Har haft några riktigt dåliga dagar. Så dåliga att jag har känt att jag nog borde vara inlagd. Massa tankar på att skada mig. Göra slut på allt. Men jag kör på som vanligt istället. Det dåliga vädret gör nog sitt, ovanpå PMDD.

Bakade igår. Tjocka pepparkakor och "monkey bread". Ska ta tag i mitt största julprojekt - pepparkakshus - senare. Vill inte hålla på med precisionsarbete just nu.

Vovven vill inte gå ut, inte jag heller för den delen. Är bara blött och smutsigt. Klev upp vid halv elva idag, och jag hade kunnat ligga kvar i sängen mycket längre. Vovven också för den delen.

Jag ligger på soffan och äter och ser på youtube och film, och löser lite korsord. Har en massa ljus brinnandes. De får stå för hoppet - som jag förlorat. Min kp är på utbildning imorgon - igen. Finns inget jag kan göra åt det.

Haft en "mindre bra" dag idag igen. Kanske vädret som påverkar också. Allt känns så svart. Allt är så svart.

Har försökt sysselsätta mig ändå. Bakat matbröd på förmiddagen och nu ikväll gjorde jag en pepparkaksdeg. Märks att jag är lite väck i skallen, för jag glömde att söta brödet. Men jag överlever nog. Pepparkaksdegen vet jag inte hur den blev, men det lär väl visa sig.

Har äntligen fått mina vinterskor från Bianco nu, och jag hoppas att de håller mer än en säsong som knappt andra skorhar gjort. Hade egentligen inte råd att lägga ut några pengar på det, men jag fick "ett bidrag" av mina sk föräldrar. Så nu hoppas jag att spara pengar på det här i slutänden ändå, det är ju lite skillnad på att köpa skor på Skopunkten jämfört med Bianco.

Handlade mat idag - igen. Försöker unna mig god mat, även om det är lite dyrare. Har bara 100 kr kvar att handla mat för den här månaden, men det kommer räcka. Känns lite sisådär att sväva ut och unna sig tacos på fredag när det är så tight, men vad har jag annars kvar i livet om jag inte ens kan äta något som jag tycker om och bara äter någon gång då och då.

Känns mer och mer att jag måste flytta, om inte annat så för att minska utgifterna. Tror inte att folk förstår hur det är att leva såhär. 8900 i månaden, före skatt - ja, jag betalar skatt som alla andra. Hyran tar sin del, och sen är det el, internet, medicin, sjukvård, transporter. Mat. Är bara halvvägs till frikort både för sjukvård och medicin. Sen får man ju ingen pensionärsrabatt när man är sjukpensionär heller. Så ja, det är "intressant"...

Men - det är ju bara pengar i slutänden. Hoppas på att jag kan flytta inom överskådlig tid.

Är så trött på allt. Vill bara skada mig. Fantiserar om att skära mig. Kan nästan känna hur det känns. Och jag kan se för mitt inre hur såren glipar, och jag vet hur adrenalinet och lyckan pumpar runt efteråt. Men "det är ingen långsiktlig lösning" som min kp säger. Problemet är väl att den enda "långsiktliga" lösningen är ett definitivt slut. Tårarna stiger i ögonen hela tiden. Och det blir svårare och svårare att svälja den allt större klumpen.

Jag vet inte vad som tagit åt grannen, men han håller vår snöskyffel som gisslan. Är heligt förbannad. Fick en ny av vaktmästaren idag, och den tänker jag behålla själv! Grannen får leta reda på den som egentligen är "vår" om han nu tänker hjälpa till någonting överhuvudtaget med snöskottning i vinter. Han städar inte trapphuset heller, så det är också ett irritationsmoment.

Idag har varit en hyfsad dag ändå trots allt. Var ute med vovven innan jag for på samtal, och han fick springa lös en stund. Han var så lycklig. Snö, kallt, och totalt galet rejs på en tom vinterväg mellan åkrarna. Det var länge sedan han sprang och såg så lycklig ut. Kändes bra i mattehjärtat.

För övrigt.... ja.. min kp frågade mig idag om jag är deprimerad. Och om jag är djupt deprimerad. Visste inte vad jag skulle svara. Hello dystymi.....

Jag vet inte, alla VILL så gärna att jag ska må bättre, TRO att jag mår bättre. "Då ser ut att må bättre nu, visst gör du det", "Visst känns det lite lugnare nu", "Du ser inte ut att må så tokigt, det är ju skönt".... osv, osv......

Igår kväll konstaterade jag att jag inte konverserat med en enda levande människa på hela helgen. Varken IRL, via mobil eller internet. Ingen. Inget.

Ingen förstår. För att ingen vill förstå. Det är mer bekvämt, inte lika betungande, att tänka att jag har det ok. Och när jag inte säger något så tror de att allt är "bra". Jag är bara tyst och låter folk tro vad de vill. Mig kvittar det mer eller mindre.

Vill helst bara dra ner rullgardinerna och ligga i sängen hela dagarna. Hade inte vintern knackat på dörren så hade jag förmodligen gjort det. Till skillnad från - i princip - alla andra, så blir jag mycket piggare och mer aktiv på vintern. Vinter passar mig betydligt bättre än sommar.

Kanske ska ta lite medicin nu. Har redan hetsätit (för att jag är ledsen och hatar mig själv) och vill inte göra om det.

Ja, jag har faktiskt haft en riktigt bra dag idag.  Har gruvat mig för att "ta en fika på stan", gå på café, så jag har knappt sovit för jag varit så orolig och nervös. Men idag har jag tagit bussen in till stan och fikat med min fd t. Första gången i hela mitt liv som jag satt min fot på en sådan plats! 

Det var så känslosamt att se och träffa henne, kändes nästan overkligt! Jag var så glad så tårarna ville rinna, samtidigt som jag saknar henne så otroligt mycket att jag inte vill säga hejdå - igen. Ska inte gå in på detaljer vad vi pratade om, men vi hann avhandla ganska mycket. Uppdatera varandra kan man nog säga. Hon bjöd mig på fikat, och hade dessutom en present till mig. Känner mig så tacksam över att hon funnits och faktiskt fortfarande finns i mitt liv. Ville inte gå, skiljas åt, men det måste man ju göra.  

Kom hem och tårarna bara rann. Visste inte att man kan sakna en människa så mycket. 

Sen på kvällen när jag gick ut med hunden så kom vinterns första snöflingor. Lyckan och glädjen rusade i kroppen.  Ett fantastiskt slut på en underbar dag! Morgonen och förmiddagen var ingen höjdare, men vad spelar det för roll när det ändå blir så bra! Det som räknas är ju att avsluta starkt! 

Sedan i torsdags morse har grannen haft besök av sin son som har med sig sin hund. Den sätter igång att skälla när den blir lämnad ensam vid kvart över 6-snåret. Jag får hålla i och "schhhh'a" min hund. Det är nämligen inte tillåtet att leva om och störa andra mellan 21:30 och 7:30. Har klagat, men inget händer såklart. Så jävla dumt att lämna en unghund ensam i en miljö där den inte är van att vara. Ingen träning, utan 5 timmar ensam pang bom. De tänder inte i lägenheten heller, så det gör ju inte saken bättre. Ingen går ut med hunden en längre sträcka innan de lämnar den. Så jävla dålig hundägare. Hunden vet varken vad "tyst" eller ens "nej" betyder.

Jag har väldigt svårt att somna oavsett hur trött jag är. Och att vara fullproppad med sömnmedicin och insomningstablett, och somna vid 3 och vakna vid 6-tiden är ingen höjdare. Är så trött så jag mått och mår illa. Lägg till PMDD och PMS på det så.... ja, det blir som det blir. Har gråtit ihjäl mig hos min kp, och grät som ett såll när jag träffade min läkare för att jag var så dum som nämnde journalproblemen. Hade inte tänkt att ta upp det, men när jag bara nämnde det så frågade hon och jag svarade plikttroget. Tårarna bara sprutade. I alla fall så slutade det med att hon sa att om jag vill och tycker att det vore bra, så kan jag ansöka om att få det värsta raderat igen. Hon kan inte göra någonting för att hjälpa.

En sak till som jag insett är att min tidigare begäran aldrig behandlades, för som medicinskt ledningsansvarig så skulle hon ha varit med och fattat beslut kring det, och hon har aldrig varken sett eller hört något om det. Så kärringjäveln som sitter som verksamhetschef har alltså gjort än mer fel än jag trodde. Hon, som inte är läkare i grund och botten, måste tillfråga medicinskt ledningsansvarig läkare i beslutsprocessen enligt lag, men hon har inte ens nämnt det.

Så ja, nu vet jag. Livet kommer alltid att se ut såhär. Vårdens traumatisering kommer att bestå, eftersom den inte går att bearbeta och ta sig förbi. Den kommer alltid finnas där svart på vitt. Som en dömd brottsling, fastän att en brottsling som häktas och/eller döms felaktigt får en ursäkt, får sitt register raderat, samt får skadestånd. Inom psykiatrin blir man inlåst felaktigt, får ingen ursäkt, bär med sig det felaktiga svart på vitt i resten av sitt liv, OCH får en faktura och måste betala för skiten.

Försöker tänka att det är lika bra att veta förutsättningarna i alla fall. Nu vet jag ju att det aldrig kommer bli "bra". Så det är ingen idé att försöka mer. Jag var maktlös och blev utsatt för skit som barn och ungdom, och vården har gjort samma sak. Tack för den. Nu vill jag bara dö. Bara dö.

idag har min fd t hört av sig   

så mycket känslor

blev så glad och överraskad

visste inte, eller ja, vet inte, hur jag ska hantera det

kom precis från samtal när jag fick syn på mailet

och samtalet var jättejobbigt

bra men jättejobbigt

grät hela tiden

tårarna bara strömmade

insåg i alla fall en sak

att om jag vågar släppa taget så slutar jag att nypa och klösa sönder mig under samtalet

jag gör det utan att tänka

utan att veta att jag gör det

ungefär som leendet som pryder mitt ansikte nästan hela tiden

jag sitter där och ler

medan tårarna sprutar

känner mig så jävla dum

tror att min kp börjat förståt en sak på riktigt idag

att och hur svårt traumatiserad jag blivit av bemötandet i vården

min kp kallade det "maktmissbruk" och "tjänstefel"

han har hela tiden innan försökt säga att "då var då och nu är nu"

och att allt "är en tolkningsfråga"

jag börjar inse mer och mer att jag aldrig kommer komma vidare

aldrig bli fri

för jag kommer aldrig få en ursäkt och få min journal raderad

tilliten är skadad för alltid

Jaha, så har mina "mitt emot och snett nedanför"-grannar ungdomsgård igen. De springer in och ut, bultar på fönstren så det låter som att de dunkar i mitt hus, står och gapar och skriker - ja vad gör de inte....

Står i kö på en lägenhet, men jag tror inte att jag får den. Ska fara och kika på den på onsdag om den är kvar då. Vore så jävla skönt att komma härifrån. Men det finns ju såklart jobbiga saker med att flytta.. att börja om på ett nytt ställe och inte känna en själ... men.. ja.....

Den här helgen är full av ångest och ledsnad. Och rädsla såklart. Det har gått helt åt skogen med maten. Jag tappar bort mig själv. Glömmer att ta medicin istället. Och om inte det hjälper, så får jag ta till starkare medicin. Men jag låser mig i mig själv. Kan inte tänka. Och det enda som finns är rakblad eller mat.

Försöker tänka att jag börjar om när jag flyttat, men när blir det. Och varför skulle det funka då om det inte gör det nu.

Det bästa vore att bara dö.