Så var den här veckan slut. Har haft ångest inför det sedan igår kväll...

Träffade dietisten tillsammans med min kontaktperson idag. Allt hon sa och kontaktpersonen sa, lät som ren logik egentligen. Men så står ju känslan och vrålar... och när känslan får komplimanger så gör det så ont att det känns som att jag ska dö.... Tårarna börjar rinna.. och det blir pinsamt............. Bad dem att inte säga så - som vanligt... Normala portioner..... "seriös" mat..... jämt fördelade över dagen....... för att hålla igång magen.... och minska bennägenheten för hetsätning...... och därför även laxering............. Har fått skriva ner strukturen med några korta tips inför varje måltid... för att det ska bli lättare - förhoppningsvis........ Och så skulle jag skriva matsedel..... Började och så var det dags för lunch.........

Ångessten och skräcken växte.... kunde knappt andas......... spaghetti och köttfärssås.... Alltså, jag gnäller inte över mat som är "ok" eller ens "ätbar".... men fattar fan inte hur sjukhusköket lyckas överkoka pastan så att den är som gröt...... SPAGHETTI....... GRÖT............. Alla brast ut i asgarv vid bordet, för allt satt fast och var helt sönderkokt... Men jag har förstått att det är illa ställt i det där köket............ En dag skulle vi äta tacos... och stackars vegetarian-tjejen fick ju "egen tacos" då........... vilket bestod av otillredd och okryddad tofu..................... Alla smakade på skiten och konstaterade att det smakade suddgummi........ Hade hon varit tvungen att äta den skiten så hade jag sympatiätit med henne........... ...trots att det är hon som tycker att jag inte ska vara där............

I alla fall....... Jag försökte vara lite skojfrisk vid matbordet idag som vanligt....... men hela jag var späckad med ångest............. Min kontaktperson visste dessutom sedan mötet med dietisten att jag var livrädd för att fara därifrån över helgen....... Jag segade mig kvar vid motbordet som vanligt... hjälpte till att plocka undan lite.. och så tassade jag iväg in på mitt rum....... Ville inte störa........ Lade mig på sängen med mina papper....... fick inte luft........... försökte andas ändå men paniken bara spred sig........ kände hur tårarna började svida......... Och precis då knackade min kontaktperson på dörren... han frågade försiktigt hur det kändes..... och sa att jag fick vara i köket om jag ville... behövde inte ligga ensam på mitt rum........ Jag vet att han lyssnat på det jag sagt sedan jag kom dit.... jag vet att dietisten med 99% säkerhet har sagt att min vårdplan måste följas.. och jag vet att han bryr sig om mig och verkligen vill hjälpa........ Så.. jag satte mig i köket..... klottrade i blocket........ gick in i mig själv... försvann.......... Plötsligt sitter han vid bordet och frågar hur det är egentligen....... och jag hade ju inte en chans......... tårarna bara rann................ Han frågade vad som kändes jobbigt just då...... och jag berättade............ Om helgen.... maten.... att ha magen full med skit..... övergreppen.... flasharna......... Han frågade rakt och tydligt men så varsamt.. och jag svarade med tårar forsandes över mina kinder........Berättade om "honom"........ hur våldsam "han" var och är.... Han frågade saker som hur gammal jag var när det började... och hur länge det höll på....... Jag beundrade hans mod... och framförallt ork................ Jag bad om ursäkt.... han sa att jag inte skulle göra det.... och att han blev förbannad............. Jag frågade om han blev arg på mig, men han sa att "nej, absolut inte, jag blir förbannad på den där killen och att sådant här händer"........ ...jag grät ännu mer.......... sa att jag inte vill lasta honom...... och att jag är rädd att han ska ta illa vid sig....... liksom "kollektivt ansvar"........ män i allmänhet........ Men han sa att han inte alls kände så..... och att han förstod att det var svårare för mig att berätta det här för honom eftersom att han är en man........ Men... saken är den att jag "ser honom inte som en man"....... Berättade om mina "tjej-killar" på avd..... och... jag tror att han förstod... och förstod hur det här med bulimin hänger ihop med min historia....... Kändes som att han... fick ännu mer respekt för mig........ jag vet inte.......

Innan jag gick till bussen så sa jag hejdå..... och jag såg empatin i hans ögon...... fan............. fanfanfan....... Jag klarar inte att folk vet.... och bryr sig trots att de vet..... och så ser de på mig med den där blicken............. medlidande........ och ett extra "ta hand om dig"........... gaaaaaaaahhh.... det gör så in i helvete ont...............

For hem och åt det berömda em-fikat..... Sen ringde mamma så jag blev sen med middagen........... Trodde att jag skulle spy........ ville verkligen inte äta... men jag åt........ Efter ett tag fick jag panik.... tog med mig lösa pengar och gick och köpte en glass..... tog en promenad i skogen........ Ville börja springa... för att "kompensera"......... var så vackert i skogen... allt från nyhuggna partier till gammelskog... bergsknallar till sankmark..... Var ute en timme... och om det inte vore för myggen så skulle jag nog sitta där fortfarande........

..........nu har jag mosat i mig kvällsfika........... 2 ggr om........... så där förstörde jag det lilla jag hade kvar idag..............

Är trött.......... så trött...... Jävla skithelg........... Hade behövt stanna på ÄS...... fattar fan inte hur de kan stänga på helgerna.......... ja, om man bortser från ekonomin......

Min kontaktperson går inte på semester än i alla fall..... inte min t heller.......... men jag bara räknar ner dagarna........... fy fan.....

.....har from måndag lunch tom torsdag middag på mig nu....... sen är måltidsgruppen väck............ *PANIK*

fan vad fet jag har blivit..............   

 

Susanna

11 juni 2011 13:44

Sötaste Maria..
Stackars flicka med suddgummiliknande maten, usch!
Och spagetti som gröt? Neeeeejj....
Jag har själv mååånga gånger lyckats överkoka spagetti, men inte sååå illa!

Och du? Väldigt starkt av dig att berätta.
Han verkar vara en väldigt "bra" man som tar till sig och verkligen lyssnar och bryr sig.
Jag har ännu inte själv vågat berätta något för mina psykologer.
Så fruktansvärt jobbigt!
Önskar att jag hade din styrka, ditt mod Maria!
Kämpa på, låter så underbart med den lilla promenaden i skogen.
Önskar att jag kunnat springa, njuta av farten.
Vinden som sliter tag i håret. Nej. Det där lät lite fel, haha.
Men iallafall, önskar att jag kunnat springa.
Mina knän håller inte för det. Så jobbigt är det.
Egentligen håller de inte för ridning heller.
Men hästar gör mig lycklig. Hur ska jag kunna slita mig ifrån dem?
Knäna får helt enkelt tåla det.

En vacker dag ska du och jag ta varsin häst och rida ut i skogen och bara njuta av stunden!
Glömma all skit i världen, bara njuta av nuet.

Kram <3

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

11 juni 2011 19:44

Ja du.. jag fattar inte hur man tänker när man skickar okryddad och otillagad tofu som taco-köttfärs..... Men de kanske inte tänkte alls... som vanligt..
Spaghettin.. fick mig att må illa..... Fick slå och skrapa ur den ur spaghettisleven... och eftersom den var så in i helvete överkokt så gick ju allt sönder.. så det blev verkligen GRÖT..... :|

Jag vet inte om jag tycker att det känns starkt direkt... Har mest funderat på om jag ska berätta för honom eller ej.. och i så fall när..... Det är så svårt att veta vad man ska berätta och inte.. och på mötet vi hade så bestämdes det att jag pratar med den som finns tillgänglig... och är jag helt ute och cyklar så säger de till... Och när han frågade så.. ja... då blev det att jag svarade.... Som vanligt törs jag inte se någon i ögonen.. skäms så...... Men "de mina" har alltid haft förmågan att prata så att de fångat upp min blick och förmedlat att det är ok.. att jag inte behöver skämmas...... Men det gör jag ändå.. skulden drar med sig skammen.....

Har varit på skogstur idag igen. Lade mig på en strandmadrass på en klipphäll i halvskuggan där det blåste lite.. men självklart lägger jag mig ju mitt i ett jävla pissmyrebo, så det blev inte långvarigt..... Traskade vidare.. till bergstoppen.... Ville inte gå därifrån..
Hehe.. "vinden som sliter tag i håret så att det går av och lossnar från skallen, och man slipper gå och klippa sig"..... ;)

Det går i regel alltid att rida oavsett hur kroppen är. Ridterapeuten som jag gått hos har alla möjliga elever. Från gamla tanter opererade så att de har två höftproteser, till förlamade och utvecklingsstörda elever. Det gäller bara att hitta det sätt som fungerar för just dig! Det kommer nog med tiden!

Tänk en tur på kalfjället på sommaren... solen som inte går ner helt.. sitta av... slå läger... få fyr på en brasa... sova under stjärnorna i tystheten med hästarna som vårt enda sällskap........ Det du...!! LIVSKVALITÉ!
STOOOR KRAM!

 

Susanna

11 juni 2011 23:36

fastnade vid "sliter tag i håret så att det går av och lossnar" haha!
Aj som **** :O

Kommer eventuellt, längre fram att få göra en knäledsoperation, likandan som min kusin (17 åriga dottern till mostern med världens glappkäft)

Blir det värre så har jag inga knän kvar i knäskålarna. Kusinens hoppade ur led 3 gånger på varje ben. AJ!
åh. Låter inte dumt med ridtur på fjället med brasa och bar himmel.
Men somsagt.. Hästar = Livskvalité

och du? Det ÄR starkt av dig att berätta <3
Skäms som FAN själv, men vad ska man göra? :(

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

12 juni 2011 00:43

Kram på dig gumman. Oavsett vad som än händer så kommer du kunna rida, det tvivlar jag inte en sekund på. Alla hittar sitt sätt.

Det jag kan känna att jag saknar efter att jag har öppnat mig.. är tröst..... Jag dör inte och han dör inte om han ger mig en kram..... om jag nu inte är så fel och äcklig som jag känner mig... Samtidigt som jag förstår att det är svårt att se vitsen med att krama en människa vars kropp är som en robot, plus att han råkar vara en man och vet om att om jag upplever fara så stänger jag bara av.... Jag vet inte.. det behöver inte vara en kram... jag behöver bara få vara nära..... och för att vara själsligt nära så underlättar det ju om man inte sitter 2m från varandra........
En dag.. kommer du att berätta din historia... Lasta av det tunga bagaget.. och gå vidare med ditt liv. Du har styrkan, du är redo, du klarar det. Det är "bara" frågan om rätt tidpunkt och rätt person.

 

Susanna

12 juni 2011 01:57

Ja precis, rida ska jag, kosta vad det kosta vill!

Önskar att jag kunnat vara där och ge dig den där så välbehövda och välförtjänade kramen.. <3
Försöker. Så gott jag kan.. Kram <3

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

12 juni 2011 10:54

Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...