jaha - ännu ett inlägg försvann

nu ger jag fan upp

hade skrivit ett långt inlägg om idag och allt jag förväntas föra dagbok över - ska man behöva en sekreterare eller

och så poff försvinner inlägget bara pga min störda jävla internetuppkoppling

blääääääääähh!!!!!!!!!!

finns alltså fler anledningar till varför jag skulle ha en sekreterare

f*ck!!!

skulle lätt kunna skära mig nu

fyra hela jävla timmar kvar på den här skitdagen!!!

vill bara skrika rakt ut! slita av mig håret!! skära sönder mig!

DÖ!!!

...är så ledsen så jag mår illa......... vill bara skrika men det kommer inget ljud..... känner hur allt rasar............

......har haft sista samtalet med min kp för det här året..... han berättade att läkaren sagt samma ordination till honom som hon sade till mig och min t... så nu är det fastlagt........... vilket innebär att jag inte har någon läkare....... grät som en gris när vi pratade och han pratade om att "satsa på dig själv" och "men vi kan ju fortsätta bygga ändå"............. jag blir så ledsen.. för han vill så väl..... och har en så hoppfull bild av hur allt löser sig........ som om det skulle vara samma sak för mig som för andra............. en del av mig vill bara omfamna honom... trösta honom och säga att jag fixa det här.. på egen hand........ bara lämna honom kvar... som på paus.. tills dess att den här skiten antingen löser sig eller då jag dör.......... vill inte att han ska dras med i fallet............. han ska inte behöva bli förstörd......

..en av mina vänner har sålt sin häst idag........ hennes bästa vän... en drömhäst - enligt henne själv........... och jag bara gråter....... kan inte stå ut med tanken................. ingen människa kan må bra av att växa upp på en gård på landet och ha en massa djur... och sedan chock-flytta till en stor stad och göra sig av med alla djur......... precis alla........ och den här hästen var det sista djuret hon hade kvar..............

....har hämtat ut mina jävla julklappar på posten nu på em idag........ jag hatar verkligen julen............. särskilt när det aldrig blir någon vinter heller.... vet vad det mesta är......... plus godisskit................ hade önskat mig ett par nya jodhpurs och chaps... men.. det får jag inte........... så därför kändes det som att jag gav den bästa julklappen till mig själv; ett par vattentäta stallskor som jag kan ha och slita på istället för på mina gamla stackars otäta ridskor........... blir inga pengar heller... och med mina "fina" utgifter den här månaden så kommer jag inte kunna köpa några heller....... fan.....

..sköter inte maten som jag ska........ orkar inte..... vem bryr sig.. jag har ju inte fan ens någon läkare..........

........önskar att jag var död........

...just det ja....... god jul alla........   

vaknade tidigt, men har sovit så dåligt så jag tvingade mig att ligga kvar i sängen... gick upp och fixade frukost kl 10 och tog med mig den till sängen där jag låg och tittade på film...... for en sväng på stan för att gå på apoteket och hämta ut min anti-snor medicin.......... kom hem och kröp ner i sängen igen och såg en film till..... tack för voddler säger jag bara....!

min t skulle ringa min kp idag.. men hon gjorde inte det..... och han skulle på julbord vid lunchen........ hon vet om att de har rond FÖRE lunch, men ändå kunde hon inte ringa.............. så nu vet jag inget om läkarsituationen, och kommer inte få veta heller....... hela "underbara" julen är förstörd än mer...................

blir ingen julskinka på bordet på julafton i alla fall...... har fått min fina faktura för behandlingen i november... nästan 2000 spänn borta "bara sådär"............. och så ridlektionerna för vårterminen på drygt 3600kr............... går med andra ord back igen.................... och jag har inte ens det jag behöver ha för att klara mig.......... men huvudsaken är ju alltid att alla andra får sina förbannade julklappar.... de som har skickat till mig - mina sk föräldrar - har fått sina paket, men de som de skickat har kommit bort igen, för andra gången i rad..............

........låt mig bara dö............... jag orkar inte mer......

skrev ett bajslångt inlägg natten mot idag, men så flippade internet ur totalt... och så stod det "du har blivit utloggad!"........ allt försvann....... precis allt....

hade skrivit om allt möjligt..... inför idag när det var sista dagen på behandlingen...... hur det känns.. hur jag mår.... vad jag tänker.... hoppas på.. är rädd för.........

men skit samma........

skriver nog mer nu när jag kommer sitta här hemma och stirra.........

hade läkarmöte igår.... ny läkare eftersom min är sjukskriven och sedan ska vara barnledig i ett år.......

min t var med på mötet.... min kp kunde inte......

för att göra en lång historia kort så var jag så jävla rädd att jag inte kunde äta något alls under hela dagen.... och kvällen innan fick min kp stanna hos mig efter middagen och vakta mat och sopor... och han ville inte se att jag slog mig själv.. så han låste fast mina armar och höll om mig....... andades med mig......... ...kändes så jävla skönt........ så tryggt......... mina tårar bara rann.....

i alla fall.... läkarmötet gick åt helvete............. hon påstod att hon inte ens öppnat min journal... men ändå bestämde hon att jag har helt fel medicinering........ så from igår får jag bara sova en natt per vecka....... för hon tycker att det räcker......... hon tillhör de läkare som vägrar skriva ut beroendeframkallande mediciner..... hon kör på neuroleptika istället......... trots att jag haft samma dos i 6 år och är så försiktig så jag inte alls är beroende.........

så nu börjar kriget igen....... kriget för att få det drägligt igen................ ...och det vet jag ju att det tar 4-5 år........... och då har jag hunnit gå sönder och backa lååååååångt tillbaka... och då tänker jag inte leva längre........

ja..... jag ger bara upp......... jag orkar inte..... inte en jävla gång till..........

jag kommer inte klara av att åka buss......... fara och handla..... hämta ut min egen medicin........... och då är det ingen idé att jag fortsätter kämpa heller..

idag har ÄS dessutom lyckats med att bryta mot tystnadsplikten..... och så skyller de på varandra som ett gäng tonåringar........ (de hade några ungar på studiebesök och vi blev lovade att de INTE skulle vara på ÄS-programmets sida i huset.... men så kommer jag från sjukgymnasten och inser att de just varit i köket.. där mitt för- och efternamn står på kylen.......... så i panik rusade jag in på min KP's rum..... jag tänker fan inte vara någon apa i bur - särskilt inte när de tjatar om att man "alltid blir tillfrågad och har rätt att säga nej, och dessutom står och lovar att det okända folket ska stå och stirra på mina papper, mitt rum och se vem jag är.......) så jag har packat mina grejor... tänkte dra hem efter samtalet med min kp......... men pga snöstormen - och att jag verkligen vill komma någonstans, jag är så desperat så jag gör vad fan som helst - så lämnade jag sängkläder och resväska där.......

precis innan jag for så kom en av "humle och dumle" (en av de som skyller på varandra) in på mitt rum........ den störda psykologen........ hon hade blivit tillsagd av chefen att be mig om ursäkt för att ha brutit mot tystnadsplikten...... men det gjorde hon såklart inte.......... utan istället talade hon om att det blev ett litet missförstånd - men det gjorde ju ingenting för det var ju så litet..... så egentligen menade hon på att hon inte hade något att be om ursäkt för..........

...men då jävlar tände jag till.............

sa att hon kan kalla sina handlingar för vad hon vill - det är ändå brott mot tystnadsplikten..... och när jag talade om att chefen sagt att det skulle skrivas en avvikelserapport så blev ögonen svarta i skallen på henne........... det syns så väl på henne..... och så snörper hon ihop munnen utan att säga ett ord, går ut från rummet och smäller igen dörren - alltid samma sak......

jag tog på mig de sista ytterkläderna och sen stövlade jag raka vägen förbi henne och gick till chefen och sa precis som det var....... och hon var helstirrig för hon är så rädd för mig......... och när jag sa hejdå och önskade henne trevlig helg så såg hon svimfärdig ut av chock............ ja tänk - jag kan skilja på sak och person, det är ju helt fantastiskt................... eller.........

min kp förstår... så jag ska inte komma dit förrän till middagen på måndag....... slippa lunchen och cp-mötet på em........

och sen får jag se när jag är där och inte......... varför sitta på ett ställe och bara må sämre och sämre, bli tjockare och tjockare, och bli kränkt och felbehandlad stup i kvarten......

jag satt i fosterställning och grät så jag skakade och skrek till min kp att jag aldrig mer kommer komma tillbaka till behandlingsprogrammet.... det får bli vad det vill, men jag kommer aldrig mer tillbaka....... aldrig..... då dör jag hellre.......

han slog armarna om mig och försökte trösta..... utan honom skulle jag inte ha varit kvar såhär länge...........

å andra sidan; vad spelar det för roll när läkaren har börjat kapa bort och rasera det jag kämpat för att bygga upp så länge................

de jävlarna lämnade mig helt ensam och till och med utan beredskapspersonal igår mellan kl 17 och 21.......... fick fixa min egen mat......... sköta mig själv........

ordinarie personal var sjuk och "eftersom det bara är du så kallar vi inte in någon vikarie, utan du kan ju välja om du vill vara här och laga dig någon egen mat eller om du vill fara hem"............

chefen var den som gick sist.... och jag ställde frågan om beredskap, och jag kan säga att hon inte haft en endaste tanke på det............. hon insåg säkert sitt misstag.. svårt att ta miste på den minen, om man säger så... men ändå har hon inte ens frågat mig idag hur det gick...............

nattpersonalen som kom kl 21 var i chocktillstånd och trodde mig nästan inte först....... men så kramade hon om mig... hårt.... länge... och självklart rann mina tårar............. hon tyckte att det var förjävligt........... en vän som jag lärt känna där på ÄS hörde också av sig och hon hade pratat med sin mamma som har jobbat länge inom sjukvården.... och hon hade sagt att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen så att det blev dokumenterat....... men jag kan ju inte ringa.... och allra helst inte när jag störtgråter och inte orkar............. är ju rädd för att bli inlagd på avdelning också................

min kp har pratat med mig 3 ggr idag....... och jag har gråtit ögonen ur mig alla gångerna............ han har verkligen varit ledsen för det som hände och kommer säkerligen att ta upp det på ronden på torsdag..... men.. vad hjälper det mig nu.............. jag känner bara att allt är hyckleri...... vad fan är det för slags "behandling" där patienten lämnas helt ensam hela jävla kvällen - och inte ens har ett beredskapsnummer att ringa om det skulle behövas............

vill inte fortsätta....... vill bara hoppa av hela skiten.........

min kp ville inte att jag skulle fara hem idag.... men jag for ändå............ han tyckte att jag mådde för dåligt..... och ja, det gör jag...... men inte fan mår jag bättre av att vara där när jag nu vet att de till och med kan lämna en ensam och utan någon som helst hjälp i ev nödsituationer..................

och på torsdag har jag läkartid... och jag orkar inte tjafsa mer............. minsta lilla tendens till osämja, ovillighet att försöka förstå och lyssna på och tro på det jag säger så går jag bara därifrån........ då skiter jag i allt...... tänker inte hamna i den där karusellen igen.... då dör jag hellre...

måste gå nu...... gråter så jag är rädd att kräkas...........

Nog vet man att universum strävar efter oordning... Det ser ut som om en orkan svept genom lägenheten med alla kläder, ridgrejor, papper och kaninsaker som ligger utspridda överallt i en salig blandning. Men jag orkar bara inte skapa ordning, inte nu. Jag vet var jag har allt - men det ser förjävligt ut. Struntade i ridningen i fredags. Känns förjävligt det också, men jag måste fatta att jag inte kan göra allt alltid till vilket pris som helst. Jag for hem från ÄS och somnade med mina rödgråtna och igensvullna ögon. Kunde inte ha visat mig i stallet så som jag såg ut. Vilade och samlade krafter inför julmarknad på lördagen. Träffade en väninna från ÄS och vi gick tillsammans - och det var faktiskt trevligt. Är första gången som jag verkligen gått på julmarknad med någon! Hon är "inföding" här, så hon känner en massa människor. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men hennes vänner känner henne och vet om att hon är sjuk, så det är liksom en ärlig och öppen kontakt. Hon råkade berätta att jag var på ÄS (jag tänkte inte på det, men hon hörde av sig efteråt och bad om ursäkt) och jag brydde mig inte. Jag kände bara att jag kunde vara jag!! Det gjorde att jag inte alls blev så "inbunden" och rädd, utan kunde faktiskt njuta och småprata med de jag fick träffa!

När jag kom hem frös jag så hela jag skakade, men det hindrade mig inte från att stå och babbla med en tjej som rider i samma grupp som jag på fredagarna. Gissar att vi babblade på i en halvtimme minst. När vi sa hejdå så kunde jag knappt gå för jag frös så in i h-vete. Kom hem, åt, och somnade.

När jag vaknade imorse och skulle iväg till gården för en hel dags arbete så tänkte jag först skita i det. Men så for jag dit i alla fall, och tur var väl det för min kära kollega var i lika förkylt och snorigt skick som jag. Så vi körde någon sorts peptalk och drog på "happy faces" och körde barngrupperna som vanligt. Innan dess hann jag utfodra och vattna alla hästar, grisar, får, kaniner... you name it. Kom hem på eftermiddagen och dog i sängen ett par timmar. Efter det har jag lagat matlådor och varit en duktig dotter och ringt mina sk föräldrar *avlider*.

Min tid i dagvård på ÄS närmar sig sitt slut och jag vet varken ut eller in. Vad händer om det här inte räcker? Ska jag dö då? Är det någon idé att ens fortsätta kämpa? Tjejen som inte kunde hålla sig till reglerna försvann i fredags på mindre än en timme. Jag och den andra tjejen fick spunk på henne och båda exploderade totalt och spydde galla lite här och var. Jag grät och skrek under mitt samtal så pass att min kp fick be mig att dämpa mig. Jag känner bara att jag håller på att tappa greppet totalt - jag vet fan inte ens längre hur en "normal portion" ser ut. Om det ska se ut som det jag äter eller om det egentligen är den pluttehögen som jag stirrat mig blind på tvärs över bordet. Blev erbjuden att bli serverad, dvs få hjälp med portionsstorleken, men tackade bestämt nej. Jag ska ju fixa det här själv snart så jag har inte tid att börja från ruta noll. Kom från samtalet och var på väg till lunchen helt söndergråten, och så mötte jag tjejen som orsakat mitt utbrott. Fick en chock när hon sa att hon skulle hoppa av och dra hem. Men kanske, kanske, förstod personalen att hon inte bara förstörde för sig själv utan även för oss andra, så de slängde ut henne. Känns både förjävligt och skönt. Jag önskar inte någon att bära på den här sjukdomen, men samtidigt orkar jag inte bära någon annan som förstärker och livnär min sjuka del. Så nu kommer jag att vara den enda som äter middag och sover där - vaddå pinsamt...

Jaha, då var det dags för kvällsfika då. Kommer nog att skriva oftare nu när jag ska vara helt ensam i en stor byggnad mellan middag och kvällsfika. Det är så mycket som händer inuti mig som jag är rädd för att skriva ner. Skriver jag det så finns det, och jag orkar inte det. Men jag måste orka för annars kommer jag ingenstans. Moment 22.....