Jag DÖR i denna hetta!!! Som om det inte räcker rent psykiskt så plågas jag fysiskt av den här jävla värmen!!

Och "min" hundvalp finns kvar till salu, och inget händer på föreningssidan, så jag kan inte fatta något beslut kring det heller!!!! Inte annat än att jag inte kan ha hund om skiten inte löser sig!

Min t ringde igår. Det kändes så himla fint att prata med henne, samtidigt som det var konstigt. Vågade inte fråga det jag undrade över, för fortfarande finns den där spärren kvar att man inte frågar sin terapeut om personliga saker. Försökte fokusera på det positiva. Bet mig i läppen x antal gånger för att inte börja gråta av saknad. Jag saknar henne ofantligt mycket, mer än vad ord kan beskriva. Hennes råd, hennes stöd, hennes värme och kärlek. Finns så mycket jag vill säga, men det kom inga ord. Vi pratade i nästan 45 min, så visst sa jag saker. Men inte det som jag tänkte säga. Det är den där spärren; dels att hon haft som yrke att lyssna på och prata med mig, och dels att hon inte längre är det. Det blir lite konstigt, men förmodligen bättre med tiden - om vi kommer hålla kontakten.

Idag har jag panikat halva dagen. Det hade inte blivit något möte med riksorganisationen pga sjukdom, och det blev mest troligt inget idag heller. Tiden går och jag känner att orken är helt slut. Letar efter en utväg, men hittar ingen. Kan inte bo kvar här om det här får fortsätta. De håller fortfarande på med förtal och trakasserier. Det verkar vara det enda de gör - förutom att bevilja varandra löner, bidrag och andra förmåner på föreningens bekostnad. Just nu har de bestämt att en av de bilder på vanvård av djur är tagen av mig och till och med hemma hos mig, och det är ren lögn. Men de är de enda vars röst hörs.

Träffade läkaren i måndags och jag tog upp det här med föreningen, eftersom mupparna valt att dra in akutpsyk i sina försök att förgöra mig. Hon var ganska chockad och såg mer eller mindre ut som en fågelholk, trots sina enorma erfarenheter med sjuka människor som saknar gränser. För övrigt gick samtalet bra, och jag fick återigen tygla mina impulser att kasta mig runt halsen på henne och tacka henne.

Idag har jag inte gjort någonting. Försökt sitta på balkongen i solen för att inte vara den blekaste människan i landet, men jag mår så jävla dåligt av att göra det. Jag har fått lite färg, men det är väl vad medelsvensson har som "grundton" i hyn. Har gråtit en del idag också. För allt med föreningen, sommaren och min totala ensamhet. Jag inser också att det här förmodligen är Astrids sista sommar. Hon lider av värmen och ligger mest och halvsover. Jag tycker att hon dricker alldeles för lite, så hon får extra vattenskål, morötter, gräs och maskrosor. Hon är sig själv så hon är inte sjuk, men det märks att hon börjar bli gammal. Vad i helvete ska jag göra om hon dör. Och inte ens "om", utan NÄR.

Är så svårt att andas. Paniken kramar luften ur lungorna. Vill bara att allt ska vara över.

Har fått använda alla krafter jag har till att inte skära mig idag. Det ÄR ganska jobbigt att ständigt känna paniken. Ständigt känna hur flasharna fladdrar och hotar att slå till. Och jag är så jävla fet. Gissar att jag väger runt 70kg, för mina 73kg-kläder passar. Det betyder att jag är farligt nära sjuklig övervikt. Bara det ger mig panik.

Jag är så jävla ensam. Och jag kommer alltid att vara det. Alltid.

Oavsett vad som än händer, även om det blir helt "fantastiskt" i resten av mitt liv, så kan det aldrig väga upp för det helvete jag haft och har. Så vad är det för mening.

varit på tävling hela helgen

orkade egentligen inte, men flydde hemifrån och från allt

är så jävla ledsen

mår så jävla dåligt

träffat läkaren idag och det gick bra

men jag vet inte om hon trodde på mig när jag berättade om föreningen

ville ju förklara journalanteckningen om att jag skulle vara en stalker - typ

jag tror ändå att hon förstod för hon sa till och med att hon skulle skriva en egen anteckning om det

min kp är på ätstörningskonferens, så jag har inte träffat honom idag

blir inte förrän på torsdag

vill skära mig

riktigt djupt

fan

skjut mig

Det syns inte så mycket på den här bilden, men man ser i alla fall kanten där strumporna i foppa-tofflorna började......     (..och om någon undrar; barfota i foppatofflor + sand = skavsår runt hela fötterna, så därav strumpor.....)

Ansiktet... ja...... där ser jag ut som en tomat.........   

Men man vet om att man är onormalt mycket solbränd när man ligger i sängen och skakar för att man fryser och det är 24 grader varmt....

     <------ mina fettoben....

Varit vikarierande förälder under hoppträningen för tjejerna idag (barnen måste ha en vuxen med sig under träning). Det gick ganska bra, men det berodde nog på att det var så slappt och inte så mycket folk. Jag såg inte förrän senare att en ev gårdstjejerna hade kommit dit och stod och fotade ekipagen. Min väninna - och tillika barnets mamma - kom sen, och då fick jag höra gårdstjejen förmodligen ska börja rida i den föreningen. Jag blev helt förstörd. Visst, hon är bara 16 år och ett barn, men det är fan inte roligt ändå. Vi hade en hyfsat bra relation på gården, på det sätt som en tonåring och en utomstående vuxen människa kan ha det. Men sedan psykopaten drog igång sin häxjakt på mig så har tjejen inte ens hälsat på mig när vi mötts. Idag var inget undantag. Min väninna reagerade på det också, och jag tror att vi båda tänker samma sak. Känns som att jag snart inte kan vara någon jävla stans, inte har någon jävla fredad zon kvar. Allt är kontaminerat. Allt.

Väninnan har ett inbokat möte med riksorganisationen imorgon i alla fall, så jag hoppas att det kommer leda någonstans.

Det har varit sommarvarmt i två dagar här nu, och jag lider. Är solbränd så jag är knallröd i både ansiktet och på benen. Var ute igår och blev bränd, och att jag inte hade på mig långbyxor idag hjälpte ju inte direkt. Armar och axlar klarade sig, eftersom jag har långärmat då ingen i ponnyföreningen vet om att jag har ärr. Och jag vet inte hur de skulle reagera på det om de fick veta. Föräldrar brukar vara knepiga, och barnen är ju varken små eller stora, så det gör det också knepigt.

Har i alla fall blivit bortbjuden över midsommar. Ponnyföreningen ska fara bort på tävling och fira midsommar där som en enda stor bullrig familj, och jag har blivit bjuden. Det går emot allt jag orkar, allt jag kan och klarar - men jag sa ja direkt. Tänk så stark viljan är att få höra till, vara med. Dessutom är de andra ganska speciella också, så det känns som ett bra forum att öva sig på att vara i.

Imorgon ska jag träffa min kp. Sen funderar jag på att handla lite. Borde shoppa loss på Myrorna också, eftersom jag gått upp så djävulskt mycket i vikt och bara kommer i mina 73kg-shorts. Vore ju bra om jag hade några ombyten...... Jag hoppas på alla sätt och vis att trakasserierna börjar avta imorgon så att jag inte hetsäter lika mycket, för det gör allt bara ännu värre. Men - jag tror inte på det förrän jag ser det med egna ögon.

Har ångest så jag dör. Kan inte andas.

Inget är över. Inget händer.

Mitt juridiska ombud har ett inbokat möte på måndag, och då hoppas jag att något verkligen händer.

Är så trött på prat och skrivna ord som bara cirkulerar i luften.

Går bara upp i vikt. Äter och äter. Istället för att skära mig.

Jag hatar bara mig själv mer och mer.

Ska till min kp snart. Vet inte vad han kan göra.

Trösta.

jag vill verkligen dö

bara försvinna från det här helvetet nu

vill bara att allt ska få ett slut

jag orkar inte mer

det får fan vara nog nu

vill bara skära ihjäl mig

det blir aldrig bättre

aldrig

Vaknade utan röst, utan att kunna andas genom näsan, och med kopiösa mängder snor och slem. Skulle ha träffat min kp på eftermiddagen, men då jag nästan ramlade i duschen på förmiddagen bara för att jag nös och det slog lock för öronen och jag blev jätteyr.... ja, då valde jag att stanna hemma. Vill inte smitta ner min kp heller, för då kommer jag träffa honom ännu mindre.

Inget nytt på trakasserifronten idag alls. Mitt juridiska ombud hörde av sig och bad om ursäkt för att hon inte orkat göra något idag, men hon är sjuk precis som jag så hur skulle hon kunna göra något då. Och ja, VAD skulle hon kunna göra - polisanmälan är gjord och nu tar det tid, tidningen har det material de kan få och vi kan ju inte trycka tidningen åt dem. Så det finns liksom inget att göra. Jag skiter i det där nu, för jag orkar inte bry mig. Det ligger inte längre i mina eller våra händer.

För övrigt har jag ätit en massa kladdkaka idag. Precis som igår. Har ändå ätit frukost, luch och middag, så helt åt helvete har det inte varit. Men det är så svårt. Är så tjock nu igen, så trosorna korvar sig vid valkarna när jag rör mig........ Låren hakar i varandra och det är vidrigt........ hela jag är vidrig...... fet..... överviktig.......... fylld med äckel........