känslan av att titta in på turfen och se att min kp fortfarande är ute och kör....... han kommer gäspa och ha svårt att hålla ögonen öppna imorgon em........

har varit i skogen idag iaf.... plockat lingon... letat svamp.. men hittade bara taggsvamp..... har aldrig ätit det förut men har iaf förvällt det lilla jag hittade och stoppat i frysen.....

Idag har jag haft panikångest 3 ggr. Till slut var jag tvungen att ta medicin.

Det är mycket som rör sig inombords efter samtalet i torsdags.

Åt middag och sen tog jag vovven och turfade i 2 timmar. Han fick gå och springa en hel del, för han verkar gilla det extra mycket när det är relativt ny mark. Tog en "skogsmulle-zon" och det var riktigt poppis. Jag fick leda cykeln genom skogen, upp och ner, över stock och sten... Men - jag hade en glad vovve, så det vägde upp.

Får se om jag tar en tur ut i skogen imorgon. Reka lite svamp/lingon/hallon/etc-områden. Skulle ha gjort det idag, men måendet och vädret satte stopp för det.

Mår inte bra nu. Inte alls. Och det finns inget jag kan göra åt det.

Skönt att det börjar bli höst nu i alla fall. Löven börjar bli så smått gula.

Har varit och handlat lite idag. Passade på att turfa, men självklart var det andra ute samtidigt så det blev inte så många zoner.

Idag är jag arg. På mig själv.

Är så äcklad. Av mig själv.

Hatar. Mig själv.

Somnade efter kl 3.

Vaknade runt kl 6.

Klev upp ur sängen efter 10.

Har inga ord idag. Pissdag.

Det enda jag gjort är att jag varit och köpt sladd och stickpropp etc, och gjort skarvsladdar som jag behöver. De ska bara fästas så är det klart att använda sen.

Imorse hade jag kunnat sova hur länge som helst. Men det var bara att gå upp, eftersom jag väntade besök. Först kom kvartersvärden och en timme senare kom en man som skulle kontrollera ventilationen. Min kp tyckte att jag varit duktig - tills jag sa att det inte var jag som hade klarat av det, utan det var 2 st atarax och en tia stesolid som gjorde det...

Samtalet gick både upp och ner. Det känns så overkligt. Och när han frågar hur det känns att bli sedd och bekräftad....... då kryper jag ur skinnet....... Han försöker få mig att ta emot hans värme och omtanke, men det är så jävla svårt....... Jag klarar inte det.... kommer aldrig klara av det.....

Sovit max 2 timmar inatt. Och på fm när jag nästan dåsade till så började min kära hund skälla. De håller på att reparera ett garage här utanför, och de har sin huskey lös på min gräsplätt och låter honom/henne leka med en fotboll där. Jippi. Ser fram emot att sätta upp ett staket!

Känner hur måendet störtdyker. Hur jag nästan exploderar av ångest. Jag vet och förstår att jag måste prata om det. Men jag har ingen aning om hur.

Har inte så många ord just nu. Men känner väldigt mycket. Kanske skulle jag må bättre om jag kunde sätta ord på det jag känner, men jag vet inte hur man gör det. Trots år av att öva mig på det i vuxen ålder.

Känner mig så bar. Naken. Hudlös.

Det här är nog den ökända "rekylen". Efterdyningarna av att ha varit bortrest och bortkopplad från mig själv helt och hållet en längre tid.

Min kp frågar vad jag behöver. Jag kan inte säga vad jag behöver. För det går inte.

Innerst inne är jag fortfarande den rädda, ledsna, arga lilla flickan.

Flickan som vill och önskar mer än något annat att det ska komma någon och hålla om henne. Trösta, säga att allt kommer bli bra, att det inte är hennes fel. Vara där. Finnas. Bara hålla om medan flickan släpper ut all sorg, saknad, besvikelse, allt äckel. Allt som förgör henne. Någon som tar emot. Någon som ser. Någon som bryr sig. På riktigt.

Men hon vet att det inte går. Hon vet att det inte kommer ske. För hur och varför skulle någon vilja göra det. Hur skulle någon ställa upp på det.

Så istället ler hon genom tårarna. Istället nyper och klöser hon sig för att hålla tillbaka så mycket gråt som möjligt. För att inte öppna.

För att inte upptäcka att det återigen inte finns någon.

Det har aldrig funnits någon.

Det kommer aldrig finnas någon.