.


      

Presentation


Jag ansvarar INTE för hur det jag skriver påverkar någon. Är du underårig eller känslig så kan det finnas stötande texter och bilder på min blogg, eftersom jag skriver om mitt liv som överlevare av sexuella övergrepp.

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Fråga mig

11 besvarade frågor

Gästbok

Kategorier

Sök i bloggen

RSS


Skapa flashcards