Alla inlägg under december 2017
blev ingen veckohandling
tog mig inte iväg
har inte handlat sedan tisdagen före julafton
har i alla fall knäckebröd och smör hemma
köttfärs i frysen
så jag svälter inte
men det är inte roligt
och jag mår inte direkt bättre av att inte ha mat hemma
ikväll är det nyårsfirande
massa jävla raketer och skit
sitta här med alla persienner och rullgardiner nerdragna
musik skrålandes
och försöka stötta en hund som panikar
skakar
dreglar ner ett helt badlakan
flåsar så han nästan svimmar
en nyårsafton kommer han att dö av stressen
det är tur att han fortfarande är ung
sen finns det inte så mycket att göra
jag tränar honom året runt
han får receptfria tabletter
men det hjälper inte
och folk "måste" såklart skjuta 6-7 timmar
"för det är ju kul"
och "barnen vill ju se och de lägger sig ju tidigt"
egoistiska jävlar
inte en tanke på andra eller något konsekvenstänk
bara "jag" "mig" och "mitt
precis som vanligt i dagens samhälle
ska ta en långpromenad i skogen med honom nu
så att han ska vara lite extra trött ikväll
vet dock inte hur mycket snö det är att pulsa i
kan inte gå på vägarna eftersom folk redan skjuter raketer
(ja, det smällde redan vid 12:20, jippi)
hoppas på att skoternördarna har kört upp ett spår
får se om jag orkar handla i veckan
har inte samtal förrän på torsdag
men orkar inte handla samma dag och fre lör sön är big no no pga allt folk
så jag får se
gott nytt år
eller vad man nu ska säga
känns som jag kommer spricka snart
väntar på äcklet
det borde komma imorgon
har ingen ro i kroppen
men orkar inte göra något heller
ätit för mycket choklad också
måste bryta det nu
kan inte återgå till det som var innan jag tog den kontrollen
så det måste göras
måste fara och veckohandla också
kommer säkert vara fullt med folk
vet inte när det är som minst
funderar på att fara tidigt på torsdag
ta av nödmedicinen innan och känna om det funkar
frågan är om det är värt det
en dag kommer det inte finnas någon sådan kvar
så varför inte leva så som det kommer bli då
jag vet inte
jag pallar inte det här
....och så raderades hela mitt inlägg bara för att jag öppnade en ny flik (!!!!!!)
god jävla jul
skrev att det är lustigt att logga in på instagram och se sin "väns" bilder på julfirande
hon som bjöd in mig att fira med henne och hennes familj förut
men bara när jag var hundvakt då de skulle göra något eller fara någonstans
sen är det bara tyst
hon vet att jag är ensam men hör inte av sig överhuvudtaget
sådana saker gör att man ser vad människor är för folk, egentligen
deras sanna jag syns
jag begär inget
jag känner bara att om det varit ombytta roller så hade jag åtminstone hört av mig
men å andra sidan så skulle jag aldrig lura någon att umgås för att jag ville utnyttja henne/honom
tog en lång promenad med hunden ikväll
det var min julklapp till honom - han älskar att gå i snön och kylan
jag kunde inte låta bli att snegla in i de hus vi passerade
folk som äter mat tillsammans
eller pratar, grälar, spelar spel, skrattar, ser på tv
det gick inte att undgå att känna mig som flickan med svavelstickorna
alltid samma sak
alltid
det kanske är konstigt att jag aldrig sett den berättelsen som hemsk
utan jag har alltid tänkt och känt att flickan får ro till slut
hon behöver inte frysa, inte vara hungrig
hon behöver inte lida längre
det är tröstande, tycker i alla fall jag
inte många timmar kvar till den berömda julafton
sitter ensam i år också
min kp har semester tills efter nyår så det finns inget att lyfta blicken mot heller
det är väl dags att börja inse på allvar att det är såhär mitt liv ska vara
och kommer vara
jag tar mig inte ut någonstans
kan knappt fara och handla hem mat så jag klarar mig
har inte "gått på stan" eller likande på snart ett år
klarar inte det
jag sjunker allt längre ner för varje dag som går
undrar var eller ens om det kommer stanna
har lagt ner mitt pysslande helt
jag kan inte hålla tråden med all ångest
och jag skakar så mycket hela tiden att jag inte kan hålla i en pensel eller penna
orkar inte längre gå långa promenader med hunden
har inget tålamod med honom heller
han skulle ha det bättre hos någon annan
tänker mycket på om jag ska omplacera honom
men hur släpper man taget om sitt "barn"
det är såklart det mest osjälviska och det finaste man kan göra
men det hjälper inte att tänka så
jag lever för hans skull
så det är komplicerat
mer komplicerat än vad jag orkar uttrycka i ord här
jämför man med hur andra hundar har det så har han det väl ok
men jag har högre krav på mig själv
i februari har det gått 10 år sedan läkarkarusellen startade
10 jävla år
och det är exakt likadant fortfarande
hade jag vetat det hade jag aldrig gått med på att träffa en läkare från första början
läkarna har förstört det lilla av mitt liv som faktiskt fungerade
nu har jag inget kvar
och jag får heller inte göra något för att försöka gå vidare
så jag sitter fast
år ut och år in
och hela tiden ekar det i huvudet: "man får det man förtjänar"
och: "det är såhär det ska vara, det här är vad du förtjänar"
annars skulle det inte vara såhär
önskar att jag aldrig hade sökt hjälp
då hade jag i alla fall haft någon slags stolthet kvar
och jag hade haft något kvar av mig själv, min kärna, som ingen spottat på
för att en människa ska vara livsduglig tror jag att den behöver en liten liten del av sig själv som är intakt
bara ett uns
och när det inte finns eller tas ifrån en, så överlever man inte om man inte får den hjälp som man behöver
jag var så dum
jag blottade mig, både det fula, trasiga
och det lilla uns som fortfarande var intakt
och de spottade, sparkade, ratade det som var mitt innersta uns
de vill inte hjälpa
så de nådde sitt mål; bryta ner mig
sönder och samman
jag är för trasig för att överleva
det finns inget kvar
har mer eller mindre bestämt mig för att flytta så snart som möjligt
med tanke på kötider så lär jag lämna stan istället för att bara byta lägenhet
jag vet att man inte ska "fly" och att det inte löser något
men det finns inget som hjälper, inget som lindrar
och det enda jag kan göra är att försöka bo på ett bättre ställe tills min tid är slut
när jag väl lämnar stan kommer dödsklockan ticka högre än någonsin
men det är ok
det är ju meningen att det ska vara såhär
för att överleva julen har jag beslutat mig för att det är ok att skära mig om jag måste
jag får ingen medicin så vad ska jag annars göra när det blir för svårt
det finns ingen annan utväg
och jag tänker inte ha dåligt samvete för det för ingen bryr sig
ja, förutom min kp men han är ju inte i tjänst
och han förstår hur jävla illa jag blivit bemött av vården
och ser problemen med att ingen mer än jag sagt ifrån
all vårdpersonal inom psykiatrin borde vara som han
inte döma, tänka själv, bilda egen uppfattning, osv
men världen ser inte ut så
och kommer aldrig att göra
så ja, några ärr till spelar ingen roll
hade det haft någon som helst betydelse hade jag fått medicin
men det är viktigare att straffa mig för att någon annan inte sköter sin medicinering
alla handlingar har konsekvenser, även för läkare och vårdpersonal - om de mot förmodan bryr sig
så ja... det är väl allt för nu
god jul
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 | 24 | |||
25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
30 |
31 | |||
|