när den här skitveckan börjar närma sig sitt slut så inser jag att jag har feber

frågan är hur länge jag haft det

men å andra sidan så spelar det ju ingen roll

den här veckan har varit så jobbig att det inte finns ord för det

sist det var såhär så lade jag in mig

nu har jag inte ens någon medicin längre

men jag tänker inte tala om det för någon

det är bättre att ingen vet

snart ska jag bädda ner mig i sängen i alla fall

försöka vila

Det är så rörigt i huvudet. Kan inte sova på nätterna. Försöker röra på mig och äta bra och allt, men det gör ingen skillnad. Förmodligen håller kroppen på att vänja sig vid att fungera utan stöd från medicinerna. Eller så är det såhär mitt liv ska se ut nu. Jag vet inte. Jag bryr mig inte heller direkt, för jag orkar inte.

Samtal idag. Grät hela timmen. Inget samtal på torsdag för då har min kp planeringsdag. Så nu ska jag låta bli att andas på en vecka. Var inte så kul att kliva på en fullsatt buss hem sen. Glodde folk på mig innan så glodde de ännu värre när jag klev på helt rödgråten. Och jag skäms så. Skäms. För att jag är ledsen. För att min pappa slog mig. För övergreppen. Allt.

Så mycket som snurrar i skallen. Att aldrig ha blivit älskad. Att aldrig bli älskad. Av någon. Hur gör man för att få tillräcklig grund för att kunna acceptera sig själv när ingen annan person någonsin har gjort det - eller kommer göra det. Som min kp säger, den bekräftelse jag fått under hela mitt liv har bara varit baserad på prestation. Att prestera har alltid varit min uppgift. Så när jag inte presterar så är jag värdelös. Men hur ändrar man det. Jag kan inte skriva om min historia. Och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna "bortse" från den. Allt sitter så hårt inpräntat i ryggraden.

Vill bara gömma mig hos min kp och stanna där. Jag är så trött. Vill bara att allt ska få ett slut.