Har nu provat lite yoga. Tror det skulle kunna hjälpa. Om jag inte hade så ont i lederna. Handlederna fick en massa stryk. Försökte att göra som instruktionerna sa för att minska problemet, men det räckte inte. Idag kan jag knappt använda en penna. Har insett att jag har helt oproportionerliga armar och ben, och att tuttarna är alldeles för stora. Sen upptäckte jag även att jag har problem med höftlederna, för det skar som knivar när jag bara lyfte upp benen mot bröstet och höll armarna runt dem. Det är inte att jag är stel eller så, utan det skär liksom i själva höfterna. Vet inte om det beror på att jag är helt otränad nu och att det kommer gå över, eller om jag inte borde göra det för att det är riktiga problem. Men ja, vem bryr sig. 

Pratade med mamma idag. De ska inte fara till fjällen över påsk. Pappa vill som vanligt inte dit. Och han kan inte säga det heller, utan försöker av någon anledning komma på en massa svepskäl. Jag blir bara förbannad, och idag sa jag det till honom. Han är för fan en vuxen människa, det är väl bara att han säger att han inte vill fara dit. Det är ju dock roligt att de ska lägga ner en massa pengar på att bygga ut stället så att det blir dubbelt så stort, och så vill han inte vara där. Känns ju stabilt. Nu har de dessutom planerat utbygget i över ett år, och inget har hänt. I somras bestämde de vem som ska anlitas för att bygga ut, och sedan dess väntar de på offert. Det är en seg jävel som har hand om det där. Pappa jublar såklart, eftersom han inte vill bygga ut. Jag vet inte vad jag ska säga. De kommer som vanligt inte överens om något, och sen går båda och gnäller hos mig. Jag är så less på det. Mamma säger att de behöver hjälp med att måla den nya fasaden i sommar, men ja, att få bygglov tar 10 veckor och de har inte ens en offert och det är snart april. Så det lär inte bli någon utbyggnad i år. Inte som blir klar innan hösten i alla fall.

Haft en skitdag. Total skitdag. Och nu är det dags att gå och lägga sig. Ligga vaken och vältra sig i ångest. Fantastiskt. Och som grädde på moset så måste man kliva upp en timme tidigare imorgon. Underbart.

Annika Strandhäll har tydligen sagt:

"måste vi se till att regelverket inte lägger hinder i vägen för den som har sjukersättning att få en meningsfull sysselsättning"

Ingen har överhuvudtaget hört av sig till mig sedan jag övergick från aktivitetsersättning till sjukersättning. När jag hade aktivitetsersättning så gick jag i ridterapi, och det var livskvalité. Sen blev jag för gammal och fick sjukersättning istället, och då tystnade allt. Allt försvann. 

Jag tvivlar inte en sekund på att jag skulle kunna ha någon slags livskvalitetshöjande aktivitet då och då. Men försäkringskassan vill ju inte att man gör något. Då blir man väl dessutom av med ersättningen, och då svälter jag ihjäl. Så enkelt är det. 

Ska bli intressant att se om det blir någon förändring, men jag tror inte det. Dagens samhälle missgynnar alla som inte är friska. Och det är ju så att "de som har mycket vill ha mer". Ingen bryr sig om sina medmänniskor längre, det är bara "jag, jag, jag". Folk är osjälviska när det gäller att skänka pengar till vattenprojekt i Afrika, diabetesfonder, osv, men när det gäller exempelvis psykisk ohälsa - som är en av de vanligaste dödsorsakerna i vårt land - så finns det ingen empati. Vi ska inte få pengar så att vi har tak över huvudet, och inte heller mat för dagen. De vill utplåna sjukpensionärer i Sverige och hjälpa människor utomlands istället. Det ser ju fint ut på facebook att visa att man skänker pengar till SOS Barnbyar. Att ha en insamling för psykisk ohälsa vore ju otänkbart, det är ju ingen status i det. Så tillvida att man inte är kändis, för är man kändis och skriver om att man mår psykiskt dåligt så blir man hyllad av folk och uppmärksammad av media. 

Vilken underbar värld vi lever i.

Känner mig så förvirrad och nästan yr. Jag vet inte vad jag vill och inte vill. Allt bara snurrar. Inget ovanligt med det, men blanda in en person till så blir det en jävla soppa. Jag får ingen magkänsla som jag brukar, så jag vet inte. Allt känns bara konstigt. Och jag skäms. Skäms så in i helvete. För allt jag är. Hela mitt jag.

Jag förstår inte. Och jag vet inte. Känner inte. Vad fan ska jag göra???

Inte göra något alls och se vad som händer? Nej, det är inte så jag fungerar.

Tänk om jag byggt ett jävla luftslott. Tänk om jag förskönat allt.

Tänk om det är fel. Äckligt. Fult.

Eller läser jag in för mycket? Feltolkar?

Tänker för mycket?

Men tänk om jag tänker för lite istället???

Kanske låter mig mitt förflutna spela mig ett spratt. Men jag vet inte på vilket sätt.

Är det en varning eller falskt alarm pga trauman. Jag vet inte.

Och vad fan vill jag? Jag vet inte. Eller jo, jag vet att jag vill dö. Det skulle lösa allt.

Önskar att jag hade någon jag kunde prata med, men det finns ingen. Inte en själ. 

Jaja, det får bara vara, orkar inte tänka på det mer nu.

Har varit och handlat. Min kp skjutsade och hjälpte mig få hem mat.

Jag grät nästan när vi gick där på ica. Var så mycket folk. Jag pallar verkligen inte det.

Fick inte med mig allt jag skulle ha, men det hade jag inte väntat mig heller.

Men nu klarar jag mig tills nästa vecka i alla fall.

Vet inte vad jag ska skriva. Känns som huvudet exploderar snart.

Har bestämt mig för att prova yoga. Inte för att "träna", utan för att försöka lindra ångesten. Förrådsdörren har äntligen tinat upp, så jag har hämtat in min gamla yoga-matta som jag hade när jag var ätstörd och tränade som en galning. Ska kolla på youtube och se vad jag hittar. Tror jag vet var jag ska börja i alla fall. Så det enda som återstår är att försöka samla ork. Lättare sagt än gjort. Idag klippte jag vovven eftersom det börjar smälta så smått ute. Han gillar inte att vara blöt och smutsig, och jag gillar inte att han blöter ner och smutsar ner inne, så det var ju win-win. Men all energi gick åt till det, och även energi som jag egentligen inte hade. Han är inte klar heller, men är i alla fall "grov-klippt". Han behöver bada också. Känner hur allt ligger på hög, och högen bara växer.

Imorgon ska min kp komma hit, och tanken är att vi ska fara och handla tillsammans. Eller ja, jag ska handla och han ska vara mitt stöd. Men jag vet hur det kommer bli. Jag önskar att det kunde vara en hjälp för mig, men det kommer inte vara det. Så länge jag inte kan gömma mig när jag behöver - bokstavligt talat - så hjälper det inte. Har enorm ångest inför morgondagen. Vill bara ställa in allt. 

Jag är så less på vintern just nu. Önskar att det kunde vara sommar. Våren är den värsta årstiden, bara massa smuts och blött hela tiden, hunden får svamp mellan trampdynorna, det är halt överallt, outhärdligt ljust och jävligt. Men jag vet att det inte blir bättre sen heller. Det hjälper inte att det blir sommar. Kan inte vara ute pga min störda granne. Och sen ska det rensas rabatter och klippas gräs, någon gång när de inte är hemma så jag slipper riskera att bli utskälld igen. Tänkte att "jag far till fjällen". Men det går ju inte. Jag har ingen medicin så jag kan inte resa. Dessutom ska mina sk föräldrar bygga ut i sommar, så jag vet inte ens om det kommer gå att vara där av den anledningen. 

Känner bara att inget spelar någon roll. Och det finns inget jag kan göra för att påverka något. Så jag sitter bara här i mitt soffhörn. Bara väntar. På att dö.

Är så trött. Så trött. Och ändå kan jag inte sova. Inte vila. 

Det är svårt att beskriva hur det känns. Men man kan nog föreställa sig lite om man tänker att man bara sitter på ett ställe, inte kan röra sig. Alla ben i kroppen är brutna, allt har hoppat ur led. Sen hälls tändvätska på kroppens utsida och en tändsticka tänds. Så brinner man. Och man kan inte röra sig. Inte skrika. Det bara brinner och paniken är fullständig. Man vet att den enda lindringen kommer när man dör. Det är bara att vänta. Varje sekund känns som år.

Så mår jag. Varje timme, varje minut, varje sekund. 

Med hälsning från psykiatrin som inte vill ge mig medicin så att det åtminstone finns någon slags lindring någon gång.

Ännu en innehållslös dag. Jag är så trött på det här. Vill måla eller rita, eller hålla på med leran, men det går inte. Har så mycket ångest att hela jag skälver. Har ont i armen också, och det gör ju inte saken bättre. 

Funderar på hur jag ska göra, var jag ska bo. Här kan jag ju i alla fall inte stanna. Flytta långt härifrån eller stanna i stan. Det är frågan. Hade jag inte blivit av med medicinerna så hade jag stannat, för då hade jag kunnat resa när jag behövde, och då hade jag haft en läkare som jag inte hade kunnat lämna. Med min fula och felaktiga journal så kan jag inte börja om någonstans. Alla vill ju läsa ens historia, även om den är helt snedvriden och fel.

Hade jag haft min medicin kvar så hade jag också haft en chans att få tandvård någon gång igen, och om jag blev sjuk och fick en infektion så skulle jag kunna ta emot hjälp. Men nu går ju inte det, och då finns heller inte stor vits med att stanna. Då kan jag lika gärna flytta långt bort, eftersom jag ändå kommer dö ganska snart. Bättre att dö av sorg än ilska. Det är lugnare. 

Jag klarade inte att fara och handla mat förra veckan. Jag orkar inte göra det den här veckan heller. Min kp vill dock att vi provar att han följer med mig som stöd och handlar på torsdag, men jag känner att jag egentligen inte pallar det heller. Jag försöker pusha mig själv och tänker att jag måste ta emot hans hjälp, men är livrädd att det kommer bli pannkaka av allt. Skulle det visa sig att jag inte kan gå in i butiken och handla med hans hjälp, så vet jag inte om jag kan försöka någon mer gång. Skulle helst vilja vänta och se om jag kanske mår bättre nästa vecka, men jag har ju ingen mat hemma. 

Ja, jag får se hur jag gör. Han kommer inte tvinga mig till något om jag säger ifrån. 

Livet är väldigt intressant när man bara träffar en annan levande människa max 1 timme och 45 min per vecka. Även om man lider av social fobi så är det för lite "sällskap" för att kunna överleva. Men jag klarar inget annat längre. 

Fick panik igår kväll när jag insåg att jag nött hål på det näst sista paret byxor jag har. Jag klarar inte att gå in i en butik och köpa nya, och pallar inte att beställa på nätet eftersom det ska hämtas ut på posten. Mitt postombud har "egna regler" kring utlämning av paket, vilket involverar att så och diskutera med kunden. Så det fungerar liksom inte. Tyvärr är postombudet även schenker-ombud, och det är samma sak med de försändelserna. Och det är inte särskilt många klädbutiker på nätet som levererar med DHL. Hade inte posten infört den överdrivna avgiften på paket från icke EU-länder så hade jag kunnat beställa tights på Ebay och fått dem i postlådan, men nu har de ju stängt den möjligheten också.

Känner bara hur min redan lilla värld blir ännu mindre. Känner hur väggarna närmar sig. Hur jag motas från alla håll och snart blir mosad. Och är det en sak jag inte klarar av, så är det att bli trängd. Det är väl traumatiska upplevelser både från barndomen och vuxenlivet som orsakar det. Det är kul att man söker hjälp, men istället blir man ännu mer traumatiserad. Tack psykiatrin. Och tack för att ingen vågade stå på min sida trots att det var så uppenbart att jag blev felbehandlad och felbedömd. Jag förstår att det råder en gammeldags syn på hierarki inom vården, men man hoppades ändå att någon skulle ha drämt näven i bordet. I alla fall i de lägen då faktiska lagbrott begicks. Men nej. Och det hjälper liksom inte mig att senare sitta och beklaga sig inför mig och säga att det som hände var fel och man borde ha gjort något. Jag har det skräpet i min journal och det är som ett brottsregister - som jag kommer få bära med mig så länge jag lever. Jag kan förlåta det för att orka överleva, men jag glömmer det aldrig. Aldrig någonsin.

Hade världens jävla vredesutbrott tidigare ikväll. En dag kommer jag ha ihjäl mig själv i ett av de där vredesutbrotten. Vad är jag arg på? Mig själv. För att mitt liv är så jävla hemskt. När jag kan sansa mig så att jag kan tänka lite logiskt så frågar jag mig vad jag egentligen är arg på, och då inser jag att jag bara är ledsen. Så djävulskt ledsen. Men jag vill inte tycka synd om mig själv, för allt är mitt eget fel. Det var jag som var så dum så jag sökte hjälp. Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt bära en journal som förstör mitt liv. Jag hade förmodligen tagit mitt liv, men det hade varit bättre än att överleva såhär och ständigt veta att allt jag försöker göra kommer färgas av det psykiatrin utsatte mig för. Skulle en person som mår dåligt rådfråga mig om den skulle söka hjälp eller ej, så skulle jag svara "gör inte det om det inte är fråga om liv eller död". Eller så skulle jag svara "om du söker hjälp så berätta inte allt". Hade jag inte varit så öppen och berättat allt för vården, så hade jag inte blivit utsatt för samma vanvård. Då hade de inte kunnat förstöra mitt inre innersta som fortfarande var intakt. De hade inte kunnat krossa det sista hela och friska som fanns kvar av mig.

Jag klandrar mig för det här varje dag, varje minut. Jag var så dum som tänkte "om jag inte berättar allt så kan de heller inte förstå och hjälpa mig".

Ja. Jag var så urbota dum. Jag gav dem allt. Och de trampade sönder hela mig. Inklusive det sista innersta som fanns kvar. Hade jag inte gjort det, eller om någon hade slagit näven i bordet, så hade jag haft en chans. Men nu har jag inte det. Jag vet att jag inte är unik på något sätt, utan det finns fler som är precis som jag där ute. De andra kan bearbeta och gå vidare, kanske arbeta, ha en partner, kanske skaffa barn. Men mig förstörde de så att jag inte ens tar mig utanför min dörr. Och de kommer undan med det de gjort. Tack vare de som satt tysta och såg på, men som inget gjorde.

Måste vila min arm nu. Det är väl i och för sig ändå dags att avsluta detta ordbajsande. Behövde skriva för att allt bara snurrar, och paniken bara växer. Man blir ganska knäckt av att sitta i ett soffhörn hela dagarna och i panik tänka; "VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? VAD SKA JAG GÖRA???? ".......

bussen var som vanligt sen när jag skulle på samtal så jag bytte när jag kom in till stan

klev av och gick in och anmälde mig i receptionen

började gå mot samtalsrummet när jag hörde någon halvropa mitt namn

vände mig om och fick syn på AJ

jag blev så jävla glad så tårarna rann nästan

herregud har inte sett henne sedan jag blev utskriven sista gången från psykavd

jag har tänkt på henne så mycket

undrat om hon jobbar kvar

hur det är med henne

min AJ

min älskade AJ

som jag delat så mycket med

hon är en så fin människa

så rolig

ironisk precis som jag

säger vad hon tycker

skinn på näsan

ja, helt jävla underbar

har saknat och saknar henne jättemycket

hon är den enda av personalen som jag skulle vilja vara vän med

(förutom P men jag vet att han har lämnat stan för gott)

det fanns fler bra, men inte som jag passar ihop med

hon frågade hur jag har det

jag kunde inte ljuga

berättade väldigt kort om stallet/bedrägeriet och flyttarna

och att jag nu är medicinfri och varför

hon tyckte det var förjävligt

vissa människor behöver ju medicin för att ha livskvalité

jag håller ju med henne om det

bara för att man lever så innebär inte det att det är "bra" eller ens "ok"

hon var tvungen att rusa och jag skulle ju på samtal

så jag kramade henne

HÅRT

och bad henne hälsa till alla

älskade underbara AJ

så in i helvete jävla dumt!!!

jag trodde att sexualbrottslagen skulle skärpas och att det skulle bli hårdare straff

men tydligen är det förmildrande om barn inte enbart blir våldtagna!!!!!!

bra för pedofiler att veta!! lek lite med barnen innan ni våldtar dem så får ni mildare straff om ni åker fast!!!!

jag blir så jävla argggggggggggggg!!!!!!!!!!! 

det här är BARA FEL!!!!!

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/barnen-hade-utbyte-av-umganget

jag läser om allmännyttan och dess sociala ansvar

jag läser också om diskriminering

det tar enormt lång tid då jag knappt kan fokusera pga all ångest och press

men kanske, kanske kan det finnas en väg ut

om jag bara kan fokusera och formulera mig

jag har gjort det förut och blivit hjälpt av det

men då hade jag medicin och en stabilare livssituation

och i ärlighetens namn - även om de fixar problemen eller ger mig förtur att flytta så kommer det ta lång tid

och jag vet inte hur länge till jag orkar

men jag hoppas i så fall att jag kan lyfta blicken och fokusera på att det KOMMER bli bättre

inte bara se det svarta komma närmre och närmre

som att vara instängd i ett beckmörkt rum med väggar som sakta närmar sig

just nu har jag inte mycket utrymme kvar

har ont och är konstig i ena armen också

höger - såklart

och jag är högerhänt

vet inte hur eller vad som hänt

i bästa fall har jag väl pillat till något i ett av mina raserianfall

i värsta fall är det förkänning av MS

det började ungefär såhär hos min mamma

och den idiotiska psykiatrikerns ord ekar fortfarande i huvudet

"hon kanske har MS, man kan bli sådär då"

helt otroligt egentligen

och det stod till och med i vårdintyget han skrev

men ja, när jag anmälde det hela så försvann det mystiskt och ersattes av ett annat

tänka sig...............

och på uppmaning av min dåvarande t så tuggade jag hela journalkopian så jag har inga bevis kvar

ord står mot ord

och mina ord är ju inte värda något

jag tog mig inte iväg på samtal i torsdags

men min kp gjorde ett hembesök istället

jag är så tacksam att jag har honom

mer tacksam än vad ord kan beskriva

jag har nog aldrig förstått vad folk menat med att någon är deras "klippa" (eller "rock" på engelska)

men nu gör jag det

jag har bara så svårt att luta mig mot den

svårt att tycka att jag förtjänar att ha en klippa

sover knappt alls på nätterna längre

det har blivit värre och värre

vissa nätter halvslumrar jag mellan 2 och 4

sen ligger jag klarvaken till 8

sen kan jag somna till en halvtimme eller så om jag har tur

hunden blir såklart trött också

han känner av att jag inte sover och då tror jag att han ofta inte vill sova heller

så han sover mycket på dagarna

det är väl tur det eftersom jag inte orkar gå med honom lika mycket som förr

å andra sidan har okopplade-hund-situationen blivit än värre

så av den anledningen mår han bäst av att vara inne

ikväll skulle vi gå en kort sväng och då kom såklart grannen med sina hundar lösa efter oss

"byfånen" som jag kallar honom

han tror nog att han är "cool" och "macho" 

särskilt när han far runt på deras nya stora skoter

men han ser bara ut som en pojke som leker

det är skrattretande

i alla fall så kom han med 3 hundar bakom oss

och min hund blev såklart orolig och vill hålla koll så vi gick sakta

han fick kalla på sden ena av hundarna konstant för att den inte skulle springa fram till min hund

jag började svänga av vägen för att slippa få dem jämsides med oss

men han skyndade fram

min hund pep som en stucken gris

det gör mig så ledsen att han är rädd och otrygg - igen

innan vi flyttade hit fungerade det bra att jobba på saken

men nu när han återupplever alla attacker så ofta så finns det inte mycket varaktigt jag kan göra

i alla fall - när vi hade vänt hem mötte vi en kopplad schäfervalp

den var nyfiken och drog i kopplet mot min hund

den hade dock kort koppel så det var ingen fara alls

men då brast det för min hund och han vrål-skällde till som livet hängde på det

det gör mig så jävla förkrossad att min livskamrat ska behöva må så dåligt

han som älskade allt och alla och var så framåt

visst, han förändrades efter den värsta attacken där även jag blev huggen

men ändå

hade vi bara mött okopplade hundar utanför bostadsområdet så hade det varit ok

det hade gått att hantera

men när det ständigt finns utanför ytterdörren så blir det för mycket

jag har insett att det även påverkat mig

jag är orolig och rädd för de där okopplade hundarna också

med tanke på hur deras husse och matte är så går de inte att lita på

och den yngsta av dem har rusat mot mig och ställt sig med tassarna på mina axlar

vissa borde inte få ha hund

och vissa av hyresvärdens områdeschefer och vaktmästare borde få sparken för att de inte ens försöker upprätthålla sina egna regler