Gick hem till kaninerna på fm. Ringde mamma samtidigt som jag tog hand om dem. Var helt slut sen. Skulle kopiera och skriva ut saker, men min störda skrivare vägrade skriva ut SVART FÄRG enbart för att det inte fanns någon MAGENTA kvar!! Höll på att slänga ut åbäket genom fönstret. Sedan gick jag tillbaka till avdelningen.

Väntade ihjäl mig på att AJ skulle komma, för hon jobbade kväll. Men vi hann inte prata ändå. Har pratat lite med P som jobbar natt. Är hans sista natt imorgon innan han har 5 nätter ledigt. Har ångest redan nu.

Såg MH här på avd idag. Hon skrev ut den nya knarkartjejen som inte ville vara kvar. Blir så varm i hjärtat av att bara se henne att det gör ont och jag vill bara springa fram och krama henne. Hon har hand om avd-ronden imorgon. Önskar att jag hade något att tala med henne om, bara för att få träffa henne.

Har så jävla stark ångest att jag tror min hud kommer spricka. Sa det till P, men han sa inte så mycket. I och för sig vet jag att han hatar självskador. Men jag önskar att han kunde tro på mig och peppa mig. Sa också att jag tänker inte fortsätta såhär. Jag ska bli klar med det här och sedan kommer jag aldrig tillbaka.

Jag flippade helt igår kväll och gick hem. Utan medicin eller något. Försökte få bort självskadetankarna genom att duscha. Gick inte. Allt blev bara värre och värre. Till slut hade jag bestämt mig för att ta livet av mig. Men istället för att göra det gick jag tillbaka till avdelningen. Kom på att AJ skulle jobba dag idag. Höll mig för mig själv resten av kvällen, mailade terapeuten och läkaren, och när nattpersonalen gick på så tog jag min Propavan och Stilnoct och kröp ner under bolltäcket och bara väntade på att bli knockad av medicinerna.

Terapeuten läste mitt mail och hörde av sig. Det gjorde inte läkaren. Hon skrev bara att jag fick ta prov på zink och magnesium om jag ville. Som vanligt samma sak - vad jag än gör så besannar jag hennes farhågor. Hade jag inte tagit provet så hade hon kanske tänkt att jag bara gnäller om skitsaker som egentligen inte är så viktiga för mig. Nu när jag tog provet så kan det bevisa hennes j*vla påhitt om att jag bara letar fel på mig. Var hon fått det ifrån fattar jag bara inte, för jag är snarare tvärt om! Jag vill inte ens veta om det är något mer fel på mig!

Pratat med AJ idag i alla fall. Hon peppar mig och finns med mig. Hon förstår. Berättade för henne om igår kväll och hur jag mår nu. Antar att det står i min journal också. Har inte fått reda på provsvaren - om nu det lilla blod de fick ur mig räckte för att se hur värdena ligger till. AJ var jättenervös att ta prov eftersom jag är så svårstucken, men hon lyckades på första försöket; en butterfly på handen inte långt ifrån där narkosen satte dropp. Sen tog det stopp där och en ssk försökte sticka i armen, men hon kom helt fel. Sedan tog hon också en butterfly och stack på handen vid tummen. Det gjorde lite ont, men jag dör ju inte av det. Där fick hon ut några droppar. Så de skickade de prover de lyckats skrapa ihop, och jag vet inte om det räckte. De funderade på om de kunde hälla ihop dem eller hur de skulle göra. Så j*vla pinsamt. Det går inte att sticka mig.

Mår så jävla dåligt att det snurrar i hela skallen på mig. Känner mig svimfärdig. Har gjort det sedan igår när AJ gick hem. Bävar för hennes 2 eller 3 lediga dagar efter att ha jobbat 5.

Har mailat och smsat mamma. Försökt skriva något som låter bra. Men det är svårt. Gode gud låt mig dö.

Stilnocten börjar verka nu - äntligen - så jag lär vara mer eller mindre medvetslös om en stund.

Min terapeut knäckte mig idag. Hon kan inte skriva ens en enda rad om att vi kommit till det här steget i terapin. Så jag har NOLL stöd från henne. Vi blev bara mer och mer irriterade och frustrerade på varandra så jag bara reste mig upp och gick. Ingen idé att kriga mot henne - hon som ska finnas vid min sida.

Sen kom min läkare. Hon tror att jag kommer leta "fler gynekologiska skönhetsfel" och att smärtan jag har bara är "psykologiskt betingad". Hade god lust att dra ner byxor och trosor och visa vad summa summarum blev av att jag gick ut med jeans igår. För om jag bara känner smärtan psykiskt så borde jag ju inte vara röd, svullen och sårig!

Bad att få ta prov för att se om jag har zinkbrist, och läkaren gick motvilligt med på det. Antar att hon tror att jag hittar på allt för att få "leta fel" och göra undersökningar, så jag struntar nog i att lämna prov. Zink är tydligen inte viktigt, utan man tappar tydligen bara hår då som jag gör och får vita fläckar på naglarna. Jag får väl klippa av mig håret så det inte syns hur tunnt det är.

*gråter* är bara dålig personal här ikväll

Hade bestämt mig för att vara borta större delen av dagen igår, men efter ännu en relativt sömnlös natt så var jag nära att ställa in. Men jag gjorde inte det.

Gick först hem till kaninerna en stund och sedan vidare till köpcentrumet på andra sidan stan. Solen sken och det var varmt. Kände mig så jävla fet och äcklig. Hade på mig jeans så det skavde där nere. Är alldeles öm och uppsvullen nu. Tur att jag inte tog cykeln för då hade det blivit ännu värre... Och som om inte det räckte så var jag så dum att jag inte tog mina riktiga promenadskor utan ett par "tunna skräp-joggingskor", så jag fick så ont i fötterna till slut att jag knappt orkade ta mig tillbaka.

Men jag gjorde det så jag gick väl ca 2 mil idag.

Hoppas att jag får sova inatt nu. Har tagit både propavan och stilnoct så jag borde däcka ganska snart. Har pratat med AP om kvinnokliniken. Har insett att jag inte skurit mig på ett halvår nu. P jobbar natt inatt så behöver jag prata så finns han här. Känns tryggt. Har inte tagit någon stesolid alls idag, men det har varit djävulskt jobbigt. Hetsätit godis - igen.

Stilnocten börjar ha effekt nu så jag måste runda av...

Tror att AJ jobbar imorgon. Hoppas det. Måste kolla upp när jag ska träffa min läkare också.

Har knappt sovit inatt. Drömt mardrömmar och vaknat tusen gånger känns det som. Sen har personalen sprungit och rökt i patienternas låsta rökrum, kört spolen och gud vet vad. Som pricken över i går morgonsolen rakt in i rummet.

Det magonda har gått över sedan igår nu i alla fall. Hetsåt en hel förpackning chokladwafers när jag kommit tillbaka till avdelningen. Jag äter trots att jag är så proppmätt att jag nästan spyr. Och så rädslan för att någon ska se mig eller höra prasslet av påsen. Fy fan. Jag förstår själv hur sjukt beteende det är.

Inatt jobbar ssk P - tack gode gud. Förstår inte hur jag ska orka med den här dagen när jag knappt sovit. Men jag kan inte bara ligga och lata mig här och störa mig på knarkartjejen. Jag måste iväg någonstans. Frågan är VAR och HUR.

Fy fan vad jag hatar mig själv och mitt liv.

Kom in en knarkartjej igår som varit här på avd förut. Hon satt bara och pratade skit om mig då och det är samma sak nu. Förra gången var hon här frivilligt för avgiftning, men de sparkade ut henne pga att hon tog droger inne på avdelningen. Den här gången tror jag det handlar om LVM. Hon ville läsa en artikel i lokaltidningen på nätet där det stod att polisen tagit några knarkare i en stadsdel. Naturligtvis var hon tvungen att köra leken "åh gud vad pinsamt asså, det står om MIG i tidningen"... Med andra ord skryter hon - återigen - om hur insyltad hon är i alla jävla knarkhärvor. Hon har till och med suttit och pratat om ett mord som begåtts men hon "vill ju inte berätta för mycket för det är ju hennes polare liksom".

Gick från avd kl 9 och kom tillbaka runt kl 16. Orkar inte gå här och särskilt inte när den där människan är här. Jag kan ta att hon går runt och tror att hon är jordens medelpunkt och snackar skit om mig till och med mitt framför mina ögon, men jag blir så frustrerad att jag inte kan vara här hur mycket som helst. Igår satt hon och försökte tala om för en "kompis" hur hon skulle injicera droger via mobilen. Sådant gör mig ILLAMÅENDE.

Jag gick i alla fall hem och var hemma idag och det var SÅÅÅ SKÖÖÖNT. Sedan tog jag en promenad i solen till maxi och sedan hem igen innan jag gick tillbaka till avdelningen. Längtar hem som FAN! Fattar inte hur jag ska orka vara här till minst 15 maj!!?

Har klippt klorna på A och kardat, kammat och klippt T. Det behövdes verkligen. Saknar dem så det värker i hjärtat. Förstår inte hur man kan lämna bort eller sälja sitt husdjur, men det kanske beror på hur mycket de betyder för en. Jag ser i all fall mina husdjur nästan som mina barn. De behöver mig för att överleva och jag kommer aldrig lämna bort dem. Jag har själv valt det åtagandet och får leva med det. Och skulle jag lämna bort dem i perioder så tyr de sig inte lika mycket till mig - det är ju bara ren logik och sunt förnuft.

Ja, och igår hade de möte om mig och tydligen är de lika oroliga som jag att jag ska gå under om mötet 15 maj inte går bra. Men det rår jag inte för. Slempropparna är ju tillbaka så skulle de undersöka mig NU skulle de hitta annat.

Nu ska jag stänga ner för ikväll och lyssna på min ljudbok i mörkret. De körde iväg en medvetslös patient här på eftermiddagen som jag antar försökte ta livet av sig, så det är extra många tankar och känslor som snurrar. Det måste ha varit jävligt nära att hon lyckades för hon fick syrgas och var uppkopplad till diverse maskiner under transporten - som jag antar gick till IVA.

MH har just varit här. Hon är bakjour och kom med en patient till avdelningen. Jag rår inte för det men jag tycker att hon är så jävla underbar. Så snäll, varm, empatisk... Vill bara krama henne när jag ser henne. Hade ju önskat henne som PAL, men hon hade för mycket att göra.

Har bara prat-pratat med henne en enda gång, men ändå minns hon mitt namn, hälsar och stannar upp och tar sig tid att prata när vi möts.

Hon är så fin att det värker i hjärtat. En saknad och tomhet som inte är fyllt sedan KA övergav mig. Och det får jag nog leva med i resten av mitt liv.

Ja, karusellen bara fortsätter snurra och jag bara står och tittar på medan allt går i tusen bitar. Vaknade efter att knappt ha kunnat somna igår natt. Duschade och gick på terapi vid kl 10. Grät och var helt hysterisk över att kvinnokliniken inte verkar vilja slutföra det som är påbörjat. Straxt efter kl 11 träffade jag min läkare. Hon hade bråttom som vanligt så jag hann inte ens ta upp allt jag behövde och ville prata med henne om. Men så är det alltid. Det enda hon sa var i princip att hon vill skriva ut mig för att jag har varit här för länge. Jag håller med om att jag varit här för länge, men det är fan i mig inte mitt fel att allt har tagit så lång tid. Jag har bara som släpats efter en tågvagn. Sa som det var - igen - till henne. Att om jag går hem nu så tar jag livet av mig. Berättade återigen hur viktigt det är för mig att få det här gjort nu - det gäller liv eller död. Förklarade att jag inte varken kan eller orkar leva med det här. Därför tar jag livet av mig om jag inte får hjälp, utan då far jag hem och tar en sekatör och klipper bort helvetet och stoppar in en massa rakblad. Så då fixar jag det på mitt egna sätt - så det så!