Fick sms från min kp. Han är sjuk resten av veckan, så jag behöver inte fundera på om jag ska fara dit imorgon. Skönt. Och jobbigt. Jag vet inte.
Ordet ensamhet når ständigt nya höjder.
Men ja, skit samma, who cares.

Var på samtal idag. Öppnade en springa till mitt innersta och pratade om saker jag aldrig yppat tidigare varken muntligt eller skriftligt. Fick panikångest. Min kp försökte lugna och trösta. Det fungerade - tills det knackade på dörren och hans kollega frågade om han behövde hjälp. Jag flippade ur fullständigt och paniken stegrade bortom all kontroll. Under alla mina år i terapi så har det här aldrig hänt tidigare. Jag kände mig så jävla dum och helt skräckslagen över att det tydligen hördes ut från min kp's rum. Blev så jävla rädd för att någon skulle ringa och ordna med polishämtning och ett LPT. Föll nästan ur stolen kippandes efter luft. Skakade och grät. Drog över tiden och jag var tvungen att gå.
Min kp's rum var den enda trygga platsen jag hade. Nu är den borta. Och en massa folk måste ha hört mig idag - och alla andra dagar. Hur ska jag kunna gå dit igen. Hur skulle jag kunna våga öppna mig igen och tillåta mig att känna all sorg.
Min trygga plats är borta, jag står här ensam i ravinerna, och min röst har tystnat.

har huvudvärk igen

förmodligen pga all ångest

känner mig dessutom extremt ensam

eller ja jag är väl extremt ensam

har adventspyntat i alla fall

och det är pudervitt ute

så nu är det i alla fall vinter - äntligen

önskar att det alltid vore vinter

har lovat min kp att överleva tills på måndag

så jag ska göra det

har städat och plockat fram adventsgrejorna idag

"lilla" vill ha en julgran

så jag ska försöka skaffa en framöver

det snöar - det gör mig lite gladare

eller ja, "mindre förkrossad"

Terapin är så jobbig just nu. Jobbig och bra. Tog mig knappt hem i torsdags. Idag har min kp utbildningsdag, så det blir inget samtal. Regnet öser ner på snön som är kvar. Imorgon ska det slå om igen och bli kallt. Blir galen på det här vädret.

Skulle hämta ut medicin, men läkaren har glömt/inte hunnit fixa recept än. Trots att vi sågs 11 nov. Men jag vet ju att hon är djävulskt upptagen och att vårt "arrangemang" är av den speciella sorten.

Det roliga - grädden på moset - är att mina antidepp är slut nu. Så nu är jag helt utan. Poff. Men jag bryr mig inte. Kanske hör av mig till henne på torsdag efter att jag varit på samtal. För då kan jag tala om att det inte är någon idé att hennes enhet skickar någon faktura, för då har jag redan kommit upp i frikort.

"Firar" det hela med ostkrokar och choklad. "Livet leker".