...om en ålderspensionär som är fattig. Hon hade råd att lägga 800 kr på bensin till sin bil, och ha en stor lägenhet. Och hade 1000kr till mat per månad. Hon har alltså mer än vad jag har och hon har det förjävligt. 

Det återstår att se vilka förändringar som står att vänta. Dels när valet är över, men också när förändringarna visar sig och man märker av om ålderspensionärer ska få en högre "lägsta levnadsstandard" än sjukpensionärer igen. 

Jag är livrädd för vad som kommer att hända om alliansen får makten. Det är svårt redan nu, men börjar de på att sänka sjukpensioner eller bara höja ålderspensionärernas inkomst, så kommer det få stora konsekvenser. Samhället styrs av tillgång och efterfrågan. När fler får mer pengar så kommer därför priserna att öka. Så har det alltid varit. Man mjölkar då ur folk lite mer pengar för vardagliga varor som man måste ha för att överleva. Och jag gissar att alliansen kommer ordna lägre priser på semesterresor, och det gör att sjukpensionen sjunker. Det är helt sanslöst att folk får än mindre pengar till basala kostnader såsom mat och kläder, bara för att rika människor vill resa utomlands på semester (ja, för mig är i princip alla rika, har man en bil så är man rik, det blir så när man är riktigt fattig). Det får mig att gråta.

Jag är rädd. Riktigt rädd. För vad finns kvar då annat än att dö.

Varför blev jag såhär, varför måste jag vara sjuk. Jag har gjort allt i min makt för att skapa ett liv, men det räcker inte. Vad mer kan jag göra.

Jag anses värdelös av samhället för att jag är sjuk. Lat. Otillräcklig. Samhällets botten. Och jag vill inget annat än att vara frisk och ha ett jobb. Ett litet hus. En familj. Vara någon. Men det kommer jag aldrig att bli. 

Är så jävla ledsen. Så jävla ledsen. Jag borde inte ha fötts.

Var ska vi ha vår lägsta minimi-nivå i vårt land. Ska sjuka och äldre människor behöva bli hemlösa och svälta till döds för att andra vill resa utomlands på semester. Var fan är medmänskligheten. Det är tydligen lätt att skänka pengar till forskning för olika sjukdomar och katastrofer, men det är ett sådant jävla liv när det talas om skatt. Det är fint och ärofyllt, facebook- och instagramvärdigt att skänka pengar när det är en insamlingsgala. Men att kunna skänka en chipspåse var, i form av skatt, för att människor i detta land ska kunna ha tak över huvudet och mat för dagen, det anses inte vara värt ett skit. Antagligen för att det inte går att skryta med det på exempelvis sociala medier.

Jag skulle vilja se en sk "medelsvensson" gå i mina skor en vecka. Men tyvärr är klyftorna så stora i dagens samhälle, så det skulle aldrig fungera.

___________________________________________

Ännu en sömnlös natt närmar sig. Jag var så trött igår kväll att jag inte kunde hålla ögonen öppna. Ändå kunde jag inte sova. Min sjukdom är ju så fantastisk. Har varit extra väck i skallen idag. Lyckades ändå ta mig iväg på samtal. Jag bara gråter och gråter, har panikattack på panikattack. Det tar aldrig slut. Hur länge kan man gå i behandling. Inte ett helt liv. Men vad ska jag göra sen då. Dö? I så fall kan jag lika gärna göra det redan nu. Bespara mig lidandet.

Imorgon måste jag börja packa det sista inför flytt #2. Vet inte hur jag ska orka. Har så ont överallt. Är så slut.

Jag önskar att jag hade en dödlig sjukdom så att jag visste att helvetet tar slut snart.

Har sovit ca 30 min inatt. Åt lite frukost. Gick ut med hunden. Sen var det dags. Jag var helt slut innan vi började bära, men vi fick i alla fall in alla isärplockade möbler (ca 900 kg) och 10 flyttkartonger. Jag hade hoppats på att lasta fler kartonger, men det är svårt när de isärplockade möblerna inte går att pussla ihop helt platta. Och eftersom jag dessutom har en resårbotten som är 160 x 200 cm som förmodligen väger 60-70 kg, och det skulle uppför en lång trapp, så var det nog bra att vi inte lastade mer saker. Min vän var bra på att vara lugn och påminna om att vi inte behövde stressa, och att få mig att ta pauser. Vi skulle upp med sängen sist av allt. Jag hade satt remmar så att det fanns något att lyfta den i, och vi fick ta trappsteg för trappsteg. Min armstyrka räckte inte till, så jag virade remmarna runt mina händer - armar och händer sitter ju liksom fast i kroppen, så det var enda sättet att orka få upp den. Det regnade så madrassen blev lite blöt och smutsig, men det var madrasskydd på så det är ju bara att tvätta eller köpa ett nytt.

Efter det var jag helt slut. Nu när jag varit hemma ett tag så värker det ganska rejält i både ben, armar och händer. Men - vi fick in madrassen i alla fall. Det är huvudsaken. Förmodligen försöker vi köra resten nästa söndag, och då blir det mest kartonger. Så då flyttar jag dit. Mina föräldrar kommer och hälsar på i mitten av nästnästa vecka, så de kommer hjälpa mig köra saker till återvinningen och förmodligen att köra blommor och annat som inte ryms i flyttbil nr 2.

Ikväll har jag mest bara vilat och gått en sväng med hunden. Imorgon är det dags att börja slita ner gardiner och annat. Är inte så mycket kvar egentligen, men det är skrymmande saker som tar upp stor del av flyttkartongerna när man packar dem.

En intressant sak var att min vän lade märke till hur min bitchiga granne helt plötsligt kom på att hon skulle sitta och titta på vad jag gjorde. Hon har aldrig suttit i trappen vid deras bro, men idag gjorde hon det. Jag log brett hela tiden för att reta henne och visa hur glad och lättad jag är att lämna detta skitställe.

Ja, man får se om man kan röra sig imorgon. Hoppas jag får sova ok inatt, trots att jag sover på en tunn extramadrass på golvet.

men så härligt

det är tydligen många här som inte fått något röstkort

heja postnord

Jaha, så kom då sista dagen då röstkorten delas ut, och inte fan har jag fått något. Jag skulle ha röstat imorgon när jag ska på samtal så att jag får det gjort innan jag börjar flytta. Sen orkar jag inte. Och nu blir det inte så.

Har kollat och det är Postnord som har delat ut röstkort här, och de har alltså återigen inte klarat av att sköta sitt jävla jobb. Jag har dessutom slut på svart bläck i skrivaren så den skriver inte ut något, så jag kan inte skriva ut ett eget dubblettröstkort heller. Att gå till lokalen för förtidsröstningen och stå där och prata och vänta på att de ev kan skriva ut ett dubblettröstkort där är inte heller möjligt för mig.

Jag HATAR Postnord. HATAR. 

Inte nog med att de gör livet till ett helvete i vardagen, utan nu ska de även förstöra och påverka i stora och viktiga sammanhang. Jag har röstat i alla val sedan jag blev myndig, men hur det blir i år vet jag inte. Jag kan heller inte rösta med bud, för jag har varken bud eller vittne. Och eftersom Postnord själva har sett till så att inga brev går fram över natt, så kommer heller inte ett dubblettröstkort att hinna komma imorgon.

Postnord: Tack som fan. Nu har ni påverkat valet. Hoppas ni är jävligt nöjda. Dra åt helvete.

Dessutom hörde jag att priserna ska höjas till jul, så för mig som lever som fattig så innebär det att det inte blir några julklappar. Tack för att ni sparkar på oss som redan ligger. Fler brev och paket = mer pengar in i kassan, men tydligen räcker inte det till skitföretaget, utan vi fattiga måste avstå julklappar för att de som har pengar i överflöd ska beställa varor och skicka paket. Då blir det ju något färre paket, och när de dessutom höjer priserna så blir det ju mer klirr i kassan.

Det är som vanlig; tjänsten blir inte bättre utan snarare sämre, och ändå höjs priset. Precis som med brevportot - man höjer priset och försämrar så att breven inte delas ut dagen efter. Kanon. Har aldrig hört talas om en postservice i ett annat land som har gjort så. Och inte har det heller löst några av de problem som de haft och har, utan de är kvar och har förmodligen blivit värre. Vi har inofficiellt ingen postutdelning där jag bor på måndagar, utan det som skulle ha delats ut på måndagar delas numera ut på tisdagar. Eller onsdagar. 

Det blir heller ingen skillnad om man lämnar klagomål. Inget görs. Ingen bryr sig. Folk betalar, Postnord sköter inte sitt åtagande, men ändå håvas pengar in. Fantastiskt! Vet inget annat företag som kommer undan med sådan skit.

Helt jävla värdelöst.

Lägg ner skiten!

flyttbilen är bokad kl 9 på söndag

första målet är att överleva tills dess

andra målet är att orka bära all skit till bilen, leka tetris och sen bära upp allt för en lång trappa

överlever jag det så överlever jag förmodligen resten av flytten

ska dela upp det på två helger för att orka

men ta det mesta första svängen

är så slut

helt utmattad

när man har det rörigt i hjärnan är det ingen höjdare att ha det rörigt runt omkring sig

jag skulle på samtal idag och hade tänkt byta buss på vägen dit

men jag var så väck i huvudet att jag missade att kliva av

det är svårt att förklara vad som händer med mig

som när jag satt på samtalet och min kp pratade och jag bara såg att han pratade, jag hörde inte vad han sa

hjärnan tar liksom inte in

mina föräldrar hjälper inte direkt till heller

de ska komma hit för att hjälpa mig att köra saker till återvinningen

men de har inte ens bestämt hur de vill bo medan de är här

eller var

jag har tjatat på dem och sagt att allt kommer bli fullbokat i och med att terminen börjar och folk är desperata att hitta tak över huvudet

men det går liksom inte in

snart är det fullt på hotell även utanför stan

det stressar sönder mig - samtidigt som jag känner att "jamen skit i att komma hit då"

blir förbannad att de ska stressa mig ännu mer än vad jag redan är

jag behöver medicin för att överleva, men jag orkar inte slåss för det - igen

och utan medicin dör jag

så det är en enkel ekvation

det kan bara sluta på ett sätt

jag klarar inte av det här vädret

det är för varmt och fuktigt

jag mår så jävla dåligt när det är sådant här skitväder

ännu en anledning att flytta någonstans nära fjällkedjan

en annan sak som gör allt outhärdligt nu är röran

jag har nästan inga möbler kvar som är ihopsatta

allt står i högar

om jag bara visste när jag ska flytta

det är jobbigt att ha ett stoppdatum men samtidigt är det bra att ha en planering

måste gå ut med vovven nu

lär behöva släpa honom fram

han gillar inte heller vädret

........och jag vill bara dö.................... tänker att den utvägen alltid finns.......... och..... jag har ju packat nästan allt...... så det skulle underlätta när skiten i så fall ska bort.................

jag tog mig iväg

tack vare skjuts, medicin och ett tåg som faktiskt gick för en gångs skull

var jobbigt första veckan när mina föräldrar var där

jag gjorde mitt yttersta för att vara trevlig och se mellan fingrarna

sen for de hem

det var så skönt

så djävulskt skönt

jag känner mig så hemma där

har aldrig känt mig hemma på någon annan plats

jag har försökt sätta ord på varför fjällen betyder så mycket för mig

varför jag mår så bra av det

och ja, jag behöver vara där för att jag är mindre sjuk där

jag är inte lika osäker i mig själv för att jag känner att jag är i mitt rätta element

jag känner mig inte underlägsen de som bor där permanent (de jävla turisterna är och förblir turister så de räknar jag inte)

jag skulle nog kunna ringa och beställa en pizza där, hade det inte varit för varmt för att gå ner och hämta den så hade jag gjort det

jag skulle kunna knacka på hos en granne för att fråga om något jag undrade över

byta några ord med kassören i matvarubutiken

när det en kväll plötsligt låg tjock brandrök i byn var jag nära att ringa 11313 för att fråga om det fanns någon ny brand i närheten, och det skulle jag aldrig ens ha en tanke på någon annanstans

jag klarar saker där för att det passar mig som handen i handsken

är man riktigt sjuk och handikappad, så sjuk och funktionsnedsatt att man inte har ett liv, inte kan jobba eller göra något

och man hittar en plats där sjukdom och funktionsnedsättning lindras

jag tror inte att det är möjligt att förstå hur jävla avskyvärt det är att tvingas lämna den platsen, gång på gång

jag har varit där i pricip varje sommar i snart 40 år och det blir inte lättare att lämna

snarare svårare och svårare, värre och värre

när jag var liten och vi hade packat bilen och skulle fara hem så låtsades jag att jag var trött

jag stoppade in huvudet i örngottet på kudden jag hade och dolde att jag grät 

jag klarade inte att se hur fjällen försvann, det gjorde för ont

och allt jag önskade mig i julklapp och födelsedagspresent var att få fara dit igen

i sommar jag har pratat med min mamma om det, och hon minns att jag var ledsen att fara därifrån

men hon visste inte att jag grät och hur ledsen jag verkligen var

och snart ska jag flytta - till ännu en plats där jag bara är sjuk och har funktionsnedsättningar

en plats där jag vet att jag inte kommer bo resten av mitt liv, utan kommer flytta - IGEN

min far var trevlig och finkänslig som vanligt *ironi*

han sa till mig att "det är bäst för dig att du blir sams med din bror innan vi kolar, för sen kommer du inte klara någonting"

och "du kommer aldrig kunna äga ett hus, du klarar ju ingenting, du kan ju inte ens lyfta en telefonlur"

innan hade jag pratat med min mamma om att han behandlar både henne och mig illa och som att vi vore förståndshandikappade, så när han sa det blev jag helt jävla rasande

men jag behöll mitt lugn och frågade honom om han tror att jag inte vet hur jag själv är och om han verkligen anser att han behöver slänga sådant i ansiktet på mig

han pratade som vanligt över mig, men jag upprepade varenda ord lika lugnt och sansat

sen talade jag om för honom att när han säger sådant så gör det lika ont och gör lika stor skada som om han skulle hugga mig med en yxa

hans svar var att han minsann väger varje ord på guldvåg för att jag är så fel så jag inte förstår vad han säger

då var jag så jävla arg att jag sa till honom att han är så sjuk att han inte ens förstår att man inte säger så till en deprimerad människa som varit inlagd ett antal gånger på psykiatrisk avdelning

jag kände mig så jävla nertryckt att jag faktiskt sa precis som jag känner och tänker - att jag förmodligen kommer dö före mina föräldrar så han kan bara glömma alltihop

hans svar på det var "du är alltid så jävla otrevlig, du skulle bara veta vad jag egentligen skulle vilja säga till dig som jag inte säger för att du inte klarar av att höra det heller"

då gick jag bara därifrån och låste in mig i friggeboden jag sov i

han stod och svor utanför ett bra tag innan han gick in i stugan och surade som vanligt

sen kom han ut en gång och skrek att han ville "förklara vad han egentligen menat"

jag svarade inte och hade dragit ner rullgardinen så han inte såg in

jag låg och tänkte att det inte är så konstigt att jag har problem och är sjuk; man är en produkt av arv och miljö

och min far är en väldigt, väldigt sjuk människa

en så sjuk människa att han inte ens förstår själv att han har problem eller att han sårar sina nära och kära, familjen, så till den milda grad att ingen vill veta av honom

sen kom han ut en andra gång och skrek att han ville "prata som vuxna" och det vet jag att han inte klarar heller, så jag svarade att jag inte orkar bry mig

då hade jag kommit till insikten att det kvittar vad jag gör eller inte gör, och det kvittar vad han säger och lovar för han kommer aldrig, ALDRIG, att förändras, han är för sjuk

sen kom han ut en tredje gång och ville "be om ursäkt", och då svarade jag inget för jag orkade inte

om man ber om ursäkt för ett och samma beteende som upprepas gång på gång på gång så betyder en ursäkt inte ett jävla skit

jag låg vaken hela natten och funderade på om jag skulle gå ner på byn och ta den supertidiga morgonbussen därifrån

men jag var varken arg eller ledsen, så jag bestämde mig för att stanna, istället gjorde jag nödplaner på när och hur jag skulle ta mig hem utan att få skjuts av honom/dem till tåget ifall de ändrat sig om det (man kan ju aldrig lita på att de håller vad de lovar)

morgonen därpå låg jag och slumrade i sängen när jag hörde att de släppte ut sina hundar - som började skälla som vanligt

blev riktigt irriterad att de visste att alla haft en jävlig natt och ändå bara släppte ut dem och lät dem stå och gaffla

jag högg tag i min hund som jag brukar göra så att han är tyst och inte svarar på deras skall

sen gick den någon minut, så hör jag en nyckel i låset på friggeboden

då var det min pappa som låste upp - och släppte ut MIN hund så att han började skälla ute

så gick han bara därifrån

då jävlar brann jag av

vrålade åt min käre far att han är helt jävla dum i huvet, att normala människor faktiskt knackar, att man inte bara går in hos en vuxen människa som uppenbarligen vill och behöver vara ifred, och att man inte släpper ut någon annans hund utan att fråga

"vi trodde att du hade åkt hem" var vad jag fick till svar

att min hunds jävla koppel hängde utanför dörren var tydligen inte ett tillräckligt tydligt tecken på att jag var kvar - för självklart skulle jag resa 80-90 mil kollektivt utan att ha ett jävla koppel på min hund

idag när de skjutsade mig till tåget och släppte av mig vid stationen så tog min far tag i mig och sa "sköt om dig nu"

jag tittade inte en på honom och svarade "du också"

så vände jag och gick och sa "hejdå"

jag har trott att de "gjort så gott de kunnat"

att de liksom inte förstått och att det varit därför som de, och främst min far, behandlat mig så illa och varit så elak

men det tror jag inte nu längre

för jag vet ju att de vet, och fortfarande blir jag lika jävla illa behandlad av dem

och ja, DEM, för att min mor varken säger ifrån eller kommer med ett enda jävla tröstande ord, hon försvinner bara och är tyst

min far tror att han är perfekt

han vet allt, kan allt, har de bästa idéerna och förslagen

han talar om för alla hur saker och ting verkligen ligger till

tex att google skriver "varning" för alla okända nummer som ringer till hans eller min mors mobil

jag har förklarat att det dels inte räcker att läsa rubrikerna i träfflistan på google, och dels att det varken är google, hitta eller vemringde eller någon annan sajt som skriver "varning" i inlägg

jag har pedagogiskt förklarat att det är privatpersoner som blivit uppringda som valt att döpa sin rubrik på ett inlägg till olika saker

men han vet ju bäst, han vet allt

och telenr som börjar med 0467 säger han att han vet att de är från afrika

det kvittar att jag förklarar och visar att +0046 är sveriges landsnummer och att sjuan helt enkelt är sjuan i 070, 076, 073 osv

han vet och kan bäst och jag är bara förståndshandikappad

och SJÄLVKLART kan hans jävla stationära dator bli KAPAD om bara ELSLADDEN sitter i väggen

ju mer jag har tänkt på det här så förstår jag ju att han är riktigt, riktigt sjuk

han behandlar sin fru som skit och nervärderar henne hela dagarna - samtidigt som han är livrädd att hon ska dö före honom för att hon sköter allt trots sin MS

hans äldsta dotter är död och nu har han alltså en dotter och en son kvar i livet - och varken sonen eller dottern tål honom, varken jag eller min bror vill vara i närheten av honom

jag och min bror är en produkt av arv och miljö - dvs hans gener och uppfostran

vore han så jävla perfekt så varför har vi då problem och är så in i helvete fel???

tur för min bror att han är "kökschef", för det är såklart min far stolt över

det ska vara märkeskläder, dyra elektronikprylar, fina titlar, osv - allt ska SE så jävla bra ut

min far talade i telefon med två av sina syskon nu under sommaren - hör och häpna, han som inte vill prata i telefon och som inte vill ha någon kontakt med sina syskon (precis som hans egna barn!!!!!!!)

och då talar han varmt och hjärtligt om min bror, kökschefen, och hur mycket och hårt han jobbar

mig pratar han inte om trots att de frågar

och min mor satt och pratade med sin syster och ordnade släktträff; "vad roligt, då kan vi ju träffas allihopa"

alla inbjudna utom jag, jag som alltid tyckt om min moster och hennes man och som skickar julkort till dem varje år

men hon nämnde inte ens mig, jag ingår tydligen inte i familjen sedan jag blev sjuk

om hon tänkte att jag inte ville eller inte kunde följa med så kunde hon väl fråga i alla fall?

jag hade aldrig exkluderat mitt ena barn, utan jag hade åtminstone frågat, även om jag kanske trodde att det inte fanns intresse eller möjlighet att vara med

jag har lärt mig mycket under den här sommaren

frågan är hur jag ska hantera det