Mycket har hänt. Fått läkartid. Läkartiden blev inställd. Fick ny läkartid. Hade massa panikångest innan och var helt hysterisk när jag skulle dit. Min kp var med så han talade för mig. Läkaren verkar vara en bra läkare, så jag fick tillbaka mina mediciner. Har även varit på återbesök och han sa då att han tycker att jag har en mycket bra prognos, och han poängterade att han inte säger det till alla. Och ja, jag vet ju att jag "fungerar" hyfsat med mediciner, problemet är att alla läkare försvinner förr eller senare. Och de flesta man träffar är idioter som vill ändra på någonting som redan fungerar. Och man orkar inte åka runt i den karusellen hur många gånger som helst. Så ja, nu har jag katastroftankar.

Har klippt mig. Inte klarat att göra det på 2 år. Började nästan gråta när jag skulle gå från frissan. Hon är så himla snäll och trevlig, och att klippa håret fick mig nästan att känna mig som en samhällsmedborgare. Som att jag inte är lika mycket utanför längre.

Har även bokat tid för att göra nytt leg. Har total panik och vet inte alls hur det kommer gå. Sist när jag gjorde det hos polisen fick jag panikångest och grät floder. Och då visste de om mina svårigheter och jag fick en tid när det var lugnt på stationen. Men den här gången ville de inte tala om när det ev kunde vara lite lugnare.

Är ute mycket med hunden. Går långa promenader så ofta det går. Förra veckan blev han dock attackerad av grannens hund, en boxer. Ägarna hade kopplat hunden men orkade bara inte hålla i kopplet. Jag var på väg ut med min hund och gick över innergården. De var på väg ner för trappen och hunden rusade på min hund och brottade honom på marken. Min hund skrek och morrade och låg helt på sidan blickstilla, medan boxern stod över honom med munnen vid hans hals. Den 17-åriga dottern i familjen kom nerför trappen men tittade bara på sin mobil. Trots att både jag och min hund skrek så tittade hon inte upp förrän jag vrålade åt henne "KAN DU TA DIN JÄVLA HUND!!!!". Jag blev så skakad att jag gick in till mig igen, och jag behövde se om min hund blivit skadad. Han gjorde sig illa i ögat och fick märken på halsen. Hade förväntat mig att någon av idioterna till ägare skulle ringa på och fråga hur det gått, men nope. Inget. Så jag kontaktade hyresvärden som registrerade det som en störning och skulle prata med dem. 

Efter attacken har min hund som vanligt varit helt förstörd. Han är livrädd för andra hundar oavsett ras och hur de beter sig. Dagarna efter så gick jag mycket med honom genom stan och villagatorna för att han skulle få se så många andra hundar som möjligt, eftersom det inte har hänt något liknande på nästan ett år. Gäller att fylla på "bra-kontot" så fort som möjligt. Dessutom har jag skaffat en spray som jag tror kommer hjälpa vid nästa attack. Den är helt ofarlig, men den kommer nog skrämma skiten ur den anfallande hunden. Min hund kommer förmodligen bli livrädd också, men - när de båda försöker rusa därifrån så kommer bara den lösa anfallande hunden att dra iväg, eftersom min hund alltid är kopplad. Så till slut kommer min hund se det som något positivt i alla fall.

Jag älskar att vara hundägare, men jag kommer aldrig mer att ha hund om inte lagen ändras så att det faktiskt blir olagligt att inte ha kontroll på sin hund och den anfaller en annan hund. Folk i min ålder har barn, men jag vill inte ha barn pga att jag är sjuk. Därför har jag hund istället, och därför betyder han lika mycket för mig som barn betyder för sina föräldrar. 

Dags att göra kväll. Känner mig tom och innehållslös. Orolig. Men jag ska inte göra nytt leg imorgon i alla fall.