Senaste inläggen
Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mysig balkong med fjällutsikt, och en enorm rymd. Trodde att jag skulle bo där resten av mitt liv, men det blev inte så. Lyhört med grannar som har typ "fritidsgård" dygnet runt, röker på uteplatsen så det stinker genom de otäta fönstren, kör tvättmaskinen när de har lust, strör mat och sopor överallt som drar ohyra... etc.... Och huset är ett "miljonprogramshus" från början av 70-talet, som aldrig är underhållet. Dessutom vill det kommunala fastighetsbolaget sälja lägenheterna, och om blivande ägare inte river skiten så blir det en gigantisk renovering som chockhöjer hyran.
.....men det var min plats på den här jorden. Mitt krypin på det ställe där jag trivs bäst i världen. När jag inte är här i fjällen kan jag känna dem ropa på mig, kalla mig dit. Det drar i hjärtat och magen, och det känns som om jag inte är hel. Så nu har jag flyttat in i familjens fritidshus - en söt liten stuga i ett område fullt med andra fritidshus. Jag hann inte flytta in klart innan min bror opponerade sig. Han har tidigare sagt att det är ok att mina föräldrar hyr ut stugan till mig, men när jag inte kunde försvinna härifrån medan han och hans sambo skulle ha semester så tvärvände han. Det gick inte att jag bara flyttade ut i friggeboden medan de var här, utan jag får inte ens befinna mig på tomten. Vi träffas nästan aldrig, så jag hade sett fram emot att få umgås lite. Men så känner han uppenbarligen inte alls. Det är totalt kaos här, grejor överallt. Har flyttat till mindre och dessutom ska två hushåll bli ett. Men han tycker ändå att det enda rimliga är att jag försvinner och lämnar allt - mitt hem som är fullständigt kaos - för att han och sambon ska förlusta sig. Och tycker han såhär i år, så varför skulle det vara annorlunda nästkommande år när jag kommit i ordning.
Jag mår jättedåligt. Är så trött och sönderstressad. Har till och med funderat på om jag ska lägga in mig, för jag känner att jag inte orkar mer. Men jag hoppas att allt kommer kännas lite bättre när det fysiska kaoset runt omkring avtar. Samtidigt inser jag att min bror inte kommer att hyra ut stugan till mig den dagen när mina föräldrar inte längre lever. Så det är som ett nytt timglas som vänts - det är bara en tidsfråga innan jag måste flytta igen. Och jag HATAR att flytta. Vill bara vara färdig med allt sådant och slå rot, börja leva, på riktigt.
Så jag letar redan alternativ. Helt jävla sjukt, jag har ju inte ens hunnit bli folkbokförd här i stugan än. Nästa gång måste bli SISTA flytten. Men jag kommer inte kunna stanna här. Hyrorna är alldeles för höga då det är ett populärt turistmål, där all mat annat man måste ha för att överleva dessutom säljs till dyra turistpriser.
Har hittat en plats med mycket natur, skog och sådant nära till hands - inga fjäll dock - men där finns mer eller mindre mest lägenheter från 70-talet, så samma sak kan hända igen. Det andra alternativet är mer som en liten stad, så där finns bättre hus - men mindre friluftsliv inpå knuten. Där har dessutom det kommunala fastighetsbolaget inkomstkrav, så jag lär inte få en lägenhet som jag vill ha. Det är så jävla orättvist att jag som är så mycket hemma och så skötsam inte är välkommen. Jag har inga betalningsanmärkningar, inga lån, och jag klarar mig bra på min lilla sjukpension - eftersom jag är sjuk och inte kan spendera pengar som andra människor gör. Jag har ju råd att lägga det mesta av min inkomst på mitt hem - det är ju det viktigaste jag har! Det gör mig så ont att de inte förstår, jag blir så ledsen.
Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är jag här, nu bor jag här, och inget kan få mig att lämna den här platsen. Jag trivs jättebra i lägenheten, grannarna är inte så himla roliga, men jag måste ju inte umgås med dem. Under mig bor en barnfamilj som älskar att leva om hela nätterna, de parkerar bilen mitt utanför porten, strör skräp och prylar kring sig, ställer ut soppåsar som djuren drar runt, tvättar hela nätterna och driver hyresgästerna som bor nära tvättstugan till vansinne... osv. Men här uppe hos mig är det som en oas. Jag har lagt fint golv på balkongen, bytt alla handtag och knoppar på skåp och lådor, ny inredning i badrummet, och har mer fixande planerat. Det är äldre standard i lägenheten, men allt blir ju vad man gör det till. Och badrummet är mycket fräschare här än där jag bodde tidigare.
Det är helt sanslöst att sitta här och skriva och titta ut genom fönstret och se fjällen med snöfläckarna. Magiskt.
Jag har funderat en del på hur det har varit, och kanske kommer jag skriva brev till "min" gamla avdelning och tacka dem för all hjälp och allt stöd. Och berätta att... jag inte längre vill dö. Jag törs nästan inte skriva det, men jag vill inte dö längre. Jag kan inte minnas när jag inte ville dö. Så det är stort för mig.
Jag bakar, grejar med papperslera, målar, bränner med brännpenna, broderar, går långa promenader med vovven... ja, jag gör det jag vill när jag orkar. Jag vilar mycket och ser på tv och film, men stressen är betydligt lägre här. Kan jag inte sova en natt så är inte det hela världen, för jag kan vila nästa dag istället, nästan utan att ha dåligt samvete för det. Jag har inte sminkat mig på hela tiden här heller, för här kan jag vara mig själv. Jag behöver inte förställa mig för att nöja andra. Jag bor här och jag gör det för att jag älskar naturen, och naturen skiter fullständigt i om jag har mascara på mig eller inte.
Jag kan andas här. Att flytta hit är det bästa jag någonsin gjort.
Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut.
Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men läkaren var jättepositiv och tyckte att det här är ett bra steg att ta. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera, så jag bara satt där och gapade. Kommer ha telefonkontakt med min kp en gång i veckan, och fara dit en gång varje halvår för att träffa läkaren. Tänker inte byta mottagning nu när det faktiskt fungerar. Är det något jag lärt mig av psyk så är det att det finns en MASSA rötägg där, och som patient är man helt utelämnad till dem. Man har inga rättigheter alls. Har självklart diskuterat det här med min kp, och han har lusläst min journal och letat efter vårdintyget som skrevs olagligt. Det finns inte kvar, det har gått upp i rök. Så så hanterar landstinget lagbrott. Inte att undra på att HSAN inte gjorde något åt min anmälan.
Imorgon hoppas jag på att få besked för packning, transport och städning. Om en vecka är jag folkbokförd i fjällen, och jag LÄNGTAR tills dess att allt det här äntligen är över.
väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman
har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år
gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan
känner mig så rastlös
allt vara snurrar runt på samma ställe hela tiden
äntligen är det i alla fall svalare
och torrare
åtminstone idag
har faktiskt sovit inatt så det känns skönt
allt bara snurrar
kan inte förstå att jag ska flytta
känns som jag bara hittar på
kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen
och när själva flytten är bokad
ska på samtal idag
har ingen lust med det alls
känns nästan onödigt nu när jag vet att det bara är ett fåtal ggr kvar
men jag måste fråga om vi kan höras på telefon eller något annat sätt
han ville inte riktigt svara på det sist, vet inte varför
sen vore det ju bra om vi kunde bestämma något om tänderna
jag behöver ju fortfarande hjälp med det och jag klarar inte det själv
mår illa nästan hela tiden
men i helgen har jag vräkt i mig choklad och chips
har inte kunnat göra något pga problem med min höft
har varken sovit eller kunnat gå någon längre promenad med vovven
efter att mestadels ha vilat i liggande läge så börjar det bli bättre med hjälp av värktabletter
vet inte om det är en bra idé att cykla till tåget, men det rullar ju utför på vägen hem i alla fall
är så rastlös och tankspridd
ser ut som ett bombnedslag här inne
har börjat röja lite, sortera, rensa
även om det inte finns så mycket att göra sig av med så är det i alla fall en vissa saker som ska bort
särskilt då jag tänker att jag börjar om helt nu
ett liv som inte bara kretsar runt sjukdom
utan frihet och känslan av att en av mina livsdrömmar faktiskt går i uppfyllelse
en ny början
och ett riktigt avslut på den period som var den värsta i mitt liv
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 | |||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|