Har just loggat ut mig från facebook, för jag vill inte se vad min fd "väninna"/juridiska ombud skriver och gör. Hon har idag lagt ut bilder på sin dotter på ponnyn som hon ljög om för alla att jag köpt, OCH BILDERNA ÄR TAGNA PÅ GÅRDEN VID DEN DÄR JÄVLA FÖRENINGEN!!!!! Där hon svor på att hon aldrig mer skulle sätta sin fot!!!

JÄVLA HYCKLARE!!!!

Och det har gått ett halvår sedan hon sa att hon skulle kolla upp hur det går med min polisanmälan mot föreningen. Ingen som jag står nära tror längre att hon som juridiskt ombud ens har gjort en polisanmälan! Och det hon har gjort idag gör nog ingen mindre tveksam.

Vill hon något så får hon komma till mig och säga det. Så enkelt är det. Jag kommer inte göra några som helst ansträngningar.

Jag mår så jävla dåligt. Så jävla dåligt. När ska det här ta slut. När ska allt ta slut.

Paniken pulserar i mig och skräcken för att leva såhär är ofattbart stor.

Finner inga ord. Mår bara illa. Vill skära mig. Bara skära, skära, skära.

En vecka kvar tills min kp är tillbaka. Och de här dagarna känns som år.

Imorse somnade min mormor in. Nu har jag inga far- eller morföräldrar kvar i livet. Men min mormor hade svår alzheimer och har länge varit som ett kolli. För en vecka sedan slutade hon äta och dricka helt, och eftersom hon var så dålig så var det beslutat sedan länge att när den dagen kom så skulle inga livsuppehållande åtgärder vidtas. Så de har gett henne lugnande, smärtstillande, och hjälpt henne med rosslandet när hon andats, och idag orkade inte kroppen längre. 82 år gammal och orka en hel vecka utan mat och vatten, då har man ett starkt hjärta. Blir bitter när jag tänker att om min fege morfar berättat om hur sjuk hon var så hade hon kunnat få bromsmediciner. Tänk om hon kunnat ha någon sorts livskvalitet de sista 8 åren. Så mycket hon hade sluppit genomlida. Visserligen har hon väl förmodligen inte känt av det, men ändå funderar man - och önskar att hon hade fått hjälp innan det var för sent.

Så det är en lättnad att det är över nu. Att hon fått ro. Min mormor "försvann" för länge sedan, så jag tror att jag redan sörjt henne på ett sätt. Det har varit så ovärdigt, men nu slipper hon det, äntligen.

Önskar att jag kunde minnas henne som den där mormodern som man läser om i barnböcker, men hon har alltid varit "speciell". Självklart har jag många positiva minnen, men det överskuggas - just nu - av hur det var när min syster dött. Det enda hon sa till mig var "duger blommorna eller blir det för dåligt". Och jag, full av sorg och ilska, bad henne i princip att dra åt helvete. Så tjatade hon på om att fara och grilla med PRO, och att man var tvungen att köpa doppresenter till min kusins barn. Jag har aldrig varit så arg som jag var då. Och min morfar - en självutsedd "fridens man" - satt i sitt soffhörn och sa bara till henne att "lugna sig". Då var mormor redan väldigt sjuk, men morfar sa inget, så ingen visste. Och ärligt talat så tror jag att jag inte kunde tänka när min syster gick bort. Jag var så arg. Arg för att hon var död, att läkarna lät henne dö. Min syster. Och ingen talade ens om att de skulle stänga av respiratorn så jag fick inte säga hejdå. Och jag var arg på hela omvärlden; jorden hade ju stannat, så hur kunde andra fortsätta som om inget hade hänt.

Min morbrors fru, som jag kallar "kärringen", var hos henne när hon somnade in. Det stör mig, för min mormor var rädd för henne och avskydde henne. Och "kärringen" är ju som vanligt bara intresserad av två saker; sensationer och pengar. Så nu sprider hon runt att min mormor hade "panik" när hon somnade in. Tror jag inte ett skit på, för hon var så borta så allt måste bara som ha stannat. Och den första frågan hon ställde efter att hon gått bort var "har hon några försäkringar". Satans jävla kärringjävel.

Har varit många och långa telefonsamtal med min mamma idag. Hon är ok och ser det hela ungefär som jag; att mormor redan var borta för länge sedan, så det är en lättnad mitt i allt. Men jag förstår att hon funderar vare sig hon vill eller inte, det är ju helt naturligt. Och så är hon ensam hemma, så självklart känner jag att jag måste stötta henne per telefon. Det är det minsta jag kan göra. Har varit så sysselsatt av det att jag glömde bort att äta lunch. Så när det började närma sig middag så var jag alldeles skakis.

Har i alla fall promenerat vovven och så tog jag ut mopeden, "raviolin", och körde en halvtimme så att den fick gå en stund och inte blev alltför svårstartad. Men den är ställd så snålt att den inte går på tomgång ens när den är varm, och det stör mig. Det fungerar ändå när man kör såhär på landsväg, men stadskörning blir lite för "spännande" att pyssla på med. Vorde väl en annan sak om jag faktiskt nådde ner till marken från sitsen, men jag gör inte det pga mina superkorta ben.

Har ytterligare ett bekymmer - mitt betalkort fungerade inte när jag handlade som vanligt på Ica. Stod att det var fel kod, men jag vet att jag har rätt kod. Fick betala med kontanter för att inte riskera att kortet skulle spärras. Vet inte hur länge jag måste vänta innan jag provar igen, eller vad det beror på. Men jag hoppas att det bara var den nya kortterminalen som krånglade. Så nu kan jag inte fara och handla som jag tänkt göra imorgon fm. Lär ju vara minst ett dygn som måste passera för att kortet inte ska bli spärrat i fall om att det blir galet igen.

För övrigt.... ja.. jag dör sakta inombords... Och jag fick inte lägenheten.

ja, nu är jag nr 3 i kö på lägenheten

ett hopp har börjat växa, trots att det INTE är välkommet

jag kommer ändå inte att få lägenheten

så jag knäcker bara mig själv i onödan

sista svarsdag är idag, men man kan svara tills imorgon bitti

sen tar det ett tag för hyresvärden att kolla upp den blivande hyresgästen

och mest troligt är det så att det är enda anledningen till att jag inte fått besked än

utan alltså har minst någon av de andra två tackat ja, men personen som står först (och/eller den som står på andra plats) är inte kontrollerade än

och jag hatar att känna hoppet

adrenalinet som susar i hela huvudet över att jag KANSKE MEN FÖRMODLIGEN OCH MEST TROLIGEN INTE kommer att flytta härifrån

dagen verkade bli en hyfsat bra dag - först

sov lite bättre inatt eftersom det var svalare

fick igång mopeden med en snäll och kunnig grannes hjälp

har sålt 2 par ridbyxor så det blev lite plus i kassan

gått långpromenad med hunden

men så vände det

en av de största grejorna som hände var att min mamma tydligen ramlat idag

hon fick ringa pappa som fick stänga affären för att fara hem och hjälpa mamma

jag kan bara föreställa mig hur förbannad pappa var

och hur ledsen mamma var

de tror att jag inte förstått eller hört över telefon

men jag kan säga att man hade inte missat det ens om man varit både döv och blind

hördes att mamma hade gråtit och grät

de skulle skicka tillbaka skor som mamma beställt pga att de inte passade

pappa beställde också ett par medan de ändå handlade

så säger min fantastiskt självutplånande mor att "pappa är nöjd med sina skor och det är ju huvudsaken"

det är jääääääävligt provocerande och manipulativt att säga så inför både mig och pappa

jag förstår att det mest är riktat till min pappa men han förstår det inte

jag förstår å andra sidan jävligt väl - och självklart sitter jag här med ett par skor som passar perfekt och som de har betalat

har god lust att skicka tillbaka mina också - bara för att

men jag ska inte göra det

jag ska låtsas som det regnar precis som under telefonsamtalet

sen fick jag se att min sk och fd "väninna" lagt ut bilder på facebook

hon hade snofsat till ponnyn som hon bestämde att säga att jag har köpt

men nu vet jag inte vad den senaste lögnen är

att jag sålt honom till henne eller något annat

är lagom kul att se att folk frågar om honom

"vad är det för häst?"

"vem rider?"

var förmodligen första gången de borstade honom på ett år

och definitivt första gången som de satt på honom utrustning och tagit honom till ridbanan

vet att det är ytterligare en pik till mig

det är nu inte längre någon tvekan om att hennes  publicerade citat på facebook är riktade till mig

hade hon gjort något av det "för" mig så kunde hon väl ha skickat en bild på mobilen till mig

och hon är ju inte korkad på det sättet utan hon gör det "mot" mig med berått mod

men ja, vad ska man säga

jag tycker ändå att det är jävligt barnsligt att leva ut sina känslor öppet på ett socialt forum istället för att prata med personen det rör

särskilt när hon själv har satt sig i skiten

nu ska jag gå och ta medicin

och lägga mig och dö

typ

Sitter och funderar på så mycket att jag bokstavligt talat är yr. Alldeles snurrig. Jag har rensat ut och kastat mitt gamla lapptäcksöverkast. Som "hans" mamma sytt. Och som mina föräldrar betalat dyra pengar för att hon skulle göra. Borde ha sålt det eller skänkt det, men jag klarar inte det. Kan inte se någon annan som ska ha det där jävla äckliga lapptäcket med tillhörande kudde. Så nu är det borta. För alltid. Känns både bra och jobbigt. Bra att slippa ha skiten i mitt hem. Jobbigt för att det kändes som ett slags bevis för det som hänt. Inte för jag vet vad det skulle vara bra att ha för, men känslan är ändå densamma. Kändes äckligt att ta i det. Stank äckel lång väg.

Mår illa när jag tänker på det.

Har tagit det lugnt idag, vilket resulterade i att jag kl 15 trodde att det var dags för middag. Rent önsketänkande. Känns som att den här dagen är tre gånger så lång som en vanlig dag. Det har varit svalare inatt, men istället bankade någon på en dörr någonstans i huset, så hunden flög upp och skällde. Kan ju säga att jag fick hjärtat i halsgropen, för det är ju inget som brukar hända. Sen var jag ganska pigg och kom på att jag måste beställa min medicin, för en del av den tar slut i veckan. Jag har inte orkat tänka eller planera, men eftersom jag använder dosett så märks det - om man bara tittar... Loggade in mig på apoteket, men självklart fungerade inte det. Så jag beställde på apotea istället. Första gången, men jag hoppas att det kommer gå bra. De är ju toppen på allt annat, så jag hoppas verkligen det.

Har fortfarande inte testat att starta mopeden, men min förhoppning är att det ska vara lite färre människor imorgon när det är måndag. Så att jag får svära och svettas mer eller mindre ifred... Hoppas att i alla fall några av grannarna ska jobba och inte har gått på semester än. Och.. jag hoppas att fanskapet kommer starta hyfsat lätt... Sen ska jag bara ställa på den och så fara och tanka. Så är den "good to go" sen. Vet dock inte om jag är det. Får väl köra lite här hemma så att jag får tillbaka den där känslan av herrevälde över mopeden innan jag gör någon längre tur, förutom för att tanka.

Vill börja rensa ur förrådet, men att få igång mopeden är prio ett. Sen ska jag ta tag i hela förrådsgrejen och rensa HÅRT. Slänga det mesta, för jag använder det ändå inte. Och det är inte som att de grejor jag har från barnsben har något slags affektivt värde heller. Vem fan vill ha en ljuslykta i form av ett dåligt tillverkat grått äpple, typ.

Måste nog ta lite medicin nu. Känner hur hela jag vibrerar av ångest och håller på att gå upp i atomer. Det tjuter i öronen. Då behöver man "stay solid". Eller ett rakblad.

Grannarna lider av uttorkning och började dricka starköl under min balkong. Sen var det whiskey-provning till operasång. Nu är det allsång till gitarr och allmän fest. Finns dock fördelar med att det är 50+are och inte studenter.

Jag vill flytta mer än någonsin. Står i kö på en lägenhet en bit bort, men bara som nr 8 i turordning så jag kommer inte få den. Kanske lika bra för de har utekatt i lägenheten bredvid, och balkongerna är precis bredvid varandra. Men ändå. Då hade jag kommit härifrån. Men det är som det är. Med allt.

Mina sk föräldrar har hört av sig ett antal gånger om ditten och datten, men jag har fortfarande inte fått tillbaka min packning inför sommaren som jag skickade. Har fått ett par skor av dem, dyra Eccoskor. Tänker på vad min fd t sa så många gånger; att de aldrig kommer kunna finnas där som riktiga föräldrar, utan man får ta det andra man kan få. I deras fall är det pengar. De tror att de köper kärlek. Jag försöker lära mig att ta emot trots att det är svårt med min stolthet och starka vilja att vara helt oberoende. Men det här med skorna blev väl en bra övning. Har inte hämtat ut dem från mitt ombud än, för de är i stan och inte här där jag bor. Men jag ska ta mig dit bara det inte är så varmt. Har köpt mig en ordentlig elgrill nu i alla fall. Försöker låtsas som att det är en dag imorgon också, trots att jag varken vill eller orkar med det.

När jag pratat med min mamma över telefonen så har hon pratat minnen. Om när vi var på semester med "honom" och "hans" familj. Jag vill inte minnas det. Det är som en svart oljig hinna som förstör mitt rena fjällparadis. Visst, inga övergrepp skedde där, men det räckte att de var där. Gissar att de välbehövliga pauserna på somrarna ändå hade väldigt stor betydelse, eftersom jag känner att det är som en "ren" plats. En "fri" plats. Mitt sanna hem. Där jag kan andas. Vara.

Har rensat ut en del gammal skit från skrymslen och vrår. Koftan jag sparat för att jag stirrade ner min läkare som var en "såååå bra överläkare", och sen vågade han inte prata med mig någon mer gång. En slags trofé. Ett bevis för att jag faktiskt kan någonting och att vården inte borde få förstöra mer av mig och mitt liv. Men nu är den slängd i soporna. Stod inte ut med vetskapen om att någon annan skulle kunna bära den om jag skänkte bort den. Slängt andra grejor från min barndom, och allt från föreningen som utnyttjade mig och vanvårdade djuren. Även ridgarderoben har rensats rejält. Det "nya skräpet" har känts bra att kasta, men det andra är svårare. För det känns som att kasta bevis. Bevis för att det jag berättat är sant. Det känns ofta som att de flesta inom vården inte tror ett endaste dugg på vad jag än säger. Därför känns det tryggt på något sätt att ha en sak, något att ta på, som påvisar att det jag säger är sant. Men det är bara bevis för mig, inte för någon annan. För andra ser det bara ut som prylar.

För övrigt.... ja, min väninna, eller snarare fd väninna som skulle agera som juridiskt ombud också, har mer eller mindre lagt ner allt och verkar vara bitter. Hon delar citat på facebook som antyder att hon är förbannad på någon, och jag antar att det är mig det gäller. Först trodde jag inte det, men när det visade sig att hon inte ens meddelat mig att hon bytt mobilnummer så kändes det inte lika otänkbart. Tycker ärligt talat att det är ganska barnsligt att leva ut sina känslor på facebook i form av citat istället för att faktiskt säga vad man tycker till den man tycker det om. Ja, jag vet inte, men det känns fjantigt.

Sover jättedåligt och mår jättedåligt. Försöker ta mig igenom dagarna med att se på film, spela spel och titta på youtube. Och äta. Äta, äta, äta. Nu när det är så varmt så är det omöjligt att sova, trots att kedjetäcket har lägre "termosfaktor" än bolltäcket. Och just nu är min hund förkyld också, så han är lite kinkig och vill prompt sova i sängen hos mig - helst PÅ mig. Så då blir det ännu varmare med hans päls. Tar maxdos av alla nattmediciner, men det hjälper inte.

Har tagit ut mopeden ur förrådet, men inte startat den än. Ska göra det, men inte nu när de är så varmt för jag vet hur jävlig den är att få igång när den stått ett tag. Vill inte bada i svett och särskilt inte med alla grannar som publik.

Känns som jag kommer upplösas i atomer. Pallar inte sådana här varma dagar som dessutom avslutas med "sommarfredagsfest".

Just det, en komisk sak. Min mamma tror att det finns en chans att jag kommer fara och träffa henne och pappa i fjällen senare nu i juli. Sa till henne att vi får väl se, men jag förväntar mig att det inte hänt några mirakel innan dess, så det lär inte hända. Hon sitter ensam hemma hela dagarna och är jävligt olycklig och deprimerad. Men - jag kan inte göra något åt det. Så jag försöker att inte ha alltför dåligt samvete.

...mycket som jag "försöker" göra just nu......