....om det nu skulle finnas något sådant så skulle alla vi här säkert vara medlemmar.
Tjejen som sa att det inte var någon vits med att jag var här pratade med mig igår, och jag vet inte om det var pga svepskäl eller om någon pratat med henne om det hon sagt, men hon bad i alla fall om ursäkt. Hon hade menat att det kommer bli bättre. Vet inte om jag köper det riktigt, men skit samma. Hon har blivit trevligare och mer mogen i sitt varande i alla fall, så det känns skönt. Har skojat och skrattat en hel del tillsammans nu, så jag hade redan släppt det egentligen.
Har just ätit frukost. Ett smärre spektakel... Tur nog var nattpersonalen kvar och åt, så det var inte begravningsstämning hela tiden. Jag fattar bara inte - vad jag än säger så dissar den där kärringen jag skrivit om tidigare ALLT. "Nej, så är det inte. Du bara uppfattar det fel.", "Jag tror snarare att det betyder blaha blaha".
Hon vet inte ett skit om mig, men ändå tror hon att hon vet allt.
I eftermiddag är det exakt 5 år sedan min syster somnade in. Känns så djävulskt tungt att andas. Nästan som att vara fysiskt sjuk. Och samtidigt är det gruppsamtal idag. Och jag måste göra min "läxa" tills imorgon... 5 viktiga övergripande mål med vad jag vill i livet. Kan någon döda känslan så att jag kan skriva det jag tänker istället för att torteras till döds av det jag känner.......
Hör inte av någon. Allt är bara tyst. Borta. Det ger mig dåligt samvete. "Om inte jag finns där hela tiden så försvinner de andra". Tungt.
Men idag känns det mer ok att allt och alla bara är tysta. Jag har ingen syster längre. Hennes kropp är bränd. Askan ligger i en förmultnande urna under marken. Min syster - det lilla som är kvar av henne - ligger i marken.
Nej. Det orkar jag inte tänka eller känna.
Går inte. Då kollapsar jag.
Isa
14 juni 2011 11:45
Har oxå stött på en och annan kärring av det slaget... (Av någon anledning är det oftast kvinnor). Tror att det har med en svag tillit till den egna förmågan och kunskapen att göra då professionella/auktoriteter/ledare etc. hela tiden vänder på det en patient/klient/elev säger istället för att lyssna fördigt, fråga varför, hur tänker du då? För att sedan ev. tala om: Jag ser det så här, tänker så här eller får en känsla av... o.s.v Att alltid dissa, säga nej du har fel, så är det säkert inte etc är ju att göra det väldigt lätt för sig. Det där kan man ju säga utan att ens ha lyssnat. Utan några kunskaper, erfarenheter eller utbildning överhuvudtaget. Varken hjätat eller hjärnan hänger med i konversationen...
Jag har läst om din fina syster förut, kan inte riktigt sätta mig in i hur det måste kännas för dig. Att sakna någon som funnits med från början... Men sorg känner jag till. Hoppas att du kan känna att hon inte är borta, bara i en annan värld och att ni kommer att mötas igen. Att orka tro är extra viktigt och värdefullt när man sörjer...
Önskar att jag kunde skänka dig lite av min egna tro, den har växt fram genom erfarenhet. Jag har haft förmånen att få träffa både morfar och farmor sedan de gick bort. Den sortens möten värmer än mer än en kram, att våra kroppar inte längre är på samma frekvensnivå spelade ingen roll.
Men nu ska jag inte flumma för mycket... :P
Det är jobbigt när det blir sådär tyst och ensamt men det är där du till sist finner din allra käraste och bästa vän.
Bamsekramar från eterIsa! <3
http://isanj.bloggplatsen.se
Maria
14 juni 2011 23:36
Ja, jag kan säga att dagen bara blev värre... En tjej bröt ihop på gruppsamtalet och fick lämna rummet och jag kunde bara sitta där och försöka andas. Ville inte riskera att de tror att jag spelar... personalen är ju tydligen inte så kunnig..... Fick mig en omgång innan gruppen var slut - "det är bra att söka ögonkontakt så att man blir närvarande"... Ja, det är ju jävligt enkelt när man använder all kraft till att få luft och sitta där och återuppleva övergrepp på övergrepp......
Som sagt... de fattar inte. Det är bara min kontaktperson som fattar, och han saknar kunskap - men då FRÅGAR han ju mig när något är oklart. Tack gode gud för att han kommer imorgon...
Kunde inte äta lunch med de andra efter gruppsamtalet. Kärringen tyckte naturligtvis inte att det var ok. Samma tjej som brutit ihop tidigare kom in till mig och vi kramade om varandra.. hårt. Så kommer den där jävla häxan och säger till tjejen att äta sin mat och sköta sig själv. Ville strypa fanskapet...
På nåder fick jag äta efter de andra för att jag hade panikångest och stesoliden inte hjälpte - men jag skulle minsann ha klart för mig att det här var ett undantag! Inga fler sötebrödsdagar! Och jag skulle minsann äta upp varenda jävla smula på tallriken - för se det har jag gjort förut, så det skulle jag göra idag också. Och de tjatar om att det hela tiden är "nytt" och "man kan aldrig veta hur det blir idag"....... *spyr på hyckleriet*
Jag tror att.. tomrummet efter min syster är så stort att jag inte orkar hantera det. Hon var familjens kärna. Centrum.
Brukar trösta mig med att tända ljus.. för då är hon hos mig.... Termodynamikens lagar, teknolog och naturvetare som jag är....
Flumma på du! Jag gillar när du gör det! ♥
STOOOR KRAM!
Maria
14 juni 2011 23:37
Vad häftigt! Hade jag ingen aning om!
M
14 juni 2011 20:05
Hej på dig mitt sötsnöre... :)
Det låter som att det känns bättre och lugnare på ÄS, även om vissa moment är jobbiga. Kämpa på, och som sagt du gör det så bra och är bäst :)
Blir ledsen över att din syster inte finns i livet, jag vet hur jobbigt det är... känns som att det inte spelar någon roll hur många år som har gått. Min syster dog för åtta år sen, och det är alltid lika jobbigt varje årsdag :(
Var rädd om dig gumman och en stooor och varm kram!!!
http://trolltygensgalenskap.bloggplatsen.se
Maria
14 juni 2011 23:48
Hej på dig min lilla prinsessbakelse!
Ja, det är i alla fall tryggare här än hemma. Men den här dagen har varit så jobbig och bara SKIT så jag skulle ha farit hem om kärringen fortsatt sitt mässande.........
Kan säga att de kommer få en LÅÅÅNG och väldigt detaljerad utvärdering av en viss person.....
Åren går... och ärren består..... Jag vet inte om man någonsin kan komma över förlusten av ett syskon eller ett barn... jag kan inte ens förlika mig med att hon inte är här längre... Det enda som är annorlunda är att jag inte längre förvånas över att världen rullar vidare.. Det var en chock först; bussarna gick enligt tidtabell, affärerna var öppna..... Vet att det låter knäppt, men jag var så arg på världen.. att de inte fattat vad som hänt... utan bara fortsatte som om ingenting hade hänt..
Sänder varma tankar till dig, vännen... Det gör mig ont att du också förlorat en syster..
Varm bamsekram tillbaka ♥
Isa
15 juni 2011 16:28
Det låter riktigt jobbigt Maria, hoppas att det blir bätte till hösten. Om personalen har ett syfte med att ex. skilja dig och din nyfunna vän åt när ni stödjer varandra tycker jag att de ska vara mycket tydliga med det!
Det osar lite maktmissbruk... Bara för att man har tagits in på ett behandlingshem så innebär ju inte det att man ska bli omyndigförklarad. :/
Stora goa kramar, tänker mycket på dig. Har undrat så många gånger om vi har samma förövare, mycket är så likt men jag vet ju att det inte är så... märkligt i alla fall... Kram igen...
http://isanj.bloggplatsen.se
Maria
16 juni 2011 02:13
Ja, nu ligger jag i den här sängen för sista gången.. imorgon är det slut....
Kan säga att jag är ganska "öppen" mot min kontaktperson, så han har fått läsa och höra en hel del... Problemet tror jag ligger i att gamla häxor lever kvar i dåtiden, så de vill väl att man ska dricka grädde till maten, be bordsbön och sitta rak i ryggen....... Det verkar vara för nytt med "individuell vårdplan".... Med tanke på vad den övriga personalen sedan frågar och pratar om i gruppsamtalen så gissar jag att kritiken går fram.. frågan är ju bara hur länge det håller.... om det håller.......
Kramar hårt tillbaka.. tänker på dig också... och ja, jag känner också att våra förövare verkar vara otäckt lika..
Ojojoj... nu har jag nattsuddat igen... Gjort klart ett lite komiskt konstverk som jag ska lämna som tack... hehe..
Imorgon måste jag hem och dumpa lite grejor efter frukost, helst hinna stressa till apoteket OCH biblioteket, sen stressa vidare till terapeuten, tillbaka hit, äta lunch, fara en gång till med mer packning, städa rummet, vädra sängkläder, em-fika, dö av ångesten att veta att det är slut... middag... och så hem.........
