har ont överallt

mest i ben och axlar

har cyklat och turfat väldigt mycket de senaste dagarna, och det är jag inte van vid

så en del är väl gammal hederlig träningsvärk

har även halkat omkull när jag lett cykeln över isen och lyckats krascha med benen rakt in i stora vassa stenar

så där är det väl inte så konstigt att det gör ont

på insidan gör det också riktigt ont

tårarna bränner hela tiden

rinner för minsta lilla sak

fattar inte hur det här ska gå

är så trött i huvudet

kroppen skriker

men ändå kan jag inte vila

stressar bara vidare

ta några fler zoner

cykla några mil till

undrar när jag kraschar

har turfat jättemycket de senaste dagarna

i alla fall om man jämför med hur mycket jag brukar turfa

igår tog jag med mig hunden

är lite intressant att cykla med min övervikt och med hunden

blir något tyngre så att säga

vet inte

känner mig tom

den här veckan är som starten på sommarångesten

för sen är det valborg och annan skit

och så sommar

Drömde om min kp inatt. Att han skulle flytta till grannbyn. Kändes så himla bra. Samtidigt som jag blev orolig, för det skulle ju också innebära "ansvar" från mitt håll. Att hålla mig därifrån och låtsas som att han inte fanns.

När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm...... det var hårt... jävligt hårt........

Känner mig så tom idag. Har målat lite. Inte för att jag ville, utan mest för att jag måste. Ska ge bort en målning.

Vill ha godis. Men försöker att vara nyttig. Äter banan efter banan, magen dör mer och mer. Blandar in äpple och apelsin också, men inget mättar och dämpar suget som banan.

Gillar inte den här livsstilen alls. Vill kunna äta vad jag vill. Men jag kan inte rulla fram längre.

Jag vet inte. Saken är den att jag bryr mig egentligen inte. Jag vill bara dö så jag slipper allt.

helt ofattbart

jag satt framför datorn och läste nyheter på aftonbladet när det hände

sedan dess har jag nästan bara suttit här och gråtit

så jävla värdelöst

ha ihjäl och skada oskyldiga människor

så jävla fegt

ta ett fordon och meja ner folk

IS kommer säkert ta på sig det här

de tar ju på sig allt även om det inte är deras verk

allt för att de vill verka mäktiga och för att skrämmas

jag blir så jävla arg

så jävla förbannad

dessutom en fredag, eftermiddag, snart påsklov för barnen

barnen

vad säger man till barn

att en jävla galning tar en lastbil och kör på folk med flit

men terrorn kommer ALDRIG att vinna

inte i det här landet

människor i stockholm öppnar sina hem, ordnar med mat, stöttar, främlingar som de aldrig sett tidigare

vi är ett land där människor är kända för att stå 10 meter från varandra när vi väntar på bussen

men när något avskyvärt händer så enas vi

och "ursvensken" kommer fram

vi har överlevt hittills tack vare att vi är enade och jobbar hårt tillsammans när det gäller

det kan INGEN ta ifrån oss

vi kommer aldrig bli besegrade

vi är ena sega jävlar

och ju mer skit och jävligheter som vi utsätts för desto mer går vi samman och desto starkare blir vi

Jag tog mig dit. Ramlade nästan ihop på vägen till bussen, men jag tog mig dit.

Orkade inte anmäla mig i receptionen. Skickade ett sms och skrev att jag var där ifall han inte visste det.

Klockan tickade. Den blev halv. Den blev över halv. Jag hörde hur patienten före mig gick därifrån. Kände mig så ratad. Så bortvald. Och så kom någon annan och knackade på hans dörr och han bad henne stiga in. Det var sekreteraren. Till och med sekreteraren var viktigare än att jag skulle få ha min tid - och trots att han visste hur jävla dåligt jag mår. Tänkte att jag hänger brevet på hans dörr och bara går. Skiter i det.

Men jag orkade inte röra mig. Till slut kom han och hämtade mig. Jag lämnade fram brevet direkt och sa att jag inte hade något att säga. Han läste. Det gick att ta på spänningen i rummet. Han låtsades vara samlad och obrydd, men jag är ju helt fel människa att försöka spela inför. När han läst klart så kom undanflykterna. Bortförklaring på bortförklaring och jag förstod att han inte hade en endaste aning om hur jävla dåligt jag mår trots att jag har förmedlat det på alla sätt jag kan. Tänkte att jag reser mig upp och går. Men något i mig fick mig att stanna. Ifrågasatta, tydliggöra, och ställa på honom. Jag började med att han inte ens kunde passa tiden just idag. Det blev fler undanflykter, han är så upptagen, blablabla. Till slut frågade jag honom om han trodde att det var det jag ville och behövde höra. Då förändrades något. Han bad om ursäkt.

Jag vet inte om han förstår så mycket mer nu än förut, tyvärr, för han tror nog fortfarande på att allt beror på att han ställde in vår tid. Men det är ju inte alls så. Det handlar ju om att jag just nu mår sämre än jag tidigare gjort, till och med sämre än när min syster dog och när jag var inlagd. Hade det inte varit så illa, så hade väl en inställd tid inte gjort så gigantiskt stor skillnad. Men nu blev det ju liv eller död.

När han ändå inte förstod eller kanske snarare inte lyssnade, så berättade jag att jag skurit mig. Uttrycket i hans ansikte sa allt. Det var som att trycka på en stopp-knapp. Han blev tyst och verkade riktigt chockad.

Efter det försökte jag berätta min synpunkt på "extra tider" och "akuttider", och prioriteringar inom vården. Återigen hamnade han i försvarsställning och sköt bara allt ifrån sig. Han sa att han inte har akuttider och att han inte prioriterar någon eller något annat än saker som chefen tvingar honom till. Han träffar 6 patienter per dag och ingen mer än jag har mer än en tid per vecka. Jag kände mig som en mamma som pratar med sitt barn. Frågade om jag verkar otacksam och vad han vill säga med det. Då blev han tyst igen. Jag sa att han ju jobbar med människor och dessutom på affektiva mottagningen, och det finns ingen chans att ingen av de som arbetar där har akuttider. Han började då prata om arbetsschema och akutpsyk, och jag avbröt igen. Sa att utifrån min synpunkt så skulle det bara bli värre då det skulle innebära att jag garanterat skulle ta mitt liv. Han förstod och sa att det är därför som han valt att inte använda det. När jag sedan förklarade hur jag tänker och att det finns stora risker med att inte ha akuttider eller någon som helst prioritering bland patienterna, och särskilt att det inte finns någon som helst policy eller tankar hos personalen ang lämplighet att ställa in samtal 15 min innan det skulle ha börjat - ja, då började det nog röra om lite i skallen på honom. Jag fick verkligen jobba för att få honom att förstå att om en människa är nära avgrunden och får veta på vägen till ett samtal att det inte blir något, så kan det få väldigt allvarliga konsekvenser för det handlar om fler människor än bara jag. Jag ifrågasatte varför man inte funderade på konsekvenserna av att avboka x antal patienter bara minuter innan de skulle ha infunnit sig på samtal - hur kommer de att hantera det, kommer de att ta det bra, eller kan det finnas risk för skada eller till och med suicid. Och hur ska man ta reda på det. Och vad gör man åt det. Jag vill hoppas att jag slog an en sträng där, för då frågade han mig om det skulle räknas om en behandlare ringde upp den drabbade patienten. Jag pratar ju inte i telefon, men tyckte självklart att det räknas ändå. Det är ju en ansträngning som visar både omsorg och god vård. Saken är ju den att det inte behöver vara något stort, utan bara att de kollar av så att de drabbade patienterna är ok med det hela, så att de inte skadar sig eller än värre.

När "debatten" lugnat sig så frågade han var jag skurit och om jag skurit djupt. Jag sa att det är på armen och att det inte är djupt. Djupt för mig innebär att man egentligen borde till akuten och sy. Så du har bara rispat, sa han menande. Jag svarade inte för jag kände att det var bättre att han trodde det. För han kan inte förstå. Ingen kan förstå som inte varit där själv. Han frågade hur jag sover. Om jag har någon som helst medicin kvar att ta vid nödfall. Och så sa han att han vill ringa mig imorgon eftermiddag för att kolla så att jag är ok. Det kändes ju fint, men för sent. När han inte fick någon respons på det så frågade han vad jag hade för planer i helgen. Då rann mina tårar ännu mer, för jag orkar inte tänka på att det är ännu en jävla helg. Jag svarade inte på den frågan heller. Då frågade han om det var ok att han ringer mig imorgon trots att han vet att jag inte pratar i telefon, eller om det är ok tills på måndag då vi ses igen. Jag ville inte oroa honom så jag sa att jag är ok och att han inte behöver ringa.

Förutom det så ja.... jag fick vredesutbrott på mig själv för att jag skurit. Han tyckte inte att jag skulle vara så hård mot mig själv och att jag skulle försöka lägga det bakom mig. Men det är ju för att han inte förstår. Han fattar inte att det inte går att andas alls om jag inte skär mig när jag behöver. Han förstår inte heller att suget är så enormt att det känns som ett tvång för att orka överleva, särskilt nu när jag redan gjort ett snitt.

Jag vet inte om dagens "argumentation"/"debatt" gjorde eller kommer göra någon skillnad. Det får visa sig. Jag sa i alla fall flera gånger att jag inte är arg på honom, och jag kramade honom innan jag och mitt uppsvullna och söndergråtna ansikte släpade oss iväg.

Ska snart gå till bussen
Oduschad och äcklig
Orkar inte bry mig
Kommer jag dit och han inte tar mig på allvar
Då reser jag mig upp och bara går
tänker inte tjata mer
Inte förnedra mig ännu mer
Utan då går jag bara och kommer aldrig tillbaka
I bästa fall ber han om förlåtelse och förklarar och förstår
Men jag har en jävligt dålig magkänsla

ligger på soffan och stirrar på rakbladet

vill så gärna skära

men jag tror inte att jag kan sluta om jag börjar

igår hade jag självbevarelsedrift

men idag finns inget kvar

och om jag skär mig mer nu så kan jag lika gärna skära ihjäl mig

har jobbat så jävla hårt med mig själv så att jag ska kunna gå runt i kortärmat och shorts

och så börjar allt om igen

jag orkar inte

jag bara orkar inte

min kp har inte hört av sig alls idag

inte ett endaste pip

har min vanliga korta samtalstid imorgon

men jag vet inte om jag ska gå dit

om jag ens orkar ta mig dit

känner mig så sviken och lurad av honom att jag aldrig mer vill se honom

och hur jag än gör så förlorar jag

går jag inte dit så tror han säkert att jag är arg på honom och att jag egentligen inte behövde någon akuttid

går jag dit så tror han att allt är som vanligt eftersom jag ju tog mig dit

har i alla fall gjort iordning ett brev till honom

där jag föreslår att vi avslutar vår kontakt

och så har jag upprepat allt som jag redan mailat till honom men det gör ju ingen skillnad

har nämnt i förbifarten att jag skurit mig men vill inte göra någon stor sak av det

för då tror han säkert att det är någon slags utpressning från min sida

fastän att jag behöver få förmedla min gigantiska besvikelse över att jag skurit mig efter att ha hållit upp så jävla länge

det finns heller ingen han kan säga som skulle kunna göra saker annorlunda

hans handling, sättet han har hanterat det här på, har redan sagt och visat allt om var han står och tycker

vad har jag gjort för fel

varför är han så kallhjärtad mot mig helt plötsligt

och just när jag behöver honom som mest

han har fått mig att lova att höra av mig om jag inte orkar mer

om jag är på väg att skada mig eller ta mitt liv

men när jag nu gjort det så får jag ju inget stöd i alla fall

så det var ju bara tomma ord

det är värre att be om hjälp och inte få någon, än att bara vara tyst

det gör inte ens hälften så ont

är inte ens hälften så förnedrande

det är få saker som kan få en människa att känna sig så värdelös som att bli uppmuntrad att be om hjälp, och när man gör det så struntar folk bara i det

det är ren förnedring

och det kan driva en människa över stupet bara det

om jag orkar fara dit imorgon eftermiddag så kommer jag inte ha orkat duscha innan

inget smink, hår eller annan skit

och eftersom ögonen är så totalt igensvullna efter flera dygns konstant gråt så tänker jag inte förnedra mig med att anmäla mig i receptionen heller

tänker inte prata med honom

bara höra vad han har att säga

och lämna brevet

sen går jag

det är dessutom en torsdag så det är bara kort samtalstid

om han får för sig att ordna med lpt bara för att han inte vill förstå

och framförallt för att han inte vill prata med mig för att hjälpa mig

så skär jag ihjäl mig

jag tänker inte bli mer förnedrad av den sk vården

anledningen till att jag fortfarande lever är min hund

jag har ingen som kan ta hand om honom

för jag har inga vänner eller bekanta, ingen familj heller

så är han bekväm och försöker lägga in mig, vilket skulle resultera i att min hund inte har någonstans att ta vägen, så spelar det ju ingen roll

då blir min hund lämnad ensam ändå

så då kan jag lika gärna dö

och ja, jag dör hellre än att hamna på en sk vårdavdelning

det är bara förnedring och bestraffning

ett skräckvälde utan dess like

det är ingen vård, ingen mänsklighet, ingen förståelse, ingen tröst

så det är exakt tvärt emot det jag behöver

egentligen vill jag bara bryta all kontakt med honom och aldrig mer se honom

för han har sårat mig så jävla djupt att det inte går att beskriva i ord

han har bett mig att släppa in honom, att berätta

och jag har gjort det och känt mig så trygg med honom

men nu är allt borta och det kommer aldrig mer bli detsamma

allt för att han inte kunde fråga om jag var ok när han ställde in tiden i måndags med kortast möjligaste varsel

och för att han inte har velat flytta runt och tidigarelägga min torsdagstid, och heller inte velat prioritera mitt liv framför en enda annan människas samtal

hade jag varit i den andra sitsen och han frågat mig (med mer än några minuters varsel) om jag kunde byta samtalstid pga att han behövde hjälpa en annan patient, så hade jag självklart gjort det

och hade han sagt att han skulle bli tvungen att ta min tid och ge den till en annan patient som behövde en akuttid så hade det varit lika självklart

men det kvittar ju nu

det är redan för sent

jag sitter här med ett nytt ärr och har en stark känsla av att det kommer bli betydligt fler

"psykiatriska vården" - vilket jävla skämt

man får ingen hjälp innan man skadar sig eller tar sitt liv

och efteråt så sägs det vara "så tragiskt" och "så onödigt" och det ska göras fina utredningar vars resultat ingen bryr sig om ändå

mig hade de kunnat rädda genom ett samtal

men de ville inte