försöker hålla skenet uppe

är så trött

så trött

känner mig instängd

hur väggarna rör sig mot mig

vet inte var jag ska ta vägen

kan inte andas

samtal idag

inget på torsdag

och jag törs inte prata om det jag behöver

för jag är så rädd att gå sönder

explodera och spridas för vinden

jag vet att jag skulle göra det

jag har inte förstått det förut

det är först nu som jag inser det

jag klarar inte av att vara L för att jag inte vet hur man tröstar sig själv

att vara L på riktigt och att sörja

är samma sak som att dö

för mig

jag är så trött

hunden har varit dålig i magen så jag har inte sovit alls

trodde att jag faktiskt skulle få en skön natt lör-sön

men precis när jag höll på att somna så hör jag honom hulka

så kräktes han i sängen

vet inte varför

en tes är att hans mage inte pallar när han vägrar bajsa

att det liksom blir för fullt i systemet

han har inte ätit något konstigt

och är inte påverkad för övrigt

fin i magen också

när han kräktes om och om igen så gav jag till slut upp sömnen

gick ut med honom istället

sen var allt lugnt

natten till idag har det dock låtit i hans mage igen

det var så högljutt att jag inte kunde sova

men - idag har jag i princip tvingat honom att bajsa 2 ggr som han brukar

och så har jag kokat ris till honom

det brukar vara lugnande för magen

han verkar må bra ikväll men jag får väl se hur natten blir

är så jävla trött

och så måste det handlas den här veckan också

orkar inte

jag funderar på att skriva en slags debattartikel/åsikt om mediciner inom psykiatrin

men då måste jag orka det

och vara villig att lämna ut mitt namn till tidningen

så ja, jag vet inte

dessutom gör det ju ingen skillnad

varken för min situation eller andras

visst, en del skulle väl bli upplysta om att det finns ett allvarligt problem

men vad gör det för skillnad

jag kommer aldrig få tillbaka den medicin jag behöver för att orka överleva

jag försöker

jag gör verkligen det

men jag kommer ingenstans

min kp fortsätter prata om att boka en läkartid med en ny läkare

och jag fortsätter vägra

han förstår mig, det vet jag

och jag förstår honom

han gör allt han kan men han jobbar ju i ständig motvind

och han ser hur jag lider

i hans värld existerar inte det jag varit utsatt för inom psykiatrin

tydligen har han letat efter det vårdintyg jag pratat om

det vårdintyg som först fanns i datajournalen

där det stod att jag blev inlagd för att min mamma har ms

det intyg som försvann när jag anmälde det

och ett nytt uppenbarade sig i pappersform

omskrivet utan att ens nämna min mammas ms

men nu är tydligen det också borta

han hittar inget

så det är väl ännu en grej de har fifflat med

det finns ingen rättssäkerhet inom psykvården

man har inga rättigheter

ingen behandlare behöver följa lagar, regler eller föreskrifter

och de har alla har rätt att döma

det är bara att gå

bara att le

på med masken 

visa inget

ingen smärta

ingen svaghet

aldrig visa sårbarhet

aldrig

allt är som det ska vara

det är det alltid

så var det dags igen

runt femsnåret började det göra ont

en mycket välbekant smärta

efter att ha läst min egen journal hos kvinnokliniken så ser jag alla missar och missförstånd

och jag ser också att det varit och är solklart vad mina problem varit och fortfarande är

jag har återkommande bartolinit

hade någon jävel på kvinnokliniken bara lyssnat på mig så hade det varit solklart

men min psykiatriska journal förstörde allt tillsammans med den störda psykiatern jag hade då

därför trodde ingen på mig

och därför fortsätter allt

hade de lyssnat på mig så hade de tagit bort körteln som ger samma problem om och om igen

ingen verkar veta exakt vad som utlöser det trots att det är extremt vanligt

men självklart kan inte jag drabbas av vanliga hälsoproblem eftersom jag även lider av psykisk ohälsa

så nu när helvetet är tillbaka igen kommer jag inte be om hjälp

jag orkar inte tjafsa strida och slåss i åratal för att få hjälp

få hjälp med sådant som andra får hjälp med direkt

men jag får inte ens det trots dubbla remisser

så nej jag får klara mig själv

jag antar att jag är värd lidandet

det måste vara så

jag har känt av det till och från men tänkte att det inte skulle bli så illa

problemet är ju borttaget

trodde jag

men körteln är kvar

det enda som togs bort var ärrvävnaden/resterna av bölden/cystan

så det kan bli nya

vissa får det ofta andra mer sällan eller aldrig

jag är förmodligen en av de som får det ofta

och måste leva med det

ensam

som all annan jävla skit

men den här gången hoppas jag att kroppen inte orkar bekämpa det

jag hoppas att det blir en rejäl infektion

och att jag dör av den

då är min kp friskriven från anklagelser

och jag har heller inte aktivt tagit mitt liv

dessutom kan jag i så fall lämna brev efter mig som talar om hur och varför

får se hur mycket det svullnar upp och hur ont det gör denna gång

vet inte hur jag ska kunna gå ut med hunden

när det varit som värst tidigare, när jag sökte hjälp och inte fick någon

så grät och skrek jag av smärta dagarna långa

och kröp på alla 4 mellan säng och badrum

och när inte det fungerade så låg jag på badrumsgolvet

tänk om vården kunde förstå hur illa de skadat mig

men - det finns inga psykiska vårdskador enligt reglerna

jag har hela tiden trott att jag inbillat mig

att det är fantomsmärtor eller bara annan psykisk skit

jag har inte tittat eller känt efter

utan bara intalat mig själv det

men idag har jag känt efter

och körtekn på ena sidan är som en golfboll

tack vården för att ni visat vad jag är värd

jag kommer inte söka hjälp så ni sparar pengar och tid som ni kan lägga på någon annan

någon som förtjänar det

är värd det

heja livet

skit ska skit ha, inte sant

tisdag

samtal igår

vet inte vad det blev av det

jag kan inte hålla tråden så det blir allt och inget

är så trött

på allt

efter mycket om och men for jag för att handla idag

det gick inge vidare

tänkte att om jag har en kort lista så får jag med mig mer av det hem

men tydligen är inte mängden varor problemet

för jag fick ändå inte med mig allt hem

jag vet inte vad som händer

jag får bara panik

sen måste jag bara därifrån

kan inte leva såhär längre

men det finns inget jag kan göra

det kanske är dags att bara försvinna

varit på samtal idag

det är så svårt att förklara saker

vi är från två helt skilda världar

ibland känns det som att han misstror mig

men jag vet att det inte är så

det är bara det att han inte ens kan föreställa sig hur det är

han frågade om det är ok att han forskar lite i hur det fungerar med att radera saker ur en journal

jag sa att visst, det kan han ju göra om han har lust

men det kommer bara visa sig att "alla har rätt att göra en bedömning"

och därför får man inte ta bort något

ALLA har rätt - utom jag

mig som det gäller

jag som levt med mig själv hela livet

men ja, självklart, naturligtvis, vet människor som träffat mig i 10 min hur jag är

de vet bättre än både jag själv och de behandlare jag gått hos i åratal

mitt innersta inre är krossat

och det kan aldrig byggas upp igen

så självklart ska jag bära både det

och "kvittot" på förstörelsen - journalen - i resten av mitt liv

att journalen kommer vara en stor del av varför jag dör spelar ingen roll

den är viktigare än mitt liv

en person som träffat mig i 10 min och skrivit en A4-sida med falsk- och felaktigheter

är viktigare än mitt liv

nu är det helg

igen

och jag bara sjunker, sjunker, sjunker

och säger till mig själv:

"det är såhär det ska vara"

kunde knappt sova för att jag var tvungen att fara iväg

med nödmedicin så gick det

kräktes nästan 

men det gick

jag har fått hem mat

äntligen

har en paj står i ugnen

orkar inte laga något annat idag

men då har jag mat tre dagar framåt också

när det blir såhär så undrar jag vad som kommer hända sen

när nödmedicinen är slut

ser botten i burken nu

och sen då

vad ska jag göra sen

paniken bara växer

och det finns ingenting jag själv kan göra åt det

och det ska vara ok

det är såhär det är meningen att det ska vara