Mår totalt skit. Ringde terapeuten idag för jag höll på att skära mig.

Cykeln är trasig, jag har fått avslag från FK, Viasat håller på och ringer på uppdrag av Telia så JAG RINGDE TELIA idag och blev både utskälld och utskrattad. Jag lyfter aldrig mer en telefonlur. Jag förklarade för tjejen att jag är sjuk och hon sket högaktningsfullt i det och... skrattade åt mig :'-(

Var på biblioteket och tjafsade med den segaste bibliotekarien om en bok jag står i kö på och som jag borde fått nu. Han fattade inget och blev bara sur. Sen for jag ner till maxi. Skulle köpa batterier till cykellyset och lösviktsgodis till personalen på avdelningen. Tog självklart cykeln och den skramlar och låter inte alls frisk. Kom hem och dum som jag var så öppnade jag kuvertet från förnedringskassan. Har fått avslag på allt. Ringde mamma och grät. Men jag ska aldrig mer göra det. Jag får bara skit för det sen.

Så är det allt annat. ID-kortet som måste hämtas ut på måndag, mitt PO är sjuk, läkaren hör inte av sig, personalen på avd har blivit kritiserade av socstyrelsen och jag är jätteorolig för dem. Jag måste få hem mat till A och T. Jag måste gå ner i vikt. Jag hatar mig själv. Och jag kan varken gå eller cykla för att jag får så ont där nere, men det kommer ingen att göra något åt för att jag inte klarar gynundersökning utan narkos. Dessutom - vem skulle följa med mig om jag fick bli sövd. Finns ingen avdelningspersonal som kan stötta och trösta mig längre. Och flashbacksen bara haglar över mig så fort jag bara blundar eller inte gör något konkret. Jag är så jävla äcklig!!!! Jag vill bara att han ska sluta, bara sluuuuuuuta!!!! Men även om det gjorde det så vem fan vill ha mig. Vilken man skulle ens se åt en sönderknullad barnhora????? Och det gör så jävla ont att veta det! Jag har så mycket kärlek att ge, men jag klarar inte att ge den till någon. Jag kan kanske ge mig själsligt till en man en dag, men aldrig kroppsligt. Hur ska jag kunna lita på någon så mycket? I mina drömmar jobbar jag som ssk och träffar en kille som är en kollega inom vården. En kollega som är snäll, varm och förstående och som är lika mycket "humanist" som jag. En som tar allt försiktigt och sakta och som jag kan lära mig att känna mig trygg med så småningom. Men nej, det kommer aldrig bli så.

Och vad fan ska jag göra med min behandling. Det finns inget att göra som jag klarar, tror på och vill. Ensamheten dödar mig. Visst, jag har 2 pälsbollar och nu 5 fiskar, men oavsett hur mycket jag än pratar med dem, gråter, kramar dem, så är de inga människor. Jag må ha social fobi, men jag är nog egentligen en ganska social människa.

Hon skriver insändare där hon säger att personalen på avdelningen är idioter och att de inte "fattar något".

Men utan dem och deras "idioti" skulle hon inte leva idag. De har räddat hennes liv gång, på gång, på gång. Och aldrig fått ens en gnutta tacksamhet tillbaka.

När jag träffade henne hade hon skärpt extravak hela tiden, för hon svalde ALLT hon kom över. Det fortsatte. Förra sommaren eskalerade det när hon svalde en metkrok. Det blev operation. Sen, pga läkarbristen, så roterade en massa läkare på avdelningen hon vistades på. Och en läkare - idioten som sa att jag har MS, ADHD, Asperger osv och som min terapeut anmälde - sa till henne att hon har EPILEPSI. Hennes egen läkare hade just gett henne diagnosen autism, och det gillade hon inte alls. Så då ändrade hon hela sin historia: Hon svalde bara saker när hon hade EP-anfall.

Mycket intressant att dessa sk EP-anfall kunde hålla på i timmar, dagar. Jag vet själv att jag satt och försökte övertala henne om att inte svälja min NYCKELKNIPPA när jag var och hälsade på henne. Tog 3 timmar att få henne släppa dem. Och sen sa hon förlåt.

EPILEPSI MY ASS! Och så har hon mage att kalla personalen som har jobbat med henne, stöttat och hjälpt henne genom allt tänkbart OCH tänkbart för IDIOTER! Det är lätt att se VEM som är den RIKTIGA idioten!

For ner på stan i förrgår efter mötet. Gick helt åt helvete. Försökte skriva om det här, men jag var så skakis så jag lämnade datorn för länge. Skulle posta och vips var det borta och jag var utloggad. Skitkul...

For ner på stan för att köpa några akvarieväxter och ev några fiskar. Slutade med att jag fick panikångest och höll på att stänga in mig i ett provrum och skära mig. Men jag hade inga rakblad. Och jag hade ingen medicin med mig. Inte mobilen heller, så jag kunde inte ens försöka få tag i mitt otillgängliga PO så att hon kunde hjälpa mig hem. Köpte dyra skor utan att prova dem, vet inte var jag gick in eller vad jag gjorde. Minns att jag skrev under på ett kvitto när jag betalat med kortet på en bokaffär. Namnteckningen såg ut ungefär som jag kände mig - skit.

Fick med mig 4 växter och 5 korallplaty hem. Höll på att svimma i djuraffären. De är inte trevliga där heller, så det hade inte varit så kul..... Så nu vet jag att min gräns går vid att köpa fisk och växter. Jag klarar inte det.

Gårdagen känns som en enda dimma. Stressar genom dagarna så fort som möjligt så mycket som möjligt så att jag slipper känna och tänka. var iväg och köpte en syrepump till akvariet och fiskmat. Och så fixade jag blommor till farmor som fyller 88 år idag. Mamma och pappa hade som vanligt glömt bort det, så jag hjälpte dem att beställa och få iväg dem till henne.

Nu ikväll läste jag om min vän som tog sitt liv på avdelningen när jag var inlagd i våras. Socialstyrelsen kritiserar bla personalen som jobbade den natten och att ingen tillsyn journalförts. Vidare tycker de också att det borde göras "bättre" bedömningar om suicidrisk och jag antar att de vill sätta fler vak och skärpta vak.

OCH JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD SÅ JAG SPRICKER!!! OCH SÅ BLIR JAG FÖRTVIVLAT LEDSEN!!!

Han var på väg UT därifrån! Han skulle ju ha nattperm! Och sen efter det till utslussningsrehab! ALLA såg att han mådde bättre. Han var ute och fikade med vänner och med personal. Han hade ju egen frigång och inte pratat om att ta sitt liv på länge! Så hur i helvete kunde någon ha vetat??? Jag vet själv att jag sa till personalen innan det hände att jag var så glad att han verkade må bättre. Han var mer lättsam, glad, mer aktiv, pratade mer osv, osv. INGEN kunde tro att han, HAN, skulle ta sitt liv då!

Och nu kritiserar socialstyrelsen nattpersonalen. Min älskade ssk P och skötare A-S. De två mest kompetenta i hela nattbemanningen. Bestämda, varma, omtänksamma, verbala och inte våldssökande, kompetenta, kunniga inom vården och livet. De som gav mig så enormt stor trygghet! P har räddat mitt liv fler gånger än vad jag kan räkna till. Varje natt när jag legat ensam i min säng och mått så dåligt att jag verkligen velat och tänkt dö, har jag tagit fram honom inom mig och den trygghet han ger. Jag har bäddat ner mig och tänkt "P finns". Och det har hållig mig vid liv.

Han var ensam ssk natten då D tog sitt liv. Hur jävla lätt är det att bära med sig i resten av sitt liv??? Och A-S som hittade honom! Hur MÅR DE av det här??? Är så jävla orolig så jag är på väg att skära mig. Men jag vet att de inte vill att jag ska göra det. P HATAR självskador. Men vad fan ska jag göra????? Jag måste få veta hur de mår!!

Jävla häxjakt som bedrivs på ett så sjukt sätt att det inte går att beskriva i ord!! De kan kritisera personal som inte gjort något fel, utan bara ansträngt sig till sitt yttersta. Men de kan inte kritisera eller göra något åt att HELA MITT LIV blivit FÖRSTÖRT av läkare som BEGÅTT LAGBROTT!! Jag har BEVIS! Jag har vittnen, jag har anteckningar, jag har inspelade samtal! Men läkarna har inte gjort fel! Enligt dem har jag MS, ADHD, Asperger, hjärnskador osv, osv. Efter att ha träffat mig i 10 min är det vad de "konstaterat"! Och INGEN som känner mig eller ens träffat mig och bemött mig som MÄNNISKA håller med dem! Men ändå får de hållas - utan att ens behöva be mig om ursäkt! Och min terapeut har till och med anmält dem! Men INGET händer! Och nu kritiserar socialstyrelsen den personal som är mest kompetent och mest lämpad att arbeta inom psykiatrin!!! Och den "bästa" psykavdelningen på hela sjukhuset - med hästlängder!

Nattpersonalen kan fan inte skriva en hel jävla saga i varje patients journal varje gång de kikar in hos dem!! Finns det något bättre system som faktiskt fungerar än att dokumentera "avvikelser" eller om det hänt något särskilt när de varit inne på en patients rum, och annars summerar man bara natten. Om en patient har sovit hela natten, varför ska då nattpersonalen sitta och skriva hela nätterna att "klockan är nu X och pat sover"?? Det blir ju för fan runt 20 anteckningar per patient - för att tala om att han eller hon SOVER!

Och bedömningar av suicidrisk - vilken jävla smörja!!! INGEN hade kunnat förutspå det här! INGEN! "Han hade försökt ta sitt liv tidigare och hade även pratat om det tidigare" - JAHA, OCH?!?!?? Man behöver fan inte vara suicidal i resten av sitt liv bara för att man varit det förut! Jag har varit suicidal och jag har också försökt ta livet av mig, men för det är jag inte alltid suicidal!!! Och man måste ju för fan se på saker och ting på ett NYANSERAT sätt!! Jag lever med döden! Därför pratar jag om döden och att ta livet av mig, men det är skillnad på suicidprat och suicidprat! Och att sätta ännu fler vak och skärpta vak - det kommer göra folk ÄNNU MER suicidala! Jag har haft skärpt extravak 2ggr; ena gången var det fel av personalen, eller snarare läkaren (han som min terapeut anmälde), och andra gången var ett missförstånd. Båda gångerna har jag varit SÅ JÄVLA KRÄNKT!!! Jag har mått tusen gånger sämre, och bara velat dö ännu mer! Att sätta vak på en patient som inte behöver det KAN få patienten att ta sitt liv! Jag säger inget om de som behöver vak, för då behöver man någon som kan ta över ansvaret från en själv. Jag har haft vak när jag nästan spräckt skallen genom att dunka huvudet i betongväggen, men då har det ju varit BEFOGAT! (Det värsta med den gången var att min dåvarande läkare vägrade ge ångestdämpande, och han vägrade sätta vak på mig. Så personalen satt frivilligt vak... Fin läkare va...?!)

Jag måste få veta hur P och A-S mår. Jag behöver veta det. Önskar att jag kunde krama dem och prata med dem och berätta att jag vet att de gjorde ALLT. De gjorde precis ALLT i sin makt för att rädda honom. Men det gick inte. Jag var otröstlig den dagen. Jag var hysterisk. Och när jag såg polisen på avdelningen... ja, då brast det. Jag flippade totalt. Minns att jag satt i andra änden av avdelningen och dunkade huvudet i väggen, för jag var säker på att de var där för att leta syndabockar, och då visste jag att det skulle bli A-S och P. Och jag var så jävla ARG. SÅ JÄVLA ARG! Men sen förklarade personalen att det är så de måste göra när något sådant inträffar, så det var bara rutin. Då lugnade jag ner mig på den fronten. Men nu börjar allt om igen. Herregud, P är bara 29 år. Är så jävla orolig för honom så jag kan inte sluta gråta. Ensam ansvarig. Får han någon kritik så blir jag VANSINNIG. Ger de honom en "prick", varning, vad som helst, så flippar jag ur totalt. Socialstyrelsen var fan inte där! De vet inte vad det är för avdelning eller personal alls!

HELVETE!!!!!

Älskade D, du fick nog ett ögonblicks klarhet i din livssituation. Och gjorde det som var din väg bort från helvetet, bort från sjukdomen. Jag glömmer dig aldrig. Så charmig, så snäll. Tacksam. En kantstött själ som var så vacker. Musiken, dina berättelser om äventyren i livet, orden och tystheten som vi delade. Kramen jag fick av dig när jag sagt att vi kunde umgås och slippa vara ensamma, utan att prata. Jag satt i korridoren på en fåtölj. Du låg på soffan med din skinn/mockajacka, ena handen under huvudet. Andra handens ovansida vilandes på din panna. Ditt leende. Dina ögon.

Tro mig, jag glömmer dig aldrig. Och jag saknar dig så mycket.

Gick till terapeuten så att jag var där halv nio i morse. Inget hände, såg inte till någon. Så kom hon och sa att min läkare skulle komma, men bli lite sen. Svettades floder och skakade. Grät. Lugnade ner mig tills läkaren kom. Hon tog i hand för att hälsa. Så jävla "kall". Började stelt med att fråga hur sommaren varit. Svarade och så satte mötet igång. Hon vill att jag ska byta medicin. Aldrig i helvete. Jag har fått nog av att vara försökskanin. Hon föreslog neuroleptika (flupentixol), och jag vet hur de flesta andra känner inför det. Jag är inget undantag. Det gör bara allt värre. Men hon motiverade det med att hon gav det till sina psykotiska patienter på äldrepsyk, och äldre människor är väldigt biverkningskänsliga så då passar det här att ge till dem eftersom det är "snällt". JAG ÄR FÖR FAN INGEN 80-ÅRIG GAMMAL TANT!

Hon har INGA idéer eller förslag andra än de som fungerar för gamla människor över 65 år ålder, och hon söker heller inte efter annat eller tillfrågar någon annan som har kompetens.

Det blev i alla fall bestämt att jag står på mina 30mg Cymbalta tills dess att hon har kollat upp om hon får skriva ut Xenical till mig. Paragrafryttare som hon är så har hon stenkoll på att "man får bara skriva ut olika saker beroende på vad man jobbar med" (jaha, och då får hon väl skicka en remiss till någon som kan hjälpa mig då - hur svårt kan det vara!). Lergiganen blir utbytt mot Atarax eftersom jag har så fruktansvärda biverkningar. Jag får nytt recept på Laktulos och har kvar den äckliga Stesoliden. Sen ska hon kolla upp om det fortfarande är så att man får hjälp med ärr när man som självskadare har hållit sig skadefri ett år, men det är säkert indraget så det får jag aldrig.

Både hon och terpeuten tycker att jag ska in i någon sorts gruppaktivitet, och jag vägrar. Inte på de premisser som finns nu. Jag hade behövt verksamheten som lagts ner, tyvärr. Och få hjälp av ögonkliniken går inte, trots att jag knappt ser ens en meter, för i det här länet måste man lida av en ögonsjukdom för att få sådan hjälp. Tur att min syster bodde i ett annat län längre söderut så att hon fick hjälp, eftersom hon var så gravt handikappad och utvecklingsstörd att hon inte ens kunde sitta upp själv. Hon hade aldrig fått se någonting i hela sitt liv om hon hade bott här, eftersom hon inte hade någon ögonsjukdom. Vaddå lika vård oavsett var man bor........

Min läkare erkänner heller inte att hon inte tror på mina fysiska besvär, men hon sa klart och tydligt att hon anser att jag i alla fall inte lider av någon missbildning eller onormalitet. Trots att min egen ordnade "second opinion" konstaterade att jag hade rätt på alla punkter. Och så bedyrade läkaren att jag har en läkare på kvinnokliniken som jag kan ta kontakt med själv om det skulle behövas, så hon håller det hon lovat(/hotat..?) - att inte göra något mer för mig så att jag får hjälp med det. Sen tog jag även upp att jag inte är någon hypokondriker och att jag, som alla andra människor, drabbas av krämpor och fysiska besvär, men jag känner att hon inte tror på det jag berättar. Hon tror att allt är psykiskt. Jag sa i alla fall att jag har fysiska problem som skulle kunna vara dödliga, men inte tänker jag ta upp det med någon. Hela jag är ju redan tillräckligt fel, och dessutom tror ingen på mig ändå.

Och så konstaterade min läkare att våra olika människosätt och problemen som följer, inte går att göra något åt. Det är bara att träffas och se tiden an. Jag försökte säga att visst, det är ju en lösning, men då måste man få PRATA om det också - utan att bli dömd för det.

Sen gick hon, och jag satt kvar en stund hos terpeuten. Precis när jag skulle gå så släppte hon bomben att hon ska gå ner i tjänst. Hon är 61 år gammal. Jag tappade allt. Grät som ett barn. Jag förlorar allt nu. Precis allt.

Jag blir så jävla förbannad på alla idioter som inte fattar vad Anna Odell vill visa och att hon faktiskt försöker HJÄLPA alla de som någon gång drabbas av psykisk sjukdom! Som psykiskt sjuk idag blir man bemött som om man vore efterbliven, och man blir utsatt för LAGBROTT som aldrig går att ens få en ursäkt för! Jag har varit med om så jävla mycket SKIT inom vården, och läkare som tror att de vet ALLT och ALDRIG har fel, och som heller aldrig skulle erkänna att de haft eller gjort fel! Läkare har förstört mitt liv. Det är fakta. Det finns till och med dokumenterat i min journal! Man behöver inte vara någon einstein för att se att det är de som gjort mig sjukare än vad jag var när jag sökte hjälp. Och hade jag vetat att jag skulle bli utsatt för det, så hade jag istället tagit mitt liv. För så skadad för livet har psykiatrin gjort mig.

Och nu har överläkaren på St Göran gjort bort sig så in i helvete med sina offentliga kommentarer! Ingen behöver ens kommentera vad han sagt, för hans ord talar helt och hållet för sig själva! Jävla empatiskadade idioter som förstör människors liv varje dag - som tillåts fortsätta med det..!

Först tyckte jag att Anna Odell gjort fel som använt sig av samhällets resurser i onödan, men som psykiatripatient ser jag varför och att det verkligen är befogat när man börjar läsa och se vad det egentligen handlar om. Det borde finnas fler människor som Anna Odell som vågar försöka göra vårdsituationen bättre för patienterna inom psykiatrin. En psykiatripatient ses oftast som "svag" och "skör" av människor, men skulle de själva se med egna ögon hur man blir bemött och behandlad, så skulle de efteråt säga att psykpatienter är starkare än de flesta i samhället!

En dag, mina vänner... en dag kommer jag att berätta MIN historia för allmänheten om jag tar mig ur det här levande... och då... då kommer huvuden att rulla, sanna mina ord... Jag har fört noggrann dagbok, jag har alla papper sparade, jag har sammanfattningar av alla kränkande samtal inkl citat, jag har samtal inspelade osv.

Ett ord: KARMA

"What goes around, comes around"

Jag lade ut en annons på Blocket om att jag vill köpa ett akvarium. Fick svar, trots att jag inte väntat mig några. Bra så långt. Jag har svarat på deras mail och frågat VAD som ingår i deras "akvariepaket" och HUR MYCKET de vill ha för grejorna - ett pris är väl inte för mycket att begära, eller?!

Men ingen av dem svarar nu. Skitbra, verkligen. "Det ingår fisk" - jaha, hur många och vad för fisk???

Hade tänkt att fara iväg ut någonstans idag, men det blev inte så. Mår så dåligt och är så ledsen. Så nu sitter jag på balkongen. Det blev min utevistelse för idag... Har inte gått ner, utan snarare upp i vikt, så det känns inte bra heller. Skulle kunna skära mig nu för att slippa allt, men jag gör inte det. Tänker bjuda avdelningen på något gott i oktober; då har jag inte skurit mig på ett år. Och ja, jag vet, jag är störd i huvudet som vill "fira med dem" och jag inte ens är där. Men de har gjort så mycket för mig och betyder mer än vad som går att förklara i ord.

Jag vet inte exakt när det gått ett år, men jag vet att det var i september som CP-läkaren satte ut allt ångestdämpande och jag flippade ur på avdelningen och körde häftstift efter häftstift i låret och dunkade huvudet i väggen så hårt jag kunde. Fan vilken jävla idiot han var. Fattar inte att han tillåts praktisera längre. Men jag har mött många psykiatriker som inte borde tillåtas träffa patienter längre.

Det finns INGEN läkare som kan hjälpa mig, och hon som kan vill inte. Det är väl som vanligt pga av någon löjlig urgammal läkar-kodex att "läkare gör aldrig fel, läkare fattar aldrig fel beslut". För inte fan kan de NÅGONSIN erkänna det! ELLER beklaga att patienten UPPLEVER det som att de gjort fel!

Den enda läkare jag mött i hela mitt liv som varit kapabel att be om ursäkt är gynekologen på kvinnokliniken. Det borde varenda jävla psykiatriker få uppkört i arslet!!!

vilken dag...

Fick totalt psykbryt på eftermiddagen när terapeuten ringde. Jag fattar varför hon sa som hon gjorde. Hon gör det för att skydda sig själv. Hon klarar inte att bära min förtvivlan, så då måste hon göra sig fri från den genom att säga tex att jag gör vad jag vill, så vill jag dö så finns det ingen som kommer hindra mig. Tyvärr får jag totalt frispel när hon säger så, för jag tolkar det känslomässigt som att hon skiter i om jag lever eller dör.

Har mailat henne hem, för hon sa att jag fick göra det. Men hon har inte svarat. Lite dubbelmoral. Men å andra sidan har hon fått stå ut med mycket från mig idag... och resten av veckan. Imorgon är jag helt ensam och sen är det helg. Ensam och utan någon att prata med i tre dagar. Ja, jag har varit med om värre, men ändå. Just nu är jag allt annat än stabil.

Egentligen är det ganska dumt. Finns ingen som tror på att jag är så ensam som jag är. Jag har mina två husdjur, det är allt. Min biologiska klocka tickar, precis som tiden i övrigt, men... ja... känslan är bara sorg. EN sorg jag kommer få bära med mig hela livet. Jag kommer aldrig kunna vara tillsammans med någon. Än mindre skaffa barn. Men så är livet för en del. Det är ju för sent att påbörja en "familj" när man kommer till klimakteriet. Åtminstone om man vill ha egna barn. Och inte vill man adoptera barn och dö och lämna dem medan de fortfarande inte är vuxna och klarar sig själva.

Efter en dag av tårar, skrik och lugnande så har jag smsat fram och tillbaka med en nära vän, och hon får mig att må så bra. Hon ger mig så mycket kraft egentligen oavsett vad hon säger. Det känns bra att världen har en sådan som hon. Och hon LEVER. Hon har haft det jävligt, men hon LEVER IDAG! Hon har gjort och gör det hon vill och klarar sig bra. Så varför ska inte jag det också...?! Om man bortser från att jag inte ens är hälften så intelligent och själsligt stabil som hon... Hon är klokare än de flesta jag känner och finner sina egna vägar. En person som inspirerar mig och får mig att hålla mig kvar i livet och hålla fast vid mina drömmar.

En dag... ska jag fara till henne... och få vara med henne på jobbet... och.. då kommer jag få så mycket kraft och bli full av nyfikenhet. Och sen... sen SKA jag studera.

For till Rusta och köpte hela deras lager av Colgate Total... *vaddå pinsamt*...... och så köpte jag en... åsna...(?) Den längst till vänster på bilden:

http://www.rusta.se/images/products/50211081_l.jpg

Heffaklumpen fanns inte. Tror jag måste köpa giraffen (?), längst till höger på bilden, nästa gång! Han borde ligga på min soffa!

Blir det soligt och lika otäckt varmt imorgon så ska jag sätta upp vajerkonstruktionen på balkongen och hänga upp något solskydd... Vad det ska vara för något är inte riktigt utrett än........