känner mig så liten

så liten

och ensam

Idag stod jag inte ut längre. Det är så rörigt här hemma, det hänger kvar sedan flytten. Nu har jag i alla fall röjt alla garderober i hallen, städat återigen, och ändrat om så att det passar mig. Det är "intressant" när man måste slå och bryta bort hyllplan och klädstänger...... Nu är det i alla fall lite mer organiserat "runt omkring", så röran i skallen känns lite mer hanterbar.

Ja, jag vet inte. Imorgon är det ju i alla fall måndag. Både skönt och skrämmande. Vintertid - äntligen! Som jag längtat!!! Och kanske, kanske, kommer det lite snö i veckan!

Känns som jag har massor att skriva, men inget kommer ut så det är lika bra att lägga ner. Lär ligga sömnlös inatt igen.

Jag är så trött. Hela tiden. Har varit det ända sedan mina föräldrar for hem. Igår mådde jag skit på eftermiddagen och till slut var jag tvungen att ta medicin. Då blev jag piggare. Känns verkligen som att mitt huvud tröttar ut mig själv. Och jag vet ju att det är så. Det är bara att vänta på att "rekylen" ska gå över. Och så kan jag erkänna att jag längtar efter snö och vinter. Gick och tänkte på det igår när jag var ute med hunden. Det här blir min första vinter här, och jag kunde nästan se hur det kommer att se ut. Som på ett vykort. De faluröda gårdarna inbäddade i snö, ljusstakar och ljusslingor som lyser upp och värmer det snövita. Klar himmel med gnistrande stjärnor. Norrsken som böljar över himlen.

Idag har jag gjort klart den sista bilden till Inktober 2016. Trodde ärligt talat inte att jag skulle klara av det. Var helt övertygad om att tiden inte skulle räcka till. Men istället har jag fått nyttig träning i att allt inte behöver vara "perfekt". Det är ok att bara leka fram på pappret, annars blir det till slut inte kul. Och ja, kanske har jag fuskat, eftersom jag inte målat "en bild per dag", men det viktiga för att uppmärksamma inktober är ju att man faktiskt är kreativ och är konsekvent. Vissa teman har varit svårare än andra, men det har på det stora hela varit roligt ändå. Har provat på tekniker som jag aldrig tidigare ens testat, och det är ju också en del av Inktober; att utvecklas.

Har ingen ork att göra något annat än att se på film, men det är väl bättre än ingenting. Vovven borde vara uttråkad, men han verkar hyfsat nöjd ändå. Han gillar ju inte när det är blött ute, så han inväntar nog vintern precis som jag.

Hade total härdsmälta igår kväll, det har blivit värre och värre den sista veckan. Har kikat i almanackan och insett att "rekylen" av mina föräldrars besök har lagts till min PMDD. Så det är inte så konstigt att jag bara bröt ihop igår kväll. Varit på samtal idag och kunde skratta åt det hela. Det är egentligen enormt komiskt - jag skulle vika och stryka ett nytt lakan. Jag har bredare säng nu, och har köpt mig större lakan. Och det gick inte att vika det på ett "snyggt sätt" - vilket jag vägrade inse i 40 min...... Efter den stunden var jag rasande. Sa till hunden att jag inte var arg på honom utan arg på mig själv, och så hörde jag mig själv säga att "men matte är egentligen inte arg utan väldigt ledsen".

Är det något jag har lärt mig i terapin, så är det att jag inte har fått den känslomässiga vägledning av mina föräldrar som jag borde ha fått. Därför vet jag inte vad jag känner eller hur jag ska uttrycka det - eller vad jag ska göra åt det. Istället trycker jag bara ner allt. Alla känslor. Jag blir som en bomb som är fylld av en orkan av känslor och tankar. Och så klankar jag ner på mig själv. Inget är ok, inget är bra. Jag kan hantera negativa saker, elakheter, smärta. Men det svåraste är att ta emot eller acceptera positiva saker.

Massor av de här insikterna har jag fått efter att ha betraktat mina föräldrar och deras relation, och på något sätt sedan tittat på mig själv som barn. Med min kp's hjälp. Inget av det här hade varit möjligt utan honom. Han har något som gör att det bara klickar. Jag behöver inte skydda honom, inte skämmas, inte vara orolig för var jag har honom. Han kommer inte svika mig. Han vet hur mycket och hur viktig han är för mig. Känns skrämmande att skriva orden, men jag har känt det så länge nu att det nog är dags. Jag försöker göra annorlunda, även om det inte märks. Och jag rör mig. Vet inte om det är framåt, men det inte bakåt i alla fall. Jag tassar sakta runt i mörkret och kartlägger min omgivning - med min kp's hand i min.

Så ja, idag har jag gapskrattat åt mitt psykbryt igår kväll. Vem fan är så envis att man ägnar 40 min åt ett lakan....??!?

Föräldrarna kom i förrgår kväll. Blev superjobbigt direkt. Deras ena hund högg min hund igår, och en gång idag. De har ingen koll på sin lhasa och hon vet om det, så hennes dominanta, osäkra och vassa lynne gör att hon helt plötsligt bara hugger honom. Pappa har blivit huggen två gånger nu. Han klandrar min hund. Jag fick tvätta sår på min hunds öra igår, ena bettet hade gått rakt igenom örat och det andra slet upp en flik ytterst på samma öra. Det gör så ont i mig att min älskade hund ska behöva betala för deras slapp- och dumhet. Och imorgon ska jag på samtal och måste lämna honom hemma med mina föräldrar och deras hundar.

Var på samtal igår. Den "lilla" försökte släppa taget, medan den "stora" höll emot. Till slut brast det. Jag panikade. Min kp försökte hjälpa mig. Stackars människa. Han höll mina händer och hjälpte mig andas. Då kom gråten. Tårarna rann som floder. Jag var som ett tröstlöst barn. Han höll om mig och tröstade, och jag höll hårt i honom. Då hände något som aldrig har hänt förut. Det kändes som att flashen jag hade fick som en bubbla runt sig. Som att jag var skyddad. Jag blev helt skakis, för det har jag aldrig varit med om förut. Det var som att jag kunde betrakta det på avstånd. Men jag skämdes så in i helvete. Ville bara dö av skam.Känner mig skakis fortfarande. Och på torsdag är det inget samtal. Vet inte hur jag ska stå ut resten av veckan. Och sen kommer mina sk "föräldrar" hit. Blir "intressant"... Mamma ringde igår och deras löfte om att de kommer och hämtar och skjutsar hem mig vid jul är brutet. De tycker att jag ska ta tåget. De har bestämt att jag ska ta tåget. Men det tänker jag inte göra. Jag är hellre ensam över jul. Har inte kunnat sova alls inatt pga ångesten över att ev ge mig ut i tågdjungeln vid jul. Och jag orkar inte ha det så, så det blir inget.