Man vaknar, konstaterar att andningshålen är helt igentäppta, man mår illa och magen känns som en tvättmaskin. Tittar på klockan - 4:48 - och får panik när man inser att man inte kan somna om. Sprayar Renässans Mentol i näsan och ber en stilla bön. Tassar tyst på toaletten och får tesenbevisad - magen är i olag. Jag borde aldrig ha ätit de där cashew-nötterna igår kväll. Det måste vara något fel på dem. Är andra dagen som det är såhär. Ska kasta påsen idag. Täppt på vänster sida ut mot örat. Bubblar när jag försöker snyta mig. Tar Nezeril. Fan. Slemhinnorna är helt förstörda av nässprayen. Funderar på att gå upp, klä på mig och... jag vet inte. Ligger kvar ihopkurad under bolltäcket. Ingen annan är ändå uppe nu, och P har säkert fullt upp som det är. Såg honom inte ens igår. Stängde in mig på mitt rum tidigt när jag insåg att jag inte skulle hinna prata med AJ.

Fanns yoghurt till frukost imorse för första gången på nästan en vecka. Det är det enda jag kan äta på morgonen, så när de struntar i att beställa hem i tid så hoppar jag över frukosten. Det är väl i och för sig ingen förlust eftersom jag vill gå ner 15kg, men det känns inte som ett naturligt och konstruktivt sätt att göra det på.

Har sett en film idag - Darling. Den var faktiskt ganska bra. Förut har jag bara sett snuttar för jag har somnat. För övrigt gick jag hem till kaninerna på em och upptäckte att det var slut på mat. Jag for ner till ICA Maxi för att köpa det och lite annat, och slutnotan hamnade på nästan 400kr. Men då var det kläder för 280kr, varav ett nattlinne till mamma på mors dag.

Har inte hunnit prata med Anna idag som vi bestämde och jag tror inte att vi hinner det heller. Stefan har pratat om att ta livet av sig så nu får han inte gå ut. Jag vet att det är dumt och fel av mig att tänka såhär, men när jag sa att jag var rädd att fundera på att skada mig så fick jag skärpt extravak och fick inte ens lämna mitt rum. När han talar om att ta livet av sig så får han bara stanna på avdelningen och dessutom få glass för att det är så synd om honom. Är det bara jag som ser stämpeln FEL över alltihopa eller??!

Ja, så var det. Jag och AJ rök ihop. Eller snarare så var jag så ledsen så jag var helt förtvivlad och grät och skrek och hon blev så frustrerad så hon skällde på mig och lämnade sedan mitt rum.

Var på väg hem och sova hemma istället för på avd, men eftersom de förstod att jag skulle hem och skära mig så släppte de inte hem mig. AP satt och pratade med mig så att jag lugnade ner mig, men så blev vi avbrutna och hon skulle "komma alldeles snart"... ½-timme senare satt hon och fikade och sen skulle hon gå hem. Mådde totalt skit. Kände mig så jävla oviktig och meningslös. Till slut pratade AJ och jag och vi konstaterade att det är samma gamla visa. Och imorgon ska vi sätta oss ner och prata om hur vi ska lägga upp det på vårdmötet. Efter att AJ gått hem så gick AP hem - 2 timmar efter att hon hade slutat.

Har inte ätit något mer än lunchen idag. Är inte hungrig. Tog en smörgås nu vid 21.30-tiden för att inte vakna av hunger inatt.

Läkaren kom. Hon skällde mer eller mindre på mig och visade tydligt att hon var upprörd över att jag mailat till henne och berättat att jag var besviken. Trots att jag meddelat att hon får stå kvar som ansvarig för mig under vistelsen på avd så bestämde hon att "nästa gång" så blir det avdelningens egen läkare som är huvudansvarig. Trots mina verbala protester. Med andra ord - hon lyssnar inte på vad jag säger.

Sedan talade hon om för mig att hon kommer plocka bort mina diagnoser, eftersom jag inte tänker göra en neuropsykiatrisk utredning. Och tar hon bort dem så finns det ingen som helst chans att jag får förlängd aktivitetsersättning. Utan till sist kommer de trycka upp mig mot väggen med en kniv mot strupen och kräva att jag gör en utredning. Jävla helvetes kärringjävel! Och hon kunde inte heller säga att jag gör ett bra jobb eller någonting positivt, utan det är alltid fel på allt. Känns så dumt att skriva det, för oftast är det JAG som är den negativa och vänder allt emot mig själv. Men nu har jag god hjälp!

När hon sa att hon inte vill att personalen ska ringa henne om mediciner och annat när hon inte är på kontoret så var jag tvungen att FÖRSVARA MIG och tala om att det FAKTISKT INTE ÄR JAG som begärt det utan att de gjort det på eget bevåg, och jag har för fan inte ens hennes jävla telenr! Det är ta mig fan samma jävla tjat jämt; "jag är faktiskt inte i tjänst då". NÄHÄ, OCH HUR FAN SKA JAG KUNNA VETA DET OCH STYRA HELA AVDELNINGSPERSONALEN??? Men då visste hon inte vad hon skulle svara. Det visste hon inte heller när jag frågade varför det var så viktigt att träffas just idag jämfört med en annan gång då jag for och shoppade istället. Hon blev lika paff då och hade ingen aning om vad hon skulle svara. Till slut mumlade hon något om att det då hade handlat om något konstruktivt som skulle ske utanför avdelningen (que.....???). Jag kan stycka henne verbalt, och jag tror att det skrämmer henne. Och hennes rädsla manifesteras som ilska och det är då jag upplever att hon skäller på mig.

Sedan sa hon att HON hade bestämt när vårdmötet skulle hållas, men jag filéade den repliken från henne och upplyste henne om att det var JAG SJÄLV som bestämt att vi skulle spika den dagen trots att min terapeut inte kan vara med då. Så jag hade tryckt ner henne i skorna ända ner till knävecken när hon gick härifrån. Samtidigt som hon hade mördat mig med sin "neuropsykiatriska utredning".

Min läkare är inte riktigt klok i huvudet. Jag trodde faktiskt att hon hade mer innanför pannbenet, men nej det har hon inte. Hon talar om för mig i mail att HON, och inte avdelningsläkaren, har ansvaret för mig under min tid inom slutenvården. Sen säger hon att hon genast ska avsäga sig det ansvaret. Är hon sjuk i huvudet eller??! Ska hon vara ansvarig så måste hon ju TA ansvar också, och inte dumpa över LIVSVIKTIGA saker på avdelningens UNDERLÄKARE som varken kan eller vet någonting om mig eller psykiatri överhuvudtaget.

Lämnar hon mig i sticket nu så förlåter jag henne aldrig. ALDRIG. Jag har öppnat för samtal, men så länge det bara är hon, hon, hon så kommer det aldrig bli något. Hur fan ska jag kunna ha ett vårdmöte med henne och prata framtid när hon lever kvar i det som var för över ett år sedan???

HALLÅÅÅÅÅÅ!!!

Allt är helt åt helvete. Det går inte att ha ett vårdmöte för min jävla läkare kan inte samma dagar som min terapeut. Har fått mail från läkaren idag där hon skriver att hon kommer på onsdag. Då vill hon "reda ut" lite av det som har blivit motsättningar mellan oss. Men jag svarade NEJ, för hon skrev dessutom att hon är ansvarig för min slutenvård och inte avdläkaren - pga en händelse för ÖVER ETT ÅR SEDAN.

Jag flippade totalt och det finns ingen chans att jag tänker prata med henne. Förra och förrförra gången hon gjorde mig ledsen så tog jag upp det i mail och trodde att hon skulle ta upp det när vi sågs. Men det gjorde hon aldrig! Så aldrig i helvete att jag sitter och stirrar på kärringen i tysthet ca 3 min innan hon går. Så jävla dum är jag inte!

Är AH-kväll ikväll så det finns ingen personal. Och jag mår skit. Ska ta min jävla Stilnoct nu så jag får sova bort den här dagen. Önskar att jag vore död. Fick Lergigan, Propavan och Stilnoct runt kl 22, och jag gick raka vägen in på mitt rum och spottade ut allt. Men nu har jag tagit Lergigan och Propavan. Ska pilla i mig Stilnocten nu också.

Sov gott allihopa!

Vaknade vid halv tre. Somnade kanske halv tolv. Då hade jag tänkt be om en Stilnoct vid midnatt, men vid halv tre så börjar det ju liksom bli lite väl sent. Gick i alla fall upp vid 7-snåret och möttes av urin-stank. Tydligen är det en farbror som är inlagd här sedan igår som har "läckt lite". Så personalen stod och torkade golvet i matsalen när jag kom upp, och så spritade de stolar och fåtöljer han suttit i. Men det luktar fortfarande, för han har ju rört sig över hela avdelningen och man ser till och med fläckarna på golvet. Stackars karl. Men jag rår inte för att jag tycker att det stinker och är ofräscht.

Idag ska jag träffa min terapeut kl 10. Och jag hoppas att jag slipper träffa läkaren, men det skulle inte förvåna mig om hon antingen skiter min åsikt eller läsa mailet jag skickat.

Måste be om lugnande. Jag orkar inte.

J spillde en massa blåbärsdricka på sin vita linnetröja och gick för att tvätta den - och sin andra tvätt eftersom han ändå skulle tvätta. Men då kom Stefan och levde en hel jävel för se han hade ju tänkt att tvätta kl 22. J började backa, men då blev jag förbannad. Aldrig i helvete att Stefan ska få tvinga bort någon från en så jävla töntig sak som för tvättmaskinen! Men han skulle se till så att J körde på kortprogram, och det räckte inte med att både han och personalen sa att han skulle göra det. Utan Stefan trängde sig in i tvättstugan och började på med J's tvätt. Jag blev vansinnig - men höll käften. Sen kom Stefan och satte sig hos mig och pratade illa om J och att allt och alla är så jobbiga. Men DÅ sade jag ifrån. Det är ju HAN som GÖR allt jobbigt! Stefan fräste då till svar att jag inte skulle lägga mig i, men då jävlar kunde jag inte hålla tyst alls. Jag sa att HAN ju lägger sig i J's saker, och då måste det vara tillåtet att JAG lägger mig i Stefans saker. Men icke. "Jag gör som jag vill, det har jag alltid gjort!". Mitt svar på det blev; vad bra, då gör jag som jag vill också! Då gick han därifrån och svor, hotade och kallade mig öknamn. Som svar på det sa jag "tack, det ska jag lägga på minnet tills polisförhören om misshandeln är", och log. DÅ blev han rädd. Och gick och sade till personal - att jag lade mig i att han lade sig i J's saker.